Publicerad 1900   Lämna synpunkter
APA a3pa2 (a`pa Weste), i bet. 1 f.||ig. l. r. (f. Fosz 402 (1621) osv.; m. Säfström Lilla apan 7, 13 (1852)), i bet. 2, 3 f.||(ig.), i bet. 4, 5 r. l. f.; best. -an; pl. -or; o. (†) APE, m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(ape i nom. sg. Sv. ords. A 6 a (1604), Fosz 157 (1621), Möller (1745, under baboüin; sannol. tryckfel för apa), i oblik kasus Fosz 441 (1621). ap Därs. 514 (rimmande med sälskap). apar (pl.) L. Petri Oec. 63 (1559), Ernhoffer 100 a (1591), Fosz 341, 402, 506 (1621), Spegel Sal. 29 (1711). åpe (nom. sg.) Fosz 514 (1621; rimmande med påpe; återgifvande det nt. originalets rim ape o. pape))
Etymologi
[jfr d. abe, f. (i ä. tid m.), nor. apa, f., o. ape, m. (i bet. ”særling, halvfjante”), isl. api, m., apa, dåre, samt nt. ap, ape, m., ape, f., holl. aap, m., fht. affo, m., affa, f., mht. o. t. affe, m. o. f. (jfr SCHLARAFF), ags. apa, m., eng. ape. Ordet är ett i de germ. spr. tidigt inkommet lånord af ovisst ursprung; se Kluge o. Tamm samt Schrader Sprachvergl. u. urgesch. 401 (1890). — Formen åpe beror sannol. liksom åpinja (se APINJA) på dialektisk ljudutveckling]
Anm. Från den eg. fsv. litt. har ngn form af detta ord ännu ej uppvisats. Den gängse fsv. benämningen på ifrågavarande djur var apinia (se APINJA). Att emellertid vid sidan af detta feminina ord funnits ett m. api, göres sannolikt af det ä. nysv. ape, af motsv. forms förekomst i besläktade språk (jfr t. ex. isl. api, d. abe, m.) samt af det mansnamn Api, som enl. Bugge i Arkiv 2: 167 ingår i vissa fsv. ortnamn o. urspr. haft den ur bet. Simia utvecklade bet. ”narr, dåre” (jfr 3). Till detta m. api kan apa, sbst. f., hafva slutit sig ss. en ny femininbildning, hvars uppkomst kan hafva förmedlats af apa ss. oblik form till nom. api. Dock må anmärkas, att, under det att den äldsta form af ape som antecknats förskrifver sig först från år 1559, apor förekommer redan i Bib. 1541 samt (rimmande med skrapor) i en c. 1525 af medeltidsförfattaren Peder Månsson författad dikt (Medeltidsdikt. 484). Sistn. dikt finnes emellertid bevarad bl. i en handskrift från slutet af 1500-talet l. början af 1600-talet, o. då äfv. apar för Peder Månsson torde varit fullgodt rim till skrapor, är det ej fullt säkert, att apor varit just den af honom använda formen. — Den nya feminina bildningen apa har i det yngre språket utträngt såväl ape som APINJA, liksom det f. ÅSNA utträngt det m. ÅSNE.
