Publicerad 1961   Lämna synpunkter
RÄLIG rä3lig2 l. 40, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[sv. dial. rälig(er), förskräcklig, ryslig m. m., förr äv.: farlig (Hof DialVg. 240 (1772)); etymologiskt identiskt med RÄDELIG, adj.2 — Jfr RÄLIUS]
(i vissa trakter, vard.) ryslig; avskyvärd; otäck; ful; otrevlig, obehaglig; led, stygg. Wranér Hvard. 70 (1889). Utgifter anses (i Frankrike) vara den Ondes räligaste påfund. GHT 1936, nr 20, s. 10. Man var lite rädd för de raggiga, räliga bestarna (dvs. vildsvinen). De var farliga. TurÅ 1947, s. 284. jfr (i formen rälia, ss. adv., bygdemålsfärgat): Mannen .. är så ”rälia stygg”. EngelhTidn. 1873, nr 66, s. 2.
Avledn.: RÄLIGHET, r. l. f. [jfr fsv. rädhelikhet, förskräcklighet] (i vissa trakter, vard.) egenskapen att vara rälig. Östergren (1937).

 

Spalt R 3879 band 23, 1961

Webbansvarig