| Publicerad 1978 | Lämna synpunkter |
SLÄKTE släk3te2, sbst.2, n. (Mat. 12: 41 (NT 1526) osv.) ((†) f. Berchelt PestOrs. C 5 a (1589: wår Slechte och Wenner)); best. -et; pl. -en (Linné MusReg. II (1754) osv.) ((†) =, Upp. 1: 7 (NT 1526), Prytz G1 G 4 a (1621), Schultze Ordb. 4495 (c. 1755: slägte; möjl. felaktigt för slägten); -er CvLinné (1735) i SvLinnéSÅ 1962 s. 17, Geijer I. 5: 246 (1820)). Anm. Beträffande pluralformen släkter se SLÄKT, sbst. anm.
1) (†) = SLÄKT, sbst. 1; särsk. i uttr. av släkte, till börden. Pharao wort vnderwist om Joseps slekte. Apg. 7: 13 (NT 1526; Bib. 1917: släkt). Ibland andre som .. (Kristian II) lät .. afhugga .. voro och tu barn af Ribbings slechte. LPetri Kr. 150 (1559). Månge i thenne Werlden .. hwilke intet annat weta til at pocka vppå och altijdh förewända, än allena theras höghe Slechte, adelighe Familia, monga Ahner (osv.). Grubb BClemetzdr B 4 b (1616). En littovisk (dvs. litauer,) adelsmann af schlechte, benempnd Wicsiosoffski. HH 20: 336 (c. 1640). Henric Assersson blef här i orten Stamfader för Fundeliska familien ock med giftermål uti Hans Åkesons ock thes wida slächte .. inkomen. Broman Glys. 1: 71 (c. 1730). Wid äktenskaps ingående (i Aten under antiken) woro de ädlare slägtena ej alltid inskränkta inom sin egen krets. SKN 1844, s. 266. — jfr ADELS-, FÄDERNE-, HERRA-, JÄTTE-, KONUNGA-, MANKÖNS-SLÄKTE m. fl. — särsk. i uttr. ngns släkte, ngns efterkommande; jfr 2 b o. SLÄKT, sbst. 1 h. 1Mos. 36: 1 (Bib. 1541; Bib. 1917: släkt). Presternar .., som aff Sadoks slechte äro. Hes. 48: 11 (Därs.; Bib. 1917: Sadoks söner).
2) i utvidgad l. allmännare anv. av 1.
a) (numera bl. i vitter l. högre stil) om en ss. enhet uppfattad större grupp av personer som bor i l. härstammar från samma land (o. har samma språk, kultur o. d.): folk; folkslag; folkstam; äv. närmande sig 3, om invånare i ett landskap o. d. med särskild tanke på deras karakteristiska l. nedärvda egenskaper; jfr SLÄKT, sbst. 2 a. (Vid yttersta domen) skolen .. j (dvs. apostlarna) sitia på tolff säte, dömandes the tolff Israels slecte. Mat. 19: 28 (NT 1526; Bib. 1917: Israels tolv stammar). (Lat.) Gens .. (sv.) slächte. Cellarius 79 (1699). Ett mäktigt slägte bodde fordom der (dvs. på de grekiska öarna) / och höga Gudar uti marmortempel. Tegnér (WB) 5: 55 (1824). (I Dalarna) bor / Bland armod än trohet och ära: / Ett slägte, som håller den ed, som det svor. Böttiger 3: 4 (1843, 1858). (Saxarna) äro ett kraftigt byggdt släkte med blå ögon och ljust hår. Torpson Eur. 1: 240 (1895). Borgholms inbyggare hava i alla tider varit ett fredligt och laglydigt släkte. ActaOel. 2: 19 (1924).
b) [jfr 1 slutet] i uttr. Adams släkte, om människor fattade ss. Adams efterkommande (särsk. övergående till en beteckning för människosläktet l. mänskligheten); jfr 3 a o. SLÄKT, sbst. 2 b. Lidner (SVS) 3: 101 (1788). Vi lemna .. (Thorilds) fel och brister, ty sådana hade han gemensamma med hela Adams slägte. Strindberg SvFolk. 2: 355 (1882).