1) (individ af) däggdjursordningen Fyrhändta, hvilken af Linné till större delen sammanfattades under släktet Simia. Konungens skep .. förde gull, silffuer, Elpenbeen, Apor och Påfoghlar. 1 Kon. 10: 22 (Bib. 1541). Bonden togh Apinian och ladhe i en långsäk ..(;) när Apan framkom sadhe Kon(ungen) .. hafuer icke du skuttidh mijn godha Apinja ihjel. Bureus Suml. 39 (c. 1600). Apar (förevisade af kringvandrande gyckelmakare) / Som giöra mycken lust, när folcket står och gapar. Spegel Sal. 29 (1711). Intet (djur har) mjukare fötter, än den noga kännande Apan. Linné Præs. i VetA 1739, s. 8. Månne icke Apan håller sig i sjelfva gränse-skilnaden imellan Människor och Löfjor (Lemures)? C. Alströmer Præs. i VetA 1770, s. 60. Apa vet nu hvar bonde i Östergyllen, betyder ett ludet kreatur med fyra fötter. J. Wallenberg 136 (1771). Apan är misstänksam, minnesspak, gycklande, härmar efter hvad hon ser, gör miner, skrattar, går äfven så väl på 2 som på 4 fötter. Regnér Första begr. 198 (1780, 1793). Aporne hafva i Europa dragit sig tillbaka så långt mot söder de kunnat, nemligen till Gibraltars klippor. Fries Utfl. 1: 100 (1843). Aporna hafva händer både på framben och bakben samt äro ganska viga. Berlin Lärob. 36 (1852, 1880). Apans hela varelse är en lättfärdig och karikatyrartad härmning af menniskokroppens utseende och åtbörder. B. E. Malmström 7: 316 (1856). Apan murrar och skriker. Hallbäck Rougemont 16 (1866). Smalnäsiga apor .. Brednäsiga apor .. de menniskolika aporna .. de hundlika aporna. F. A. Smitt i NF 1: 880 (1876). — särsk.
a) i jämförelser. Som Apar, thet the see / The effter fambla. Fosz 341 (1621). Ther (dvs. framför spegeln) mån hoon (dvs. jungfrun) sigh så skapa / Alt som een höghfärdigh aapa. U. Hiärne Vitt. 76 (c. 1665). Barnen äro såsom Apor, at the altijd göra effter. Ekman Siönödzlöffte 375 (1680). Han klättrade med en apas vighet. Bäckström Sång. o. ber. 93 (1876). Grina som en apa. Björkman (1889). Båtkarlarne, viga som apor. Stuxberg Hæckel Ind. dag. 207 (1891). De mera vanliga amerikanska jockeyerna sitta som apor och äro vidriga att åse. N. tidn. f. idr. 1898, s. 15. Andra få styra ut sig som apor, jag gör det inte. Elkan John Hall 154 (1899).
b) i ordspråk o. ordspråkslika talesätt (ofta mer l. mindre anslutande sig till 2 b o. 3). En apa blir en apa hur hon sig vill skapa. Rhodin Ordspr. 48 (1807); jfr Bremer Grann. 2: 150 (1837) [jfr nnt. ’n ape is un blift ’n ape, t. affen bleiben affen, wenn man sie auch in seide, sammet und scharlach kleidet, lat. simia est simia, etiamsi aurea gestet monilia (Erasmus)]. — Alla känna apan, men apan känner ingen. Rhodin Ordspr. 2 (1807); jfr Sv. ords. A 2 b (1604), Lönnberg Cas. 26 (1882); jfr äfv.: Alla kiänna Apa, Apa kiänner ingen .. (dvs.) Narren blijr snart kiänder för sin Dårskap. Grubb 14 (1665) [jfr d. alle kende abe, abe kender ingen]. — En apa kan komma många att glo och gapa. Sv. ordspr. 30 (1865). — Apan håller sina ungar för de vackraste, och dåren sitt tal för det klokaste. Sv. ordspr. 4 (1865) [jfr t. der affe kennt nichts schöneres als seine jungen, eng. every ape thinks her puppy the fairest]. — Barnen bliffva licentiose (dvs. utan tillbörlig stränghet) optuchtade, ty mongen älskar så sine barn, som effter ordspråket apan ellskar sine ungar. RP 6: 494 (1636) [jfr t. er macht’s wie der affe mit seinen jungen]; jfr AP-KÄRLEK. — Ordspråket .. Apan ihjälkrammar sina ungar af kärlek. Orrelius Djurr. 79: 1 (1750). — The higher the ape goes, the more he shews his tail, ju högre apan sitter ju mera visar hon rumpan. (om svinhundar som komma til höga embeten och ej veta skicka sig däruti). Serenius (1734, under ape); jfr Deleen (1806, under ape) [jfr motsv. uttr. i ä. d., t. o. nnt.].
