Publicerad 1999   Lämna synpunkter
SVÄLJA sväl3ja2, v. -er, svalde sval3de2, svalt sva4lt, svald sva4ld, äv. -de, -t, -d (pr. pass. -es G1R 19: 191 (1548: swälges vp) osv.; -s Lucidor (SVS) 456 (1674: Swälgs .. op) osv. ipf. ind. svalde Weste (1807) osv.; svälde Geisler Fägnet. C 1 b (1709: swälde .. upp, rimmande på wälde); sväljde Bureus Suml. 42 (c. 1600: svelgde up) osv. ipf. ind. sg. svalg Upp. 12: 16 (NT 1526: vpswalg), Isogæus Segersk. 1148 (c. 1700: vpswalg). ipf. ind. pl. svolgo 2Mack. 6: 4 (Bib. 1541); swulge Dryselius Måne 33 (1694: upswulge); swulgo Schroderus Os. 2: 201 (1635: vpswulgo), Dalin Arg. 1: 210 (1733, 1754: upswulgo). ipf. konj. sg. swolge PErici Musæus 5: 225 a (1582). ipf. konj. pl. swolghe Psalt. 124: 3 (öv. 1536: vpswolghe). sup. svalt Weste (1807) osv.; svolgit (-et) FörsprNT 2 b (1526: vpswolghit), SionSång. 1: 62 (1743: upswolgit); svulgit (-et) G1R 17: 415 (1545: vpswulget), Schartau Pred. 596 (1824: upswulgit); sväljt Spegel GW 42 (1685: upswälgt) osv.; svält FinlSvFolkd. I A 1: 290 (1917; sannol. felaktigt för sväljt). p. pf. svald Weste FörslSAOB (c. 1817) osv.; svolgen 1Kor. 15: 54 (NT 1526: vpswolghen), Kolmodin Dufv. 228 (1734); svulen Strindberg Brev 10: 13 (1894: svulet, n.; sannol. felaktigt för svulget); svulgen (-in) Lælius Bünting Res. 2: 71 (1588: vpswulgen), Ps. 1937, 112: 7; sväljd Schroderus Os. 1: 202 (1635: vpswälgde, pl.) osv.). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Lind 1: 1635 (1749: upswälgelse)), -ERI (se avledn.), -NING; -ARE (se avledn.).
Ordformer
(svelg- (su-, sw-, -lgh-) 1541—1749. swelj- (su-) c. 1575—1729. svälg- (su-, sw-, -lgh-, -lgi-, -llg(i)-) 1526 (: swälgien vp, pr. pl.)—1955. svälj- (sw-, -li-, -lij-, -lli-, -llj-) 1558 (: svälijende, vbalsbst.) osv.)
Etymologi
[fsv. svälgh(i)a, svälg(i)a (med stark böjning); motsv. fd. swælghæ, swæliæ, swælwæ (med svag böjning; d. svælge), nor. bm. svelg(j)e (med svag böjning), fvn. svelga (med stark böjning), svelgja (med svag böjning), nor. nn. svelgje (med stark o. svag böjning), mlt. swelgen, swelligen (lt. swalgen, swelgen), mnl. swelgen, swilgen (med stark böjning; nl. zwelgen), fht. swelgan, (far)swelhan (mht. swelgen, swelhen, t. schwelgen, med svag böjning), feng. swelgan (eng. swallow, med svag böjning); möjl. till den rot (med bet.: sluka, äta, dricka) som äv. föreligger i eng. swill, sluka, mlt. swellen, leva i överflöd, nyisl. sollr, dryckeslag, fvn. sollr, svinföda; kvarstående v framför u o. o i ipf. o. p. pf. i sv. beror på ombildning efter sådana former ss. inf. svälja o. ipf. svalgh, där v ljudlagsenligt står kvar; ipf. svalde o. sup. svalt med a för ä o. utan j beror på ombildning efter v. ss. välja (ipf. valde, sup. valt); bet. 1 e beror sannol. väsentligen på inflytande från Luthers bibelövers. Jfr SVALG, SVÄLJ, SVÄLJA, sbst.]
