| Publicerad 2019 | Lämna synpunkter |
VÄLVA väl3va2, v. -er, -de, -t, -d; förr äv. VÄLVAS, v. dep. -es l. -s, -des, -ts. (pr. (sg.) pass. l. dep. -es Arvidi 175 (1651) osv.; -s ÖB 20 (1712) osv. — ipf. -de BtÅboH I. 1: 113 (c. 1630) osv.; hwalf BtFinlH 2: 364 (1671). — sup. -at 2RA 3: 643 (1734); hvalft Botin SvSpr. 111 (1777); välvt SUFinlH 2: 351 (1607) osv. — p. pf. -ad Schroderus Os. 2: 248 (1635: nedhwälfwade), OSPT 1686, nr 50, s. 1; valfd (hv-, hw-, -ff-, -dh) Helsingius P 6 a (1587), Brunius SkK 311 (1850). välvd OPetri Tb. 230 (1528) osv.). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, anträffat bl. ss. vbalsbst. till ssgn omvälva, Block Progn. 79 (1708)), -ING (†, Högberg Vred. 3: 440 (1906), Västerb. 1926, s. 277), -NING; -ARE (tillf., 2SAH 8: 138 (1817) osv.).
A. ha l. befinna sig i l. sätta (ngt) i roterande l. valvformig rörelse.
1) (numera bl. ngn gg) röra l. vrida l. vända sig runt (en (tänkt) medelpunkt), snurra l. rotera; särsk. dels om hjul, dels om himlakropp (se a); äv. (särsk. om levande varelse): tumla om l. runt; äv. dels i liktydig refl. anv., dels tr.: sätta (ngt) i vridande osv. rörelse; förr äv. ss. dep. (se a); äv. mer l. mindre bildl.; jfr 3. När Hiulet hwälfwer, är Lyckan vthe. Grubb 596 (1665). Ingen må skiuta Marswinen när the kulra eller hwälfwa kring om fartyget. Broman Glys. 1: 858 (1746). De gamle ormar hvälfva sig i ringar. Geijer Skald. 122 (1814, 1835). Tärnorna lyssna .. der de längst bort i salen hvälfva sina sländor. Rydberg Sing. 69 (1876). Att tingen blir utnötta och fördärvade när det kosmiska året välver sitt stora hjul. Nilson MessTräb. 112 (1990). — jfr KRING-, OM-VÄLVA. — särsk.
a) om himlakropp: röra sig i en (tänkt) bana; särsk. (o. numera i sht, ngn gg) om jordklotet: rotera; förr äv. ss. dep. Man kan see at emedan Solen hwälfwes ifrån Öster til Wester at de Orter som liggia Österligen hafwa förr Middag än de Wästerligare. Rosenfeldt Nav. 5 (1693). (Fixstjärnorna) kunna .. billigt skattas för Solar, omkring hwilka en hop Planeter hwälfwa. Triewald Förel. 1: 105 (1728, 1735). Solens eller andra Himmelska Kroppars hwälfning och omlopp, kallar man Tid. Bergklint MSam. 1: 256 (1781). Jorden hwälfwer sig .. på 24 timmar omkring sin axel. Hartman Naturk. 15 (1836). Åttio vårars sol sig re’n / Hvälft kring Sveriges .. länder. Oscar II I. 1: 74 (1875, 1885).
b) tr.: vända (ngt) runt l. om l. upp o. ner; med avs. på kärl innehållande vätska äv. övergående i bet.: tömma; äv. dels intr. (särsk. om fartyg), dels refl. (särsk.: vända sig). Kockeb. A 6 a (1650). Siön gick in på båda sidor, hwar igenom skeppet fyltes, och hwälfde sedan. Peringskiöld Hkr. 1: 400 (1697). Ämbar på ämbar släpades ned, och hvälfdes öfver elden. Eurén Kotzebue Orth. 3: 31 (1794). Af innanlåret på kalfsteken skäras fingertjocka skifvor, som .. hvälfvas i rifvebröd, så att de blifva väl betäckta deraf. Langlet Husm. 241 (1883). (Hunden) välfde sig makligt på rygg. Forsslund Djur 87 (1900). (Jag nämnde) att det nu knappast skulle töva länge förrän sjön frös och båtarna skulle välvas för vintern. Lindström LeendGud. 240 (1951). — jfr KRING-, UT-VÄLVA.
