Publicerad 1970 | Lämna synpunkter |
SKED ʃe4d, vard. äv. ʃe4, sbst.1, r. l. f. l. m. (G1R 11: 39 (1536) osv.) ((†) n. BtSödKultH 12: 79 (1597: betskedh, sg. best.)); best. -en (Balck Es. 84 (1603) osv.), förr möjl. äv. (ss. f.) -an (se nedan); pl. -ar (OPetri Tb. 39 (1524) osv.) ((†) -er, möjl. äv. att hänföra till sg. skeda, OPetri Tb. 213 (1528: skedener, best.), G1R 11: 39 (1536), Leopold (SVS) II. 1: 123 (1781), Hildebrand Medelt. 1: 143 (1880: vindskederna, best.); sker Westhius Vitt. 26 (1676: Sken, sannol. felaktigt för Sker), SyneprotBara 23/5 1710, s. 1 (: Windsker), GbgMag. 1761, s. 387 (: windsker); -e 2Saml. 9: 161 (i handl. fr. 1569)); förr äv. SKEDA, sbst.1, r. l. f.; best. -an (möjl. äv. att hänföra till sg. sked, Bureus Suml. 40 (c. 1600), Rålamb 14: 141 (1690)); pl. -or (InventBro c. 1575 (: vårskedor), VetAH 1746, s. 251 (: Vindskedor)), förr möjl. äv. -er (se ovan); förr äv. (ss. senare led i ssg, i bet. 1) SKEDE, sbst.1, n.; pl. -en (Hildebrand Isl. 39 (1867: vindskeden)).
1) om (långsträckt) stycke trä som kluvits (l. på annat sätt skilts ut från ett större stycke, t. ex. en stock) o. d. (jfr SKID); ss. förled i ssgrna SKED-GÄRDE, -GÄRDSGÅRD, -TRÄ o. ss. senare led i ssgrna BETT-, LED-, NYST-, PLOG-, VIND-SKED. — särsk. (†) om skakel till årder; anträffat bl. i ssgrna SKEDE-STOCK, VÅR-SKEDA.
2) [eg. specialanv. av 1] vävn. (vanl. av två längre lister med tvärgående smala trä- l. metallameller o. d. bestående) vävredskap (i vävstol) som användes för att fördela varptrådarna på bredden o. slå fast inslaget (l., i fråga om bandsked o. d., åstadkomma skäl), ritt, vävkam; äv. (o. urspr., numera bl. om ä. förh.) till upprättstående vävstol: svärdliknande redskap för fastslagning av inslaget. Träda i skeden, träda varptrådarna genom skeden. Fin sked, sked med små mellanrum mellan de tvärgående lamellerna osv. Den äldsta (av de två systrarna) hon trädde i skaft och i sked. SvForns. 2: 196. Stiernman Com. 2: 223 (1639). Är skieden lagom fin, så behöfwes lika många marker garn til inslag som ränning. Dahlman Reddej. 195 (1743). Möller Jordbr. 177 (1881; till äldre upprättstående vävstol). Hans hustru, som väfde och slamrade med slagbom, sked och skyttel. Ahrenberg Öst. 3 (1890). I bandstol förekom skeden dels med, dels utan trampa. Fatab. 1915, s. 223. Varulex. Beklädn. 70 (1945). — jfr ADERTON-HUNDRA-, BAND-, RED-, RY-, RÖR-, VÄV-SKED.
