Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KNIV kni4v, r. l. m.; best. -en; pl. -ar. ((†) -er TullbSthm 17/5 1543, RelCur. 359 (1682))
Etymologi
[fsv. kniver, motsv. d. kniv, isl. knífr, mnt. knīf, t. kneif, kort, krökt kniv, feng. cníf, eng. knife (möjl. lån från nord. spr.); jfr äv. det från germ. spr. lånade fr. canif. Ordet härledes vanligen ur roten i KNIPA, v. (i bet.: skära av; jfr mnt. knīp, trädgårds- o. skomakarkniv, samt mnt. knippen, skära av); enligt HFalk i ArkNF 41: 118 (1925) dock urspr. bl. om en krökt kniv o. hörande till germ. kni-, krökt, krokig, krum (jfr KNEK, KNICK, sbst.1, KNICKA, v.1)]
1) (sedan urgammal tid allmänt förekommande, äv. ss. vapen användt) värktyg att skära med, bestående av ett på den ena sidan (stundom på båda sidorna) äggvasst blad o. ett (vanl. kort) skaft med vilket bladet är förenat antingen fast l. medelst en rörlig led (så att bladet kan vikas emot, ofta fällas in i, skaftet). Kniv med tillhörande slida. Kniv med silver-, ben-, horn- l. träskaft. En skarp, vass, slö kniv. Slipa en kniv. Enäggad, tvåäggad kniv. Kirurgisk kniv, kniv som användes vid kirurgiska operationer. Sticka (in) kniven i slidan (fodralet). Fälla ihop en kniv. (Äta med) kniv och gaffel. Item Knuth Nilsson (dömdes att böta) i (dvs. en) march swensca for sin drengh hade stwlit i (dvs. ett) par kniffua. JönkTb. 118 (1528). Små bemiske kniffwer för 6 m(ar)c. TullbSthm 25/8 1543. (De) giorde .. huarandra blodhuithhee medh wergier och kniffuer. SkrGbgJub. 6: 147 (1589). Ej må Ungkarl gifva en Flicka knif eller knapnålar: ty de sticka (enligt folktron) sönder kärleken. Fernow Värmel. 254 (1773). Fina knifvar och saxar göras hel och hållne af stål. Almroth Karmarsch 562 (1839). Under såväl senare delen af den äldre som under den yngre stenåldern nyttjades i stor utsträckning knifvar, bildade af flint- eller — i Södern — obsidianspån. .. I Norden förekomma äfven knifvar af skiffer. 2NF (1910). Hopfällbara knifvar med ytterskållor af silfver eller guld. VaruförtTulltaxa 1: 283 (1912). Den gamla seden att till gästabud medföra sked, kniv och gaffel hade hos de högre samhällsklasserna upphört redan ett halft århundrade före rokokotidens början. SvRokoko 63 (1924). — jfr AGN-, AMPUTATIONS-, BARN-, BEN-, BISSAR(E)-, BLÄCK-, BORDS-, BRONS-, BRÖD-, BÄLT-, DESSERT-, DISSEKTIONS-, DISSEKER-, FASKIN-, FICK-, FISK-, FLINT-, FRUKT-, FÅLL-, FÄLL-, FÖRSKÄRAR(E)-, GARVAR(E)-, GRÄV-, GULD-, HOV-, JAKT-, KOPPAR-, KROK-, KRUM-, KVINNO-, KÖKS-, LÖV-, MAN-, MAT-, MODELLER-, NAGEL-, OFFER-, OKULER-, OST-, PAPPERS-, PÄNN-, RADER-, RAK-, SADELMAKAR(E)-, SJÖMANS-, SKINNAR(E)-, SKO-, SKOMAKAR(E)-, SKRAP-, SKÄKT-, SKÄR-, SLAKT-, SLAKTAR(E)-, SLID-, SMÖR-, SPRÄTT-, SPÄNT-, STEN-, STUBB-, TASK(E)-, TORV-, TRANCHER-, TRÄDGÅRDS-, TUNNBINDAR(E)-, TÄLJ-, VINGÅRDS-, YMP-KNIV m. fl. — särsk.
a) i många ordspr. l. ordspråksliknande talesätt, t. ex.: En knijff hwetter (dvs. vässer) then andra, och en man then andra. Ordspr. 27: 17 (Bib. 1541). Dårens knif är först j smöret. SvOrds. A 4 b (1604); jfr: Näsvisers knif är altid först i smöret. Rhodin Ordspr. 103 (1807). The äro icke alle Kockar som draga (dvs. bära) breda Knifwar. IErici Colerus 1: 23 (c. 1645); jfr Grubb 373 (1665) o. Rhodin Ordspr. 13 (1807). Det behöfs långa knifvar at sticka feta svin. Rhodin Ordspr. 35 (1807). God knif är snart slipad. SvOrdspråksb. 38 (1865). En ek fäller man icke med kniv. Ström SvenskOrdspr. 298 (1926).