2) i bildl. anv. av 1, i fråga om tänkt kringgående l. omslutande rörelse; särsk. i förb. med prep. (om)kring, särsk.: sprida l. lägra sig; äv.: vältra sig (se VÄLTRA, v.1 1 b); särsk. (o. numera bl., ngn gg) refl.; förr äv. ss. dep. Lybecker 83 (c. 1715). Den som då war så dygdigt upfödd, blef nu den odygdigaste och hwälfde sig af förwett (dvs. nyfikenhet) i laster och dårskaper. Dalin Arg. 2: 23 (1754). Kom, tysta midnattstid, som nu kring jorden hvälfver. Lidner (SVS) 1: 286 (1782). En hvar vill se sig som en medelpunkt, / Kring hvilken nejders, staters välfärd hvälfves. Runeberg (SVS) 3: 199 (1841). Mörkret hvälfver kring min stig. Sätherberg Blom. 2: 67 (1844). Det var utan tvivel för mig frestande att stanna i dessa ädla damers sällskap, men min tankegång välvde sig helt omkring Nana. Lagergren Minn. 5: 56 (1926).
3) utföra en (upprepad l. ihållande) vågformig l. böljande l. vridande l. vändande rörelse l. förflyttning (ngnstans); särsk.: med en vågformig osv. rörelse falla l. tippa åt sidan l. omkull; äv. dels tr. (se särsk. a), dels refl. (se d, e), dels ss. vbalsbst. -ning, konkret(are); förr äv. ss. dep. (se särsk c); stundom med kvardröjande bet. av (o. svårt att skilja från) 1. (Dammen) kastas .. öfwerända, stenarna welfwes ther ur och föres longweges efter strömmen bort. Swedenborg RebNat. 1: 15 (1719). Långsamt välfde / Ur djupet (djuret) Behemot .. sin tunga massa. JGOxenstierna 4: 249 (1815). O! när i vågor då, kring våra skullror, / Det glänsande, det långa håret hvälfdes. Atterbom LÖ 2: 401 (1827). De blinde böndren, hållande sig sjelfva / För gamla Manhems fria odalmän, / Sin klubba svängde trottsigt, och med den / Sig trodde kunna thron och altar hvälfva. Franzén Skald. 3: 153 (1829). På det brantaste stället (av backen) hvälfver liket öfver den ena bårarmen i famnen på Carlberg. Crusenstolpe Tess. 4: 402 (1849). Laxen tar .. flugan med en lugn välvning, varefter den går ned. Hammarström Sportfiske 188 (1925). — jfr KULL-, NED-, OM-, PÅ-, UPP-VÄLVA. — särsk.
a) om öga: röra sig i sidled l. upp o. ner, vända l. vrida l. rikta sig (ngnstans); äv. tr., om person o. med avs. på öga (äv. (o. numera bl., ngn gg) med obj. ersatt av prep.-förb. inledd av med). (Han) hwälfde ögonen i skallen, och såg omkring sig på bänkana. Peringskiöld Hkr. 2: 265 (1697). (De dömdas) grymma ögons klot hvälfva af förskräckelse. Lybecker Young 180 (1795). (De) se mycket sorgsna ut, och hvälfva långsamt sina ögon och gjuta stora tårar. Bremer Dal. 114 (1845). Jag (urskiljer) med lätthet hur (rovflugan) laphrian då och då välver med ögonen och riktar om dem. Martinson Utsikt 23 (1963).
b) (†) om fartyg: gunga l. kränga l. vicka; ngn gg äv. om rum l. golv. En högtupsatt Man .. tumlade så käckt omkring, at Rummet syntes för honom hwälfwa up och ned. Dalin Arg. 1: 143 (1733, 1754). När han är på sjön uti storm och skeppet begynner hwälfwa. Linné Diet. 2: 11 (c. 1750). Båten hvälfdes hit och dit / Mellan blåst från berg och klyfta. Bellman (BellmS) 11: 169 (1792). Golvet (i ångbåten) välvde upp och ner. Lagerlöf Mårb. 30 (1922).
c) (†) om människomassa: välla l. vältra sig (ngnstans); äv. dels med avs. på sådan massa: komma att välla fram, dels ss. dep. Derpå började hela den oräkneliga Massan at röra sig och hvälfvas mot Templet. Eurén Kotzebue Cora 130 (1794). En kringvandrande Munk kan nu hänrycka halfva Europa, att som en ström hvälfva sig öfver Asien. Broocman TyUnd. 1: 18 (1807). Ett ögonblick tvekar storkonungen, om han skall hvälfva sina härmassor öfver .. Indien eller .. Hellas. Svensén Jord. 211 (1885). 2NF 31: 180 (1920).
