| Publicerad 1980 | Lämna synpunkter |
SNUBBA snub3a2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or (UppsDP 4/2 1596 osv.) ((†) -er RA I. 4: 633 (1598), Börjesson Solen 46 (1856))
(numera bl. ngt vard.) motsv. SNUBBA, v. 2: tillrättavisning l. förebråelse l. skrapa (se SKRAPA, sbst. 3) o. d.; i sht förr äv. närmande sig l. övergående i bet.: smädelse l. glåpord l. oförskämt yttrande o. d.; numera företrädesvis i pl., särsk.: bannor l. snäsor. Få, uppbära, ge, utdela, vänta sig snubbor. Wij moste alle bekenna, at .. (Jakob o. Johannes, som gjorde anspråk på företräde framför Jesu övriga lärjungar) ingen godh ord, vthan een ganska stoor snubbo werde woro. LPetri 3Post. 101 a (1555). (De) mötte och vndfinge .. migh medh snubbor och smädheord. Schroderus Urs. K 4 a (1626). Snubbor och rijs giöra goda Barn. CGyllenborg Vitt. 284 (1721). Om du fått snubbor i stället för beröm .., kunde du ej ha en surmulnare uppsyn. Crusenstolpe Tess. 2: 182 (1847). Han drog allt mer och mer på stegen, fick till sist en snubba: En krigares son går taktfast och raskt. Bergman JoH 160 (1926). Man var (under barndomen) rädd för tandutdragning, örsprång, snubbor i skolan, stryk av starkare pojkar. Siwertz Ung 45 (1949).
Spalt S 8198 band 28, 1980