b) i vissa stående uttr. med tanke på knivens användning ss. vapen. Draga (förr äv. rycka ut) kniv. Taga till kniven, förr äv. taga l. få till knivs. Sticka, stöta, ränna, förr äv. slå en kniv i ngn. Hota ngn med kniv. Kniven sitter lös(t) (i slidan) hos ngn l. i ngns bälte o. d., ngn drager gärna kniv. Ffrans jøns[on] ræchte hand[en] for .. (sex mark) for th[et] han drogh knijff aat Eric Erics[on]. OPetri Tb. 76 (1525; uppl. 1929). Hoo szom rycker vt kniff emot androm med vredz villie. G1R 10: 133 (1535). Jagh skal slå en kniff i henne. SkrGbgJub. 6: 230 (1591). Säden togh han till kniffs och wille der medh skadha giörra. ÅngermDomb. 21/5 1636, fol. 107. Madz fick till knijfz. ConsAcAboP 1: 489 (1651). Var krog .. stormades av de törstiga finnkolapojkarna, och fram på natten satt kniven lös i bältet på mer än en. Väring Vint. 304 (1927).
c) i jämförelser o. i mer l. mindre bildl. uttr. (jfr d). Skarp, vass som en kniv (äv. om tankeförmåga, intellekt, logik, kritisk analys, yttrande o. d.). Skrika, som om man hade kniven på (l. i) strupen. Då Sorgen lijk en Knijff migh genom Hiertat skaar. Lucidor (SVS) 312 (1673). De som älska och värdera .. (skalden Atterbom), skulle säkert icke .. vilja se honom här sönderdelad af den kritiska knifven. Thomander 3: 18 (1857). Luften (var) så tjock att den kunde skäras med knif. FLimnell (c. 1875) hos Dahlgren Lyr. 76. Ord kunna vara skarpa som knifvar. MinnVg. 174 (1900). Vinden bet som nyslipade knifvar. Janson Gast. 169 (1902). — särsk.
α) i uttr. som beteckna skarp l. oförsonlig strid o. d. Hand i hår och kniv i strupe o. d., (numera ngt ålderdoml.) ss. beteckning för häftig strid l. tvist. Föra krig l. strid på kniven (med ngn l. mot ngt), föra ett obarmhärtigt krig, en obeveklig strid (med ngn l. mot ngt); äv. om skarp konkurrens o. d. LPetri Mandr. E 2 a (1562). Mången kan icke thola ett Ordh, förr än Handh är i Håår, och Knijff i Strupe. Grubb 550 (1665). Blanche Tafl. 3: 104 (1857). Krig på kniven emellan Osaka och Lancashire (i fråga om bomullsindustrien). SvD(A) 1934, nr 65, s. 11.
β) i uttr. sätta l. hålla kniven på strupen på ngn o. d., försätta resp. hålla ngn i ett tvångsläge, hårdt pressa ngn o. d.; ha(va) kniven på strupen, vara försatt i ett tvångsläge, bliva hårdt pressad av ngn l. ngt. Serenius (1734; under girdle). Höflig Compliment med knifven på strupen! Dalin Arg. 2: 46 (1734, 1754). I början höll hon på, att egendomen var värd sextiotusen, men vi satte henne knifven på strupen. Åkerhielm Hvidehus 153 (1899). SvD(A) 1935, nr 227, s. 4.
d) i oeg. o. bildl. anv. (jfr c). När svärdets dubbla knif igenom Hennes (dvs. Jesus’ moders) siäl / Sig störter af och an. Kolmodin QvSp. 2: 44 (1750). Till marken sträckta krakar i röda blodet löga, / Oppristade eländigt för hornets skarpa knif. Josephson GRos. 88 (1896; i fråga om tjurfäktning). — särsk. (vard.) bildl., ss. beteckning för en slug (”skarp”) l. fyndig o. energisk person, en ”räv”; i sht om knipslug (o. hänsynslös) jurist; förr äv. i allmännare anv.: ”baddare”. Det var mig en knif! CVAStrandberg 5: 254 (1862; i fråga om Don Juan som jägare). Stadens förste borgmästare, den barske och renhårige kniven Rosén. Högberg Baggböl. 1: 7 (1911). NDA 1913, nr 240, s. 3.
e) (starkt vard., bygdemålsfärgat) i det rimmande, bedyrande uttr. min liv och kniv, användt ss. ett förstärkt min liv (se LIV). Om jag vinner i kväll så har du min liv och kniv potäterna. Siwertz Sel. 1: 126 (1920). ST 28/1 1934, Söndagsbil. s. 9.