d) (utom i slutet numera mindre br.) om vätska l. luft l. gas o. d.: välla l. svalla; vältra sig (se VÄLTRA, v.1 1 b α); äv. om åska (o. då stundom äv. med tanke på åtföljande ljud); äv. refl. Himmelen häpnar och flyyr, Ja Himla-Stodarna skiälfwa / Skyjarna skiffta sin hyy och sig förblandade hwälfwa. Spegel GW 20 (1685). Man hör hur åskan hon hvälfver. Leopold (SVS) I. 3: 214 (1799). En lucka sprang upp och ur densamma hvälfde sig ett tjockt rökmoln. Mellin Nov. 1: 244 (1846, 1865). Det blef mode att från ett berg se solen gå upp och att beundra de hvälfvande dimmorna i dalen. Bergström LittNat. 85 (1889). Propellern piskar skum och skutan skälver / och över Gustafs stod kolröken välver. Taube GyldFred. 17 (1924). — särsk. (fullt br.) om vattenmassa (ss. hav l. flod l. våg l. bölja): svalla, välla, bölja; i sht förr äv. med (innehålls)obj. Wij gingo förbij samma Natt Krefwetans Kretz, och hade sådant Welfwande, att Wij allesamptligen tänckte medh Skieppet åth Grund gå. Willman Resa 236 (1667). Fisken kan ofta tagas med blotta händerna wid stranden, om litet bröd kastas åt honom, när watnet hwälfwer sina wågor långt uppå landet. Osbeck Resa 295 (1752, 1757). Newa hvälfver en mycket stor vattenmassa. Svedelius Statsk. 2: 6 (1868). Till och med i det skyddade sundet mellan Ulvöarna välver sig de svarta vågorna i gryningen. ICAKurir. 1990, nr 44, s. 6. jfr STRITT-VÄLVANDE.
e) (numera mindre br.) refl., i sht i opers. konstruktion, i fråga om illamående l. opasslighet: oroligt röra l. vända sig (i magen); äv. i pass. övergående i dep.; förr äv. intr. Spegel 567 (1712). Alt det som uti honom war hwälfdes up och ned, lika som man hade welat kasta omkring alla hans Inälfwor. Ehrenadler Tel. 749 (1723). Han har ömkeligen krökt och vingat sig, samt känt et hvälfvande och gäsning i sin kropp, ifrån ena til andra sidan. FinKyrkohSP 5: 131 (c. 1778). Han vämjdes, det välvde sig inne i hans buk, han ville spy. Moberg Rid 198 (1941).
4) i bildl. anv. av 1, 3, i fråga om tänkt dels böljande l. svallande, dels osäker l. obestämd rörelse l. förflyttning l. utveckling; stundom liktydigt med dels: vältra sig (se VÄLTRA, v.1 1 b), dels: föra l. leda; äv. närmande sig l. övergående i bet.: vingla l. vackla l. omväxla; särsk. i förb. med adverbiell bestämning (inledd av prep. (e)mellan); särsk. (o. utom i h slutet numera bl.) refl.; förr äv. dels tr., dels ss. dep. Bureus Suml. 77 (c. 1600). Jag har lefwat et hwälfwande lif mellan nåd och onåd. Dalin Arg. 2: 419 (1733, 1754). At han war i det tilstånd, at han hwälfde imellan lifwet och döden. Kempe FabritiiL 92 (1762). I tidens omständigheter hade det kunnat hvälfva til träldom, eller Anarchie. Schönberg Bref 1: 283 (1778). Hvad mer om tusen skatter till oss hvälfva, / Och vi då äga allt och ej oss sjelfva. Geijer Skald. 3 (1811, 1835). Den lättsinniga hop, hvars lefnad hvälfves utan riktning och mål. Geijer I. 5: 213 (1819). Planen att hvälfva kriget in i Kejsarens egna länder. Franzén Minnest. 3: 486 (1841). Krigets vågor hvälfde sig, förhärjande, öfver verldsdelen. Carlson Hist. 5: 7 (1879). — jfr FRAM-VÄLVA. — särsk.
a) (†) i fråga om tid: förflyta. Le, vän: fast åren de hvälfva / I intets eviga ocean. Thorild (SVS) 1: 129 (1786). Tider, hvälfven! .. Min ande kan ej dö. Wallin Rel. 1: 114 (1813, 1825). Roligt mina timmar hvälfva. Valerius 2: 60 (1831). Lagerlöf HomOd. 1 (1908).
b) (†) om blick: vända sig l. riktas (ngnstans); äv. dels tr., om person, dels refl. Hans hjessa lyfter sig, hans blick kring rymden hvälfver. Wallin (SVS) 1: 471 (1807). En konstnärinnas namn föranleder, att åt detta område (dvs. teatern) hvälfva blicken. BL 22: 328 (1855). Blicken kunde ännu hvälfva sig mot himlen. Forssell Stud. 1: 6 (1875).