c) [jfr 1 slutet] (†) i uttr. Jofurs släkte, om smederna fattade ss. Jupiters efterkommande (gm sin härstamning från Vulkanus). Thorild (SVS) 1: 144 (1787).
d) (†) om djurs avkomma. Alster af fä, hästar, och hundar .. (dvs.) Art, Slächte, genus. Stiernhielm Fateb. B 4 b (1643).
e) (†) om (grupp djur tillhörande en o. samma) ras (l. sort). G1R 16: 548 (1544). Alle the Gumszer, som förste året aff samme sleckte (dvs. en engelsk fårras) falla, them motte mann lathe snöpa. Därs. jfr HUND-, HÄST-SLÄKTE.
3) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv av 1, ss. sammanfattande benämning på personer l. djur (se b) l. växter (se c) l. föremål l. företeelser o. d. (se d) som är av samma l. liknande slag l. ursprung o. dyl. o. bildar en grupp l. enhet l. krets l. sammanslutning o. d.; i sht om sådan grupp l. enhet l. krets osv. av personer (äv. gudar o. d.) som betraktas ss. en enhet på grund av själsfrändskap l. yrkessamhörighet l. på grund av gemensamma l. liknande intressen l. tankar o. d.; äv.: art l. slag l. sort; jfr 2 e, 4, 6, o. SLÄKT, sbst. 3. Eebräkerska slectet, så kallar Christus Judhanar. FörsprNT 5 b (1526). The fromas slechte skal welsignat warda. Psalt. 112: 2 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Jag (måste) med det arga släktet (dvs. snapphanar) fången bortföras. EMColliander (1679) hos Larsson BildFord. 53. Det var .. (på 1790-talet), som de svenska brukspatronerne voro ett så rikt och mägtigt slägte. Agardh (o. Ljungberg) II. 1: 143 (1854). (Semiternas gudar) äro ett hårdt slägte, liksom österns konungar. Svensén Jord. 156 (1885). Karlarna äro ett komiskt slägte. Tavaststjerna Inföd. 191 (1887). Fruntimmer av Ulrikas släkte borde ärbart folk få slippa som reskamrater. Moberg Utvandr. 207 (1949). — jfr ALF-, JÄTTE-, RABULIST-, RÖVAR-, SKALDE-SLÄKTE m. fl. — särsk.
a) i sg., sammanfattande, om människorna ss. varelser av gemensamt ursprung o. gemensam egenart, människosläkte, mänsklighet; ofta föregånget av gen. l. possessivpron. l. annan pronominell l. adjektivisk bestämning, särsk. i uttr. människor(na)s släkte l. det mänskliga släktet, i sht förr äv. människans släkte l. mänskliga släktet, människosläktet (se MÄNNISKO-SLÄKTE 1); jfr 2 b o. SLÄKT, sbst. 3 a. At den alzmechtigste Gudh thet hele menniskelige slechte och köön för syndernes skuld then timelige döden .. oppålagdt hafver. G1R 29: 537 (1560). At Gudh för synden skul, Menniskiones slächte mångehanda straff och olycka tilfogher. Berchelt PestOrs. A 8 a (1589). Menniskliga Släktet har stundom warit dygdigare och stundom odygdigare. Dalin Hist. III. 1: Föret. 2 (1761). Den munn är tyst, som bad så ömt / För menskors arma slägte. Ps. 1819, 101: 1. Man plägar indela vårt slägte i förstånds- och känslomenniskor. Beskow i 2SAH 30: 218 (1857). Ju äldre verlden blir, ju svagare blir slägtet. SvOrdspråksb. 50 (1865). Den mest utpräglade differensen inom det mänskliga släktet är den mellan man och kvinna. Ahnfelt Et. II. 2: 35 (1906). Zetterström VärldHj. 10 (1942).