2) (i sht i fackspr.) (vanl. skärande) redskap l. del av redskap l. maskin o. d. som gm sin form l. sitt ändamål erinrar om en kniv i bet. 1. Juslenius 442 (1745; om plogrist). Väfven (på den äldsta nordiska vävstolen) .. måste .. slås uppåt, och detta skedde med en så kallad knif, likasom ännu på bandstolarne. Holmberg Nordb. 270 (1852). Första hackningen (av sockerbetorna) utföres vanligen med hästhacka, och bör ske med grundt arbetande knifvar. Forsberg Sockerb. 22 (1888). Risten eller knifven (på en plog) afser att afskära tiltan i lodrät riktning. Holmström Naturl. 2: 35 (1889). Knif till hyfveln. BokbOrdl. (1899). Kniv på valsen i holländarne, skenliknande breda järn. Ambrosiani DokumPprsbr. 370 (1923). Strömbrytarens kontaktanordning (knivar). Christofferson Elektr. 221 (1931). — jfr BAND-, CIRKEL-, HACK-, HACKELSE-, HYVEL-, PLOG-, RULL-KNIV m. fl. — särsk. kir. oeg., i uttr. galvanokaustisk kniv, om elektrisk brännare för bortbrännande av sjuka organdelar. 2UB 3: 270 (1897).
Ssgr (i allm. till 1): A: (2) KNIV-AXEL. tekn. med knivar försedd axel i maskiner av vissa slag. 2NF 4: 424 (1905).
-BAJONETT. mil. knivformig bajonett. Melander Långtur 161 (1896). UFlott. 3: 260 (1906). Alm VapnH 144 (1927).
-BAK, äv. -BAKE. (kniv- 18071920. knivs- 16121906) (numera bl. i vissa trakter, vard., bygdemålsfärgat) knivrygg. RA II. 1: 141 (1612). Fatab. 1920, s. 166.
-BESTICK. (i sht i fråga om äldre förh.) bestick (etui) innehållande kniv o. gaffel (till att medföra på gästabud l. resor o. d.). Knivbestick från Dalarna. RedNordM 1926, s. 23.
-BETT.
1) bett (se d. o. 1 b α) på en kniv; äv. (föga br.): knivblad. Zidbäck (1890; om knivblad). Okynniga människor som pröfvade sina klackjärn och knifbett på det vackra (båt-)skrofvet. Schildt Perd. 10 (1918). Fennia XLIX. 4: 255 (1929; om knivblad).
2) (i vitter stil, tillf.) knivhugg. Cygnæus 10: 106 (1851).
-BLAD. (kniv- 1750 osv. knivs- 15961838) jfr BLAD 3 (a).
1) till 1. SthmTb. 1596, s. 327 b. Lagerlöf Saga 82 (1908). särsk. (tillf.) i överförd anv. ss. måttsbeteckning: så mycket som man tager l. kan taga (åt gången) på ett knivblad. Hvarje sked soppa eller hvarje knifblad fastare föda. Engström Lif 10 (1907).
2) (i fackspr.) till 2. Berzelius Kemi 5: 975 (1828; i fråga om maskin för sönderdelning av potatis för brännvinsbränning). Lösa knifblad till skörde- och slåttermaskiner. VaruförtTulltaxa 1: 277 (1912).
(2) -BLOCK. tekn. del av maskin o. d. som utgör fäste för kniv(ar); jfr -HUVUD. Det med dubbelböjda stålknifvar försedda knifblocket (i en holländares grundvärk). TT 1901, M. s. 51.
-BÄLTE. (i sht förr) bälte vari en kniv bäres. Topelius Lb. 2: 55 (1875). Dens. Läsn. 7: 70 (1891).
-BÄNDSEL. sjöt. smäcker lina vari sjömanskniv är fastbunden (för att dess användande i riggen skall underlättas o. för att kniven icke skall tappas under arbetet). Lundell (1893).
(2) -CYLINDER. med kniv(ar) försedd (roterande) cylinder (i maskiner av vissa slag). SLorS 12: 19 (1896). NordBoktrK 1908, s. 28 (i fråga om arkavskärningsanordning vid rotationspress).
-DON. (numera föga br.) sammanfattande benämning på kniv o. gaffel. Foder (dvs. fodral) till Knifdon. BoupptVäxjö 1824. Norlind AllmogL 358 (1912).
-DRAG. (kniv- 18801920. knive- 1545) [fsv. knifdragh (i bet. 1)]
1) (†) handling(en) att draga kniv; knivhugg. Skråordn. 236 (1545). 1476 28/8 hade samme man dömts till 12 marks saköre för knivdrag. UpplFmT 33—36: Bil. 2, s. 8 (1920).
2) (tillf.) tag (”drag”) med en kniv. Tills ändtligen kyparen med några raska knifdrag tog af det bruna skinnet (på potatisen). (Lundin o.) Strindberg GSthm 19 (1880).
-DRAGNING. (numera bl. arkaiserande) handling(en) att draga kniv. BtÅboH I. 2: 170 (1625). Högberg Frib. 6 (1910).
-DRAMA. (i brottmålsreferat o. d.) jfr -DÅD. Ruskigt knivdrama i natt i Göteborg. SDS 1928, nr 51, s. 5 (rubrik).
-DÅD. ogärning bestående i att hugga l. skära ngn med kniv. Dagen 1897, nr 175, s. 4. FinBiogrHb. 2480 (1905).
