Publicerad 1926   Lämna synpunkter
FÄSTE fäs3te2, n.; best. -et; pl. -en (2Saml. 1: 115 (c. 1669) osv.) ((†) = (2Kor. 10: 4 (NT 1526), Schönberg Bref 2: 87 (1778)); -er GR 9: 256 (1534), VetAH 1815, s. 65).
Ordformer
(fäste (feste, festhe) 1523 osv. fäst HB 1: 155 (1629; i vers, rimmande med thär näst))
Etymologi
[fsv. fäste, n. o. f., fästning, (fot)fäste, fånglina, motsv. d. fæste; urspr. o. eg. samma ord som FÄST, sbst.2 (utgående från en fsv. dat. o. ack. sg. fäste) Anm. Bet. 1 o. 2 ha uppkommit gm påvärkan av t. feste, av fht. festina, f., avledn. till fht. festi, fasti (se FAST, adj.1), bet. 3 gm påvärkan av mnt. veste, motsv. t. feste, bet. 10 har övertagits från d. fæste]
1) (†) fasthet, stadga, styrka; jfr FAST, adj.1 1. (Pulpetens) rutne bräders skranck knapt sammanhänger mehr. / Ett dussin hammarslag nytt fäste skrället gier. Düben Boileau Pulp. 19 (1722). Det är Salt, som gifver Fäste, Vigt och Väsende til alla lefvande och röriga ting. Serenius EngÅkerm. 132 (1727). Schultze Ordb. 1085 (c. 1755).
2) [efter t. feste, användt ss. översättning av lat. firmamentum (se FIRMAMENT), i Vulgata användt för att återgiva gr. στερέωμα, fast l. solid byggnad (se STEREOMETRI); stundom anslutet till 5 a] (i vitter stil l. i religiöst spr.) himlavalv, firmament; äv. bildl. Och Gudh kalladhe fästet, Himmel. 1Mos. 1: 8 (Bib. 1541). Loffuer Gudh .. vthi hans machts fäste. Psalt. 150: 1 (Därs.). (Laokoon) sänder förfärliga skri mot stjernornas fäste. Adlerbeth Æn. 34 (1804). Se kring dig. Flammande kring fjällen fästet svänger. Tegnér (WB) 2: 74 (1812). Om äfven denna tid i vandringsloppet / Ej långt på seklers fäste hunnit än. CFDahlgren 2: 136 (1841). Och hvitare än fästets sky var hennes svala kind. Runeberg 2: 46 (1848). — jfr HIMLA-, STJÄRN(E)-FÄSTE.
3) för infanteri o. artilleri anordnad stormfri, permanent befästning, i regeln jämte andra dylika bildande en fästnings huvudstödjepunkter, stundom enstaka anlagd, fort; förr vanl. o. i fråga om ä. förh. o. i vitter stil ännu: (mindre) fästning, fast slott, borg, kastell; jfr FAST, adj.1 3. Fförlening paa slot oc festhe. GR 1: 64 (1523). Straffes med arbete vid Konungens slott eller fäste. GB 2: 12 (Lag 1734). Poltava .. en ort ej mycket betydande som fäste. IllSvH 4: 572 (1881). Elden fortgick från fästet (Marienberg). Nordensvan Mainfältt. 219 (1894). — jfr BORG-, INFANTERI-, KLIPP-, KUST-, SJÖ-, SPÄRR-, VIKINGA-FÄSTE m. fl. — särsk. (i vitter stil l. i religiöst spr.) i mer l. mindre bildl. l. i överförd. anv.: tillflyktsort, skyddad plats, värn, skydd. Herren är mild, och itt feste vthi nödhennes tijdh. Nah. 1: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917: ett värn i nödens tid). Ps. 1695, 267: 5. Otrons och lögnens fästen. Rudin 1Evigh. 1: 608 (1868, 1878). Vadstena kloster, katolicismens sista fäste i Sverige. NF 13: 90 (1888).
