Publicerad 1961   Lämna synpunkter
RÄKLING rä3kliŋ2 l. RÄCKLING räk3liŋ2, r. l. m.; best. -en.
Ordformer
(rack- 1525. rech- 1584. reck- 1540—1560. rek- 1526—1815. räch- 1582. räck- 1553 osv. räf- 1879. räk- 1556 osv.)
Etymologi
[jfr fd. regling, d. rekling, nor. rekling, isl. reklingr, riklingr, nyisl. riklingur, shetl. riklin, färö. riklingur; jfr äv. de från nord. spr. lånade mlt. rekeling o. mnl. rekelinge; till den stam som föreligger bl. a. i shetl. rikkel o. da. dial. rigl(e) (se RÄKEL, sbst.2)]
(om ä. förh.) ss. ämnesnamn: torkade (stundom äv. saltade l. rökta) strimlor av helgeflundra; ofta i uttr. rav och räkling (jfr RAV, sbst.1). Schicka then raff och rackling hiit wp (från Bohuslän). G1R 2: 32 (1525). Raf och Räkel, Räkling, äro dels vädertorkade, dels rökta utskurna Remsor af Hälgflundre-fisken, hvilka nyttjas såsom en Bord delice. De fås ifrån Norrige och Island. Orrelius 300 (1797). Hasslöf SvVästkustf. 349 (1949).

 

Spalt R 3797 band 23, 1961

Webbansvarig