-ETUI. särsk. (i sht i fråga om ä. förh.): etui för förvaring av kniv o. gaffel (avsett att medföras på resor, gästabud o. d.). Karlin KultM 22 (1888).
-FABRIK.
-FABRIKANT.
-FIL. (i fackspr.) fil med knivbladsformigt, enkelkoniskt tvärsnitt o. ohuggen rygg. Holmberg 2: 29 (1795). HantvB I. 2: 117 (1934).
-FODER. (kniv- 16501852. knive- 1543 (: Frantzsos-kniffwefodher)1554) (†)
1) knivslida. Schultze Ordb. 1223 (c. 1755).
2) fodral för förvaring av knivar o. gafflar (o. skedar); jfr -BESTICK, -ETUI. Ett kniffue foder medt 8 kniffuer. VgFmT I. 8—9: 91 (1554). 1 Knif foder med skeedh, Kniff och gaffel förgylt. BoupptSthm 1668, s. 62 (1667). Dalin Vitt. 4: 210 (1743). ÖoL (1852).
-FODRAL.
1) fodral för förvaring av kniv(ar); äv. (i sht i fråga om äldre förh.) = -BESTICK. Möller (1745; under coûteliere). Langlet Husm. 68 (1891).
2) (†) knivslida. 2VittAH 13: 200 (1830).
-FORM; pl. -er. Nilsson Ur. I. 1: 20 (1838). 2NF 28: 919 (1919).
-FORMAD, p. adj. knivformig. Lundberg Lok. 51 (1902).
-FORMIG. VetAH 1814, s. 26.
(2) -FÄSTE. tekn. = -HÅLLARE 3. Patent nr 1047, s. 2 (1887).
(2) -GALLER. tekn. på jacquardmaskin: av upp och ned rörliga, vågräta skenor l. järnstavar (”knivar”) bestående ”galler” för påvärkande (i efter visst mönster önskad ordning) av krokar som lyfta upp vävens varptrådar. UB 6: 444 (1874).
-HANDDUK~02 l. ~20. kökshandduk som särskilt är avsedd för torkning av knivar. PriskurKMLundberg 1899, s. 11. DN(A) 1928, nr 71, s. 7.
(2) -HARV. (i fackspr.) harv med vassa, framåt krökta (knivliknande) pinnar (numera av särskild typ, för harvning av äldre gräsvallar). QLm. I. 3: 27 (1833). LfF 1843, s. 355. LB 4: 246 (1905). LmUppslB 443 (1923).
(2) -HJUL. (i fackspr.) hjulliknande kniv, med kniv(ar) försett hjul (särsk. på hackelsemaskin). LAHT 1903, s. 22.
-HUGG. hugg med kniv. Utdela (ett) knivhugg. Få ett knivhugg i bröstet. SvT 1852, nr 220, s. 2. SvD(A) 1934, nr 201, s. 18.
-HUGGA, -ning. tilldela (ngn ett l. flera) knivhugg; äv. ss. dep. med reciprok bet.: giva varandra knivhugg, slåss med kniv(ar). Larsen (1884; dep.). Knifhuggningen i Humlegården. AB 1890, nr 103, s. 4 (rubrik). (Vid ett finnbröllop år 1620) blef (en dräng) så illa knifhuggen, att döden sedan följde. NorrlS 1: 178 (1899). SvD(A) 1935, nr 262, s. 5.
-HUGGARE. [vbalsbst. till -HUGGA] (tillf.) person som knivhuggit ngn (l. som gärna använder kniv i slagsmål). WoJ (1891). Dömd knifhuggare. SD 1895, nr 298, s. 10. Auerbach (1909).
-HUS. (†) fodral (etui) för förvaring av kniv o. gaffel; jfr -BESTICK, -ETUI, -FODER 2, -FODRAL 1. BoupptSthm 1675, s. 82 b (1674).
(2) -HUVUD. (i fackspr.) del av maskin o. d. som utgör fäste för kniv l. knivar; särsk. tekn. i fråga om fräsmaskin: fräshuvud, kutterhuvud. TT 1873, s. 184 (i fråga om fräsmaskin). 2NF 25: 1389 (1917; i fråga om slåttermaskin).
-HÅLLARE, r. l. m.
1) (mindre br.) till 1: knivlägg(are). BoupptVäxjö 1846. Därs. 1900.
2) tekn. till 1 o. 2: anordning som fasthåller kniv l. äggjärn vid slipning på slipmaskin. TT 1877, s. 257.
3) (i fackspr.) till 2: del av maskin o. d. som utgör fäste l. inställningsanordning för kniv(ar); jfr -HUVUD. TT 1875, s. 160. HufvudkatalSonesson 1920, 2: 134.
-JACK, n. (vard.) gm hugg l. skärning med kniv åstadkommet hack. Ärret efter ett gammalt knivjack. Koch Timmerd. 314 (1913). Månsson Rättf. 2: 179 (1916).
