| Publicerad 2019 | Lämna synpunkter |
VÅNGEL, n.
(†) vinglande l. ostadighet; äv.: schackrande l. skojeri. Ullenius Ro § 64 (1730). Ett hufvudlöst, lättsinnigt vångel med penninge-transactioner på procentare-manér. Stenhammar Riksd. 2: 216 (1841). Den temporiserings- och basculepolitik – eller på ren svenska det hångel och vångel – som i Norge lär anses för höjden af statskonst och politisk finess. GbgAB 17/7 1894, s. 2. Lyttkens o. Wulff Ordsk. 429 (1917).
Spalt V 1733 band 38, 2019