| Publicerad 1970 | Lämna synpunkter |
SKATA ska3ta2, sbst.1, f. l. r.; best. -an; pl. -or (IErici Colerus 1: 18 (c. 1645) osv.) ((†) -er Sigfridi A 3 b (1619); -ar Gyllenius Diar. 275 (c. 1670)).
1) fågeln Pica pica Lin.; särsk. om underarten Pica pica pica Lin. (äv. kallad europeisk l. vanlig skata); äv. bildl., om person (se e). VarRerV 55 (1538). Skatan är en squaller pose, / Then iagh ey kan myckit rose. WijsaFoglArt 22 (1623). Svalan sitt hufvud doppar, / Och Skatan skrattar på sin stör. Bellman (BellmS) 1: 272 (1790). Vår vanliga Skata lägger alltid första qvisten till sitt bo julafton. TJäg. 1833, s. 563 (1832). 2NF 25: 920 (1917: vanliga). 4Brehm 6: 89 (1924: europeiska). Den skata, som finnes i .. (floden Etsingols omgivningar) och av vilken även ett ex. finnes från Tsondol, skjutet den 5 dec. 1927, har av den ryske ornithologen Stegmann fått namnet Pica p(ica) alashanica. FoFl. 1931, s. 152. — jfr HUS-SKATA. — särsk.
a) i ordspr. (jfr c). Hwart Skatan faar, så faar Stierten med. Celsius Ordspr. 11: 115 (c. 1710). Skatan flyger aldrig så långt, att ej stjerten följer med. SvOrdspråksb. 79 (1865). Det är ännu ej skapt, som fick höra en gammal kråka skratta med skatorna. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) i jämförelser; särsk. i sådana uttr. som skratta som en skata, skratta med ett skratt som liknar skatans läte, skratta högljutt l. tomt (o. retsamt) o. d., prata som en skata, prata på ett sätt som för tanken till skatans läte, pladdra, tjattra o. d. (Fr.) Il est gai, comme un pinçon, (sv.) Han är lustig som en skata. Mont-Louis FrSpr. 289 (1739). Er brefskrifvare hade det nöjet att sitta bredvid en 82-årig gubbe, hela kvällen pigg och liflig, språksam som en skata. GHT 1897, nr 282 A, s. 4. Auerbach (1913: pratar). Gud skall veta att det är gråtandes värt med denna sjukdomen, som yttrar sig i, att faster Hedda stjäl som en skata. Engström Romant. 194 (1927). Fru Diamant som ingenting begrep (av all uppståndelsen) skrattade som en skata. Krusenstjerna Pahlen 7: 397 (1935).
c) i uttr. som återge vidskepliga l. av folktro präglade föreställningar beträffande skatorna, i sht beträffande deras förmåga att gm sitt ”skratt” l. sin närvaro förebåda ngt; särsk. i vissa (ordspråksartade) talesätt (jfr a). Skathan weet förespå fremmande gästers tillkomst. Forsius Phys. 280 (1611). Hos gemene man (har) ett Orspråk kommit, att när en Skata .. kommer till Bys, säja de sig wist wänta Fremmande. Rudbeck Atl. 3: 457 (1698). Ifwar war något fallen til skråck: han hängde skator öfwer Hästen i krubban, at afwärja krank. Dalin Vitt. II. 6: 108 (1740). Om Skatan bygger högt upp, skall det året bli wått wäder, men bygger lågt, då det skall bli tort. Linné FörelDjurr. 94 (1748). När många skator skratta på en gång vid en gård, så betyder det dödsfall der. Sundblad GBruk 145 (1888). När skatorna skratta på morgonen, vänta de främmande innan dagens slut. Eneström Finv. 212 (1910).
d) (i vissa trakter o. folklor.) i uttr. hoppa skata, namn på lek vari deltagarna jämfota o. med krökta knän hoppa efter varandra. Tillhagen (o. Dencker) SvFolklek. 1: 81 (1949; från Skåne).
e) bildl., om person. särsk.
α) ss. nedsättande beteckning för person, särsk. kvinna, som är pratsam l. sladderaktig o. d. Tvij sådan tull-special (dvs. tulltjänsteman)! Du babian, du skata! Bellman (BellmS) 4: 23 (1769). Skata .. (dvs.) Pratsam qvinna. Dalin (1854). Flygen härifrån, I snattrande skator, ropade .. (Simon pelarhelgonet) ned till de grälande qvinnorna. Rydberg Ath. 80 (1859). Fru Koerner talade gärna. Elakt folk kallade henne skata. Bergman Chef. 20 (1924). jfr SLADDER-SKATA.
