Publicerad 1927   Lämna synpunkter
FÖREVITA fö3re~vi2ta l. fœ3-, v. -ade (Schönberg Bref 2: 392 (1778: förevitat, sup.), Leopold 2: 382 (1802, 1815: förevitar, pr. sg.) osv.) ((† pr. sg. ind. -viter Mörk Ad. 1: 354 (1743), Flensburg KyrklTal 115 (1871); ipf. -vitte RP 8: 189 (1640); sup. -vitt Calonius Bref 46 (1794); p. pf. -vitt Schroderus Liv. 807 (1626), Celsius G1 2: 330 (1753)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se avledn.).
Ordformer
(-veta Murbeck CatArb. 6: 300 (c. 1750))
Etymologi
[ombildning av FÖRVITA (se d. o.) i anslutning till FÖREBRÅ, FÖRE-KASTA m. fl.]
(företrädesvis i skriftspr.) beskylla (ngn) för (ngt), tillvita (ngn ngt); äv.: klandra (ngn) för (ngt), förebrå (ngn ngt); förr ngn gg äv. i uttr. förevita ngn för ngt. Han icke swara wille til thet honom förewijttes. Schroderus Liv. 674 (1626). Förewitte honom för störste fåkunnighet. Peringskiöld Hkr. 1: 484 (1697). (Han) förevitte dem deras uppförande. BL 7: 342 (1841). Måhända kan han förevitas en viss, något naiv fåfänga. Schück i 3SAH 28: 367 (1916).
Avledn.: FÖREVITELSE, r. l. f. (numera mindre br.) beskyllning, tillvitelse; förebråelse. VgFmT II. 8—9: 194 (1679). Han rädes hvarken för Gudarna eller sit samvetes förevitelser. Ehrenadler Tel. 446 (1723). De förevitelser som han .. funnit tillfälle att utslunga. Annerstedt Rudbeck Bref XCVIII (1899). —
FÖREVITLIG, adj. (†) som kan klandras, klandervärd. CBielke (1597) i HB 2: 328. Heinrich (1814).

 

Spalt F 2633 band 9, 1927

Webbansvarig