b) i fråga om djur; jfr SLÄKT, sbst. 3 b. Thenne ormar .. äro napligha namkwnnoghe på swensko, dogh effter the äro mykit eterfulle, och aff versta slectit, wordho the här benempde hugorma. GlMat. 3: 7 (NT 1526; äv. i Bib. 1541). Tallöst är ju i gåfvor och art, som det vingade slägtet, / Skaldernes: derför så rikt klingar Naturens concert. Atterbom SDikt. 2: 355 (1820, 1838); jfr huvudmomentet. Vistelsen .. (på sjön under en fisketur i dåligt väder) befanns .. i längden outhärdlig, helst som djupets skygga och nyckfulla släkte .. bokstafligen gifvit oss på båten. Forslund Lee 21 (1905). Wulff Leopardi 132 (1913). — jfr DJUR-, FENE-, FISK-SLÄKTE m. fl.
c) (numera bl. tillf.) i fråga om växter; jfr BLOMSTER-SLÄKTE o. SLÄKT, sbst. 3 c. Så länge .. Plantan .. af otijdig köld och heta blifuer oförkränckt; så blifwer hon frodig vthi sin gröda, blomstras, bringer Frukt, och sprijder Frö, till sit slächtes ewärdeliga behåld. Stiernhielm Arch. A 3 a (1644).
d) (numera bl. mera tillf.) i fråga om föremål, företeelser o. d.; jfr SLÄKT, sbst. 3 d. Här hos öfwerskickas .. en gammal penning, af hwad slechte han är, wet jag intet. Swedenborg RebNat. 1: 202 (1709). Vi hafva .. tagit en hastig öfverblick af arbetssångernas stora släkte. Cederschiöld Rytm. 106 (1905). (Postbilen som jag åker med) är i sanning ingen prydnad för sitt släkte. Barthel Atl. 141 (1931). — jfr RÖRELSE-SLÄKTE. — särsk. (†) om grupp av besläktade konsonantljud. Ljungberg SvSpr. 2 (1756).
4) [eg. specialanv. av 3; efter motsv. anv. av gr. γένος o. lat. genus (urspr. i bet. c)] om (större) grupp av personer l. djur l. växter l. begrepp l. ämnen o. d. som på grund av vissa gemensamma karakteristiska egenskaper sammanfattas till ett begrepp som är överordnat ett annat begrepp med mindre omfång.
a) ss. i den botaniska o. zoologiska systematiken förekommande sammanfattande benämning på arter som med hänsyn till sitt allmänna utseende o. vissa organs utbildning o. byggnad i väsentliga drag överensstämmer med varandra; ss. senare led i ssgr förr äv. om högre l. vidsträcktare avdelning, t. ex. klass (se d. o. 6 g) l. ordning (se d. o. 13 d) l. familj (se d. o. 4); jfr SLÄKT, sbst. 4 a. (Arbetet) Pan Europæus Giör en ordning och kort Method på alla fyrafött diur, som i Europa äro fundne, med känninger på arter och slächter (ordines & genera) af munnen tagna. Species (Slagen) sättas ock til med sina skilje märcken. CvLinné (1735) i SvLinnéSÅ 1962, s. 17. Slägtet (Lemur) skiljes lätt från Apor dermed at framtändren äro i nedra käken sex, men i öfra allenast fyra. Linné MusReg. 4 (1754). Räfwen och hunden äro af samma slägte. Sahlstedt (1773). Åt hwarje wext ger man twå latinska namn; det första utmärker det slägte, hwartill wexten hörer, det andra arten. Berlin Lrb. 88 (1876). (Linné) uppställde några enkla, lättfattliga grunder för .. (växternas) ordnande i klasser, släkten och arter. LbFolksk. 