1) få svalg- o. matstrupsmuskulaturen att transportera (ngt) från munhålan ner i matstrupen (o. vidare till magen); i sht med obj. betecknande mat l. dryck; äv. i uttr. svälja luft (jfr g), svälja (se 2); äv. i uttr. svälja ett ben o. d., betecknande att ngn (oavsiktligt) sväljer ngt som fastnar i halsen l. matstrupen; äv. (numera mindre br.) bildl. (jfr 3), i uttr. tuggat och sväljt, förberett o. klart; äv. abs. (se e). Tugga maten väl innan du sväljer den. Ta en klunk vatten så går det lättare att svälja tabletten. Tabletterna sväljes hela. Han går rakt som om han svalt en eldgaffel. Wollimhaus Ind. (1652). Klinga Buteljer, / Min kronsup jag sväljer, / Gutår! Bellman (BellmS) 1: 45 (c. 1769, 1790). Somlige djur .. svälja sin föda ofullkomligen fördelad. Bergman Jordkl. 2: 478 (1774). (Misteln) får allt till skänks tuggadt och svulet (sannol. felaktigt för svulget) af äppelträdet. Strindberg Brev 10: 13 (1894). En fisk som var så liten, att den inte kunde svälja kroken utan bara hade fått den genom överläppen. Lindström Leksaksb. 64 (1931). Han stod mol tyst och bara gapade och svalde luft. Östergren (1951). Han har svalt ett ben. Dens. ”Hur är det med W. S.?” frågade han och svalde en klump i halsen. Östergren Gentl. 169 (1980). — jfr IN-, NED-, UPP-, UT-SVÄLJA o. LUFT-SVÄLJNING.
a) i uttr. svälja (ngt l. ngn) med hull och hår (i sht bildl.; jfr 3 d o. HULL, sbst.1 1 c). (Nötskrikan) sväljer trastens ungar med hull och hår. Rosenius SvFågl. 2: 155 (1922).
b) (numera mindre br.) i uttr. svälja på ngt, gm upprepade försök bemöda sig att svälja ngt; äv. bildl. (jfr 3): försöka tåla l. (för en tid) tigande finna sig i en skymf l. ohövlighet o. d. Weste (1807). Firmans innehavare sväljde på de ord han .. fått till livs och måste låta passera. Dahlbäck Åb. 231 (1914).
c) (†) i uttr. ingen vinter kommer förrän näcken har sväljt gull- l. solblomman, det blir inte vinter förrän allöven har fallit i vattnet. Broman Glys. 1: 343 (1710).
d) övergående till att beteckna hela intagandet av mat l. dryck: äta l. dricka upp, förtära (se d. o. 3); äv., särsk. om rovfisk, ungefär liktydigt med: sluka; äv. ss. vbalsbst. ande, betecknande omåttlig l. glupsk förtäring; äv. (tillf.) bildl. (jfr 3), om gnista: förbränna, bränna bort (jfr FÖRTÄRA 5 d). Spegel GW 62 (1685) (Människan är inte ämnad att) lefva som de oskäliga, hvilka endast fråga efter hvad som duger at svälja. Linné MusReg. 9 (1754). Några svälja stor pokal, / Andra pimpla små, men flera. Valerius 2: 62 (1811). Gnistan sväljer fnösket och griper omkring sig och förstoras till en flamma. Moberg Rosell 108 (1932). Sväljes småfisken av större fisk, blir (osv.). Bolin VFöda 235 (1933). Frukosten på San Rafael var blott och bart ett djuriskt sväljande av mat. Facht Wodehouse SamTidn. 139 (1935).
e) (†) abs. (i sht i ä. språkprov svårt att skilja från 2): frossa (se FROSSA, v. 2) i mat l. dryck; i sht: supa (se SUPA, v. 8); äv. resultativt, med refl. obj., i uttr. svälja ihjäl sig, frossa så att döden följer. Hedhninganar swolgo och fraszade j Templena. 2Mack. 6: 4 (Bib. 1541; Apokr. 1921: levde i sus och dus). S. Paulus (säger) om wijnet, at han icke förbiuder at drickat, vthan swelga, thet är, omåtteliga bruka. PErici Musæus 5: 254 b (1582). Wåra tiders omåttelighet är straffbar, då man icke äter och dricker, utan fråszar och supar, swälger och slösar. Borg Luther 1: 317 (1753). Månge äro samlade till att dricka och swälja .. Men blott twå eller tre äro någon gång församlade i Jesu namn. Schartau Pred. 434 (1824). ArkNorrlHembygdsf. 1921, s. 42 (c. 1830: ihjäl sig). — jfr UT-SVÄLJA o. STOR-SVÄLJANDE.
f) (numera bl. tillf.) ss. vbalsbst. -ande l. -ning, konkret: klunk (se KLUNK, sbst.2 2 a). Sväljande .. (dvs.) klunk, drick. Schultze Ordb. 5208 (c. 1755). Han satte flaskan för munnen och tog ett par sväljningar. Göth 5Stånd. 162 (1936).
g) (numera bl. tillf.) i utvidgad anv., med avs. på luft: inandas. All den friska morgonluften som han svalt. Aronson SångPolstj. 47 (1948).
h) ss. anföringsverb: yttra (ngt) medan man sväljer. Ja visst, det gör ingenting .. Tvärtom .. svalde han. Holmer Allm. 193 (1976).