4) förhållandet att vara l. bliva anbragt fast l. säkert l. stadigt l. orubbligt i ett läge l. på en plats o. d. l. att ej (kunna) rubbas ur sitt läge l. från en plats; fast tag l. grepp, fotfäste, fast läge l. ställning; ofta i mer l. mindre bildl. l. i överförd anv.; stundom svårt att skilja från 5; jfr FAST, adj.1 7, 8, 10, 11, 12. Få, vinna, fatta, förr äv. gripa (säkert l. djupt l. dyl.) fäste (ngnstädes). Hava, äga fäste (ngnstädes). Så snart ankaret fått l. funnit fäste. Icke kunna få fäste med händerna l. med fötterna. Hertzog Bernhart slog honom i Lottringen och fick fäste vedh Rhein. RP 7: 401 (1639). Hästarna snafvade på desse Kalkhällar, såsom på en hal Is, utan at med Hästskorne få fäste. Linné Gothl. 180 (1745). Ordboken står utan fäste, om hon ej har Språkläran till sin grundval. Rydqvist HistSpråkf. 6 (1851). Denna (socialistiska) agitation (har) äfven .. (i England) vunnit fäste. SvAlm. 1887, s. 41. Främlingar för sitt eget land, olyckliga väsen utan rot och fäste. Heidenstam End. 256 (1889). Tanken har svårt att få fäste vid denna föreställning. Söderhjelm Runebg 2: 306 (1906). Jorden är Herrens .., Ty han är den .. som på strömmarna har berett henne fäste. Psalt. 24: 2 (Bib. 1917). — jfr BO-, FOT-, GRUND-, HÖFT-, LAND-, NACK-, ROT-, VÄRKLIGHETS-FÄSTE m. fl. — särsk. (†) i vissa uttr.: få fäste på ngn l. ngt, få fast tag i ngn l. ngt, få fatt i ngn l. ngt; äv.: få syn på l. få sikte på ngn l. ngt, få ngt i sikte. Serenius (1741). Lind (1749). Innan ögat får fäste på landet. Wallenberg 76 (1769). (Sv.) Så snart jag fick fäste på henne; (t.) so bald ich ihrer recht ansichtig ward. Möller (1790). taga fäste på ngt, fatta fast tag i l. gripa ngt. Serenius (1741). få fäste med ögonen på ngt l. ngn, få syn på ngt l. ngn, få ngt l. ngn i sikte. Sahlstedt (1773). Som de med ögat fått fäste på mig. CFDahlgren 1: 83 (1826).
5) ställe där ngt är fast anbragt l. sitter fast l. kan l. är avsett att fast l. orubbligt anbringas; jfr 4.
a) (för ändamålet särskilt avpassat l. inrättat) ställe där ngt sitter fast l. kan l. är avsett att sitta fast vid ngt; äv. mer l. mindre oeg. o. bildl.; stundom svårt att skilja från 4. Tändrens särskilda skapnader och fästen. Acrel PVetA 1767, s. 22. Om sjelfva Himlens fästen brista. Kellgren 2: 5 (1777). Pilen följer hans hand och sjelfmant släpper sitt fäste. Adlerbeth Æn. 329 (1804). Muskel-utskott (från bågen på en ryggkota) .., som gifva fäste åt muskler. Thorell Zool. 1: 225 (1860); jfr 4. Där (italienska) halfön har sitt fäste i fastlandet, omkransas den af Alperna. Roth 1Geogr. 186 (1884). Ställning (å byggnad) till fästen för elektrisk belysning. ByggnOrdnNorrkpg 1890, § 34. jfr BRO-, DAMM-, HORN-, HÅR-, LAND-, MUSKEL-, SVANS-, TAK-FÄSTE m. fl. — särsk.
α) bot. om ställe där växtdel sitter fast; stundom i elliptisk anv., i sht för fröfäste l. blomfäste. Fästet eller receptaculum på Hvitsippan är klotrundt. Linné Öl. 113 (1745). De tre småaxen (äro) fästade på motsatta sidan af det gemensamma fästet. Elfving Kulturv. 10 (1895). Fries SystBot. 288 (1897). jfr BLOM-, FRÖ-, STIPEL-FÄSTE m. fl.