3) redskap (i sht av trä l. horn l. ben l., numera vanl., metall) för intagande av mer l. mindre flytande (l. finfördelad) föda o. d. (l. för omröring, i te- l. kaffekopp o. d.), som består av en med ett skaft försedd kupig (numera oftast oval) behållare; äv. om (något större) redskap av samma utseende för uppläggning l. servering av mat o. d. (jfr 4 a o. SLEV). OPetri Tb. 12 (1524; om silversked). Om man begiär något af eder som framgifwes med skied, så bör det intet ske med eder om i den hafwen bruckat. SwFrOrdeB 167 (1703). Bröllops-Saal medh skied och skopa. Runius (SVS) 2: 192 (c. 1712). Ett dussin färnissa (dvs. fernissade) skiedar Ett dito omålade skiedar. BoupptRasbo 1765. Bland husgerådssaker träffa vi (under äldre järnåldern) .. för första gången skedar och dryckeshorn. IllSvH 1: 196 (1876). Den gamla seden att till gästabud medföra sked, kniv och gaffel hade hos de högre samhällsklasserna upphört redan ett halft århundrade före rokokotidens början. SvRokoko 63 (1924). Man har i Sverige funnit en liten, klumpigt formad sked av lergods från neolitisk tid. SvUppslB 24: 1133 (1935). I gamla dar söp man brännvin med sked och många vidrummiga brännvinsskedar finns bevarade. Kulturen 1951, s. 16. — jfr BARN-, BEN-, BORDS-, BRÄNNVINS-, BÄRNSTENS-, DESSERT-, FISK-, FÖRLÄGGS-, GLAS-, GRYT-, GRÖT-, GULD-, HORN-, JÄRN-, KAFFE-, KALLSKÅLS-, KOMPOTT-, KOPPAR-, KRYDDE-, MALM-, MAT-, MEDICIN-, MOCKA-, MÄRG-, MÄSSINGS-, NYSILVER-, NÖT-, PANT-, RAGU-, RESE-, SAKÖRES-, SALT-, SIL-, SNUS-, SOCKER-, SOPP-, TE-, TENN-, TRÄ-SKED m. fl. — särsk.
a) om sked med innehåll; ofta i överförd anv., enbart om innehållet, särsk. ss. ungefärligt (förr äv. i förhållande till en överordnad måttsenhet fixerat) rymdmått; särsk. i uttr. två l. tre osv. skedar fulla (förr äv. full), äv. en sked full (jfr SKED-FULL, sbst., o. FULL, adj. 1 a, FAMN I 3 anm.). En rågad, struken sked. Taghe .. Sallat olio, eller Lisbons olio, eller Lijn olio twå skeder ful. Lemnius Pest. 24 (1572; uppl. 1917). Een Skåål eller Koosa, Ett Mått så stoort som een ottende deel aff ett Quarteer, eller 12 Skedher. Lælius Bünting Mynt 22 (1588). Thet (dvs. läkemedlet) är them en Skeed full j sänder ingiffuin. Berchelt PestOrs. C 7 b (1589). Kan tu intet gie en sköffel (åt den fattige), gif tå en sked. Scherping Cober 1: 183 (1734). Det märktes väl, mellan hvar sked, att löjtnanten hade god vilja att säga något, fastän det icke kom fram. Carlén Skuggsp. 2: 162 (1865). Man äter .., sedan man tagit in (acetylsalicylsyre)-pulvret, ett par skedar natriumbikarbonat (för att neutralisera syran). Bolin VFöda 44 (1933). Två .. skedar fulla. SAOL (1950).
b) oeg. l. mer l. mindre bildl. (jfr 4). Folket warder snart mätt och ledze widh then gambla rätta lärona, lijka som the hade henne supit medh skedhar. PErici Musæus 2: 199 a (1582). Om (pigor o. drängar som handla godtyckligt) .. pläghar man säya at the tagha vp skeeden och söndertrampa Fathet. Balck Es. 84 (1603). Allmänheten skall man mata med sked (när det gäller kunskaper) annars får man intet i den. AnderssonBrevväxl. 1: 68 (1849). Olivbladen, som vikt ihop sig af torka till små skedar. Heidenstam Skog. 289 (1904). Steve hörde till dessa lyckliga dödliga, som aldrig äta sorgen med stor sked, så att säga. Kullman Kyne Två 204 (1934). — särsk.
α) i förb. med uttr. när (l. då) det regnar välling (se REGNA II 1 b α ε’); i sht i ordspr. när det regnar välling, (så) har den fattige (l. tiggaren) ingen sked. När det rägnar wälling, har tiggarn ingen sked. Rhodin Ordspr. 103 (1807). När det regnar välling, så är skeden borta. SvOrdspråksb. 67 (1865). Min sked var aldrig med då det regnade välling. Granlund Ordspr. (c. 1880). När det regnar välling, har den fattige ingen sked. Landsm. 2: X (1881). De här (pengarna) ska du köpa en sked för, så du inte kan säga du inte har nån sked när det regnar välling över dig. Martinson MötDikt. 303 (1950).