-JUNKARE. (i Finl., vard., mindre br.) person som gärna drager kniv (vid slagsmål); slagskämpe. FoU 15: 54 (1902). jfr Bergroth FinlSv. 298 (1917).
-KARP. (mindre br.) zool. (individ av) karpfiskarten Pelecus cultratus (Lin.) Ag., skärbraxen; i pl. äv. ss. benämning på släktet Pelecus Ag., skärknivsläktet. 1Brehm III. 1: 277 (1876). Rebau NatH 1: 560 (1879).
-KAST, n. kast med kniv (i strid l. ss. övning i målkastning o. d.). Högberg JesuBr. 2: 241 (1915; bildl. om växling av sårande ord). Wägner ÅsaH 17 (1918).
-KASTNING. särsk. (vard., skämts.) bildl., dels i fråga om strid (i sht ordstrid, debatt, livlig diskussion o. d.), dels i fråga om måltid (med anspelning på slamrandet av knivar o. gafflar); i uttr. börja knivkastningen l. nu kan knivkastningen börja o. d. äv. allmännare: ”börja ngt” l. ”nu kan det börja” o. d. Alla (riksdagsmännen) äro .. samlade. Så nu kan knifkastningen börja. NDA 1911, nr 14, s. 2. Hr A. .. började knivkastningen (dvs. inledde debatten). SvD(A) 1931, nr 313, s. 26.
(1, 2) -KLINGA, r. l. f. (i sht dels i fackspr., dels i vitter stil) knivblad. NDA 1861, nr 117, s. 3. Fiskar som blixtrande knifklingor blänka. Smith Kust 49 (1909). SvSkog. 1155 (1928).
(2) -KONTAKT. [jfr t. messerkontakt, eng. knife contact] elektrotekn. kontaktanordning bestående av fasta fjädrande kontaktorgan omgivande en rörlig, knivformig kontakt. TT 1893, M. s. 104. FörslElektrOrdl. (1931).
-KORG. (mindre) korg för förvaring av knivar o. gafflar (o. skedar). BoupptRasbo 1756. NKKatal. 1916—17, s. 23.
(2) -KUTTER. tekn. knivhuvud med (utbytbara) knivar, fräshuvud. Patent nr 27127, s. 1 (1909).
-LIK, adj. Linc. (1640). Kniflika smärre svärd (saxsvärd) af jern. 2VittAH 13: 272 (1830). Thomson Insect. 253 (1862: kniflikt, adv.).
-LÅDA, r. l. f.
1) till 1: låda för förvaring av knivar o. gafflar (o. skedar). VarRerV 27 b (1579). KatalÅhlénHolm 37: 134 (1916).
2) tekn. till 2; särsk. i fråga om jacquardvävstol, = -GALLER. UB 6: 444 (1874). 2NF 12: 1154 (1910).
-LÄGGARE, r. l. m. litet ställ (”fot”) avsett att därpå under måltiden lägga smörkniv, då den icke användes. BoupptVäxjö 1843. KatalÅhlénHolm 95: 168 (1928).
(2) -OMKASTARE~0200, r. l. m. elektrotekn. knivformig omkastare, knivkontakt (för omkoppling av strömriktning). NoK 14: 147 (1922). KatalInstallAsea 1931, s. 122.
(2) -OMKOPPLARE~0200, r. l. m. elektrotekn. = -OMKASTARE. Elfving Starkstr. 181 (1909).
(2) -PLOG. (†) plog med knivformig rist. BBergius PVetA 1769, s. 17. Alm(Ld) 1772, s. 42.
-PULVER. pulver för polering av knivar (o. gafflar). KatalIndUtstSthm 1897, s. 317.
(2) -RAM. (i fackspr.) ramformig hållare för knivar (särsk. för skärning av fläsk o. charkuterivaror o. d.). Patent nr 20885, s. 1 (1906).
-RISP, n. rispande (i ngt) med en kniv; äv. konkret: rispa som göres med en kniv. Som hvassa knifrisp skar hans långa drill (på fiolen). Heidenstam Alienus 1: 26 (1892). Åter ett rop 88 (1913; konkret).
-RYGG. (kniv- 17301930. knivs- 17721930) den bakre, icke vässta delen av ett knivblad. Oec. 37 (1730).
-SKAFT. (kniv- 1540 osv. knive- c. 1580. knivs- 16641830) [fsv. knifskapt] 2VittAH 8: 108 (1540).
-SKARP, adj. skarp (vass) som en kniv; äv. bildl. En knifskarp blick. Angered-Strandberg NVärld. 85 (1898). Nu låg .. (gletschern) bar (dvs. utan snö), med knifskarpa kanter. Hedin GmAs. 1: 331 (1898). En knifskarp gräns. Antarctic 1: 150 (1904). Knivskarp logik. SvD(A) 1929, nr 126, s. 15.
-SKED. (†) = -SLIDA 1. KKD 3: 223 (c. 1710).
(2) -SKENA, r. l. f. tekn. på slåtter- o. skördemaskiner: skena vid vilken knivarna äro fästa; jfr -STÅNG. TT 1874, s. 138.