c) (†) om öde l. lycka l. förhållande l. situation l. läge o. d.; vanl. i förb. med riktningsangivande adv.; särsk. i sådana uttr. som (e)vart l. vartåt l. vartut ngt välver, dels: vart ngt (än) leder l. för, dels: hur ngt (än) avlöper l. vilket resultatet (än) blir. Är tilbefruchtendes att wij bliffwe icke heller oanfechtede ehwart thett hwelfwer. G1R 17: 506 (1545). Tå nu Hertigen aff Brunszwijk förmärkte hwart vth Seghren hwälfwa wille, begärade han at komma til Språks. Schroderus Os. III. 1: 251 (1635). Jag wil intet någonting inlåta mig uti den saaken, förr än jag seer hwart åt den hvälfwer. ConsAcAboP 6: 254 (1687). Ey någon kan weta hwart Lyckan hon hwelfwer. Törnewall E 3 b (1694). Men hur än därute lifvets öden hvälfva, / är därinom porten dikten glad och ung. Rydberg Dikt. 2: 16 (1891). — särsk. i fråga om att ta annan l. motsatt vändning, särsk.: gå l. slå över (till ngt l. ngn). Så hwälfde heele Handelen ifrån Rådslagh til Vproor, och på sidsto(n)ne til Wapns. Schroderus Os. 2: 385 (1635). Krijgzlyckan hwälfwer snart. Grubb 428 (1665). Så dristig jag är, då jag har sanningens medhåll, så handfallen blir jag, då den hvälfver åt andra sidan. Chydenius 89 (1765).
d) (†) föra l. lägga l. vältra över (ngt) (på ngn); särsk. med avs. på dels ngt som läggs ngn till last, dels ansvar l. (prestations)skyldighet; särsk. med bestämning inledd av prep. på l. till. Thet sådana ondt, wil til oss hwelffua / Skyllom icke Gudh, vthan skyllom oss sielffua. TobCom. B 2 b (1550). Hvälfves nu all skulden på honom, som döder är, och Contoiret söker på det sättet undandraga sig ansvaret. 2RARP 17: 136 (1747). Fåfängt skall man söka välfva hela förtjensten af ett vitterhets-stycke på blotta utflygten af inbillningen och känslan. 2SAH 9: 122 (1819). Åtskilliga statsvärf .. hvälfdes på honom. BL 12: 222 (1846). Börda, själf du bära kan, / ej på annans skuldra hvälf! Hagberg Echegaray 38 (1902). Söderhjelm Runebg 2: 144 (1906).
e) (†) (genomgripande) omvandlas; ngn gg äv. med obj. Alla der (i Polen) hvälfvande händelser. 2RA 3: 638 (1734). Efter Sturens död hwälfde alt uti oreda hos de Swenske. Celsius G1 1: 46 (1746). Flyg och verldens ordning hvälf. 1SAH 3: 54 (1789, 1802). Rydberg 9: 332 (1895). — jfr OM-VÄLVA.
f) (†) om tanke l. känsla, särsk.: oroligt röra sig (hit o. dit l. runt); äv. i fråga om att sinne l. bröst l. hjärta befinner sig i ett oroligt l. upprört tillstånd; äv. dels refl., dels ss. dep. Hijt och tijt nu tanckarna hwälfde. CupVen. C 3 b (1669). Hindra, när mitt hierta wil i klenmodighet sig hwälfwa. Kolmodin Rök. 91 (1745). Hvarföre hvälfver hans sinne med en så synbar orolighet mellan det förflutna och det tillkommande? Lehnberg Pred. 2: 260 (c. 1800). Så hvälfs sinnet emellan förslag. Adlerbeth Ov. 225 (1818). Denne ovanlige man bar inom sitt stormiga, oroligt hvälfvande bröst, redan fullbildade, de tankar, hvilkas utförande (osv.). Carlson Hist. 3: 15 (1874). En stor förundran välvde inom mig. Lindström LeendGud. 183 (1951).
g) (†) i uttr. välva på ngt, komma an på l. bero på l. av ngt. Ja, kära Atle, wet, / At här på (dvs. på kvinnans kärlek) hwälfwer nu din wäns lycksalighet. Dalin Vitt. II. 5: 173 (1738). Då tvisten hufvudsakligen hvälfver på åtskilliga satser, som leda till smakens antingen fredande eller förderf. Bergklint Vitt. 164 (1837).