β) i uttr. ta(ga) skeden i vacker hand, äv. i vackra handen l. (vard.) i vackra hand, eg.: ta skeden i rätt (dvs. höger) hand resp. den rätta handen; ss. beteckning för att ngn upphör med trots l. motstånd l. blir foglig l. börjar förfara med lämpor l. stämmer ned tonen l. för att ngn får l. tvingas finna sig i förhållanden som han ogillar o. d. När magten är borta, är bäst att taga skeden i vackra handen. Chydenius 131 (1765). Tag nu skeden i vacker hand, min kära gubbe (dvs. förmyndaren)! vi gifta oss midt för din näsa. Envallsson Förm. 42 (1799). Skulle republiken blifva proklamerad .. (i Spanien), så kommer mången monark att darra på sin thron, och det vore väl då en möjlighet, att en och annan började taga skeden i vackra hand. Liljecrona RiksdKul. 314 (1840). Lagergren Minn. 2: 445 (1923).
4) i allmännare l. bildl. anv. av 3 (jfr 3 b), om (del av) redskap l. anordning som har formen av l. till utseendet liknar en sked (i bet. 3) l. ett skedblad (o. har en funktion l. användning som erinrar om ätredskapets); jfr 5. — jfr ÖRON-SKED. — särsk.
a) (i fackspr.) om verktyg för upp- l. påösning av ngt annat än mat o. d., som har formen av en sked (i bet. 3) l. (liten) slev l. skopa (i sht i ssgrna BECK-, BLODIGEL-, FYR-, SAND-, SIL-, STÖP-SKED); äv. om (liten) murslev o. d. (i ssgrna KLEN-, MUR-SKED).
b) (numera bl. mera tillf.) kem. om liten smältskopa (använd vid analyser o. d.). Upvärmd i sked fosforescerar (en viss fältspat) ljust grönagtigt. FKM 1: 119 (1806). Berzelius Blåsr. 133 (1820). — jfr PLATINA-SKED.
c) (numera mindre br.) om (del av) kirurgiskt instrument.
α) skedliknande instrument (använt t. ex. för utrensning av sår), slev; särsk. i uttr. skarp sked, se närmare SKARP, adj. 1 d. Vid försöket at med skeden uthjelpa den dunkla crystallen (ur ögat) rann mycken humor vitreus ut, och lens flöt up under öfre kanten af iris. VetAH 1784, s. 207. Skarpa skedar och slevar. VaruhbTulltaxa 1: 542 (1931).
β) om skedbladsformat parti i ändan av vardera armen i (förlossnings)tång. Cederschiöld QvSlägtl. 2: 60 (1837). Cannelin (1939).
d) odont. (efter käkstorlek avpassad) skedliknande form för avtrycksmassa; särsk. i ssgrna AVTRYCKS-, UNDERKÄKS-, ÖVERKÄKS-SKED.
e) (i sht i fackspr.) om skärande verktyg l. del av sådant med skedlik form.
α) om sådan del av l. på jordborr l. träborr. Stål Byggn. 1: 147 (1834; på jordborr). ÖoL (1852; på navare). Varulex. Byggn. 2: 10 (1955; på skedborr).
β) om (sådan del av) verktyg för urgröpning i trä; jfr j. Skedhåljärn .. Finns i olika utföranden med kortare eller längre sked. Varulex. Byggn. 2: 50 (1955). jfr RAST-, RÖ-SKED.
f) tekn. om var o. en av de på ett hjul fästa sked- l. skopformiga behållarna för utmatning i radsåningsmaskin. Holmström Naturl. 2: 108 (1889). Sonesson BöndB 104 (1955).
g) (förr) i cykelbroms: skedbladsformad metallhylsa som vid bromsning trycktes mot hjulringen; särsk. i ssgrna SKED-BROMS o. BROMS-SKED (Östberg Vel. 13 (1894)), STÅL-SKED.
h) sjömil. på övervattenstorpedtub: halvcylindrisk, nedtill öppen, främre del (med uppgift att ge torpeden rätt fall); äv. till undervattenstorpedtub: halvcylindriskt, mot fartygets akter öppet metallhölje som i avfyringsögonblicket går ut från fartygssidan för om torpeden (för att hindra att torpedens kurs brytes av vattentrycket). Wrangel SvFlBok 172 (1898; till undervattenstorpedtub). 2NF 29: 437 (1919; på övervattenstub o. till undervattenstub).