-SKIDA, r. l. f. (kniv- 16501860. knivs- 17381749) (numera föga br.) knivslida (se d. o. 1). ASScF 18: 497 (1650). Schagräng .. begagnas (bl. a.) till öfverdrag på knif- och sabelskidor. AHB 4: 9 (1860).
-SKID-DON. (i vissa trakter i Dalarna) till kvinnodräkten hörande band med vidfäst slidkniv o. nålhus (sammanhållet av en silverring). TurÅ 1905, s. 10.
(2) -SKIVA, r. l. f. tekn. å maskin för bearbetning av trä l. metall l. pappersmassa: skiva som utgör fäste för knivstål. TT 1874, s. 112. SvSkog. 1100 (1928).
-SKURARE, r. l. m. maskin l. värktyg (bräde beklädt med sandpapper l. dyl.) för skurning av knivar. JernkA 1862, 1: 356. Östergren (1930).
-SKURNINGS-MASKIN. jfr -SKURARE. SmålAlleh. 1883, nr 122, s. 4. Auerbach (1909).
-SKÅRA, r. l. f. skåra som gjorts (ristats) med kniv. WoL 356 (1889). GHT 1898, nr 258 A, s. 3.
(2) -SKÄR, n. tekn. = -STÅL 2. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 455.
-SKÄRA, v.; -ing, -ning; -are (se d. o.).
1) (i sht i brottmålsreferat o. d.) till 1: skära (ngn) med kniv, tillfoga (ngn) sår med kniv; i sht i p. pf.; äv. bildl. Knifskärande artillerister. SD(L) 1894, nr 243, s. 4 (rubrik). Återigen knifskäring. GHT 1898, nr 11 A, s. 3 (rubrik). Bergman Kerrm. 247 (1927; bildl.).
2) snick. till 2: med avs. på faner: skära i fanerknivmaskin; i sht i p. pf. ss. adj. Fanér af Ek .. Mahogny, Päron, Valnöt, sågade och knifskurna. SD(L) 1896, nr 406, s. 2. HantvB I. 2: 43 (1934: knivskärning).
-SKÄRARE. [vbalsbst. till -SKÄRA 1] (i sht i brottmålsreferat o. d.) person som knivskurit ngn l. som brukar gripa till kniven; våldsvärkare; slagskämpe; jfr -HUGGARE. Strindberg SvÖ 3: 8 (1884). En kroghjälte och knivskärare. KristlStudSkriftser. 56: 9 (1916).
(2) -SLADD. (†) landt.
1) kälkliknande redskap med äggslipade järnstänger ss. medar, användt att rensa trädesåker från ogräs. NJournHush. 1794, s. 3.
2) ”sladd” (ett slags harv) med knivformiga pinnar. AB 1865, nr 31, s. 1.
-SLAG. (kniv- 16121680. knivs- 1651) (†) knivhugg. Norrl. 4: 22 (cit. fr. 1612). Nordström Samh. 2: 292 (1840).
-SLIDA, r. l. f., förr äv. -SLID l. -SLIDRA. (kniv- 1551 osv. knive- 1652)
1) smalt fodral (av läder l. metall) i vilket en kniv hålles instucken, då den icke begagnas. G1R 22: 441 (1551). Av benen och hornen (av ren) slöjdas knivslidor, skedar (m. m.). Sandström NatArb. 2: 171 (1910).
2) zool. bildl., ss. benämning på (individ av) musselarten Solen vagina Lin. (vars skal liknar en knivslida i bet. 1). 1Brehm III. 2: 331 (1876). (Stuxberg o.) Floderus 3: 478 (1904).
(1, 2) -SLIPERI 1004, äv. 3~002. värkstad för slipning av knivblad o. d. Steffen BrittStröft. 175 (1895). 2UB 6: 240 (1904).
-SMAL. smal (tunn) som ett knivblad; äv. bildl. Hallström Than. 42 (1900). SvD(A) 1929, nr 83, s. 10 (bildl., om blick).
-SMED. (kniv- 1521 osv. kniva- 15241640. knive- 15211664. knivs- 16701687) [fsv. knifsmidher, knivasmidher] (i sht förr) smed som tillvärkar knivar (o. andra äggvärktyg). SthmSkotteb. 1521, s. 210. EkonS 2: 290 (1897).
Ssgr: knivsmeds-skrå. (förr) jfr -ämbete.
-ålderman (förr) ålderman i ”knivsmedsämbete”. BoupptSthm 1687, s. 262 a.
-ämbete. (†) knivsmedsskrå. Skråordn. 317 (1546). Stiernman Com. 5: 153 (1690).
-SMEDJA. (numera föga br.) smedja för tillvärkning av (ämnen till) knivblad o. d. Linné Vg. 269 (1747). Dalin (1852).
-SMIDE. smidesarbete som avser tillvärkning av knivar; äv. konkret. Bergv. 2: 605 (1752; konkret). Palmblad LbGeogr. 162 (1835; abstr.). SFS 1906, nr 48, s. 42 (konkret). De Geer Järn. 138 (1932).
