Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KLINGA kliŋ3a2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sannol. av sv. dial. klinge(r), f., trissa, ombildning av KRINGLA; jfr KLINGRA, sbst., KLINGRIS, ävensom KLINGA, sbst.1 3 a slutet]
(i fackspr.) benämning på den rörliga (ofta med taggar försedda) skivan l. trissan i en sporre, kringla; jfr HJUL 2 f. Weste FörslSAOB (1823). Ett par grofva jernsporrar med klingor af en piasters storlek. Gosselman Col. 1: 211 (1830). SvUppslB 25: 960 (1935). — jfr SPORR-KLINGA.

 

Spalt K 1225 band 14, 1936

Webbansvarig