c) (mindre br.) om hannen i motsats till honan. Apan warder kallat Marthen. Apinian Frw Rykenöwe. Fosz A 5 b (1621). (Enligt hinduernas gudasaga fanns det en gudinna som) öfvertalte sin gemål at bli apa, och förbytte sig sjelf til en liten apinja. Deleen Fabell. 1: 500 (1831).
d) [jfr motsv. anv. i eng.] (†) inskränkt till beteckning bl. för de människoliknande aporna. Orrelius Djurr. 77: 7 (1750). Aporne fördelas allmänt i 3 Flockar, af hvilka den första innefattar dem, som hafva ingen svans, och kallas besynnerligen (dvs. i inskränkt mening) Apor. Den andra dem, som hafva en kårt Stubb-svans och kallas allmänt Babianer: den 3 dem, som hafva lång svans och kallas hos oss Markattor. Linné i VetAH 15: 211 (1754). C. Alströmer Därs. 27: 138 (1766; se under APINJE-SLÄKTE). Orrelius Köpm.-lex. (1797).
Jfr ARM-, BISAM-, BJÖRN-, BÖL-, DIANA-, DJÄFVULS-, DVÄRG-, EKORR-, FAUN-, FINGER-, FLADDER-, FURSTE-, GNAGAR-, GORILLA-, GRIPSVANS-, HALF-, HATT-, HEL-, HUND-, HUNDHUFVUD(S)-, HUS-, JAVA-, JUDE-, JÄTTE-, KAPUCIN(ER)-, KLIPP-, KLO-, KLÄD-, KLÄNG-, KONUNGS-, LEJON-, LIGGTAND(S)-, MARKNADS-, MIDAS-, MOR-, MÄNNISKO-, MÖSS-, NATT-, NOS-, NÄS-, ORANG-, PENSEL-, PUNG-, RULL-, RULLSVANS-, RÄFSVANS-, RÖD-, SATANS-, SIDEN-, SILFVER-, SILKE(S)-, SKOGS-, SKÄGG-, SKÖNHÅRS-, SLAKSVANS-, SMAL-, SPINDEL-, SPÖK-, SVANS-, SVIN-, TJUT-, TRÄD-, ULL-, UR-, VILD-, VRÅL-, VÄST-, ÖRON-, ÖST-APA m. fl.
2) bildl., vanl. mer l. mindre förklenligt l. försmädligt om person l. i personifikation.
a) [jfr motsv. anv. i d., nor., t. o. eng.] (numera bl. hvard.) för att beteckna ngn ss. en efterhärmare. (Somliga) göra Apar aff sigh, så att huadh the see och höra aff andhrom, endogh the haffua ther intet forstått wppå, vilia the lickuell bruka. L. Petri Oec. 63 (1559). Så skolen I veta, at det (dvs. att bli härmad) ofta förargar den, som efterapas, så mycket som det vanskapar sielfva apan. Dalin Arg. 1: 80 (1733, 1754). (Genom alt blindvis söka efterlikna helgonen) blifva de bara apor och skrymtare. Borg Luth. 1: 224 (1753). Han (dvs. djäfvulen) .. vil altid vara Guds apa, och härma honom. Därs. 502. Många Hiältars Apor. Dalin Arg. 1: 201 (1754; 1 uppl. 1733: Hiälte-Apor). Svenskar äro andras apor af blott höflighet. J. Wallenberg 232 (1771). Den infama skotska rotvälskan, som jag hatar redan hos Scott, är mig alldeles odräglig hos hans apor. Tegnér 5: 344 (1823). De stora kunde gerna få vara huru förderfvade som helst, om de inte hade sina apor — och deras apor sina apor! Hedberg Glanskis 72 (1878). — (†) utan förklenande bibet. Konsten blifwer nämbd och är Natursens Aapa. Wexionius Sinne-afwel D 2 a (1683). — särsk.