2) intr.: svälja (i bet. 1) mat l. dryck; äv.: utföra sväljningsrörelser (o. därvid mer l. mindre oavsiktligt svälja saliv); äv. med adverbial, särsk. i uttr. svälja torrt, betecknande att ingenting passerar genom matstrupen; äv. (numera bl. tillf.) i det opers. uttr. det sväljer i halsen till ord, betecknande att man (ofrivilligt) utför sväljningsrörelser ss. förberedelse för att säga ngt; jfr 1 e. Hon har så ont i halsen att hon knappast kan svälja. Om man sväljer så jämnas trycket ut och det spränger inte i öronen. Sylvius Curtius 358 (1682). (Mannen som anklagades för djurplågeri) rodnade i synen och swälgde: Det är mitt ök, sade han. Dalin Vitt. II. 6: 106 (1740). Frodig buk och bälj! / Knäpp dina händer hop och svälj. Bellman (BellmS) 1: 37 (c. 1768, 1790). Teg nästan altid när han sväljde, / Och sväljde altid när han drack. Kellgren (SVS) 2: 324 (1791). Dysphagi, svårighet att svälja. Collin Ordl. (1847). Kaptenen sväljde torrt och letade efter tankar. Hallström NNov. 275 (1912). Eklundh Folk 56 (1918: svalde det och svalde i bondens hals till ord). Han tuggade långsamt, sväljde, öppnade ögonen. Johnson DrömRosEld 17 (1949). — jfr TORR-SVÄLJA.
3) i mer l. mindre bildl. anv. av 1 (jfr 1, 1 b, d); särsk. i fråga om att komma ngn l. ngt att tillhöra l. uppgå i l. bli ett med l. inneslutas av ngn l. ngt; äv. i fråga om att ngt åtgår l. förbrukas l. förstörs l. betvingas l. kuvas o. d. 2Saml. 9: 102 (i handl. fr. c. 1575). Nu döden är swolgen i segrande krafft. Kolmodin Dufv. 228 (1734). Sakförwaltare, som Änkors ägor swälja. Dens. QvSp. 2: 288 (1750). London sväljer såsom en munsbit byar, om de komma dess gap för nära. Geijer Minn. 27 (1809, 1834). Ingen makt kan svälja eller befalla öfver hela Kina. GHT 1895, nr 240, s. 2. Väl klagade gärna .. (bruksherrens) tunga öfver de summor, som svaldes af hans stora hushåll. Heidenstam Skog. 169 (1904). Victorianismen utgör .. ett .. slående bevis på den engelska rasens .. genialitet att kunna svälja och införliva med sig motsatserna. Hellström RedKav. 16 (1933). — jfr IN-, NED-, UPP-SVÄLJA. — särsk.
a) i uttr. sila mygg och svälja kameler, se KAMEL 1 a.
b) i fråga om att ngn l. ngt försvinner i ngt som föreställes ss. det inre av ngt (t. ex. dimma l. hav l. vågor l. jord l. dödsriket o. d.); jfr SLUKA, v.1 2 e—g. (Töcknet) drijfwer öfwer iorden .. swälger watn och skog. Verelius Herv. 147 (1672). Detta infernala Rike, / som sväljt så mången själ. LBÄ 23—24: 155 (1799). En stormig bölja sväljer tretti skepp. Därs. 42—43: 138 (1800). Jorden hjälpte kvinnan, och den öppnade sin mun och svalde floden. Upp. 12: 16 (NT 1981). — särsk.
α) om behållare l. rör l. gata l. block (se d. o. 4) l. institution o. d.: ha plats för, rymma, (förmå) innesluta l. ta emot l. betjäna; jfr SLUKA, v.1 2 m. Så mycket watn på hiulet, som skoflarne eljest förmå swälja. VetAH 1742, s. 159. JernkA 1824, s. 59 (om vattenledning). Ett kastblock, nog svårt att svälja surrningen. Platen Glascock 1: 287 (1836). Skivgattet i flaggstångsknappen måste ledigt kunna ”svälja” linan. Hägg Flagga 22 (1937). Orsaken till satsningen på tåg är .. att vägarna inte kan svälja all biltrafik. GbgP 21 ⁄ 5 1989, s. 2.