-SNITT. snitt med kniv. De gälla replikerna skuro som knifsnitt genom luften. Öberg Son. 47 (1905). 2UB 10: 253 (1907).
-SPETS. jfr KNIVS-UDD; äv. ss. måttsbeteckning: så mycket (av ett ämne) som rymmes på en knivspets. (Bärgkalken) repas lätt af en knifspets. Berlin Lsb. 300 (1852). Bremer GVerld. 4: 37 (1861). jfr: Knivsudd eller knivspets är .. ej att anse som noggrant bestämd dos (av ett läkemedel). SFS 1919, s. 2218.
(2) -SPINDEL. tekn. = -AXEL. Patent nr 27127, s. 1 (1909).
-STICK. stick med kniv. Nyström Kir. 2: 84 (1929).
-STICKA, v.; -are (tillf., Berg Spanskt 49 (1915)). sticka (ngn) med kniv. DN(A) 1916, nr 181, s. 5. En berusad svensk knivsticker en norsk tjänstflicka. Upsala(A) 1924, nr 260, s. 1 (rubrik).
-STING, se -STYNG.
(2) -STRÖMBRYTARE ~0200, r. l. m. elektrotekn. jfr -KONTAKT. TT 1893, M. s. 46. KatalInstallAsea 1931, s. 166.
-STRÖMMING. (†) sillarten Clupea sprattus Lin., vassbuk. Broman Glys. 3: 641 (c. 1740). Fischerström 1: 113 (1779).
-STYNG, äv. -STYGN l. -STING. (kniv- 1785 osv. knivs- 1792. -sting 17921930. -stygn 19121930. -styng 1785 osv.) [fsv. knifstyng] jfr -STICK; äv. i mer l. mindre bildl. anv. Möller 2: 378 (1785). (Man) fann .. Trägårdsmästaren mördad med några knifsting. SP 1809, nr 14, s. 1. Fru Inez .. kände smärtans knivstygn vid uppvaknandet. Högberg Utböl. 2: 246 (1912).
-STÅL.
1) till 1: stål användt l. avsett för tillvärkning av knivar. Rinman Jernförädl. 293 (1772). De Geer Järn. 138 (1932).
2) tekn. till 2: knivformig(t) värktyg l. maskindel o. d. av stål (för bearbetning i sht av trä l. metaller). S. k. knifstål för svarfning af smidesjern. TT 1883, s. 15. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 83.
(2) -STÅNG. (i fackspr.) på skörde- o. slåttermaskin: stång på vilken skärstålen (”knivarna”) äro fastnitade. TT 1874, s. 139. 2NF 25: 1388 (1917).
-STÄLL. ställ för förvarande av knivar; äv. = -LÄGG(ARE). BoupptVäxjö 1833. Den begagnade (smör-)knifven kan läggas .. på ett litet knifställ vid hvarje kuvert. Langlet Husm. 104 (1883). VaruförtTulltaxa 1: 301 (1912).
-STÖT. jfr -STYNG; äv. bildl. Heidenstam End. 76 (1889; bildl.). Gripenberg DianV 222 (1925).
-TAND. [efter nylat. Machairodus l. Machairodon, det vetenskapliga namnet på ifrågavarande djur, av gr. μάχαιρα, kniv, o. ὀδούς (gen. –όντος), tand (se d. o.)] (mindre br.) paleozool. benämning på (individ av) en grupp bland fossila kattdjur som utmärkte sig bl. a. därigm att hörntänderna voro starkt utvecklade o. till formen kniv- l. dolkliknande, machairodont. De pliocena och qvartära machairodonterna eller kniftänderna. Nathorst JordH 891 (1894).
(2) -TRUMMA, r. l. f. tekn. (roterande) cylinder varpå knivar äro fästa l. vars mantel utgöres av tangentiellt ställda knivar. TT 1899, Allm. s. 111. Patent nr 57791, s. 1 (1924).
-TÅNGE. Landsm. II. 3: 82 (1887). Zidbäck (1890). Fornv. 1932, s. 9.
-UDD, se D.
(2) -VALS. tekn. vals som utgör fäste för kniv(ar). TT 1874, s. 86.
-VASS, adj. vass som en kniv; äv. bildl.; jfr -SKARP. Den knifhvassa ryggen (på en mager häst). Braun Dikt. 1: 47 (1837). Min röst .. hade erfarenhetens knifhvassa skärpa. Kuylenstierna-Wenster Ber. 171 (1898).
(2) -VISARE, r. l. m. elektrotekn. knivformig visare på elektriskt mätinstrument. KatalInstallAsea 1931, s. 256.
(2) -VÄLT. (förr) landt. o. tekn. vält med knivformiga taggar. LBÄ 44—50: 254 (1801). Veckström Landth. 600 (1850).
-VÄSSARE, r. l. m. apparat för vässning av knivar. Eneberg Karmarsch 2: 648 (1862). NKKatal. 1916—17, s. 43.
