Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KLUNK kluŋ4k, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(förr äv. skrivet klunck)
Etymologi
[jfr dan. o. nor. klunk, eng. clunk; i avljudsförh. till KLINKA, v.1, o. KLANKA; jfr KLÄCKA, v.5; jfr KLUNKA, v.2]
1) om läte l. ljud som kan återgivas med ”kluck” l. ”klunk”.
a) motsv. KLUNKA, v.2 I 1, om vissa fåglars läte; äv. bildl., om ljud som är avsett att härma l. uppfattats ss. liknande ifrågavarande fågelläte; jfr KLUCK, interj. a. Kalkonen slog en klunk. Weste FörslSAOB (1823). En korp, som ackompanjerade de små natursångarne (dvs. bofinkarna) med några klunkar från sin djupa fulla basröst. Wennerberg Bref 1: 63 (1839). Karlfeldt FridLustg. 8 (1901). — särsk. om det mellersta (mellan ”knäppningarna” o. ”sisningen” frambragta) o. starkast ljudande (om en korksmäll påminnande) av de tre läten som vanl. förekomma i tjäderns spel; i sht i sg. best. Slå klunken. VetAH 1787, s. 203. (Tjädertuppen) knäpper, slår smackande klunken och slutar sitt spel med en hväsande, bubblande sissning. Knöppel SvRidd. 57 (1912). 4Brehm 8: 395 (1926).
b) (mera tillf.) motsv. KLUNKA, v.2 I 3; jfr KLUCK, sbst. Weste FörslSAOB (1823). Sundén (1886). Jägarn och baptisten .. tomsväljde med hörbar klunk. Högberg Utböl. 1: 58 (1912). Klunkar från tung väska, som en lantman bar på Katarina Bangata, kommo häromdagen ett par polismän att be få titta i den. DN(A) 1934, nr 161, s. 11.
2) motsv. KLUNKA, v.2 II.
a) enstaka nedsväljande (av dryck); numera i sht i uttr. svälja (ngt), i sht förr äv. dricka (ut) l. tömma (ngt) i en (enda) klunk. Ambrosiani SvSkråämb. 120 (i handl. fr. 1662). Serenius (1741). Gubben .. gjorde .. en klunk, som nära vållat en lika stor ebb i glaset, som det förut hade flod. Runeberg 4: 172 (1833). Topelius Dagb. 1: 274 (1834). Där stod jag olycklige med min tekopp. Jag sväljde den nästan i en klunk. De Geer Minn. 1: 104 (1847, 1892). Östergren (1930).
b) så stor kvantitet av dryck som kan nedsväljas på en gång; ofta allmännare ss. beteckning för en mindre kvantitet av dryck: ”slurk”, ”skvätt”, sup, ”tår”; äv. mer l. mindre bildl. Chronander Surge B 1 b (1647). Om vi skulle dricka en klunk på saken? Envallsson Hofsl. 16 (1786). Han tog sig en djup klunk kall punsch. Runeberg 4: 150 (1832). Jag törstar efter en god klunk ur din stärkande skönhetskälla. Nyblom Bild. 221 (1864). Hon vägde .. hans gester, blickar, tonfall, handlingar. Det var något i dem, som hon avnjöt långsamt, läppjande, klunk för klunk liksom en rädd drinkare. Siwertz Sel. 2: 186 (1920). Han drack sörplande en klunk kaffe. Willebrand-Hollmerus Kerküll 95 (1924). — jfr BRÄNNVINS-, KAFFE-, VISKY-KLUNK.
Ssg: (2 b) KLUNK-VIS, adv. i klunkar, klunk efter klunk. Intet glas tömdes klunkvis, utan smuttades. Crusenstolpe Tess. 3: 105 (1847). Sedan hälles medicinen klunkvis i hästen. Wrangel HbHästv. 919 (1886). Jansson Par. 82 (1900). Zetterström Gåt. 62 (1922).

 

Spalt K 1402 band 14, 1936

Webbansvarig