i) fisk. (plåtstycke o. d. i) skeddrag; skedformigt blänke. Balck Idr. 2: 303 (1887). Dragets glittrande sked, med hvassa krokar beväpnad, / hvirflande ilade fram, att gäddan locka ur säfven. Klinckowström Örnsjötj. 89 (1906). KatalFiskrDelsbo 1928, s. 18. SvFiskelex. 508 (1955; om blänke i spinnbete).
k) (†) på bakre ben hos bi: (med styva hår infattad) fördjupning för uppsamling av pollen, (hår)korg. (Biets) skenben med ”hårkorgen” eller skeden, en med styfva hår infattad fördjupning för uppsamlande af pollen. Thomson Insect. 303 (1862).
6) (†) skida (hos växt l. för svärd); slida (för kniv). Juslenius 256 (1745; hos växt). — jfr KNIV-SKED.
-släkte(t). (zool., i sht i ä. systematik) släktet Spatula Boie (omfattande arten A. clypeata Lin. o. vissa närstående andarter). Lönnberg RyggrDj. 2: 281 (1915). —
-BLAD. (sked- c. 1600 osv. skede- 1555—1697 (: Skiede-Blad-tals)) nedre, kupig del av sked; jfr blad 3 d. Triewald Bij 6 (1728). särsk. = sked, sbst.1 3 a; äv. bildl. G1R 25: 532 (1555). Psykologi .. (är) Ett skedblad filosofi, ett skedblad hjärnfysiologi, ett skedblad psykiatri! Siwertz JoDr. 67 (1928). (Hon) satt och sneglade sniket på de vällustiga smuttar (punsch) med vilka brodern kryddade nästan varje skedblad (ärtsoppa). Widegren ABChokl. 116 (1937).
Ssgr: skedblads-, äv. skedblad-formad, p. adj. som formats ss. l. har formen av ett skedblad; jfr sked-formad. Skedbladsformade mollusker av släktena Tryblidium och Pilina. TurÅ 1966, s. 124.
-tals. (numera bl. tillf.) till -blad slutet: skedtals. Hoorn Jordg. 1: 262 (1697). SvTyHlex. (1851, 1872).
-vis. till -blad slutet. I. (†) sbst.; i uttr. i skedbladvis, = II. VetAH 1798, s. 299. II. adv.: skedvis (se d. o. II); äv. bildl. Wikforss 2: 78 (1804). Folk, som svält, bör taga skedbladvis / Till lifs, och icke spräcka sig precis. CVAStrandberg 4: 134 (1857). Barnens hela skoldag är omvexling; det sätt på hvilket de mottaga kunskapen är skedbladvis. Verd. 1884, s. 63. —
-BOG. [jfr eng. spoon bow] sjöt. i starkt överhängande förskepp: buktig l. fyllig (skedformig) bog; särsk. i utvidgad anv.: starkt överhängande förskepp med sådana bogar. 2NF 24: 1461 (1916). 2SvUppslB (1953; i utvidgad anv.). —
(3, 4 e α) -BORR. tekn. jord- l. pinnborr med sked (se sked, sbst.1 4 e α). Stål Byggn. 1: 147 (1834; om jordborr). Luttropp Svarfk. 261 (1839; om pinnborr). —
-BÄNK, sbst.1 (sbst.2 se sp. 3708). [sv. dial. skebänk] (i vissa trakter o. kulturhist.) förr använd (på väggen fäst) träställning (i form av en bygel) vari skedar sattes efter måltid; jfr bänk IV o. -ställning 2. Hembygden(Hfors) 1911, s. 83 (i skildring av ä. förh. i Österb.). —
(3, 4 i) -DRAG. fisk. drag vars huvuddel utgöres av ett skedformigt metallstycke, sked, skåldrag. TIdr. 1886, s. 19. —
-FODER. (sked- 1674—1828. skede- 1543—1750) (†) fodral för förvaring av sked (samt kniv o. gaffel); jfr foder, sbst.2 1. TullbSthm 26/10 1543. Skeed foder med en Silf(ve)r skeed knijf och gaffell uti förgylte. BoupptSthm 1675, s. 93 b (1674). Heinrich (1828). —
-FORM.