β) (numera bl. tillf.) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk o. överförd anv.: som vill innesluta mycket, glupsk. Någon, ehvem det var, missunnade menskjan en måttlig / Lefnad, och köttet af djuren begrof i sin sväljande mage. Adlerbeth Ov. 391 (1818). Strykande gick det (för skeppen), en gud utjämnade sväljande djupet. Lagerlöf HomOd. 26 (1908).
c) i fråga om att kontrollera l. hålla tillbaka känslor (se KÄNSLA 8) l. känslouttryck l. fördra l. stå ut med ngt som framkallar känslor. — särsk.
α) i fråga om att betvinga en stark känsla l. starka känslor så att den l. de inte blir för dominerande l. röjes; äv. med avs. på mer l. mindre automatiska uttryck för starka känslor: hämma, hindra. Min strupa blir förtrång, / At swälja slik förtret och harm. Knöppel Mannsschol. 71 (1741). Hon sväljde omärkbart en begynnande gråt. Almqvist Går an 106 (1839). Jag hade svårt att svälja ett gapskratt. Knöppel Morg. 43 (1913). Det var bara att stanna hemma och försöka svälja tårarna. Strindberg BrBosse 55 (1932). Prosten svalde sin vrede, så gott han förmådde. Juel ProstD 260 (1933). Jag lät det vara och svalde olusten. FemFinFörf. 73 (1974).
β) avstå från att kommentera l. tigande låta sig utsättas för l. inte ondgöra sig över (ngt (som uppfattas ss.) förolämpande l. orättvist o. d.); äv. i uttr. svälja erfarenhetens beska medicin, ta lärdom av dyrköpt erfarenhet; äv. utan obj. Det var till att svälja och tiga. Tro I ett par folck så tystlät skillies åth? / .. På slutet skeer at Frun alt Edert hafwa will. / I swälgen, tystnen wid? ÖB 42 (1712). Swälia en skymf. Serenius N 4 b (1734). Nej, här står jag wäl inte längre och swäljer försmädelse. Dalin Vitt. II. 5: 138 (1738). Några glosor om förräderi och falskhet har jag visst fått svälga. 3Saml. 9: 15 (i handl. fr. 1840). Jag ser att han kan svälja den tillfogade skymfen men att han inte glömmer den. Enckell Ljusd. 19 (1930). Tig och lär dig svälja ovett och du vinner en kungatron. Martinson Rågv. 45 (1935). Vad kunde han göra annat än svälja erfarenhetens beska medicin. Nyberg Top. 85 (1949).
γ) avstå från att yttra (ngt) l. betvinga l. undertrycka lust att yttra (ngt). MinnSvNH Bih. 1: 87 (1790). Ett ”din poltron!” baronen sväljde här, / fast med besvär. Sturzen-Becker 3: 180 (1861). Han svalde och svalde de halffödda orden så fort de höllo på att komma fram. Hedenstierna Svenssons 180 (1903). Han ville tillagt: — Det vet du, men svalde det. Wedin Rothstein NTjeckNov. 60 (1927). Jag svalde en fråga, jag fann den obehövlig. Stenius HelgKlost. 232 (1934).
d) med avs. på förslag l. argument o. d.: anamma (se d. o. 4 b), acceptera; äv. med avs. på lära l. (ofta osannolik) berättelse l. lögn o. d.: ta till sig, tillägna sig; tro på, hålla för sann; äv. med avs. på andras handlande l. behandling som man utsätts för l. ngt som man råkar ut för o. d.: acceptera, finna sig i; äv. i uttr. svälja ngn l. ngt med hull och hår, reservationslöst acceptera ngn l. ngt (jfr 1 a). Tayarden Relig. 21 (1787; med avs. på skäl). Englands exempel och makt hafwa twungit osz att swälja denna paradox. AJourn. 1815, nr 59, s. 3. Jag höll så mycket af grefve Lillie, att du inte får undra på, om jag har svårt att svälja, att du knipit honom ifrån mig. De Geer Lillie 95 (1880). I lifvets stora kriser måste vi ta hvarandra med fel och svagheter, svälja hvarann med hull och hår. Strindberg Påsk 124 (1901). Det har kommit för många våldsamma nyheter från det hållet (dvs. från industrihåll), bonden har inte kunnat svälja och ännu mindre smälta allt. TurÅ 1936, s. 318. Varför svalde folkets stora massa i Amerika dessa lögner (om Sovjetunionen)? Holmberg o. Ahlberg Kravtjenko ValdFrih. 440 (1947). Hur mycket av socialdemokratins krav skall oppositionen tvingas svälja för att över huvud taget få en reform till stånd? DN(A) 3 ⁄ 8 1964, s. 2.särsk.