563 (1892). Bara ett fåtal (växt-)arter härdar ut på serpentinfjällen, av någon hittills okänd anledning huvudsakligen nejlikväxter och små ormbunkar av släktet Asplenium. Selander LevLandsk. 83 (1955). — jfr ABBORR-, ALK-, AND-, ANTILOP-, AP-, ASK-, ASP-, ASTER-, BABIAN-, BAKTERIE-, BARB-, BECKASIN-, BETONIKA-, BI-, BJÖRK-, BJÖRN-, BLOMSTER-, BRAXEN-, BÄVER-, CIKAD-, DELFIN-, DJUR-, DOPPING-, DRONT-, DUV-, EKORR-, FALK-, FASAN-, FINK-, FISK-, FLUG-, FÅGEL-, GAM-, GNAGAR-, GRAN-, GURK-, GÅS-, HAGTORNS-, HJORT-, HORN-, HUND-, HÄST-, HÖK-, HÖNS-, IGELKOTT-, INSEKT-, JÄRV-, KAMEL-, KLÖVER-, LAX-, LIND-, LUPIN-, LÄRK-, MANDEL-, MULLVADS-, MUS-, MUSSEL-, MÄNNISKO-, NATE-, NEJLIK-, NÄKTERGALS-, NÖT-, NÖTKREATURS-, OLVON-, ORKIDÉ-, ORM-, ORR-, OX-, PEPPAR-, PIL-, PLOMMON-, POLYPE-, POPPEL-, PORS-, PÅFÅGEL-, RABARBER-, RAPPHÖNS-, REN-, RIP-, RIS-, ROS-, RÅDJURS-, RÅG-, RÅTT-, RÖDSTJÄRTS-, RÖNN-, SAFFRANS-, SALLADS-, SALVIA-, SAM-, SAMMEL-, SENAPS-, SILL-, SKALBAGGS-, SKAT-, SKID-, SKORPION-, SKRAK-, SKRAP-, SKRIK-, SKRUBBE-, SKRUVPALM-, SKRÅP-, SKRÄCK-, SKUNK-, SKVATTRAM-, SKVÄTTSKÄDD-, SKÄKTE-, SKÄRFLÄCKE-, SKÄRMAGS-, SKÄRVFRÖ-, SKÖLDLUS-, SVAMP-, UNDER-, VÄXT-SLÄKTE m. fl.
b) ss. i ä. mineralogisk o. kemisk systematik använd sammanfattande benämning på närbesläktade arter av mineral l. ämnen o. d.; jfr SLÄKT, sbst. 4 b. Alla (mineralier o. d. som upptas i Pluto svecicus) äro .. i en naturlig ordning satte och gifwes wid hwart och ett slächte (genus) dess beskrifning (definitio) och kenningar (Characteres) wid handen. CvLinné (1735) i SvLinnéSÅ 1962, s. 17. (Metallerna kan indelas i) två skockar eller sub-ordines, af hvilka den förre innefattar de i elden flygtiga Metalliska slägter eller genera. VetAH 1744, s. 22. Detta slägte (dvs. asbest är) något hårdt och tillika skört. Wallerius Min. 143 (1747). Djurens, Wäxternas, Mineraliernas slägten och förwandtskaper. SvLitTidn. 1819, sp. 532; jfr a. Den speciella (mineralogien) beskrifver mineralens slägten och arter samt ordnar dessa i ett system. NF 11: 43 (1887). ASScF XIX. 14: 39 (1893). — jfr ORSTEN-, SKIFFER-, SKÖRL-SLÄKTE m. fl.
c) (i fackspr., i sht log.) begrepp tänkt ss. det gemensamma för sina underbegrepp l. arter; jfr GENUS 3. Så (som med individuella ting) är det icke med slag och slägten, hvilka äro allmänna begrepp, som på en gång innefatta en oändelig mängd af särskilldheter. De Rogier Euler 2: 209 (1787). I en viss gifven föreställning ”ros” (kan) delföreställningen ”röd” betraktas såsom art till det högre släktet ”färg”, ”väldoftande” till det högre släktet ”lukt” o. s. v. Bergqvist Fråg. 30 (1898). IllSvOrdb. (1955). — jfr SAM-SLÄKTE.
d) mus. sammanfattande, om grupp av besläktade tonarter, tonsläkte; numera företrädesvis ss. senare led i ssgr. VetAH 1748, s. 163. SAOB M 1282 (1945). — jfr DUR-, MOLL-SLÄKTE.