h) († utom i slutet) hantera l. gestalta l. syssla med (ngt); äv. dels: ha hand om l. sköta l. ansvara för (ngt), dels: gm bearbetning l. omdaning l. förvandling låta (ngt) ta form (äv.: grundligt förändra l. omdana); särsk. med avs. på öde: råda över l. avgöra. Och hwad du tala will, däd först i Munnen hwälf. Columbus (SVS) 1: 114 (1676). När i et ovist hopp en Thron på Seland skälfver, / På andra stranden Carl dess öde hos sig hvälfver. GFGyllenborg Bält 283 (1785). Det är Gud, som efter sit allvisa råd hvälfver rikens upkomst och fall. Troil TalSASlottscap. 1786, s. 2. Dig rör det tummel ej, som hvälfver jorden: / En qvinnas kämpe är Rinaldo vorden! Atterbom SDikt. 1: 245 (1809). Törneros, som hwälfde sina dammiga folianter långt öfwer midnatten, deltog med ledighet och finhet i det mest kinkiga samtal. SKN 1841, s. 29. Mitt i stridernas gny, som du välver i sången Homeros, / kom den varmaste timman så tyst. Österling Fränd. 2: 47 (1916). — särsk. (fullt br.) med avs. på tanke l. föreställning l. idé o. d.; särsk. (o. numera bl.) i sådana uttr. som välva (sådana l. sådana) planer, hysa l. smida (sådana l. sådana) planer. När en står nu å språng att giftobalke beträda / Hielp huru han då tanckana hwälf uthi störste bekymber. 2Saml. 35: 219 (1662). Han hvälfde planer, att träda i sin fars fotspår och draga svärdet för en sak. MinnSvNH 4: 24 (1854). Man ser, att han hvälfver stora planer i sitt hufvud. Tegnér Armfelt 2: 431 (1884). Då kom det för mig att hon välvde förebråelser i sina tankar. Lindström Österhus 46 (1952).
5) (utom i slutet numera mindre br.) i bildl. anv. av (1,) 3, ss. vbalsbst. -ning, om grundlig l. genomgripande förändring l. omsvängning l. omvandling l. omgestaltning av rådande förhållande i ngt avseende, omvälvning (se OMVÄLVA 4 slutet); särsk. om reformationen. Richardson Krigsv. 1: 332 (1738). Klopstock är .. den förnämsta uphofsmannen til den hvälfning, som skedt i vår tid uti Tyska Skaldekonsten. SvMerc. 1763, s. 375. Med sina afskyvärda skrifter om frihet och menniskans så kallade rättigheter hade filosoferna beredt den hvälfning i tänkesätten, hvaraf statsförfattningens omkullkastande blef en nödvändig följd. Järta 1: 4 (1799). (Gumman) förklarade .. att hon ej orkade resa till Stockholm oftare .. Detta höll på att werka en stor hwälfning i granrishandeln på Hötorget. Almqvist Grimst. 26 (1839). Den stora kyrkliga hvälfning, som fått namnet reformationen. Schybergson FinlH 1: 221 (1887). Välvningen i den europeiska maktbalansen. SvFlH 3: 31 (1945). — jfr MYNTE-, SAMHÄLLS-, SINNES-VÄLVNING m. fl. — särsk. (numera bl. tillf.) om sådan förändring osv. av stats styrelseskick, statsvälvning, revolution. Posten 1769, s. 487. I förra tider häpnade man för Parti-bitterheten, och emottog 1772 års hvälfning såsom ifrån himmelen, för at en gång se slut på detta tracasseriet. Schönberg Bref 1: XXXIII (1789). Betraktar man närmare alla de särskilta statsbyggnader, som under och efter denna stora hvälfning (i Frankrike) varit uppförda (osv.). Askelöf Tal 9 (1835). Han (lär) hafva hört sig för hos Rantzau, hvilken ställning danska hofvet skulle intaga i händelse af en hvälfning i Sverige. Odhner G3 1: 121 (1885). Från landskapslagarna och fram till våra dagar går en linje av lag och frihet i förening, som trots stora omskiften och välvningar ej är mer obruten i något annat rike. SvD(A) 6/8 1942, s. 10. jfr REGEMENTS-, RIKS-, STATS-, TRON-VÄLVNING m. fl.
