Publicerad 2019   Lämna synpunkter
VÅPA vå3pa2, f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(förr äv. w-)
Etymologi
[avledn. av l. parallellbildning till VÅP; jfr de till både form o. bet. närstående LÅPA, sbst. (se LÅP), SJÅPA, sbst., SKÅPA, sbst., TÅPA, sbst.]
(numera bl. mera tillf.) om kvinna l. flicka: våp. Wår Håfman höll dem begge för Wåpor. Dalin Arg. 1: nr 50, s. 3 (1733). Och så skäms hon inte att brösta sig så där, den våpan! Cedercreutz Blomst. 53 (1919).

 

Spalt V 1743 band 38, 2019

Webbansvarig