5) led i släktföljd, generation, släktled (se d. o. 1); äv. om grad av släktskap, släktled (se d. o. 2), led (se LED, sbst.1 10 c); numera bl. i a, b; jfr SLÄKT, sbst. 7. Giff nådh .. (o, Gud) Ath hon måå see sijn barnabarn til tridhie och fierde slechte. OPetri Hb. C 2 b (1529). De (dvs. ett par som önskar ingå äktenskap) ähre skyllde till 3 och 4 slechte. ÅngermDomb. 25/2 1628, fol. 3. Min gamle fader fick sit fierde slägte skåda. Kolmodin QvSp. 1: 658 (1732). Schultze Ordb. 4495 (c. 1755). — särsk.
a) i utvidgad anv., om sammanfattningen av de personer som är samtidiga l. som blivit födda vid ungefär samma tid, generation l. släktled; äv. övergående till en beteckning för det tidsrum som motsvaras av en generations livslängd, mansålder; jfr SLÄKT, sbst. 7 a, o. MÄNNISKO-SLÄKTE 2. Det unga, äldre släktet. Mat. 24: 34 (NT 1526). I sin outtröttlighet att göra sina upptäckter användbara, lefde .. (Silverstolpe) i synnerhet för det uppväxande slägtet. Kullberg i 2SAH 8: 172 (1817). Många släkten torde ej förgå, innan baskiskan utplånats ur de lefvande språkens led. Torpson Eur. 2: 462 (1896). Vart släkte har att lösa sina egna problem. Wigforss Minn. 2: 269 (1925, 1951). Tidevarv komma, / Tidevarv försvinna / Släkten följa släktens gång. Ps. 1937, 21: 2. De ska alla dö. Det ena släktet efter det andra. Lagerkvist Sibyll. 38 (1956). jfr RABULIST-, SAMTIDS-SLÄKTE.
b) [eg. specialanv. av a] (i sht i vitter l. högre stil) i sådana uttr. som från släkte till släkte l. släkte från (äv. till) släkte, förr äv. från släkte i släkte, från generation till generation; jfr SLÄKT, sbst. 7 b. Hans barmhertogheet warar frå slecte j slecte offuer them som fructa honom. Luk. 1: 50 (NT 1526). Wiltu .. til euigh tijdh wara så wredh på oss? och vtstreckia tina wredhe, slechte ifrå slechte? Liturg. 3 b (1576). Ewigt skall .. / Edert (dvs. Hedvig Eleonoras) lof med tusend frögder / Höras, och Er nådes Sol, / Som osz lysa skall från slägte / Och til slägte prisas stor. HC11H 8: 208 (1689). Wetterbergh Penning. 514 (1847: slägte till slägte). Psalt. 72: 5 (Bib. 1917: från släkte till släkte).
6) [jfr motsv. anv. av t. geschlecht; eg. specialanv. av 3] kön (se KÖN, sbst. 3); ofta med attributiv bestämning för att beteckna män l. kvinnor; särsk. i sådana uttr. som det kvinnliga l. sköna släktet, om kvinnorna, det manliga släktet, om männen; jfr SLÄKT, sbst. 9. Voigt Alm. 1677, s. 24. Inom en half timma var Gösta lierad med alla flickorna, som endast vana vid sitt eget slägte, voro lika glada åt honom. JGOxenstierna (1805) i 2Saml. 3: 25. Beckman Påfv. 55 (1880: det qvinliga slägtet). Stavenow G3 63 (1901: det sköna släktet). Förtorkade puritanskor, som föra en ursinnig kamp mot det manliga släktet. SvD(A) 1927, nr 194, s. 7. — jfr HAN-, KVINNO-, MANNA-SLÄKTE.
7) [eg. specialanv. av 6] (numera föga br.) genus (se d. o. 1); förr särsk. i uttr. manligt släkte, maskulinum, opartiskt l. intetdera släkte, neutrum. Tiliander GenTy. 7 (1670: Mannligit slächte). (Artikeln) Das, betyder ett opartijsk Slächte, eller .. Neutrum. Fichtelius Wegw. 9 (1717). (Sv.) Intetdera slägte, (lat.) Genus neutrum. Schultze Ordb. 4495 (c. 1755). Substantivum har i Grekiskan, som i de flesta andra språk, ett visst slägte. Trendelenburg GrSpr. 80 (1801). IllSvOrdb. (1964). — jfr HAN-, KVINNO-SLÄKTE.