β) (vard. l. slangfärgat) utan nedsättande innebörd: flicka, ”tjej”, ”spätta”. Expressen 1949, nr 120, s. 8. Han stod på kvällen grensle över (motor-)cykeln utanför en danslokal, då en jämngammal kungälvsbo .. tilltalade honom med: ”På en sån cykel får du inga skator” — nytt namn för spättor. GHT 1959, nr 57, s. 8. jfr Langenfelt OffJarg. 270 (1947).
2) i utvidgad anv., om fågel l. (se b β) med inbegrepp av fåglar som har (ha) viss likhet med en skata (i bet. 1).
a) ss. senare led i ssgr.
α) betecknande andra fåglar tillhörande familjen kråkfåglar l. fåglar tillhörande annan familj inom ordningen tättingar; jfr PARADIS-, SKOGS-, SNÖ-, TRÄD-, VANDRAR-SKATA.
b) ss. enkelt ord.
β) (†) i pl., om en i ä. systematik uppställd ordning (Picæ) bland fåglarna, vilken omfattade fåglar (i sht ur den nuvarande ordningen tättingar, däribland familjen kråkfåglar) som bl. a. karakteriserades av ryggade näbbar. Retzius Djurr. 17 (1772). Brander NatH 17 (1785).
-AND. [kniphannen har (i sht i vårdräkt) en färgteckning som liknar skatans] (i vissa trakter) fågeln Clangula clangula Lin., knipa. Ericson Fågelkås. 2: 153 (1907; från Värml.). —
-BLOMSTER. (skat- 1916 osv. skate- 1747—1926) (numera bl. i vissa trakter) växten Viola tricolor Lin., styvmorsviol. Linné Vg. 235 (1747). Bolin Åkerogräs. 132 (1926; från Dalsl. o. Skåne). —
-BO. (skat- 1784 osv. skate- 1672—1921)
1) (av ris o. kvistar bestående) bo som byggts (l. bygges) av skator. Broman Glys. 3: 286 (c. 1730).
2) oeg. l. bildl. (jfr 3); särsk. dels om frisyr l. peruk l. damhatt: ”rishög”, dels om bostad: ruckel o. d. Jag slår wad om en hel Lukt-flaska, at .. 99 Cavailerer ibland 100 gifwa et wäl upflätat hår betäkt med en Crantz eller liten wacker Mösza preferensen för alla de walkar, Hårlunsar, Carcaszer och Skateboen, som nu föreställa wåra Fruntimmers späda ansikten. DA 1778, nr 81, s. 2. Skulle icke gamla Pall sluppit gå med skatbon på knäna om vi låtit bli att ha de små! Strindberg Giftas 1: 274 (1884). Hertzberg Päivärinta 2: 101 (1884; om bostad). (Pojken Nisse) snattar. Nisses bordslåda är klassens skatbo. Palmborg SvårhBarn 98 (1935). Siwertz Fribilj. 52 (1943; om hatt).
3) [specialanv. av 2] (numera föga br.) om huvud uppfyllt av förvirra(n)de intryck l. tankar o. d. Nok må I undra på / At iagh will Verser skrifwa / Huar stundren äre få / Ok många Griller klifwa / Op i mitt skate-boo. Lucidor (SVS) 260 (1672). Jag måste öfwer enda och ha litet roo, / Så lenge det mästa (av ruset) gick uhr mitt skateboo. Beronius Reb. F 3 b (1674). —
-DUVA. [jfr d. skadedue (i bet. 1, 2), t. elstertaube (i bet. 1)]
1) (†) (den australiensiska) duvan Leucosarcia melanoleuca Lath. (vars färgteckning liknar skatans). 1Brehm 2: 359 (1875).