-ÄGG, se D.
-ÄMNE. (i fackspr.) ämne till en kniv. Rinman 1: 993 (1788). VaruförtTulltaxa 1: 291 (1912).
B (numera bl. ngn gg starkt bygdemålsfärgat): KNIVA-SMED, se A.
-TYG. (i södra Sv., förr, folkligt) om sammanfattningen av kniv (med tillhörande slida) o. gaffel som medfördes till gästabud o. d.; jfr KNIV-DON. Wistrand NordMAllmog. 29 (1911).
C (†): KNIVE-DRAG, -FODER, -SKAFT, -SLIDA, -SMED, se A.
D (numera föga br. utom i -FAS, -UDD, -ÄGG): KNIVS-BAK, -BLAD, se A.
-DRÄTT. (†) handling- (en) att draga kniv. BtÅboH I. 2: 50 (1624).
(2) -FAS. tekn. sidoyta(n) av ett knivstål. TT 1875, s. 160.
-GAFFEL. (†) bordsgaffel. VDAkt. 1658, nr 178.
-RYGG, -SKAFT, -SKIDA, -SLAG, -SMED, -STYNG, se A.
-UDD. (kniv- 1879. knivs- 1589 osv.) [fsv. knifsudder] jfr KNIV-SPETS. Berchelt PestOrs. C 6 b (1589). Stick medh Knijffzudden någre Håll (i äpplena). Salé 103 (1664). Lagerlöf Holg. 2: 478 (1907). särsk. i överförd anv., ss. måttsbeteckning: så mycket (av ett ämne) som rymmes på udden av en kniv; förr äv. i uttr. knivsudd full (av ngt). En knivsudd salt, socker, peppar. 3 eller 4 knijffzvddar full aff förberörde Pulwer. Utterman Ertmann E 3 b (1672). Blanda en knijfsudd Wijnsteen ihop med giästen förr än du lägger i honom (i björklaken). Valleria Hush. 55 (c. 1710). SFS 1920, s. 459 (se KNIV-SPETS slutet).
-ÄGG, r. l. f. (kniv- 18931923. knivs- 1681 osv.) ConsAcAboP 5: 163 (1681). (Hon) skar sig så djupt vid tumroten, att blodet löpte på knivseggen. Spong Kungsb. 225 (1928).
Avledn.: KNIVA, v., -ning (MarkallN, Ackté Minn. 283 (1925)); l. (i bet. 2) KNIVAS, v. dep. till 1.
1) (numera i sht i Finl., vard.) knivhugga l. knivskära (ngn). MarkallN 2: 86 (1821: knifning). I förgår .. blef en arbetare .. knifvad å chaussén invid villaområdet Vallgård. NPress. 1899, nr 217 A, s. 3. SvD(A) 1933, nr 216, s. 5. jfr Bergroth FinlSv. 339 (1917). särsk. (i Finl., vard.) i förb. kniva ihjäl (ngn), dräpa (ngn) gm knivhugg. Zilliacus UtvandrH 108 (1892).
2) (vard., i folkligt spr. l. bygdemålsfärgat) dep.: slåss med kniv; äv. oeg. l. bildl.: häftigt strida l. kivas. BrölBesw. 227 (c. 1670). Emanuelsson Plut. 3: 406 (1843; bildl.). Ni ska slåss, gossar, men inte knifvas. Strindberg Hems. 81 (1887). Östergren (1930). särsk. (förr) i fråga om s. k. bältespänning. SKrok (1749) i SmålHembygdsb. 1: 20. Almqvist TreFr. 3: 149 (1843).
KNIVIG, adj. [eg.: skarp som en kniv; jfr KNIV 1 c o. d slutet] (vard.)
1) om person: ”skarp i huvudet”, klyftig; som icke (lätt) låter lura sig; fyndig, listig, förslagen, knipslug, knepig; durkdriven, ”inpiskad”; äv. i överförd anv., om handling l. yttrande l. beteende o. d.: som vittnar om nämnda egenskaper. En knivig advokat. En knivig inlaga. Berndtson (1880). Öman Ungd. 193 (1889). Den barske och knivige häradshövding Grundvallsson. Högberg Frib. 300 (1910). En knivig affärsman. Hellberg FrödingM 17 (1925). Filuren fick .. ett på en gång knivigt och ödmjukt uttryck. Bergman JoH 147 (1926).
2) om sak (i sht uppgift l. företag o. d.): som fordrar skarpsinne l. förslagenhet; svår, kinkig. En knivig fråga. Ett knivigt bestyr. Högberg Frib. 320 (1910). Det är .. de knivigaste problemen som alltid intresserat honom mest. SvD(A) 1933, nr 206, s. 7.
Avledn.: knivighet, r. l. f. särsk. till KNIVIG 1. Larsen (1884). SvD 6/1 1923, Söndagsbil. s. 1.

 

Spalt K 1620 band 14, 1936

Webbansvarig