8) [eg. specialanv. av 6; möjl. äv. att hänföra till SLÄKT, sbst.] ss. förled i ssgr betecknande företeelser som har samband med könsdriften l. könsorganen: köns- (se KÖN, sbst. 4 a).
(4 a) -BASTARD. biol. om individ som uppkommit efter korsning mellan djur l. växter av olika släkten; jfr -hybrid. 2NF 34: Suppl. 634 (1922). —
(4 a—c) -BEGREPP, sbst.2 (sbst.1 se sp. 7178). (i fackspr.) om begrepp (se d. o. 5 b) om (ett) släkte l. om begreppet släkte; särsk.
2) till 4 c. LittT 1795, s. 134. Det högre begreppet benämnes .. slägtbegrepp, såvida det utgör ett gemensamt kännemärke för flera lägre begrepp, hvilka sednare tillsammans sägas utgöra ett slägte. Lindblom Log. 48 (1836). —
(4 a—c) -BESTÄMNING. (i fackspr.) bestämmande av vad som skall fattas ss. ett l. flera släkten l. av tillhörighet till släkte; äv. konkretare, dels om enskild omgång av sådant bestämmande, dels (motsv. bestämning 7 a ζ) om kännetecken som innebär karakterisering av släkte; särsk.
1) biol. till 4 a. Hartman Fl. Föret. 8 (1820). Det var genom beaktande framför allt av näbb och klo som Linnæus gjorde sina släktbestämningar (för fåglar). Hagberg Linnæus 60 (1939).
2) till 4 c. Alla tankens bestämningar äro allmänna. .. Så äro t. ex. bestämningarne: djur, fogel, dufva, allmänna slägtbestämningar. Snellman ElCurs 1: 12 (1837). —
(3 a, b) -BEVARELSE. bevarelse (se d. o. 1) l. skydd l. vidmakthållande av sitt släkte; jfr -uppehållelse. Kjellén NatSaml. 166 (1899, 1906). —
(8) -DEL. [jfr t. geschlechtsteil] (†) könsdel; anträffat bl. i pl. Hartelius Sjukgymn. 279 (1870). —
(3 a, b, 8) -DRIFT, sbst.2 (sbst.1 se sp. 7180). [jfr t. geschlechtstrieb] (ngt ålderdomligt) om driften att föröka släktet, könsdrift. Trana Psych. 2: 140 (1847). —
(4 a) -FLOCK. (†) om avdelning inom djurriket, som består av flera släkten; jfr flock, sbst.1 3 c. VetAH 1792, s. 7. —
(4 a) -FÖRVANT, sbst.2 (sbst.1 se sp. 7182). [jfr t. gattungsverwandte(r)] (†) släkting (se d. o. 2 a). Den jerngråa fjäderfärgen, den körsbärsröda iris och hela habitus stämplar dessa foglar (av släktet Nertus Boie) till Slägtförvandter. Nilsson ÅrsbVetA 1829, s. 51. —
(4 a) -HYBRID. biol. hybrid som uppkommit efter korsning mellan arter av skilda släkten; jfr -bastard. VäxtLiv 5: 354 (1940). —
-INDELNING~020.
1) (†) till 3 d, om indelning av det lingska gymnastiska rörelseförrådet i avdelningar l. grupper. PedT 1893, s. 117. Törngren LbGymn. 83 (1905).
-KARAKTÄR, sbst.2 (sbst.1 se sp. 7185). (släkt- 1806 osv. släkte- 1816)
1) filos. till 3 a, om sammanfattningen av de egenskaper som kännetecknar människosläktet; jfr karaktär 3 a. Nyblæus Forskn. III. 1: 98 (1886).