α) om barn. Weste (1807). (Aporna) göra gerna efter, hvad de se menniskorna göra, och derföre kallar man äfven barn, som vilja härma allting, för Apor. Lundström Djurverlden 8 (1833).
β) (mindre br.) oeg. om egenskap o. d.: karrikatyr, vrångbild. J. W. Liljestråle Præs. i VetA 1784, s. 8. Qvickheten är Förståndets apa. Thorild 3: 351 (1794). Fåfänga .. är den manliga stolthetens apa. Tegnér 4: 63 (1837). jfr: (†) Af Herrans wärk är wårt en liten stackars apa. Rydelius Vitt. 107 (1716).
b) [jfr motsv. anv. i t. o. eng.] för att beteckna motbjudande l. löjligt utseende. Se hit (dvs. på mig)! och döm, om afgrundsmakt kan skapa / en mera ful och vederstygglig apa. Arnell LR 1: 29 (1829). Palmblad Nov. 4: 104 (1851). Marsch! Rör föttren, gamla apa! Runeberg 6: 82 (1862; yttradt till en gammal betjänt).
c) närmande sig 3, i uttrycket spela apa, gm putslustiga upptåg, grimaser o. d. roa folk o. narra till skratt. Linder o. Walberg (1862).
3) [jfr motsv. anv. i d., isl., t. o. eng.] (nästan †) urspr. med anspelning på förevisade apors narraktiga upptåg: gäck, föremål för åtlöje, narr; i sht i förbindelsen apa och åtlöje; jfr APESPEL 3. Han blifver uthi landet hollen för en speefogel och apa. RP 7: 74 (1637). (Han) war ibland sina frender hollen för en apa och åtlöije. Verelius Götr. 32 (1664). Den, som sökte något mer (än att vara hel o. ren), blef hvars Mans apa och åtlöje. Mörk Ad. 1: 51 (1742). Samlens hit .. / Från alla håll och kanter, flärdens apor! Hagberg Shaksp. 3: 359 (1848; eng. apes of idleness). Sundén (1885). — (†) i ordspråk. En ape gör många apar. Sv. ords. A 6 a (1604); jfr: En narr gjör många. Rhodin Ordspr. 47 (1807). — jfr HOF-APA.
4) [jfr t. hornaffe, teigaffe] ett slags småbröd. Oraklet 281 (1898).
5) [efter nt. o. holl. aap; jfr d. abe, t. affe; anledningen till benämningen är obekant; jfr PAPEGOJA ss. beteckning för ett slags segel] sjöt. benämning på vissa segel; jfr GAFFEL-, STAG-APA.
a) om ett trekantigt (l. trapetsformigt) segel (af grof segelduk) på aktermasten: stagapa, mesanstagsegel. Apan kallas det seglet som är under mesans staget. Dalman Sjölex. (1765). Tre gånger sattes apan till, och tre gånger slets hon i kras. J. Wallenberg 139 (1771). Apa, mindre brukligt namn på mesanstagsegel. Uppf. b. 7: 355 (1875). Det lilla stormseglet ”apan” (ett litet trekantigt, lågt sittande segel). Sätherberg Lefnadsm. 356 (1896). jfr: Bland båtseglare hör man ofta benämningen apa gifven åt det lilla aktersta seglet på en yawlriggad båt. Smith (1899).
b) om fyrkantigt segel akter om stormasten å fregattackladt fartyg; vanl. under en gaffel: gaffelapa. Witt 33 (1857). Apan bergas, och klargöres till sättning för andra sidans halsar. Ekelöf Lärob. 145 (1881). Apa (förk(ortning) af gaffelapa) är ett gaffelsegel, som å tremastade fartyg föres på stormasten akter om denna. Dens. Ordl. (1898).