B. ha l. ge (ngt) form av valv.
6) bygga l. uppföra l. konstruera (ngt) i form av valv; förse (ngt) med valv, ge (ngt) valvform; särsk. dels med obj. betecknande (del av) byggnadsverk (ss. tak l. kupol l. bro; jfr a), dels (mera tillf.) med innehållsobj. (särsk. i uttr. välva (ett) valv, slå valv); äv. i abs. anv.; äv. intr. l. refl.: ha form av valv (se b, c); förr äv. ss. dep. (se c slutet); ofta i p. pf. i adjektivisk anv. (se d); ss. vbalsbst. -ning äv. konkret, liktydigt med: valv. Man beslöt välva garagetaket. Fönsternischen välvdes i ett sent skede. Tu hwelffuer thes offuersta med watn, tu gör tich skyyn til en Wagn. Psalt. 104: 3 (öv. 1536). Wore fuller till att önska att alla Broerne kunde giöras af steen och hwelfwas. CivInstr. 290 (1666). Somlige hwälfwa detta holet (i milan), och bruka hwarken kilar eller Järnring. Wallner Kol. 15 (1746). Finnes på någon ort Sandsten, kalksten eller Tälgsten, kunna Hwalfwen deraf hwälfwas til hälften, och sedan ihopslutas med Murtegel. PH 6: 3831 (1755). Då Hellenerne länge saknat konsten att hvälfva, bibehöllo de sina vågrätta bjelkverk, som hvilade på kolonnrader. Brunius Metr. 2 (1836). När man ville hvälfva icke-qvadratiska, aflånga fält, kom man att (osv.). Sydow Lübke 279 (1868). Med sina dubbla rader eleganta, doriska kolonner och vackra hvälfningar, erbjöd interiören ett anslående perspektiv. Sthm 2: 43 (1897). — jfr IN-, KRING-, OM-, SAMMAN-, TUNN-VÄLVA m. fl. — särsk.
a) med obj. betecknande rum l. utrymme l. byggnad. Skall graffven bliffve hvelffd, dog icke hvalffved högre än vid pass påå en hondebred när kirkiegolffved. G1R 29: 751 (1560). En god drickes-källare .. bör af tienlig gråsten muras och med godt Tegel hwälfwas. PH 5: 3333 (1752). Byggnader göras lägre och öfvertäckas med bjelkar eller jernvägsskenor i stället för att hvälfvas. Busch Fästn. 52 (1880). Anderslöv är en av de skånska kyrkor som välvdes och fick målningar vid mitten av 1300-talet. TurÅ 1947, s. 86.
b) intr. l. refl. (jfr c): bukta l. runda sig utåt l. uppåt l. framåt; ha rundad l. kupig form; särsk. om del l. parti av kropp; äv. med obj., särsk. med avs. på material l. ämne l. stoff o. d.: ge rundad osv. form; ss. vbalsbst. -ning äv. konkret, om valvformad upphöjning l. utbuktning l. överbyggnad; förr äv. ss. dep. Hwälwande bergh. Stiernhielm Cup. 3 (1649, 1668). Stuka kål .. (dvs.) hwälfwa mull omkring honom. Spegel 494 (1712). Krusade på fatena / Hvälfva sig julskinkorna. Bellman (BellmS) 10: 98 (1788). Hög hvälfs din panna. Runeberg (SVS) 1: 144 (1830). (Stainers fioler) utmärkas af sin ovanligt höga hvälfning. Hedlund Fiolsp. 10 (1906). (En) uppträngande ryolitmagma, som först domformigt välver överliggande bergarter. Loberg Geol. 106 (1980).
c) intr. l. refl. (jfr b): ss. ett valv l. täcke l. en båge befinna l. breda ut l. sträcka sig (ngnstans); särsk. i förb. med bestämning inledd av prep. över. Hwilken tå han (dvs. en på himlen synlig bjälke) hwälffde fram om Solen .. syntes han lijka såsom han hade fallit nedh på Jordenne. Schroderus Os. 2: 579 (1635). Öfver det stående vattnet hvälfver ett djupt mörker. Linnerhielm 1Br. 212 (1797). Öfverst hvälfver en liten kupol, inom hvilken keruber gruppmålats. SD(A) 1905, nr 83, s. 1. Mot min vana dröjde jag inte på bron som lite längre bort välvde sig över älven. Evander Härl. 243 (1975). — särsk. om himlen: ss. ett valv breda ut sig (över jorden); förr äv. dels ss. dep., dels ss. vbalsbst. -ning, konkret, liktydigt med: himmel. Een Hwelfning hwjt och blå ther ofwan öfwer swefwar / Giordt utaf Watn. Spegel GW 54 (1685). Den himmel, som hvälfver öfver Bacchi Länder. Bellman (BellmS) 2: 14 (1770). Den blåa himlen hvälfves öfver oss. Oscar II 2: 3 (1861, 1887). Kall och tindrande mörkblå välver sig himlen. SvD(A) 18/9 1968, s. 14.
d) i p. pf. i adjektivisk anv.: valvformad l. kupig l. rundad l. buktande; om rum l. utrymme l. byggnad(sdel) äv.: försedd l. uppförd med valv. Den välvda kupolen glänste i solen. Den moriska stilen med välvda arkader. Ett välvt tak. Vackert välvda ögonbryn. Tre hwælffda kellare och ene hwelffda stenboodh. OPetri Tb. 230 (1528). Han tog sin hemwist neder wid Bärget Gargan .. hwarest en wälfder klippa war hans taak. Ehrenadler Tel. 888 (1723). Stjernorna stråla / Kring det hvälfda blå. Bellman (BellmS) 1: 202 (c. 1771, 1790). En med tyg öfverklädd flat träform, på hvilken är fastsydd en hvälfd stålknapp. Freja 1873, s. 59. Även när sandstenen .. har lyfts genom bergskedjeveckning, får de höjder den bildar mjuka, svagt välvda, långbågiga konturer. Selander LevLandsk. 17 (1955). — jfr HÖG-, KORS-, KRYSS-, PLATT-, REGNBÅGS-, SPEGEL-, STJÄRN-, TEGEL-VÄLVD m. fl.