2) biol. till 4 a: kännetecken varigm ett släkte skiljer sig från andra; äv. sammanfattande, om de kännetecken varigm ett släkte skiljer sig från andra; jfr karaktär 2 b, 3. SvZool. 1: V (1806). Efter framställandet af en utförlig slägtkarakter omnämnes (i F. W. C. Areschougs avhandling Revisio Cuscutarum Sueciæ), att slägtet (Cuscuta) blifvit af de flesta författare hänfördt under familjen Convolvulaceæ. BotN 1853, s. 133. —
(4 a) -KARTA. biol. om karta som visar den geografiska utbredningen av ett l. flera släkten. NaturvForsknRådÅb. 1948—49, s. 82. —
(4 a—c) -LIK, adj.2 (adj.1 se sp. 7187). (numera föga br.) i uttr. släktlik med ngt, lik det släkte som ngt tillhör. FKM 4: 54 (1815). —
(4 a—c) -LIKHET~02 l. ~20, sbst.2 (sbst.1 se sp. 7187). [jfr -lik] (numera föga br.) om likhet mellan arter av ett o. samma släkte; förr äv. allmännare, om likhet mellan arter av en o. samma grupp. VetAH 1812, s. 111 (inom djursläkte). Slägtlikhet emellan djurklasser gör också slägtlikhet emellan (kropps-)fettet. Fettet hos menniskan och rofdjuren hörer till den klass af fett, som vi i hushållsterm kalla ister. Berzelius Kemi 6: 596 (1830). Holmström Ström NatLb. 4: 38 (1852). —
-LIV, sbst.2 (sbst.1 se sp. 7187). [jfr t. geschlechtsleben]
2) (ngt ålderdomligt) till 8: könsliv. Cederschiöld QvSlägtl. 1: 4 (1836). Mycket snart efter hemkomsten (på våren) tager morkullans släktliv sin begynnelse. Rosenius SvFågl. 4: 141 (1933). Ha föräldrarna .. alltid ställt det goda exemplet för sina barn och .. lämnat dem den erforderliga upplysningen om människans släktliv? PedT 1943, s. 208.
Ssg (till -liv 2): släktlivs-organ. (numera bl. tillf.) könsorgan. Cederschiöld QvSlägtl. 1: 4 (1836). —
(3 a) -MEDVETANDE~0200, sbst.2 (sbst.1 se sp. 7188). [jfr t. gattungsbewusstsein] filos. om människas medvetande (se medvetande, sbst. 2 a) om det för människosläktet gemensamma. Nyblæus Forskn. III. 1: 98 (1886). —
-MÄRKE, sbst.2 (sbst.1 se sp. 7188).
1) (i sht i vitter l. högre stil) till 3 a, om ngt som är karakteristiskt l. utmärkande för människosläktet; jfr -kännetecken 1. Wallin 1Pred. 2: 241 (c. 1830).
-NAMN, sbst.2 (sbst.1 se sp. 7189). (släkt- 1792 osv. släkte- 1735) [jfr t. geschlechtsname]
1) (numera mindre br.) till 3 d, om benämning på var o. en av sådana enheter som består av ett antal sinsemellan likartade ting l. företeelser o. d. (o. som tillsammans utgör en klass l. grupp); särsk. språkv. om substantiv som utgör en sådan benämning, appellativ, artnamn; jfr -nomen, -ord 1. Borelius Sacy 17 (1806; om appellativ). Galér .. (är) sedan 1300-talet slägtnamn för roddkrigsfartyg. NF 5: 792 (1882). Östergren (1941; med hänv. till appellativ).
2) (i sht i fackspr.) till 4 a—c: namn på släkte; särsk. biol. till 4 a. Linné (1735) i SvLinnéSÅ 1962, s. 9. —
-ORD, sbst.2 (sbst.1 se sp. 7189). [jfr t. geschlechtswort] (†)
1) till 3 d, = -namn 1. Dalin FrSvLex. 1: 507 (1842). Slägtord kallas hvarje substantiv, som betecknar af hvad slag ett eller flera ting äro. Nordvall Modersm. 31 (1863).
