Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KLINGA kliŋ3a2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(förr äv. skrivet cli-. klinga 1611 osv. kling(h)e 15261621. klingor, pl. 1565 osv. klinger (cli-), pl. 15481583)
Etymologi
[jfr d. klinge; av t. klinge, av mht. klinge, bildat till klingen (se KLINGA, v.) med tanke på svärdens klingande ljud]
1) blad (se d. o. 3 a) på l. till ett hugg- l. stötvapen (svärd, värja, sabel, florett, bajonett, dolk); äv. (i poesi l. vitter stil) om vapnet i dess helhet. Med blottad, dragen klinga. TullbSthm 17/12 1548. Jagh skal them så om Näsan smöria, / At Klingan skal brista på min wäria. Brasck FörlSon. D 3 a (1645). Utan spjut och utan klinga / den djerfve ville björnen tvinga. Tegnér (WB) 5: 7 (1822). Klingan (på en huggare) indelas i anfalls- och försvarsdel, räknad ifrån midten af klingan. LednHandterHugg. 1841, s. 8. Sjelfva klingan (på järnålderssvärden) var antingen försedd med egg på ena sidan eller understundom tveeggad. Bruzelius Forns. 26 (1850). Ahnlund GA 142 (1932). — jfr BAJONETT-, DAMASKENER-, DEGEN-, DOLK-, FLORETT-, HIRSCHFÄNGAR(E)-, HUGG-, HÅL-, KASTILIE-, RAPPER-, SABEL-, SLAGSVÄRDS-, STICKSVÄRDS-, SVÄRDS-, VÄRJ-KLINGA m. fl. — särsk.
a) i uttr. korsa (sin) klinga med ngn(s), korsa sina klingor (med varandra), fäkta med ngn resp. med varandra; vanl. (i poesi l. vitter stil) bildl. (jfr d). Vi vilja minnas honom (dvs. O. I), vi de samme, / som ofta korsade med hans vår klinga / och sågo annorlunda, än han såg. Sturzen-Becker 5: 224 (1859, 1862). Upsala(A) 1925, nr 77, s. 1.
b) (†) i uttr. utfordra (ngn) på klinga, fordra (ngn) för en klinga, mana (ngn) på klingan, mana (ngn) ut på en klinga o. d., utmana (ngn) på duell (med värja). Florindo hade giärna låtit fordra then andeliga Fadern för en klinga, om han hade kunnat. Weise 40 (1697). Schultze Ordb. 2307 (c. 1755: Fordra .. för en klinga). Lindfors (1815: mana på klingan). ÖoL (1852: Utfordra .. på klinga).
c) i uttr. som beteckna att ngns huvud faller för svärd o. d.
α) [jfr ä. t. der kopf wird ihm über die klinge springen müssen] (†) i uttr. springa (ut)över ett svärds klinga, om huvud: (avhugget) hoppa upp över ett svärds klinga, falla för klingan av ett svärd. (Herodes) drog et mordiskt svärd, utöfver hvilkets klinga, / Som förstling, måste strax et heligt hufvud springa. Kolmodin QvSp. 2: 481 (1750).
β) [jfr t. einen über die klinge springen lassen; utvecklat ur α (med personobj. i stället för sakobj.)] (numera företrädesvis i vitter stil, med ngt ålderdomlig prägel) i uttr. låta (ngn) springa över (förr äv. utöver) klingan (förr äv. en klinga), eg.: låta avrätta (ngn) medelst halshuggning; numera vanl. allmännare: låta nedhugga l. avrätta l. döda (ngn); särsk. med pluralt l. kollektivt obj. G1R 3: 172 (1526: latther springha wtoffuer een klinghe). Motte i endeligen winleggie eder, ati kunde bekomme .. szame mitmakere (dvs. deltagarna i myteriet), latendis thom .. vtan alle nåder springe wtöffuer klingen. Därs. 12: 118 (1538). (Däsi hade) angripit tre byar och låtit alla deras invånare springa öfver klingan. Ödmann MPark 173 (1800). Berg Almquist 246 (1928).
γ) (†) i uttr. gå under klingan, avrättas (gm halshuggning). Sådan sedition fann G. Torstensohn i arméen, den hade aldrigh stillass, om icke Seckendorpf hade gått under klingan. RP 14: 369 (1650).
d) mer l. mindre bildl. (jfr a), i fråga om strid av andlig art. (Kellgren) såg huru qvickhetens eleganta klingor, den ena efter den andra, krossades såsom halmstrån af .. (Thorilds) tunga thorshammare. BEMalmström 2: 182 (c. 1860).