1) till 3: välvande röra l. förflytta sig fram(åt); särsk. till 3 d slutet, om vatten(drag); äv. dels refl., dels bildl.; förr äv. med obj. Columbus (SVS) 2: 275 (c. 1670). Den förres (författar)röst kommer alltid hemifrån, under det den andre hwälfwer fram ett slags orakelspråk, som ljuder ifrån ett främmande håll. SvLittFT 1835, sp. 419. Hur såg man icke floden hvälfva fram, / På djupet jemn, och strid, och allvarsam. CVAStrandberg 1: 277 (1866). Blixten hann tända och brandröken välvde sig fram över skogar och berg. DN(A) 12/7 1957, s. 8.
2) (numera bl. tillf.) till 6 b, särsk. om kroppsdel: runda sig l. bukta fram(åt). O! hwilken himmelsk rundad barm, / Som öppet hwälfde fram i dagen! Polyfem II. 14: 3 (1810). —
VÄLVA I SIG. (†) till 1 b: hälla l. stjälpa i sig (dryck). Dalin (1852). Man drack Cap-vinet ur små spetsglas, då man deremot hvälfver i sig Orvieto som vatten ur vanliga hinkar. Nyblom Bild. 181 (1864). Lundquist Zola Grus 371 (1892). —
VÄLVA IFRÅN SIG. (†) till 3: komma (ngt) att med en välvande rörelse l. lägesförändring föras l. förflyttas iväg l. bort; särsk. (o. i sht, med anslutning till välva, v. 4 d) bildl., med avs. på plikt l. ansvar o. d. Wallin 2Pred. 2: 226 (1819). Doket sakta öfver pannan / Hvälfde hon ifrån sig upp. Almqvist Luna 42 (1835). Han blef stäld till rätta för några obetydliga förseelser, hvilkas ansvar han försmådde att hvälfva ifrån sig på sina underlydande. Samtiden 1874, s. 462. —
VÄLVA IN10 4. (numera bl. tillf.) till 3: välvande röra sig in, strömma l. välla in; äv. med obj.: med välvande rörelse(r) arbeta in (ngt); äv. bildl. Synes skulden huälfua in på pastorem. Murenius AV 57 (1640). Af socker och ägg göres ett varmt anslag .. Vispa kallt och hvälf in mjölet. Grafström Kond. 188 (1892). Ljuset välvde häftigt / in över mig. Sjöstrand Vint. 12 (1963). jfr invälva. —
VÄLVA NED l. NER. (†) till 3: med en (häftig) välvande rörelse röra l. förflytta sig ned(åt); äv. (o. i sht) tr.: vräka l. störta ner (ngt (l. ngn)); äv. bildl. Then runde Lyckan hwälfuer så snart neer, som opp. Stiernhielm Parn. 2: 1 (1651, 1668). Som det förspillda korn ur deras bottnar öser, / Och hvälfver skylen ner och halmens bindlar löser. JGOxenstierna 2: 68 (1796, 1806). Han (tog) honom .. i axlarne, hvälfde ned honom på rygg i höet. Almqvist Ekols. 3: 225 (1847). Dalin (1852). jfr nedvälva. —
1) (†) till 1: röra sig runt, snurra; äv. mer l. mindre bildl. Rudbeck d. ä. Atl. 1: 698 (1679). Där är .. anledning at tro, det man .. (på Platons tid) ment, det jorden wälfde om på sin Axel, och tillika hade en annan gång omkring Solen, som stod stilla. Lagerbring HistLit. 235 (1748). Nu hvälfver det academiska året om. Törneros Bref 2: 71 (1825).