α) i uttr. svälja ngn l. ngt med ögonen, betecknande att ngn intensivt betraktar ngn l. ngt; äv. i p. pr., förr särsk. i uttr. sväljande sinnen, mycket mottagliga l. öppna sinnen; jfr SLUKA, v.1 2 a. Inbillningen .. förmår ej att med öppna, sväljande sinnen uppfatta det jordiska, och dunkel är deraf återspeglingen. Elgström (o. Ingelgren) 160 (c. 1809). Jag åt 9 pannkakor .. Ranchägaren höll på att svälja mig med ögonen. Schulze Emigr. 51 (1930).
β) med obj. betecknande smicker: njutningsfullt lyssna till o. tro på, slicka i sig. CVAStrandberg 3: 363 (1854). (Han) baxnade inför de väldiga slevar smicker hans husbonde svalde. ST 22 ⁄ 12 1935, Julnr s. 4.
e) i fråga om tal l. sång, betecknande att ngt som säges l. sjunges är otydligt så att det endast delvis l. inte alls hörs; jfr SLUKA, v.1 2 j. Weste FörslSAOB (c. 1817). BEMalmström 4: 238 (c. 1860; i fråga om sång). Orden förkortas i dagligt tal så (i språket i Enare), att man sällan hör deraf mer än första stafvelsen, de sista sväljer den talande. ASScF 6: 385 (1861). Harlock (1944).
Särsk. förb.: SVÄLJA IN10 4. [fsv. svälgha in] (†) till 1, med tanke på att det svalda kommer in i l. ner i matsmältningsapparaten: svälja (ngt); äv. bildl. (jfr svälja, v. 3 b). (Då mannen) wardt warse .. (kedjan kring halsen på den sovande kvinnan) löste han dhen samma upp .. och swälgde dhen så sachta in i sin Maaga. RelCur. 206 (1682). (Källan) hvirflar ibland likasom vatnet skulle sväljas in. Porthan BrCalonius 382 (1797). jfr insvälja.
SVÄLJA I SIG10 4 0, äv. UTI SIG04 0.
1) (numera föga br.) till 1 (d): (glupskt) äta l. dricka. Strwtzen suälgher Iern i sigh till hele hästeskoor. Forsius Phys. 277 (1611). The som nu swälgde vthi sigh öfwermåtton (av vatten), the (osv.). Sylvius Curtius 513 (1682). SDS 1903, nr 58, s. 5.
2) i bildl. anv. av 1, motsv. svälja, v. 3, särsk.: få (ngn l. ngt) att bli ett med l. att uppgå i sig. Dhen Medellendiske Siön swällier uthi sigh månge stoore och starcke Strömmar. RelCur. 262 (1682). särsk.
a) om jorden: få ngt (l. ngn) att hastigt försvinna ner i sig genom spricka l. avgrund o. d., uppsluka; jfr svälja, v. 3 b. Jorden öpnas, swäljer i sigh folcket, huus, ja offta hela städer. Hiärne 2Anl. 152 (1706).
b) = svälja, v. 3 c β. Sådane Discurser (om den högdragne mannen) förekommo, så at de icke ens eftersinnade, huru .. (han) måtte swälgt i sig sin (av dem tillfogade) skymf. Weise 1: 157 (1769). Dens. 2: 147 (1771; med avs. på skällsord).
c) med avs. på ngt behagligt: njutningsfullt lyssna på o. ta till sig; jfr svälja, v. 3 d β. O Herre Gud! hur söta äro mig din muns ord. Mig synes, hur ofta jag än hör dem, att min själ sväljer dem i sig med oförminskelig sötma. Quennerstedt StrSkr. 2: 317 (1885, 1919).
SVÄLJA NED10 4 l. NER4, äv. (ålderdomligt) NEDER40. [fsv. svälgha nidher] jfr nedsvälja.
