Publicerad 1959   Lämna synpunkter
RUGGE rug3e2 l. RUGG rug4, sbst.3, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) RUGGA rug3a2, sbst.5, r. l. m. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(rugg 1891 (: vassrugg) osv. rugga 1754—1921 (: vassruggan, sg. best.). ruggar, pl. 1754 (: Ahl-ruggar) osv. rugge 1851 osv.)
Etymologi
[sv. dial. rugg(e), tät samling av växter l. träd, hop, hög, mängd; sannol. samhörigt med sv. dial. ruka, ruga, liten hög (se RUKA, sbst.1). — Jfr RUGGA, sbst.4]
1) tät (ofta mer l. mindre tuvlik) samling l. klunga av många exemplar av en växt (i sht i fråga om vass l. säv l. kärrväxter); tuva, tova; äv. om tät samling av buskar l. träd. Lundberg Träg. 26 (1754). Enen (vid Slättösand) växer i täta ruggar. FoFl. 1906, s. 149. En liten rugge blåsippor blandar sitt violetta ljus med markens isglinder. SvD(A) 1919, nr 80 B, s. 6. Mitt i det gamla kärret fanns en stor rugge av vass. Kolthoff VäderkvÖ 91 (1921). De Geer Bergsl. 180 (1951). jfr AL-, GRAN-, GRÄS-, PLANT-, SÄV-, VASS-RUGGE m. fl.
2) (numera bl. mera tillf.) samling l. tuss av utstående hår (på ett djur). (Hundens) hår stod ut i stora ruggar öfver hela hans kropp. Drangel London Vargh. 141 (1908).
Ssgr (till 1): RUGG-BILDNING. (mera tillf.) bildning av ruggar. Sonesson BöndB 537 (1955). —
-TALS, adv. (†) i uttr. växa ruggtals, växa i ruggar l. tuvor. Samma Jord-art är then, hvarest Nässlor växa ruggtals. Lundberg Träg. 57 (1754).

 

Spalt R 2770 band 22, 1959

Webbansvarig