2) till 1 (b): vändas upp o. ner l. på kant; välta omkull; särsk. om fartyg: kantra, kapsejsa; äv. dels tr.: vända upp o. ner på (ngt) l. röra om i (ngt), dels refl.; äv. (o. numera nästan bl., ngn gg med anslutning till välva, v. 4 c) bildl.; förr äv. ss. dep. Lyckan hwälfwer snart om. Grubb 477 (1665). Så tror hon arma kräck at endast för des skull / Hwälfs alla Himblar om, och all ting föllo kull / Om hon eij wore den som hölle upp Naturen. ÖB 20 (1712). Att en hvälfning i filosofien ofelbart hvälfver om alla vetenskaper. Geijer I. 5: 165 (1811). Jullen hvälfver om, begge falla i vattnet. Almqvist Amor. 364 (1839). Sedan bina fallit ned i kupan, täckes denna med bottnen och hvälfves om samt sättes på sin plats. LbFolksk. 220 (1890). Långt in under allt synligt igenkännligt var det som om livet började välva sig helt om. Trotzig Svek. 14 (1966). —
1) (numera bl. ngn gg) till 1: snurra l. löpa l. gå runt, rotera; äv. dels med obj.: komma l. bringa (ngt) att rotera l. snurra runt, dels bildl.; förr äv. ss. dep. Hedningarna hafua .. målat henne (dvs. lyckan) ståndandes på itt hiwl eller en rund klooth, som altidh huälfuer omkring. Forsius Phys. 28 (1611). När iagh i enszligo stadd mine Tanckar öfwer i Stilheet, Hwälfwer min hugh omkring. 2Saml. 35: 224 (1665). En skurtunna, som med wefwar några gånger welfwes omkring. NumismatMedd. 22: 185 (c. 1721). Jordens axel kan Du icke skåda: / Men Jorden hvälfves omkring den ändå. Tegnér (TegnS) 2: 169 (1816).
2) (†) till 3: vrida l. vända (ngt), särsk. till 3 a, med avs. på öga (äv. intr., om öga l. ögon). Skjöna ögon hvälfva kring och kasta strålar. Bellman (BellmS) 1: 22 (1770, 1790). Konungen hvälfde sina ögon omkring. Mellin Nov. 2: 288 (1849, 1867). Hallström LegDr. 59 (1908). —
VÄLVA OMKULL, äv. KULL. (†) till 3: välta l. störta omkull; äv. dels tr., dels ss. dep.; äv. bildl. Mång ährligh Mans saak hon nu hwälfwes omkull. Arvidi 175 (1651). Svenska Amiral-Skeppet Stora Kronan hvälfde omkull i början av slaget. Schönberg Bref 2: 370 (1778). Se vattnet i störtfloder hvälfva / De dödligas fästen och städer omkull. Valerius 2: 20 (1809). Auerbach (1916). jfr kullvälva. —
VÄLVA UPP, äv. OPP. (†) till 3: med en (häftig) välvande rörelse röra l. förflytta sig upp(åt); äv. dels tr.: lyfta l. höja l. föra upp (ngt (l. ngn)), dels refl.: resa l. höja sig; äv. bildl. Stiernhielm Parn. 2: 1 (1651, 1668; bildl.). Röken steg upp ur skorstenen och färgades gul och röd af den uppgående solen, under det den hvälfde upp mot den blå himmelen. Bremer Pres. 260 (1834). Hans eget liksom alla de andras lik hvälfdes af vågorna upp i land. Bååth Gudrun 31 (1900). Svallande hvälfde sig böljan då upp och stod som en klippvägg. Lagerlöf HomOd. 132 (1908). Auerbach (1916). jfr uppvälva 1. —
VÄLVA UT10 4. (numera bl. tillf.) till 3: välvande röra l. förflytta sig ut(åt); strömma l. välla ut; äv. tr.: tömma l. hälla ut (ngt) (äv. bildl.). Ty ther är mången Ström som Såge-Qwarnar förer / Och hwelfwer liufligt ut uhr högste Berge-Tinnar. Spegel GW 109 (1685). Han talar .. om sin metod att välva ut sitt raseri och sin förtvivlan i något vilt rus. Olsson Fröding 187 (1950). jfr utvälva. —
VÄLVA ÖVER10 40. (numera bl. tillf.) till 3: komma (ngt l. ngn) att med en välvande rörelse l. lägesförändring förflytta l. placera sig över (ngt l. ngn); äv. utan obj.: välvande falla l. tippa l. störta åt sidan; äv. bildl.; förr äv. ss. dep. Emedan Barnet måste aldeles uti en Circkel hwälfwas öfwer, förr än thet kan blifwa födt. Hoorn Jordg. 2: 193 (1723). Vi äro som flugor instängda i ett glas som man hvälft öfver dem. Wetterbergh Penning. 65 (1847). Hur kan du predika fasta, du, som vill hvälfva öfver mig ett sådant öfvermått af sorg. Lagerlöf Länk. 52 (1894). Mörka vattenberg som steg högre och högre .. och till slut välvde över för att braka ihop till hela hektar av sjudande bränningar. SvD(A) 22/12 1960, s. 19.
Spalt V 2093 band 38, 2019