Publicerad 2004   Lämna synpunkter
TILL ssgr (forts.; jfr anm. sp. 1160):
(II 3) TILL-VISTNING. (†) vistelse(ort); jfr tillvist. VDAkt. 1718, nr 210.
(II 5) -VITA, -else (se avledn.), -ing (†, TbLödöse 232 (1591), UrkFinlÖ II. 1: 89 (c. 1595)), -ning (†, UrkFinlÖ II. 1: 84 (c. 1595), ConsAcAboP 7: 173 (1692)); -are (numera bl. tillf., Dahlgren Stanley 1: 383 (1890)). [fsv. tilvita] anklaga l. beskylla (ngn (l. ngt)) för (ngt, särsk. dels (brottslig) handling (särsk. angivet med inf.-förb.), dels (ofördelaktig) egenskap o. d.); äv. med avs. på dels tillmäle o. d., dels beskyllning l. skuld o. d.; äv. (numera bl. tillf.) med enbart ettdera obj. l. abs.; förr äv. dels med obj. ersatt av prep.-förb. (se a), dels med avs. på ngt positivt (se b); jfr -mäla, v.2 1, -mäta 1 slutet β, -vika 1 o. förevita. Man tillvitar gärna fienden de grövsta förbrytelser och illdåd. Hon tillvitade sina föräldrar en orättvis behandling. Han tillvitades åtskilliga brister. Det är många som har tillvitat henne både äregirighet och oförsonlighet. Felt(es) för(utnämn)da Oluff sskomakare ss(acer) til xl .. (mark) för hans husthru hade tiluith ath And(er)s j Hall hadhe vååltagith henne. UpplDomb. 7: 28 (1549). Frija sigh ifrån the Beskyldningar, som honom tilwittes. Schroderus Os. 2: 18 (1635). (Rätten skall) döma, huru then plichta .. bör, som ohemult angaf och tilwitte. Nehrman PrCr. 276 (1759). Flere olägenheter tilvitas imedlertid, med mer och mindre skäl, detta stående Lån-Systeme. LBÄ 5–6: 58 (1797). Sterner skulle aldrig kunna .. begå en så usel handling, hvilken du .. tyckes vilja tillvita honom. Carlén Repr. 263 (1839). Man tillvitade honom att genom sin armé ruinera riket och genom sin oduglighet ruinera armén. Almquist VärldH 5: 73 (1933). Samtidigt (med slaget) tillvitade hon honom en del mindre smickrande epitet. SvD(B) 10 ⁄ 11 1954, s. 15. särsk. (†)
a) med det direkta obj. ersatt av prep.-förb. inledd av för. RA II. 1: 116 (1612). På rent allwar tillwitas de också för att betrakta humus såsom wäxternas hufwudnäringsmedel. SKN 1844, s. 93.
b) med avs. på ngt positivt: till(godo)räkna o. d. (ngn, särsk. sig, ngt). Dahlstierna (SVS) 53 (1698). Månn’ Du Dig sielf berömm: ell’ egit Låf tilwitar? Frese Pass. 71 (1728).
Avledn.: tillvite, förr äv. tillvit, n. (-vit 1771. -vite (-w-, -ij-) 16611942 (: tillvitet, sg. best.)) (numera föga br.) tillvitelse. Medh lyngh och falska tillwijte. VDAkt. 1661, nr 309. RöstRadio 1942, nr 9, s. 11.
tillvitelse, r. l. f. (Lind (1749) osv.) (() n. VRP 27 ⁄ 3 1734). anklagelse l. beskyllning; i sht förr särsk. i uttr. göra ngn en tillvitelse, rikta en anklagelse mot ngn; särsk. i fråga om illvillig l. lögnaktig l. orättmätig beskyllning för ngt, särsk. (jur.) i uttr. falsk l. vårdslös tillvitelse, om sådan hos rättsvårdande myndighet ingiven anklagelse som är avsiktligt lögnaktig resp. som man bort inse vara osann; jfr tillvite o. till-mäte. Att e(rs) k(ungliga) M(ajestät) oss med sådane tilwitelser brodherligen hadhe welet förskone. RA I. 4: 658 (1598). Ährerörige beskyllningar, eller .. skamlöse tilwitelser och förtal som heder och ähra angå. Schmedeman Just. 765 (1682). Theodoros .. bar med lugn de tillvitelser för kätteri och affall, som kristianerne allmänt gjorde honom. Rydberg Ath. 296 (1859). Nu dömdes båda för främjande av flykt och falsk tillvitelse. DN(A) 10 ⁄ 12 1964, s. 27. Om gärningsmannen inte insåg men hade skälig anledning anta, att hans utsaga var sanningslös, dömes han för vårdslös tillvitelse. NorstedtJurHb. 759 (1987).