Ssgr [vanl. med motsvarigheter i d. o. t.] (i allm. till 1; några, särsk. vissa under C, sannol. omedelbart till APA, v.):
A: (1, 2) AP-AKTIG3~20. Lind (1749, under affenhafft). Livijn Skr. 1: 349 (1824). Sundén (1885).
(1, 2) -AKTIGHET~200 l. —00~2. Leopold 6: 225 (c. 1793). (Familjen Silfverlings) apaktighet och förnämhetssjuka. Bremer Dagb. 99 (1843). Sundén (1885).
-AKTÖR~02. aktör som spelar aproll(er). Grimaser, instuderade efter apaktören Springers. Rydberg Varia 272 (1891).
-ANSIKTE~020, äfv. ~200.
1) till 1. Heinrich (1814). Apansigtets rörlighet är otroligt stor. Brehm 1: 4 (1874).
2) [jfr t. affengesicht, holl. apengezicht, om ful människa; jfr äfv. ANSIKTE II 5 c] till 2 b. Han har ett riktigt apansikte. om ful kvinna. Heinrich (1814).
-ARM~2, sbst. bildl. En .. grotesk figur med långa aparmar. Lundquist Vid aftonl. 67 (1891).
-ART~2. Cornelius Djurkabin. 86 (1828). Brehm 1: 8 (1874).
(1, 2) -ARTAD~20. Leopold 6: 229 (c. 1793). Ett apartadt däggdjur. T. Tullberg i NF 3: 932 (1879).
-BARN~2. Brehm 1: 9 (1874). jfr -UNGE.
-BRÖD~2. [jfr holl. apenbrood, eng. monkey-bread, fr. pain de singe] frukt af apbrödsträdet (se följ.). Wenström o. Lindgren (1889, under monkey-bread).
-BRÖDSTRÄD—0~2. (ape- Synnerberg, Düben, Berndtson (1881). apebröd- Nyman Bot. 117 (1864); apbröd- Åkerberg Hæckel 514 (1882), T. Fries Bot. 117 (1891)) [jfr holl. apenbroodboom] kalebassträd, baobab (se d. o.). Synnerberg (1815). Düben Vextr. 116 (1841).
-BUR~2. T. Tullberg i Vetenskap f. alla 1: 697 (1878).
-DJUR~2. Dahlbom Zool. stud. 45 (1857). 2:dra Ordn. (af däggdjuren) Apdjur eller Fyrhändte (Quadrumana). Thorell Zool. 2: 95 (1861). C. R. Sundström i NF 5: 1374 (1882).
(5) -FALL~2. (ape-) [jfr nt. apenfall, holl. apenval] sjöt. Röding 3: SD (1798).
-FAMILJ~02. (ape- Westerstrand).
a) (föga br.) i best. form: de fyrhändta djuren. Roget Naturlifvets märkv. föret. 2: 124 (1843).
b) afdelning inom den djurgrupp som utgöres af aporna.
c) flock af inbördes besläktade apor som lefva tillsammans. Westerstrand Metr. öfvers. 3: 127 (1843).
-FLOCK~2. Brehm 1: 5 (1882).
-FOT~2. Scheutz Naturh. 23 (1843).
-FOTAD~20. De apfotade pungdjuren. Åkerberg Hæckel 454 (1882).
(1, 2 b) -FYSIONOMI ~1(0)002. Han har en riktig apfysionomi. Går .. ansigtsvinkeln 10 à 20 grader under 70, så kommer man till apfysionomin. Rein Psyk. 1: 446 (1876).
-FÖRARE~200. (ape- P. Erici) Apeförare, som fara ifrå thet ena rumet (dvs. stället) til thet andra. P. Erici 5: 70 (1582). Lysander Skr. 277 (1875).
(5 b) -GAFFEL~20. sjöt. Boström Tackl. 84 (1840). På skepp benämnes .. stormastens (gaffel) ”ap-gaffel”. Ekelöf Ordl. 67 (1899).
-GESTALT~02. (ape- Ödmann Symes Resa 41 (1805)) Brehm 1: 2 (1874).
