Publicerad 1978   Lämna synpunkter
SLYNA sly3na2, förr äv. SLUNA, f.; best. -an; pl. -or (Hos. 4: 14 (Bib. 1541) osv.) ((†) -er Phrygius MOlai D 1 b (1608), VDAkt. 1655, nr 217).
Ordformer
(slun- 1541—1769. slyn- 1649 osv.)
Etymologi
[fsv. sluna, sv. dial. sluna, slyna; av mlt. slūne, möjl. till en icke anträffad motsvarighet till mht. sliunen, slūnen, skynda (t. dial. schlaunen), (med dissimilation av n till l) till den rot som föreligger i SNIMMAN; formen slyna beror sannol. på anslutning till SLYNGEL, sbst.1, l. sv. dial. slynga, flicka med dåliga seder (Hof DialVg. 262 (1772)), till SLYNGA, v.; med avs. på bet. jfr sv. dial. (Finl.) flånga, lättfärdig kvinnsperson, till flånga, flänga, löpa omkring. — Jfr SLYNIG, adj.2]
lättfärdig kvinna, hora, prostituerad; äv. (o. numera företrädesvis) allmännare, ss. mer l. mindre nedsättande benämning på (lat l. slarvig l. ouppfostrad l. näsvis) kvinna (särsk. ung kvinna l. halvvuxen flicka); äv. mer l. mindre bildl. (De ogudaktiga) boladhe med affgudhom såsom een slem sluna med en hoorkarl. GlJes. 57: 7 (Bib. 1541). I, som hålla till med slunor, som om Nattetijd gå, och hålla sig fala på gatone. Fernander Theatr. 162 (1695). Hennes sömmerska, en oförskämd slyna, ville inte låta henne få kredit. Hedberg Balzac Gor. 297 (1898). Lyckan kommer väl allt framgent att gäckas med mig, som hon nu gjort i sju års tid, den slynan. Lange Thackeray Esm. 359 (1926). Tre slynor i åldern 20—25 år. SvD(A) 1933, nr 94, s. 12. Annie och Lilly var, vad något syrligt anlagda äldre tanter kallar slynor, gamla farbröder och unga tanter kallar rackarungar. Lieberath FriluftFl. 26 (1935). Edfelt Slagf. 71 (1952). — jfr FLICK-, JÄNT-SLYNA m. fl.
Ssgr: A: SLYN-FASONER, pl. (numera i sht vard.) jfr fason 6. Benedictsson Peng. 11 (1885). —
-ÅLDER. om den (av trots, lynnighet o. svårighet att anpassa sig kännetecknade) ålder varunder en flicka befinner sig i puberteten l. de första ungdomsåren (efter barndomen); företrädesvis i sg. best. (i sht i uttr. i slynåldern); jfr slyngel-ålder. Freja 1881, s. 97. Flickan var nu i slynåldern inte fullt så intagande som förr. Wägner Genomskåd. 276 (1937). särsk. bildl. Hellström Malmros 193 (1931). —
-ÅR. (slyn- 1856 osv. slyne- 1912) om år varunder ngn befinner sig i slynåldern (särsk.: tonår); i sht i pl. best. (särsk. i uttr. i slynåren). Braun Mårt. 166 (1856). En ouppfostrad jänta i slynåren, slängig och släpig i hela sitt uppträdande. Gustaf-Janson Gubb. 53 (1934). särsk. oeg. l. mer l. mindre bildl. Kléen Vildv. 32 (1895). Lejon, jaguarer och hyenor i slyn- och slyngelåren. NDA 1913, nr 113, s. 3.
B (†): SLYNA-NAMN. i uttr. få ett slynanamn, kallas slyna. Bureus Nym. 4: 3 (1637: Sluna namn).
C (föga br.): SLYNE-ÅR, se A.
Avledn.: SLYNAKTIG, adj. som erinrar om l. är kännetecknande för en slyna(s), som uppför sig som en slyna. Lind (1749: Slunaktig). Nog tycker jag att du bar dig slynaktigt åt. Hammenhög PoB 218 (1931).
Avledn.: slynaktighet, r. l. f. Björkman (1889). —
SLYNIG, adj.1 som är l. erinrar om l. är kännetecknande för en slyna(s). WoJ (1891).
Avledn.: slynighet, r. l. f. WoJ (1891).

 

Spalt S 6946 band 28, 1978

Webbansvarig