1) till 1: svälja (ngt) så att det kommer ned i magsäcken. Gijff thett (dvs. kardborrsrot) then siuka till att tugga, bedh honom swälga nedh musten ther af. OMartini Läk. 39 (c. 1600). (Den 8 januari) swälgde uti gryn wällings skofwor, pigan Beata .. neder en stor synål. Broman Glys. 1: 433 (1731). (Rötterna) är giftiga. Om du hade sväljt ner dem, hade du säkert dött. Lagerlöf Holg. 2: 219 (1907).
2) i bildl. anv. av 1, motsv. svälja, v. 3, särsk.
a) motsv. svälja, v. 3 a. Cameler swäljas nid och myggor plär man sila. Dalin Arg. 1: 171 (1733, 1754).
b) motsv. svälja, v. 3 b, i fråga om att ngn l. ngt försvinner i hav l. våg o. d. (De) såg .. Allan komma simmande och försökte ta sig upp till honom. Men så kom ett brott och svalde ner honom. Hasslöf SvVästkustf. 237 (1949).
c) motsv. svälja, v. 3 c α, β, i fråga om att undertrycka l. dölja känslor l. känslouttryck (ss. tårar o. d.); äv. betecknande att man fördrar l. avstår från att kommentera ngt (som uppfattas ss.) obehagligt l. förolämpande o. d.; äv. abs. Den visast är som tystnan väljer, / Och alt för stolt at klaga, sväljer / Ned sina tårar — och sin harm. Tegnér (TegnS) 1: 17 (c. 1801). Ledsen hukade jag mig ned i Plutarchus, och ville svälja ner olusten uti stora stycken Grekiska. Törneros (SVS) 1: 112 (1824). Clas Henrik. Skall jag taga det åt mig? Ferdinand. Svälj ned. Almqvist DrJ 360 (1834). Han bara sträcker på halsen och söker svälja ner smäleken och låtsas, som om han var intresserad av vad pojkarna titta på. Olzon Földes FiskKattG 27 (1936). Det fanns mycket mera gråt kvar i mig, men jag svalde ner den. Lindgren Mio 109 (1954).
d) motsv. svälja, v. 3 c γ, betecknande att man avstår från att yttra ngt man tänkt säga. Björkegren 2293 (1786). Uttröttad af sjukdomen är han på väg att förgå sig, att säga en ohöflighet, men sväljer ner den. Ahrenberg Landsm. 238 (1897). Han sade överhuvudtaget aldrig mycket, orden hade .. blivit en farlig sak(,) ville han säga något kändes det som om han skulle explodera, hellre svalde han ner dem och behöll livet. Trotzig Sjukd. 117 (1972).
e) (numera bl. tillf.) motsv. svälja, v. 3 e. Hvad han (dvs. E. G. Geijer) sade (i sina föreläsningar), fick ingen höra, emedan han alltid sväljer ned halfva meningen. CGMalmström (1844) i 3SAH 25: 135. Föredraget var .. vårdslöst; många ord sväljde han (dvs. E. G. Geijer) ner och de vigtigaste hostade han bort. Böttiger 6: 110 (c. 1875).
SVÄLJA OPP, se svälja upp.
SVÄLJA UNDAN10 32, äv. 40. (numera bl. tillf.) till 1, särsk. bildl. (jfr svälja, v. 3), med avs. på känsla l. känslor: betvinga l. undertrycka (jfr svälja, v. 3 c α, svälja ned 2); äv. om avloppsledning: ta emot o. transportera bort (jfr svälja, v. 3 b α). Det var som om han sväljt undan sin rörelse i stora klunkar. Benedictsson Peng. 276 (1885). SD(L) 1895, nr 193, s. 8 (om avloppsledning).
SVÄLJA UPP10 4, äv. OPP4. [fsv. svälgha up] jfr uppsvälja. (†)
1) till 1: svälja (ngt); äv. motsv. svälja, v. 1 d: (glupskt o. i stora stycken) äta l. förtära, sluka. Så att thenne kyrchetienden .. motte bliffue liggiendes .. och icke altt förtäres och swälges vp på en årss tiidh. G1R 19: 191 (1548). (En man stal) vthur een Kyrkia itt förgylt Monstrans medh twenne .. wijgde Oblater, thet ena swälgde han sjelff vp. Schroderus Os. III. 1: 18 (1635). Jag (dvs. Gud) kallat sjelf hans (dvs. satans) foster / Att svälja opp all orenhet på jorden. JGOxenstierna 4: 362 (1815). Dalin 2: 622 (1855). särsk. = svälja, v. 3 e. (K. XV bad) mig aldrig nyttja ordet ”fäderneslandet”, hvilket var för långt för honom att utsäga utan att svälja upp en del. De Geer Minn. 1: 192 (1892).
