Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KONVIKTION, r. l. f.
Ordformer
(äv. skrivet conviction)
Etymologi
[jfr t. konviktion, eng. o. fr. conviction; av lat. convictio (gen. -ōnis), vbalsbst. till convincere (se KONVINCERA)]
(†)
1) överbevisning. Biurman Brefst. 123 (1729). BonnierKL (1925).
2) övertygelse. LBÄ 1: 26 (1797). BonnierKL (1925).

 

Spalt K 2334 band 14, 1937

Webbansvarig