| Publicerad 1972 | Lämna synpunkter |
SKOPA skω3pa2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
1) mindre l. större öskärl (för vätska l. flytande massa l. finstyckigt massgods o. d.), vanl. av trä l. metall, med en form ungefär motsvarande ett halvklot l. en halv ellipsoid o. oftast försett med skaft; särsk. om sådant öskärl avsett att därmed ta vatten ur ett större kärl (ett ämbar o. d.) för att dricka det direkt ur öskärlet; jfr ÖSA, sbst. En emaljerad skopa. Schroderus Dict. 13 (c. 1635). När miölcken är Östat (dvs. ystad) Ösar .. (lappkvinnan) Osten uhr kiettillen medh een Skoopa. Landsm. XVII. 1: 26 (1671). Eidem ÄGlasH 99 (1912; om öskärl för skopning av glasmassa; jfr SKOPA, v.2 a). Han har händer som skopor. Se 1959, nr 18, s. 35. Han .. tog en skopa från en hink och sörplade i sig en klunk iskallt vatten. Widding 1812 341 (1970). — jfr BECK-, BLECK-, KARAMELL-, KOL-, KOPPAR-, MJÖL-, MÄSSINGS-, NÄVER-, OST-, PORTIONS-, SALT-, SERVERINGS-, SILVER-, SKAFT-, SKÄNK-, SLÄNG-, STOR-, TJÄR-, TRÄ-, VATTEN-, ÖS-SKOPA m. fl. — särsk.
a) oeg. l. bildl., om föremål som i ett l. annat avseende liknar l. ansetts likna en skopa l. som fyller samma funktion som en sådan; jfr 2; särsk.
β) (vard., mera tillf.) om stor hand. Ett slag såg det ut som om huvudet skulle sjunka ner i skoporna igen. Trenter KallHand. 11 (1957).
γ) om hatt; dels om ett slags damhatt som endast lämnar ansiktet fritt, dels (mera tillf.) allmännare, ss. en nedsättande beteckning för hatt (utan tanke på särskild form). Jag skref och sände allt tillbehör till en så kallad Skopa att hos Mademoiselle Pihlgren förfärdigas. Reenstierna Årstadagb. 1: 176 (1798). Hon stod vid ett av fönstren med den svarta hattskopan högt på skulten och en bukett blekta blommor högst upp på skopan. Ehrenmark Baker Quinn LekTål. 141 (1970).
ε) (vard., numera föga br.) ss. en nedsättande beteckning för båt. (Skeppet) Hoppet var .. en gammal skopa, som i mer än tjugu somrar pröfvat alla väder och vindar mellan Wasa skärgård och Furusund. Topelius Fält. 4: 468 (1864). Grebst Bröll. 119 (1913).
ζ) [jfr β] i uttr. kasta skopa, ss. namn på en tävlingslek. Kasta skopa(.) Man tar en sten i kupad, uppåtvänd näve .. och kastar stenen så långt man kan. Tillhagen (o. Dencker) SvFolklek. 1: 89 (1949).
b) i överförd anv., om den kvantitet av vätska l. flytande massa l. finstyckigt massgods o. d. som finnes i en skopa; ofta ss. måttsord, om den kvantitet av ngt som rymmes i en skopa; äv. bildl. (se särsk. α o. β). Lät watten wäl koka uti brygg-kittelen, slå sedan deraf et par skopor uti mäsknings-karet. Warg 666 (1755). Katrina tog sig en skopa watten ur ämbaret wid spisen, ty hon hade .. blifwit törstig. Almqvist Grimst. 11 (1839). (Fienden) är en hundra skopor mänskligt rask (dvs. patrask), som tsaren af Moskovien tömt ur sitt rike öfver denna (norrländska) kust. Högberg Vred. 3: 324 (1906). Martinson KärlekKr. 137 (1947). — särsk.
α) i sådana uttr. som kasta över ngn l. få (hälld) över sig en skopa (kallt) vatten, kasta en skopa vatten i ansiktet på ngn, med särskild tanke på det obehag detta bereder l. den avkylande effekten därav; äv. (vard.) bildl.: ge ngn resp. få en kalldusch (se d. o. 2). Hon kastade en skopa watten i ansigtet på honom. Nordforss (1805). Den stora (ryska) konflikten med Japan (1904—05), då den slaviska äfventyrslusten fått en skopa kallt vatten hälld öfver sig. Nyström NKina 2: 274 (1914).
β) (vard.) bildl., om en kvantitet av ngt mer l. mindre abstr., särsk. av tillrättavisning, förmaning o. d. Brogren Rom. 94 (1910). (Den anklagade) fick en ny skopa tillsägelser (av domaren). Segerstedt Spalt. 15 (1927, 1933). — särsk. om så mycket ovett som ngn ger ngn resp. ngn får vid ett tillfälle, (en) utskällning o. d.; särsk. i sådana uttr. som ge ngn l. få (sig) en skopa ovett l. (mera tillf., enbart) en skopa. Pereswetoff-Morath Kadettm. 235 (1889). Vet ni vad den knöln gjorde? En skopa ovett fick jag och sen så körde han iväg mig. Högberg Baggböl. 2: 146 (1911). Bernhard grinade, ett grin som .. hastigt dog bort, när Peter helt oväntat gav honom en skopa ovett för att han varit olovandes på spriten. Siwertz Sel. 2: 233 (1920). Nyss hade man fått sig en skopa för att det gick för fort. Gustaf-Janson Stamp. 10 (1951).