-HALS~2.
1) till 1.
2) sjöt. till 5.
-HAND~2. Brehm 1: 3 (1874).
-HANNE l. -HANE~20. Sundström Darwin Menniskans härledn. 2: 231 (1872).
-HJORD~2. Åkerberg Hæckel 535 (1882). Stuxberg Hæckel Ind. dag. 327 (1891).
-HONA~20. Wikforss (1804, under affenweibchen). Brehm 1: 7 (1882).
-HUND~2. benämning på ett slags raggiga råtthundar med aplikt ansikte. Aphunden är ganska olik den .. (släthåriga råtthunds-)rasen. Man skulle kunna säga, att hans fulhet gör honom vacker. Brehm 1: 176 (1874).
-HUS~2, i zoologisk trädgård. Dahlbom Zool. stud. 54 (1857). AB 1890, nr 15, s. 4.
-HÖGFÄRD~02 l. ~20. (ape- Browallius) särsk. (†) apors benägenhet för ståt o. grannlåt. (Svenskarna äro) en Trumslagerisk Nation med fattigdom, Apehögfärd och Puttelkrämeri. Browallius Sv. patr. 1735, s. C 1 a. —
-KATT, se APEKATT.
-KATTA, se APEKATTA.
-KLÄTTRING~20. särsk. (i Finl.) gymn. Wilskman Gymn. 54 (1887).
(1 b) -KÄRLEK~20. [jfr d. abekærlighed, t. affenliebe, nt. apenleewe, holl. apenliefde] (mindre br.) (föräldrars) oförnuftig(a) o. blind(a) kärlek (till sina barn). Wikforss (1804, under affenliebe). Schulthess (1885).
-LIK~2, adj. (ape- Lind)
a) till 1. Lind (1749, under äffisch). De aplikaste menniskor på jorden äro infödingarna på Nya Holland. Hallbäck Rougemont 26 (1866). Pannan .. låg och aplikt bakåtlutad. Svensén Jorden 103 (1884). En aplik liflighet i minspel. NF 19: 33 (1895).
b) till 2 a. Psykografen, som aplikt efterstafvat hela historien. Topelius Vint. II. 2: 254 (1882).
-LIKHET~20 l. —0~2. Åkerberg Hæckel 468 (1882).
-LIKNANDE~200, adj. Melin Gr. lex. 2: 561 (1853). Quennerstedt Agnost. 29 (1888).
-LUSTIGHET~200 l. —00~2. (ape-) bildl. Hagberg Shaksp. 6: 103 (1849).
-MODER~2. Hvarje apmoder följer sin älskling med vaksamma blickar. Brehm 1: 32 (1874).
-MÄNNISKA~200. (af Darwins anhängare antagen) öfvergångsform mellan människan o. ett apliknande djur. Hallbäck Rougemont 28, 41 (1866). Urmenniskan eller apmenniskan. Åkerberg Hæckel 505 (1882).
(1, 2 a) -MÄSSIG~20. Topelius Vint. II. 2: 66 (1882). Den apmässiga tillgjordhet, som ofta präglar den utvärtes påsmetade elegansen. Öman Ungd. 203 (1889).
(1, 2 a) -NATUR~02. (ape- Dalin Arg. 1: 340 (1733, 1754)) Svensken har uti sig ett stycke ap-natur. Palmblad Bih. 69 (1847).
-NOS~2. Vidmark Ty.-sv. ordb. (1889, under affennase).
-SJÄL~2. Babianernas själ visar apsjälen i dess fulländning. Brehm 1: 42 (1874).
(1, 2 a) -SKICKLIGHET~200 l. —00~2. Det är putslustigt att se, med hvilken apskicklighet pigorna veta att härma sina mamsellers och fröknars kadriljsteg. Törneros Bref 178 (1826; Bergströms uppl.).
-SKINN~2.
(5) -SKOT~2. sjöt.