β) skogsv. ställe där vid flottning timmerstockar sätta sig fast o. vålla stockning; äv. i överförd anv., om gm dylik stockning uppkommen timmerbråte, bröt. TT 1880, s. 56. Nu då en bröt tages, börja karlarna vid dess fäste och arbeta således vid dess nedersta del. Molin FrÅdal. 35 (c. 1895). (Långt virke) ger .. lätt upphov till ”brötar” (”bindor”, ”fästen”). SkogsvT 1905, s. 175. Fästen eller brötar i flottlederna. Ekman SkogstHb. 130 (1908). jfr TIMMER-FÄSTE.
b) fast underlag, fast grund(val), fast stöd; äv. bildl.; stundom svårt att skilja från 4. Erbjuda ett godt, ett säkert, ringa fäste. Sakna fäste. Den gärningen rubbar sielfwa fästet under freden. Pfeif De habitu 287 (1713). Gustaf .. (är) långt ifrån att befrämja de äregirige dårars afsigter .. de få icke hinna fästet, mindre spetsen af ärans pyramid. SP 1780, s. 227. Fästet för min förhoppning. Lehnberg Pred. 2: 11 (c. 1800). Men fåglanästen / Ej profvet höllo, / När deras fästen / För stormen föllo. Wallin Vitt. 1: 45 (1839). Själva grunden, varpå de hade byggt sin lycka, hade rasat. Nu fanns det inte mer något fäste för den. Lagerlöf Troll 2: 47 (1921). — jfr DAMM-, FOT-, GRUND-, STÖDJE-FÄSTE m. fl.
6) (i vitter stil) stadig uppehållsort l. tillhåll l. boning. (Norby) Utvalde .. Gothland til fäste, der han med sin siömagt kunde försvara sig. Celsius G1 1: 166 (1746); jfr 3 slutet. Hvem ledsagar vår färd? Hvart styr du, hvar ger du oss fäste? Adlerbeth Æn. 57 (1804). Tomten vandrar till ladans loft: / der har han bo och fäste. Rydberg Dikt. 1: 143 (1882). — jfr BO-FÄSTE.
7) föremål l. inrättning l. dyl. avsett (avsedd) l. användt (använd) att därmed fastgöra l. hopfästa l. fasthålla ngt (vid ngt). Rakstrigel som utgöres av läderren med förnicklat fäste. (Kongl. Maj:t vill) att .. (Anders Sigfridsson) förhandler med plathslagerne, thet the göre till reede (dvs. förfärdiga) en fusthammer (dvs. stridshammare) med heelt feste um hånden. GR 29: 450 (1560); jfr c. Ett hugg af Argants svärd, som spränger hjelmens fästen. JGOxenstierna 5: 166 (c. 1817). Tången eller fästet (på en bordskniv) är helt kort. 2UB 6: 206 (1904). — jfr BYX-, KROK-, MATT-, PISTOL-FÄSTE m. fl. — särsk.
a) (†) fånglina (att förtöja båtar med); jfr FÄST, sbst.2 1, FÄSTA, sbst.2 1. Möller (1790).
b) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) spänne (med spänntorn). Drängen Pehr Pehrsson .., som befrijat (dvs. trolovat sig med) pigan Karin Jörans dotter .. ock gifvet deruppå ring, fäste, floor ock handskar. VDAkt. 1720, nr 368. Hofberg Skogsbyggarl. 49 (1881). Wistrand Folkdr. 42 (1906). — jfr LÖV-, SILV(ER)-FÄSTE.
c) handtag (med parerplåt, bygel) på svärd l. sabel l. värja l. dolk l. dyl. Verjan haffver varit blodig opp till fästett. RP 6: 224 (1636). Schroderus Dict. 40 (c. 1638). Tegnér (WB) 5: 16 (1825). Huggaren indelas i Klinga och Fäste. LednHandterHugg. 8 (1841). Ännu i början af den nyare tiden bibehåller svärdet sitt enkla, korsformiga fäste. UB 6: 104 (1874). jfr DOLK-, HAND-, MÄSSINGS-, SABEL-, STÅL-, SVÄRD(S)-, VÄRJ-FÄSTE m. fl. — särsk.