2) mer l. mindre oeg., om (redskap resp. maskin med) redskaps- l. maskindel som till form l. funktion liknar en skopa (i bet. 1); särsk. dels om (redskap l. maskin med) en jämförelsevis stor, vid en lyftkran l. dyl. fäst, rörlig (upptill öppen) behållare som användes för (utgrävning o.) uppfordring av material av något slag (t. ex. sten l. grus), dels om var o. en av ett antal vid ett rörligt band l. ett hjul o. d. fästa (större l. mindre, upptill öppna) behållare som höra till en transportinrättning (för transport av vätska l. flytande massa l. finstyckigt massgods o. d., särsk. paternosterverk) o. vari transporten av vätskan osv. sker. Serenius EngÅkerm. 29 (1727; på ett vattenuppfordringsverk). En mudder pråm ränsade desse Canaler (i Köpenhamn) och består i en wals med 2ne skopor på långa skaft. Palmstedt Res. 25 (1778). En rad skopor (på en grävmaskin) skala banken nedifrån och uppåt och aflämna därpå massan i tippvagnar. HufvudkatalSonesson 1920, 2: 168. Skopa .. (kallas) en liten skopliknande anordning för befordrande av smörjningen (av bil). Nerén (1930). Negerjättar med sluttande pannor, breda näsor och käkar som skoporna i ett mudderverk. Mörne Ekv. 114 (1932). Sjöwall o. Wahlöö Ros. 7 (1965). — jfr ELEVATOR-, GRIP-, GRÄV-, HJUL-, KEDJE-, KOL-, MUDDER-, MULL-, RAND-, RÖR-, SKAK-, SKJUT-, SLÄNG-, SLÄP-, VIND-, ÅNG-SKOPA m. fl.
-BRÖST. om den del av en grävskopa på vilken skopans tänder (grävtänder) äro fästa; jfr bröst 5. DN(A) 1963, nr 256, s. 5. —
-ELEVATOR. skopverk (särsk. för transport i mer l. mindre rent vertikal riktning). VermlBergsmFA 1895, s. 18. —
(jfr 1 a γ) -HATT. om ett slags skopliknande damhatt (som endast lämnar ansiktet fritt). LD 1959, nr 207, s. 3. —
-HISS. skopverk med endast en skopa, för transport i mer l. mindre rent vertikal riktning. SvTeknolFHb. 37: 19 (1933). —
-KRAN. (inrättning bestående av) lyftkran försedd med skopa o. avsedd för uppfordring o. förflyttning av visst material (t. ex. sockerbetor, torv). SJ 2: 577 (1906). —
-KÄTTING. rörlig kätting vid vilken skoporna i ett skopverk äro fästa o. som driver skoporna. WoJ (1891). TT 1898, Allm. s. 183. —
-LASTNING. maskinell lastning varvid det gods som skall lastas uppfordras med o. överföres i skopa l. skopor (till vagn l. båt o. d.). JernkA 1943, s. 1. —
-MASKINIST. person som manövrerar en skopa. —
-MUDDERVERK~002, äv. ~200. mudderverk försett med skopa l. skopor, vari det uppmuddrade materialet transporteras upp l. bort. 2UB 9: 461 (1906). —
(1) -PROV. metall. stålprov varvid ett prov tages av flytande stål med en skopa (”provskopa”) o. tömmes på en järnhäll, där det får stelna till en skolla (för undersökning). JernkA 1886, s. 86. —
-SKAFT. skaft till skopa.
-SKRAPA. vägmaskin (vägskrapa) försedd med en höj- o. sänkbar skopa, med vars hjälp slam o. d. bortskrapas o. bortflyttas från en väg o. d. (o. lastas i en lastvagn). 2NF 33: 72 (1921). —
(1 b) -TALS, adv. i en mängd som utgöres av l. motsvarar flera skopor. Sundén (1888). (Regndropparna) sköljde öfver rutorna, som om skoptals med vatten hällts öfver dem. Söderlund FamBarr. 1: 202 (1905). —
-VERK. inrättning för uppfordring l. transport av visst material (särsk. finstyckigt massgods), som är så konstruerad, att förflyttningen sker i skopor (i vertikal l. horisontal riktning). TT 1872, s. 237. —
-VIS, adv. till 1, 1 b: i l. med skopa; en skopa åt gången; skoptals. Retzius FinKran. 118 (1878). Nordin Vägsk. 125 (1907). särsk. (vard.) till 1 b β. Skopvis med skällsord. Moberg Rask. 262 (1927). —
Spalt S 4618 band 26, 1972