(1, 2 a) -SLÄKT~2. (ape- Wadman) Människan är Caput Familiæ i den vidlyftiga Ape-slägten. Hon härmar allt hvad hon ser eller hör omtalas. Wadman Saml. 1: 23 (1830). Hagberg Shaksp. 3: 29 (1848).
-SLÄKTE ~20. (ape- Linné, Bergklint, Synnerberg 2: 170 (1815))
1) till 1. Linné i VetAH 15: 210 (1754). Apsläktet (Simia), hvaraf omkring 100 arter äro bekanta. Sundevall Zool. 35 (1835, 1864). O. I. Fåhræus i Sv. tidskr. 1874, s. 432.
2) till 2 a. Bergklint M. sam. 1: 115 (1781). Blanche Tafl. 2: 214 (1845, 1856).
-SPRÅK~2. Apspråket kan kallas temligen rikt ..(;) det består af en följd af korta, afbrutna .. ljud, hvilkas mening apan ytterligare förtydligar genom att förvrida anletsdragen. Brehm 1: 6 (1882).
-STEK~2, r. Stuxberg Hæckel Ind. dag. 226 (1891).
-STEN~2. (ape- Thunberg Resa 4: 256 (1793)) sten i inälfvorna hos apor. Bromell Bergart. 50 (1730). Orrelius Köpm.-lex. 30 (1797). jfr APINJE-STEN.
-SVANS~2. —
-SVIN~2. (individ af) djursläktet Cebochærus. Smitt i UVTF 29: 47 (1882).
(2 a) -TALANG~02. Qvickheten är endast Ap-talangen; lättheten att fatta tingens mine och yttre; lättheten att imitera. Thorild 2: 88 (1784).
-TEATER~020. teater där dresserade apor uppträda. Thomée Naturhist. 1: 68 (1850). Brehm 1: 10 (1874).
-TYP~2. (I gorillan, orangutangen o. schimpansen) finner aptypen sin fulländning. Uppf. b. 1: 6 (1873). Åberg Darwinismens bet. 11 (1881).
-UNGE~20. Gumælius Passow (1841, under πιϑηκιδεύς). Roos Från norrskenets land 133 (1897). jfr -BARN.
-VERK~2.
1) (numera knappast br.) till 2 a; jfr APA, v. 1, o. APINJE-VERK. Fänaden har intet uptändt förnuftslius: Giör han godt, så är det Ap-värk, giör han ondt, så är det också Ap-värk. Dalin Arg. 2: 305 (1734, 1754). Palmblad i Tiden 1848, nr 107, s. 2.
2) (†) till APA, v. 4. Cacozelia .. En ondh ijffuer och nijt til någhot, itt Apewärk. Lex. Linc. (1640).
-VISARE~200. person som förevisar apor. Björkman (1889).
B (†): APA-SPEL, se APESPEL.
C: APE-BRÖDSTRÄD, -FALL, -FAMILJ, -FÖRARE, -GESTALT, -HÖGFÄRD, se A.
-KATT, -KATTA, se d. o. —
(jfr APA, v. 1, 2) -KLÄDER. (†) Herlighetennes Herre är så förnedrader worden, at Hans kropp .. wardt vtspökter med åtskilliga apekläder. Swedberg Sabb.-ro 877 (1702, 1712).
-LIK, -LUSTIGHET, -NATUR, se A.
(jfr APA, v. 2 o. 4) -SKRIFT. (†) Sordide (dvs. smutsiga) apeskriffter. Schück Anteckn. 51 (i handl. fr. 1689).
-SLÄKT, -SLÄKTE, se A.
-SPEL, se d. o. —
(3) -SPELARE. (†) gycklare. Skalkar och Apespelare. Huss Steugmann 36 (1650).
-STEN, -TAND, -TÅG, se A.
D (†): APEN-SPEL, se APESPEL.
E (†): APO-SPEL, se APESPEL.

 

Spalt A 1960 band 2, 1900

Webbansvarig