Publicerad 1997 | Lämna synpunkter |
SULA, sɯ3la2, sbst.3, r. l. f.; best. -an; pl. -or (ArkliR 1553, avd. 3, osv.) ((†) -ur ArkliR 1553, avd. 3; -er (möjl. äv. att hänföra till sg. sul) ArkliR 1553, avd. 3, Hildebrand Isl. 5 (1867)); förr möjl. äv. SUL, f. l. m.; anträffat bl. i pl. -ar (HFinlKamF 4: 14 (1574), Därs. 119 (1582)) l. -er (se ovan); förr äv. SULL, n.; anträffat bl. i pl. = (ArkliR 1549, avd. 2, 2VittAH 3: 225 (1793; i skildring äv. ä. förh.) (i bet. 1)).
1) (†) stock (se STOCK, sbst.1 2 c) i l. till armborst, armborststock; möjl. äv. om lopp (se d. o. 5 a) för pilen i stocken, löpränna. Stålboger m(ed) långe sull. ArkliR 1549, avd. 2. 16 stålboger och 20 suler. G1R 25: 570 (1555). Stålbogar med Krijhakar, belter och sull. 2VittAH 3: 225 (1788, 1793). — jfr STÅLBÅGE-SULA. Anm. Den på ordet ARMBORST-SULA i SAOB givna definitionen torde vara felaktig.
2) stång, stolpe, pelare av trä; särsk. (förr) i hammarställning: vertikal stolpe (ekstock) som samman med en av samma slag uppbar det mellan dem fästa hammarskaftet. SvKulturb. 5: 126 (1930); jfr Holmkvist BergslHyttspr. (1945). Uppenbarligen måste plankväggen ha stått fritt exteriört åtminstone i mellanrummet mellan två sulor i den södra långhusväggen och ett fack på ömse sidor om det sydöstra korhörnet. Fornv. 1970, s. 58. — jfr RÄT-, STÅND-SULA. — särsk. om framståndare på äldre plog. VetAH 1759, s. 215 (från Skåne). SkånHembFÅb. 1954, s. 2.
B (†): (2) SULE-KÄPP. = hjul-vål. Suulekäp, Julewåål, wagnstödel. Linc. Dd 1 a (1640). Wollimhaus Ind. (1652).
Spalt S 14486 band 32, 1997