2) till 7, om bestämd l. obestämd artikel (som anger ordets genus). Giese Sprachm. 1—3: 24 (1730). Stridsberg FrGr. 7 (1793). —
(8) -ORGAN. [jfr t. geschlechtsorgan] (†) könsorgan. Wikström ÅrsbVetA 1836, s. 17. Hallin Hels. 2: 427 (1885). —
(3 a, 8) -PROCESS. (†) sammanfattande, om mänskliga handlingar l. företaganden som har avseende på människosläktets fortplantning. Snellman Stat. 36 (1842). —
(4 a) -RIK, adj.2 (adj.1 se sp. 7190). biol. rik på släkten. Den hawaiiska träd- och buskfloran är både släkt- och artrik. NaturvForsknRådÅb. 1949—50, s. 46. —
(4 a) -RÄTTIGHET~002, äv. ~200, sbst.2 (sbst.1 se sp. 7191). (numera bl. tillf.) om rättighet l. anledning att betraktas ss. (ett självständigt) släkte. VetAH 1812, s. 124. (Kungsspiran) synes förtjena slägträttighet så väl som många andra Labiatæ. BotN 1846, s. 172. —
(4 a) -SKILJEMÄRKE~0020. (numera mindre br.) biol. jfr skilje-märke 3 o. -kännetecken 2. VetAH 1792, s. 111. —
(4 a) -SKILLNAD, sbst.2 (sbst.1 se sp. 7191). biol. om åtskillnad i l. skillnad mellan olika släkten. Hartman Fl. Förord V (1832: slägtskilnad). —
(6) -SKULD, sbst.2 (sbst.1 se sp. 7191). (numera bl. tillf.) om skuld (se skuld, sbst. I 6) som vilar på det manliga l. kvinnliga släktet. Strindberg TjqvS 5: 95 (1886, 1909). —
(3 d) -TAL. (†) om ord som betecknar ett antal av slag l. sorter. Slägttal äro, Enahanda, Tveggehanda, Treggehanda, Fyrahanda, o. s. v. Fryxell SvSpr. 38 (1824). Schiller SvSpr. 125 (1859). —
-TECKEN, sbst.2 (sbst.1 se sp. 7192). [jfr t. geschlechtszeichen]
2) (i fackspr.) till 4 a—c: kännetecken som utmärker (alla arter av) ett släkte; jfr -kännetecken 2. Weste (1807). Sundén (1891). —
(3, 4 a—c) -TYP. (i fackspr.) särsk. om typ som representerar l. är utmärkande för ett visst släkte. (Under antiken) wet den grekiska fantasien att (i den konstnärliga avbildningen) med säker takt iakttaga den fina gränslinien emellan den rena slägttypen och individualitetens allt för stora afwikelse från denna. Ljunggren Est. 2: 226 (1860). För utfinnandet af slägt-typerne erfordrades en undersökning af vexternes vigtigaste delar af helt annat slag än de före Linnés tid vanliga. Agardh LinnéBet. 12 (1878). Idén var, menar Ritschl, .. (som vänder sig mot Platons idélära) ingenting annat än erinringsbilden, som blifvit kvar i medvetandet, sedan många ting af samma släkttyp där passerat revy. Göransson UndersRel. II. 2: 214 (1906). —
(3, 4 a—c) -VIS, adv.2 (adv.1 se sp. 7194). (numera bl. mera tillf.) (tillsammans) i släkten, med varje släkte för sig. Lucidor (SVS) 428 (1674). —
(4 a) -ÖVERSIKT~002, äv. ~200, sbst.2 (sbst.1 se sp. 7194). biol. översiktlig redogörelse för släkten (inom en familj o. d.) l. för (arter inom) ett släkte. Hartman Fl. 442 (1849).
B (†): SLÄKTE-KARAKTÄR, -NAMN, se A.
SLÄKTELIG, adj. [jfr t. geschlechtlich] (†) till 4 a: som rör l. gäller l. tillhör släkte. Eklund Upf. 389 (1746; om växtnamn). —
SLÄKTING, se d. o.
Spalt S 7200 band 28, 1978