| Publicerad 1978 | Lämna synpunkter |
SLYNGEL slyŋ3el2, äv. 40 (Weste synes ha känt båda accentueringssätten), sbst.1, förr äv. SLINGEL l. SLÖNGEL, m.; best. -n (Missförståndet 41 (1740) osv.) ((†) -en Dalin Arg. 1: 281 (1733, 1754), Därs. 2: 78 (1734, 1754)); pl. slynglar.
ss. nedsättande benämning på lat l. slö l. fräck l. ouppfostrad mansperson (i pl. ngn gg äv. utan hänseende till kön): lymmel, drummel o. d.; i sht förr äv. ss. nedsättande benämning på (okultiverad) person med låg samhällsställning: tölp l. grobian o. d. (J. Messenius) begynthe till att skälla .. (Uppsala universitets rektor) för asino, bestia, slingel och många andra försmädeliga ordh. OxBr. 12: 5 (1613). Det tar ej lag, om en fröken tar sig en oborstad slyngel, eller en herre tar sin piga. Linné Diet. 2: 225 (c. 1750). En hel svärm af gula slynglar, män och qvinnor, följer en i hälarna (i Kanton). PT 1900, nr 133 A, s. 3. Första bästa odugliga slyngel anser sig kunna lägga ”samhället” till last, att han hamnat i tukthuset. Segerstedt Händ. 256 (1924, 1926). — jfr BETJÄNT-, BOND-, POJK-SLYNGEL. — särsk.
a) med förbleknad bet., ss. lindrigt l. (i sht förr) alls icke nedsättande benämning på (upptågslysten l. oerfaren) halvvuxen pojke: spoling o. d. (i sht förr äv. övergående i bet.: yngling); i sht förr äv. närmande sig bet.: pojke (se d. o. 2 b) l. karl (i sht om person med låg samhällsställning, särsk. betjänt o. d.); jfr b. En Qwant, en Qwanter .. (dvs.) en slyngel, half-wuxen. Ullenius Ro § 306 (1730). Gossåren äro förbi, och nu börjar han bli slyngel. Weste FörslSAOB (c. 1815). Hade jag blott (drängen) Jeppe Jonsson här, den hederliga, trofasta gossen! bättre slyngel fins icke emellan sol och jord. Almqvist TreFr. 3: 208 (1843). Han var en axelbred slyngel om sexton eller sjutton år .., när han första gången drog i fält som trosspojke. Topelius Vint. I. 1: 41 (1863, 1880). Pojkarna (som tittade på en dansande flicka) voro barhuvade, och (deras arbetsgivare) Wennberg tog också av sig mössan. När en slyngel knuffade till en annan, önskade han att man skulle knuffa till honom också, till tecken på att han var en av dem. Botwid Wennb. 104 (1939).
b) [jfr a] abstraktare, om ungdomlig upptågslusta l. omognad o. d.; särsk. i sådana uttr. som piska slyngeln ur ngn, gm aga komma ngn att upphöra med upptåg o. d. Från informatorslifvet återvände studenten till akademien .. med mindre inskränkta vuer .. Slyngeln har blifvit qväfd, och manlig mognad och besinning börjat fatta fäste. Hellberg Samtida 1: 73 (1870). En uppfostringsanstalt som hade till huvudsaklig uppgift att .. piska slyngeln ur svårhanterliga pojkar. WSwahn hos Essén Prill. 102 (1920).
-STRECK. [jfr t. schlingelstreich] handling som är kännetecknande för en slyngel, fräckt l. gement tilltag. Atterbom FB 244 (1818). —
(a) -ÅLDER. om den (av trots, lynnighet o. svårighet att anpassa sig kännetecknade) ålder varunder en yngling befinner sig i puberteten l. de första ungdomsåren (efter barndomen); företrädesvis i sg. best. (i sht i uttr. i slyngelåldern); jfr slyn-ålder. Ödman UngdM 1: 150 (1874, 1881: i slyngelåldern). (Adjunkten) sjönk tillbaka i minnena från sin egen slyngelålder. Swensson Hoffm. 44 (1935). särsk. bildl. Det var (vin-)rankans slyngelålder, den glada barndomens tid var förbi, och dess inre var ännu så omoget. Knös Elfv. 79 (1852). —
(a) -ÅR. om år varunder ngn befinner sig i slyngelåldern (särsk.: tonår); i sht i pl. best. (särsk. i uttr. i slyngelåren). När jag kom hem från mina resor, så gick han i sina slyngel-år ännu. Dalin Vitt. II. 5: 53 (1738). särsk.
a) oeg., i fråga om flicka l. djur. (Guddottern) är nu redan i slyngelåren, lång och mager och butter. FEdholm (1822) hos Dahlgren Herrgårdssl. 288. Cederschiöld Riehl 2: 63 (1878; i fråga om hund).
b) bildl. Agrell Maroco 1: 1 (1789, 1796). De förfallna gamla hyreskasernerna från kapitalismens slyngelår. DN(A) 1963, nr 307, s. 9.
Avledn.: slyngelaktighet, r. l. f. äv. konkretare, om handling som vittnar om slyngelaktighet, fräckt l. gement tilltag. Nordforss (1805). Lagergren Minn. 6: 141 (1927; konkretare). —
SLYNGLA, v. [jfr sv. dial. (Finl.) slyngla, gå o. slå dank, i brist på sysselsättning bedriva ofog] (vard., mera tillf.) i förb. slyngla till10 4, bli slyngelaktig, börja uppföra sig ss. en slyngel l. slynglar. Hör du, Kasper, .. du har slynglat till betydligt på senare tid. Åter ett rop 61 (1913). —
SLYNGLIG, adj. (tillf.) till a: som är en slyngel l. befinner sig i slyngelåldern. UNT 1939, nr 208, s. 8.
Spalt S 6949 band 28, 1978