Publicerad 1974   Lämna synpunkter
SKVABBIG skvab3ig2, adj. -are.
Ordformer
(förr äv. sqv-)
Etymologi
[sv. dial. skvabbig; jfr nor. dial. skvabben; till SKVABB l. SKVABBA; jfr äv. KVABBIG, SKVABBLIG, SVABBIG]
(numera knappast br.)
1) = SKVABBLIG 1. (Hungerns) nytta är först och främst mot blodfullhet, då man märcker, att ådrorna stå stinna och spenda, köttet är sqvabbigt och blodrikt (osv.). Westerdahl Häls. 92 (1764). Klint (1906).
2) om ämne: som kommer ngn att känna äckel, vämjelig, äcklig. Lindfors (1824). Cavallin (1876).
Avledn.: SKVABBIGHET, r. l. f. (numera knappast br.) till 1; om det förhållandet att ngns hull är löst o. fett (o. dallrande) l. (konkret) om sådant hull. Lindfors (1824).

 

Spalt S 5391 band 27, 1974

Webbansvarig