2) bildl., motsv. svälja, v. 3: förtära, uppsluka; äv.: förbruka, i sig helt uppta; äv. motsv. svälja, v. 3 a. Wij menniskior äre såsom fiskar j willene haffuet, här swelgher then ene then andra vp. LPetri 3Post. 8 a (1555). Gullets Guhlheet och des Krop / Swälgs af Kwicksilfret aldeels op. Lucidor (SVS) 456 (1674). Uppå den sidsta dag, när alla mensko-kroppar, / Som hafwet swälger vp, som jorden i sig ståppar, / .. sin skapnad åter få. Kolmodin QvSp. 2: 299 (1750). Att se det lilla man fått spara, / .. hvart ögonblick i fara, / Att sväljas opp, att bli förödt. Runeberg (SVS) 6: 272 (1834). Hagberg Shaksp. 5: 144 (1848).
SVÄLJA UTI SIG, se svälja i sig.
Ssgr (i allm. till 1): A: (1 d) SVÄLJ-DON. (numera mindre br.) krokförsett fiskedon avsett att sväljas av (rov)fisk som därvid fastnar på kroken o. kan fångas. IdrFinl. 2: 130 (1905).
(1 d) -FISK. (svälj- 1749—1955. svälje- 1723)
1) (numera föga br.) fisk som lever av andra djur, i sht annan fisk (som den sväljer hel), rovfisk; jfr sluk-, svalg-, sväljar-fisk. Tiselius Vätter 1: 121 (1723). SvFiskelex. (1955; angivet ss. ä. benämning).
2) (†) fisk som fångas o. sväljes av rovfisk. Uti vassen gäddor gapa / Efter sväljfisk. CFDahlgren 2: 50 (1829).
-METE. (†) mete varvid betesfisk används o. rovfisk avses att fångas. Gyllenborg Insjöfisket 26 (1770). Dalin (1854).
-ORGAN. jfr organ 2. Fries ÅrsbVetA 1834, s. 154. Sväljorgan (dvs.) organ som träder i funktion vid sväljning. IllSvOrdb. (1955).
-RÖR. (†) matstrupe; jfr rör, sbst.3 5 a. Kræmer Metr. 2: 2 (1893).
-RÖRELSE. sväljningsrörelse. Thunberg Livsförrättn. 150 (1924).
-SVÅRIGHET~002, äv. ~200. sväljningssvårighet. SDS 11 ⁄ 10 1988, s. 12.
(1 d) -TID. (numera mindre br.) om period (se d. o. 2) (vid lektidens slut) då gäddan fångar o. sväljer annan fisk (o. därför också låter sig fångas på krok). Schager 154 (1920). Gäddan har .. sina bestämda tag- eller sväljtider, avbrutna av s. k. svallköttsperioder. Hammarström Sportfiske 307 (1925).
B (†): SVÄLJEBIT. [efter t. schluckbissen, schleckbissen] läckerbit (se d. o. 1). Lind 1: 1357 (1749).
-BUK. frossare; drinkare (se d. o. 2); jfr buk 2 o. -hals. Swelgebukar och öölswijn. LPetri Dryck. B 7 a (1557).
-DAG. dag då ngn hänger sig åt supande o. frosseri. (Om vi på allvar vände oss till Gud) Tå skulle .. (söndagarna) intet wara swelge-dagar, vtan rette helgedagar. Swedberg SabbRo 1499 (1688, 1712). Mången bonde giör sin helge dag til Swelge dag. OfferdalKArk. N I 1, s. 135 (1726). Därs. 155 (1731).
-FISK, se A.
-HALS. = -buk. Swälghehalsar och tiwfwar äre, / Titt selskap. Gyldenhielm Capt. N 1 a (1632). Därs. 168 (1649).
C: SVÄLJNINGS-AKT. jfr akt, sbst.1 I 2. Sväljningsakten är en reflex, som utlöses genom den mekaniska retning, som födan utöfvar på slemhinnan, hvilken bekläder bakre delen af tungan och främre gombågarna. 2NF 27: 1330 (1918).
-BESVÄR. besvär (se d. o. II 2 c) att svälja (beroende på hinder l. smärta o. d. i svalget); jfr -svårighet. ÅrsbSabbatsbSjukh. 1889, s. 164.