2) (i poesi o. vitter stil) om person som är (så l. så) skicklig att strida med stöt- l. huggvapen; numera företrädesvis i fråga om fäktning med värja; äv. bildl., i fråga om strid av andlig art. (Frithiof) är den bästa klingan i vårt land, / gif honom Ingeborg! Tegnér (WB) 5: 52 (1824). I de radikala kretsarne har Floquets .. nederlag .. gjort ett högst nedslående intryck; ty han var utan gensägelse det radikala partiets främste man och bästa klinga. VL 1893, nr 10, s. 4. SvD(A) 1922, nr 103, s. 10.
3) (i sht i fackspr.) i utvidgad anv., om olika föremål som gm form l. användning påminna om en klinga (i bet. 1).
a) om blad på olika skärande värktyg (t. ex. kniv, såg, hyvel, rakmaskin) o. d.; stundom (i poesi) om ett dylikt värktyg (t. ex. en skära) i dess helhet. PH 7: 4960 (1760). Mot vinstocken han (dvs. vingårdsodlaren) re’n Saturni krokiga klinga (dvs. skära) / Vänder med agande hand. Adlerbeth Buc. 84 (1807). Cirkelsågen .. utgöres av en i matarbordet roterande klinga .., som är en av fint stål arbetad cirkelrund skiva med tänder i periferien. Landsm. XVIII. 1: 25 (1912). Handsågen är försedd med stag af stålrör, hvarigenom klingan kan spännas hårdare, än om staget vore af trä. HufvudkatalSonesson 1920, 2: 56. Käft av två rörliga klingor (på en viss typ av bråkor). NordFolkm. 181 (1928). Spånhyvel .. svartlackerad. Försedd med bred, ursvängd klinga. KatalÅhlénHolm 1928, s. 129. — jfr AVSKÄRINGS-, BORR-, CIRKEL-, DRAG-, HOV-, HUGG-, KNIV-, RAK-, RAKHYVELS-, SÅG-KLINGA m. fl. — särsk. [sannol. gm anslutning till sv. dial. klinge, trissa (se KLINGA, sbst.2)] (i fackspr.) övergående i bet. cirkelsåg (se d. o. 1). Landsm. XVIII. 1: 25 (1912).
b) (i fackspr.) om den mellersta, ngt platta delen av ett hästskosöm. Billing Hipp. 268 (1836). 2NF 28: 216 (1918).
Ssgr (i allm. på en gg både till 1 o. 3 (a)): A: (3 a (slutet)) KLING-BORD. (i fackspr.) vid sågvärk: arbetsbord för en sågklinga (cirkelsåg) l. för två l. flera inbördes ställbara sågklingor (cirkelsågar); äv.: sammanfattning(en) av de på ett dylikt bord monterade klingorna: klingsystem; jfr KANT-BORD. 2NF (1910). 3NF (1929).
-BRUK. (kling- 18491891. klinge- 16841921. klingo- 1684) (i fråga om ä. förh.) jfr -FABRIK. LMil. 1: 354 (1684). 2NF 32: 757 (1921).
-FABRIK. fabrik för tillvärkning av olika slag av klingor; jfr -BRUK. Weste (1807; senare egenhändigt tillägg). KrigVAH 1835, s. 134. Östergren (1930).
-FABRIKATION. Östergren (1930).
-MAKERI. (†) tillvärkning av klingor. RP 10: 540 (1644). Ambrosiani DokumPprsbr. 24 (i handl. fr. 1672).
-SMED. (kling- 1607 osv. klinge- 15521669) (vid klingfabrik anställd) smed som tillvärkar bajonett-, värj-, knivklingor o. d. G1R 23: 26 (1552). Alm BlVap. 34 (1932).
-SMEDJA. (i fråga om ä. förh.) jfr -BRUK, -FABRIK. Uppl. 2: 179 (1906). DN(A) 1934, nr 247, s. 7.
-SMIDE. (kling- 1762 osv. klinge- 1830)
1) smide för tillvärkning av bajonett-, värj-, knivklingor m. m. Hermelin PVetA 1773, s. 51. Rig 1920, s. 189.
2) (†) konkret: klingfabrik, ”klingbruk”. Hülphers Dal. 575 (1762). Hazelius Förel. 3 (1839).
-STÅL. (i fråga om ä. förh.) till 1, benämning på ett (i stänger uträckt) segt o. spänstigt stål, garvstål, som förr bl. a. användes till framställning av värj- o. sabelklingor m. m. (vartill numera användes martinstål). Wallerius Min. 452 (1747). Eneberg Karmarsch 2: 655 (1862).
(3 a (slutet)) -SYSTEM. (i fackspr.) jfr -BORD. 2NF 14: 275 (1910). BonnierKL 11: 652 (1927).
(3 a slutet) -SÅG. (i fackspr.) cirkelsåg (se d. o. 1 o. 2). PT 1914, nr 39 B, s. 3. HbSkogstekn. 807 (1922).
(3 a slutet) -SÅGA, -ning (HbSkogstekn.); -are (Dagen, Upsala(A) 1923, nr 74, s. 8). (i fackspr.) såga (virke) med klingsåg; i sht i pass. (särsk. i p. pf.) samt ss. vbalsbst. Dagen 1915, nr 297, s. 6 (: Klingsågare). Klingsågade Trävaror. SD 1916, nr 89, s. 12. HbSkogstekn. 838 (1922).
B (numera bl. ngn gg i fråga om ä. förh.): KLINGE-BRUK, -SMED, -SMIDE, se A.
C (†): KLINGO-BRUK, se A.

 

Spalt K 1223 band 14, 1936

Webbansvarig