tillvitlig, adj. (-elig; se äv. otillvitlig) (†)
1) som föranleder beskyllning l. klander; anträffat bl. i ssgn o-tillvitlig.
2) som innehåller l. innebär beskyllning l. klander. At Lars Thorbiörnsson giordt den emot protocollet stridande tilwiteliga anmärkningen. BondP 12: 141 (1771).
(II 5) -VITTNA. [fsv. tilvitna] (†) gm vittnesmål tillräkna l. tillskriva (ngn ngt). Skeninges kroner, som hann war till witnet af een diekne, som med honom kronerna stolet hafuer. VadstÄTb. 182 (1593).
(II 5) -VITTRA. (†) gm avvittring tilldela l. tillerkänna (ngn l. ngt ngt). Redhe penny(n)g(e)r Som my(n) barn(n), åppå hans skott(es) we(n)gne til wittrett ær. ArbogaTb. 4: 135 (1566). VDAkt. 1682, nr 147.
-VRIDA, -ning.
1) till II 7: vrida åt (o. tillsluta) (ngt, särsk. kran o. d.); i sht förr äv. (med anslutning till till II 1 a) närmande sig bet.: gm vridning (hårt l. hårdare) anbringa. Honom hafva de plågat och bundit om hufvudet med ett hårrep och det tillvridit med en kepp. SUFinlH 5: 305 (1618). Fanns det minsta hank med rekvisitionspapperen, så tillvredos genast tunnornas tappar. Quennerstedt Torneå 2: 329 (1903).
2) till II 8 b α: gm vridning forma l. omdana (ngt); i sht i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., särsk. bildl., särsk. i fråga om språkbruk: konstlad, krystad, tillgjord. Det wore likwäl bra underligt, om ett så tillwridet språk och så långwäga liknelser skulle härleda sig från ett öfwermått af inspiration och phantasiens ohejdade fart. SvLittFT 1833, sp. 238. Adèle med .. det släta håret snipigt tillvridet i en knut i nacken. Krusenstjerna Pahlen 3: 65 (1931).
(II 8 b β) -VÅLLA. (†) vålla (ngt); särsk. dels i p. pr., dels ss. vbalsbst. -ande. G1R 29: 473 (1560). Iag (torde), genom deras tillwållande, råka uti missgunst. VDAkt. 1724, nr 203.
(II 8 b α) -VÅRA. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) särsk. i p. pf. i opers. sats, i fråga om slutfört vårbruk; jfr -så. Föör än någit fram bätre och til vårat bliffuer medh kornsäden. VDAkt. 1676, nr 149. Då kunde man nog i Skåne ha tillvårat i början av maj. SvKulturb. 5–6: 307 (1930).
(II 13 b β) -VÅRDNAD. (†) omsorg. VDAkt. 1667, nr 344.
-VÄGA, v., -ning.
1) (numera föga br.) till II 5: väga upp (ngt) o. tilldela (ngn); jfr 2. De (skall) niuthe thet wellkor, att .. (kopparn) them för för:ne bethalningh medh bärgzwicht skall bliffue tillwägen. PrivSvStäd. 3: 526 (1585). (De uppgav att) af dem köpta varor tillvägdes och tillmättes dem med gamla vigter och mått. Falkman Mått 2: 2 (1885). IllSvOrdb. (1964).
2) (numera bl. tillf.) till II 8 b (β): väga upp (o. iordningställa) (ngt); i förb. med prep.-adverbial som anger mottagare omöjligt att skilja från 1 i anv. med det indir. obj. ersatt av prep.-förb. Ett hundrade tusendh Daler, sompt i reede slagne Daler, och sompt vthi gott Bergzsölff, som honom tilräcknade och tilwoget bleff. Tegel G1 2: 371 (1622). Dika tillväger vishet åt dén, som straffet rönt. Palmblad Aisch. 66 (1842). SAOL (1973).
3) (numera föga br.) till II 11 a α α’ : väga upp (ngt) ss. tillägg. TT 1880, s. 76.
Ssg (till 2; †): tillvägnings-snäcka. snäcka (se snäcka, sbst.1 2 g δ) med uppvägningsfunktion. JernkA 1859, s. 10. JernkA 1881, s. 303.

 

Spalt T 1449 band 34, 2004

Webbansvarig