2) (i fackspr.) tumlett med skatteckning; särsk. i fråga om engelsk l. dansk duvras (ofta i uttr. engelsk resp. dansk skatduva). SDS 1934, nr 47, s. 15 (: dansk). —
-FINK. [jfr eng. magpie finch] zool. fågel tillhörande ettdera av (de afrikanska, till familjen vävarfåglar hörande) släktena Spermestes Sw. o. Amauresthes Reichenb. (med en färgteckning som liknar skatans); särsk. dels i pl. ss. sammanfattande beteckning för de båda släktena l. ss. namn på släktet Spermestes, dels om arten S. cucullatus Sw. (ofta kallad liten l. mindre skatfink). FoFl. 1911, s. 127. 2SvUppslB (1953; i pl., sammanfattande). Därs. (: lilla). DjurVärld 10: 421 (1963; i pl. best., om släktet Spermestes). Därs. 422 (: mindre). —
(jfr 2) -FÅGEL. (†)
1) skatliknande fågel (tillhörande familjen kråkfåglar l. ordningen tättingar). Bovallius CentrAm. 168 (1887; om fågeln Cyanocorax pileatus Lath., svarttofsad blåkorp).
2) skatfink; anträffat bl. i uttr. liten skatfågel, liten skatfink. 1Brehm 2: 32 (1875; t. orig.: Elstervögelchen). —
-GÖK. zool. fågel av (det bl. a. i Sydeuropa inhemska) släktet Clamator Kaup (vars arter ha skatliknande utseende); särsk. om arten C. glandarius Lin. (som har svart o. vit färgteckning). 1Brehm 2: 267 (1875). 4Brehm 7: 605 (1925; i pl., om släktet). —
-MALM. [den mörka malmen har vita strimmor o. fläckar] (†) = risp-malm. VetAH 1760, s. 30. Heinrich 807 (1828). —
-NEGER. [jfr t. elsterneger] (numera mindre br.) neger med partiell albinism i form av vita fläckar. NF 1: 368 (1875). Hofsten Ärftligh. 2: 191 (1931). —
-NÄBBA. (numera mindre br.) bot. skatnäva; jfr näbba, sbst. 3 slutet. NormFört. 25 (1894). 2SvUppslB (1953). —
-NÄVA. bot. växten Erodium cicutarium (Lin.) L’Hér. (äv. i uttr. allmän l. vanlig skatnäva); äv. allmännare: (växt tillhörande) släktet Erodium L’Hér. Fries BotUtfl. 3: 219 (1864; om släktet). Gosselman BlekFl. 74 (1865: Allmän). Thedenius FlUplSöderm. 191 (1871: Vanlig). Västerb. 1931, s. 199.
Ssg (bot.): skatnäv-släkte(t). släktet Erodium L’Hér. ArkBot. II. 1: 40 (1904). VäxtLiv 1: 63 (1932). —
-SKRATT. (skat- 1900 osv. skate- 1745—1849) om det skrattliknande läte som skata l. skator frambringa(r); äv. bildl., om skratt som är högljutt l. tomt (o. retsamt) o. d. (jfr skata, sbst.1 1 b). Juslenius 153 (1745). Oterdahl Skram 16 (1919; bildl.). —
-SKRÄCKA. (skat- 1931 osv. skate- 1906 osv.) [jfr sv. dial. skateskräck] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, o. etnogr.) (påspikat) krön på gavelspets. Fatab. 1906, s. 42. —
-SLÄKTE(T). släktet Pica Briss.; äv. bildl. (jfr skata, sbst.1 1 e). Nilsson Fauna 2: 204 (1858). Människor af skatsläktet, hvilka icke kunna se ett glänsande föremål utan att vilja äga det. Ekman Flis. 46 (1904). —
-TECKNING. särsk.: färgteckning (hos fågel) som liknar l. överensstämmer med skatans. MedlemsblSvDufafvF 1915, nr 1, s. 14 (hos skatduva). —
-VILA. (skate- 1928 osv.) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skatskräcka. Celander NordJul 1: 79 (1928). —
-ÄGG. (skat- 1665 osv. skate- 1604—1623) [fsv. skatuäg] Han haffuer ätit skate ägg som inthet kan tija. SvOrds. A 8 b (1604). —
B (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SKATE-BLOMSTER, -BO, -FJÄDER, se A. —
(2 b β) -SKOCK(EN). (†) om den i ä. systematik uppställda ordningen ”skator” (se skata, sbst.1 2 b β). VetAH 1787, s. 309. —
-SKRATT, -SKRÄCKA, -VATTEN, -VILA, -ÄGG, se A.
Spalt S 3603 band 26, 1970