-MUSKEL. i fackspr., i sht med., om muskelgrupp som utför den reflexmässiga rörelsen i svalg o. matstrupe vid sväljning. Klint (1906). 2NF 23: 1336 (1916).
-REFLEX. i fackspr., i sht med. reflex (se reflex, sbst. 2) som utlöses av (en tuggas) tryck mot tungroten o. bakre gombågarnas slemhinna o. manifesterar sig ss. sväljningsrörelse. 2NF 27: 1330 (1918). Lindskog o. Zetterberg (1981).
-RÖRELSE. i fackspr., i sht med., om muskelrörelse (jfr rörelse 1 b) i tunga, svalg, matstrupe o. d. som i samordning med andra sådana rörelser innebär en sväljning. Thorell Zool. 1: 110 (1860). Genom sväljningsrörelser nedpressas maten i magsäcken. Bolin LevLivKem. 166 (1931).
-SVÅRIGHET ~102, äv. ~200. jfr -besvär; i sht i pl. ICAKurir. 1985, nr 16, s. 44.
Avledn.: SVÄLJARE, om person m. ⁄ ⁄ (ig.), om djur m. l. r., om sak r. l. m. [fsv. -svälghare (i ssgn upsvälghare); jfr d. svælger, fht. swelgāri (mht. swelher, t. schwelger); jfr äv. fvn. svelgr, frossare]
I. om person som sväljer l. svalt ngt.
1) (i fackspr.) tullv. till 1, om person som smugglar (narkotika) gm att förvara godset inlindat i folie l. dyl. o. nedsväljt i magen. Vi delar in underlivssmugglarna i kategorin sväljare och stoppare. SvD 14 ⁄ 11 1982, s. 10. SDS 17 ⁄ 1 1989, s. 21.
2) [djävulen antogs (bildligt) uppsluka de syndfulla människorna efter döden; jfr 1Petr. 5: 8 (NT 1981)] (†) till 1 d, om djävulen. (Många) haffua .. ther på flijtigt arbetat, at the måtte .. vndwijka then rijke och obarmhertighe swälgharens badhstugu och eeldzpijna. Phrygius HimLif. 154 (1615).
3) (†) till 1 e: drinkare l. frossare, rumlare. Falck Und. 24 a (1558). En Fyllebelg .. (dvs.) swäljare, som giör intet annat än dricker och fråszar. Spegel 42 (1712). Björkman (1889). jfr stor-sväljare.
4) (†) till 1, bildl., motsv. svälja, v. 3, om person som slukar (se sluka, v.1 2 b) böcker, bokslukare. De stora hajarna i den lärda oceanen, Kryddkrämarne, hvilka .. äro faslige sväljare af vissa tyska böcker. Leopold 6: 214 (c. 1785).
II. (numera bl. tillf.) till 1 d, om djur som sväljer l. svalt ngt l. är ett rovdjur, särsk. om rovfisk. Huru ofta swälja icke gäddorna hwarandra? De gripa ofta så orimeligen til, at man swårligen ser, hwilkendera kan få rum i den andra; swäljare eller den som skal swäljas. GbgMag. 1759, s. 346. Collan Kalev. 2: 318 (1868). särsk. ss. förled i ssgn sväljar-fisk.
III. (numera föga br.) till 1: klunk (se klunk, sbst.2 2 b). (Gubben) tar en sväljare. Strix 1901, nr 9, s. 3.
Ssg (till sväljare II): sväljar-fisk. zool. om fisk tillhörande familjen Chiasmodontidae (vars arter kan svälja ett byte upp till dubbelt så stort som de själva); i pl. äv. om familjen. DjurVärld 6: 458 (1962; i pl., om familjen). Därs. 459.
SVÄLJBAR, adj. till 1: som kan sväljas. Beskow Nu 29 (1930).
SVÄLJERI104, n. [jfr d. svælgeri, nor. svelgeri, t. schwelgerei] (†) till 1 e: spritmissbruk, fylleri (se d. o. 2). G1R 25: 194 (1555). Therföre bedie wij tigh wår .. trogne Frelsare .. (om ledning), så at wij bliffua beqwämlighe til Helgonens Arffuedeel i liuset, icke försofwandes oss medh swälgerij och dryckenskap. Phrygius HimLif. 124 (1615). Ty wehle wij .. allt wakande wid Lijken, som skier med Confect och swällgerij, hafwa förbudit. Schmedeman Just. 244 (1644). BrinkmArch. 2: 403 (1795).

 

Spalt S 15299 band 32, 1999

Webbansvarig