α) (†) i inskränktare anv., dels om parerplåt (o. bygel), dels (i fråga om förh. under den nordiska forntiden): ”hjalt”. 1. Sabbel, med Elphenbeens handkafle och förgylldt Fäste. BoupptSthm 25/4 1672. Och skulle fästet wara af gull, och handkaflen. Verelius Herv. 37 (1672).
β) (†) anat. i överförd anv., om den översta o. bredaste delen av bröstbenet (manubrium). Florman Anat. 1: 308 (1823).
8) (i fråga om förh. under den nordiska forntiden) gåva som överlämnades till en person, då han fick ett namn, för att fästa detta vid honom, faddergåva; bl. i ssgn NAMN-FÄSTE.
9) förhållandet att vara (lagligen) trolovad l. ”fäst”, numera bl. ngn gg i fråga om ä. förh. l. starkt bygdemålsfärgat i uttr. vara (äv. sitta) i fäste (med ngn), vara trolovad (med ngn); vara fästfolk; jfr FÄSTA, v. 12. ÄARäfst 70 (1596). Som emellan mig och drängen .. gifftermåhl, genom lageligit fäste, varit ärnat. VDAkt. 1737, nr 462. Ladufogden Hans Svensson bjöd Anna Halling armen, som fint folk brukar, då de äro i fäste. Bondeson Anna 78 (1883).
10) (i fråga om ä. förh. i Danmark o. förutvarande danska provinser) i fråga om upplåtande l. förvärv av nyttjanderätt till fast egendom (i sht jord); jfr FÄSTA, v. 14 o. FÄSTA, sbst.1
a) det förhållandet att (jord)egendom för en l. flera personers livstid uppläts till vederbörande mot vissa prestationer (viss avgift); stundom närmande sig bet.: ”fäst” (jord)egendom. Rusttienstordn. 1687, s. A 3 b. 2NF 5: 1269 (1906).
b) (†) ”fästepänning”. Bönderne vid Gamleby njute sina hus, Ländsmannen gifve dem igen deras fäste eller städsel. GbgMag. 1759, s. 251 (övers. av ett brev från Kristian IV).
11) [jfr fsv. fästa, pantsätta] (†) pant. Otta borgier j Bertingsland, / Dem sätter iag tigh till fäste. SvForns. 1: 41.
Ssgr: A: FÄST-KAVLE, -KNAPP, se B.
B: (10 a) FÄSTE-AVLÖSNING~020. (i fråga om ä. förh. i Danmark) avskaffande av ”fästet” mot ersättning till jordägarna. 2NF 18: 946 (1913).
(5 a α) -FJÄLL. (föga br.) bot. vart särskilt av de fjäll vilka hos vissa släkten av växtfamiljen Compositæ betäcka det gemensamma fästet mellan blommorna, agnblad. Hartman Fl. LV (1832).
(7 c) -KAVLE. (fäst- 1908) (i fackspr.) själva handtaget på svärd o. d. PT 1908, nr 240 A, s. 3.
(7 c) -KNAPP. (fäst- 18661916. fäste- 1836 osv.) knapp vari fästet på äldre tiders (i sht den nordiska forntidens) svärd brukade sluta. Strinnholm Hist. 2: 609 (1836). Svärdet .. har .. stor, rund, ornerad fästeknapp. SD(L) 1895, nr 188, s. 16.
(7 c) -KORS. (i fackspr.) om det korsliknande fästet på äldre tiders (i sht den nordiska forntidens) svärd. Svärdsklinga af jern, med fästekors af bronz. Holmberg Bohusl. 2: 230 (1843). (Vikingasvärdets) fästekors kallades hugro. Lavén Sjökr. 52 (1854).

 

Spalt F 2203 band 9, 1926

Webbansvarig