1) form (se d. o. I 1) av en sked l. ett skedblad, sked- (blads)liknande form. Österrikaren Fruhwirt kom på den idén att giva patronföraren skedform. Alm VapnH 136 (1927). Verktyg i skedform. Wieselgren Waln LandsflH 32 (1934).
3) (i sht förr) tekn. form (se d. o. II 1) för gjutning av (tenn)sked. SthmTenngjÄmbProt. 21/3 1690. —
-FORMAD, p. adj. som har (givits) skedform (se d. o. 1); skedformig. 2NF 12: 900 (1909). SvVäxtförädl. 1: 176 (1951; om fördjupning). —
-FORMIG. som har skedform (se d. o. 1). Möller 1: 424 (1745; om fågelnäbb). TurÅ 1953, s. 73 (om blad hos växt). —
(3 a) -FULL, r. l. m.; best. -en; pl. -ar. [jfr munfull] (full) sked. Lemnius Pest. B 1 b (1572; möjl. två ord). Böök Nasreddin 78 (1928). —
-FYLLA. (numera bl. ngt vard.) skedfull; äv. bildl. Fitinghoff BarnFrostm. 16 (1907). Historieundervisningen tycks vara hälsosamt avidealiserad. Anna Lena slipper svälja skedfyllor av sirapstjock nationalromantik. GHT 1960, nr 93, s. 16. —
-GRÄS. (sked- 1684—1820. skede- 1611—1722) (†) = -ört. Forsius Phys. 201 (1611). Nemnich Waarenlex. Schwed. 1248 (1820). —
-GÅNG. (sked- 1848 osv. skedo- 1906)
1) (numera mindre br.) textil. till 2, om den passage för varpen som vävsked utgör. Att väfvens bredd influerar på väfverskans lön beror .. derpå, att väfstolar med olika bredd i skedgången arbeta olika fort. SLorS 12: 33 (1896).
2) till 3: om skeds l. skedars gång (se d. o. I 9) vid intagande av föda; särsk. i fråga om flera personers samätande ur gemensam skål o. d. Lika så noga som dalkarlen vid sin grötgryta och matrosen vid sin ärtbunke, nödgades (soldaten som åt i ”bunkalag”) hålla jämn skedgång. Wingård Minn. 9: 7 (1848). Men så har det nu blivit, kved han och hejdade sin skedgång, att (osv.). Lindström LeendGud. 15 (1951). jfr (i dialektal form) dels: Skiagången går och fläsket smakar / och ingen sviker i det ädla dryckjom (vid midvintersfesten). Fröding Eftersk. 1: 16 (1888, 1910) [jfr sv. dial. sjiagång], dels: (Skogs-)Arbetarna (i Norrl.) äro .. rätt själfviska, de äro noga med ”skeagången” och unna icke andra mer än sig själfva. SkogsvT 1909, s. 329. —
-GÅS. [jfr t. löffelgans] (numera föga br.) fågeln Platalea leucorodia Lin., skedstork; äv. allmännare: (fågel tillhörande) släktet Platalea Lin., skedstork. (Sv.) Skedgås (lat.) Platalea. Retzius Djurr. 55 (1772). Skedgåsen (Platalea Leucorrodia. Linn.). Ödmann StrSaml. 3: 50 (1788). Dalin (1854; äv. om släktet). SvOrdlFraseol. (1953).
Ssg: skedgås- l. skedgåse-släkte(t). (-gås- 1793. -gåse- 1780) (†) släktet Platalea Lin., skedstorkssläktet. Regnér Begr. 180 (1780). Därs. 202 (1793). —
(1) -GÄRDE. (sked- 1751 osv. skede- 1760—1776) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, samt i fackspr.) skidgärdsgård (jfr -gärdsgård); förr äv. om virke till skidgärdsgård (jfr gärde 4). Linné Sk. 57 (1751). HdlÅgerupArk. 1760 (om virke). SvNat. 1937, s. 62. —
(1) -GÄRDSGÅRD~20, äv. ~02. (sked- 1936 osv. skede- 1790) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, samt i fackspr.) skidgärdsgård. VDAkt. 1790, nr 385. —
-HAMMARE, sbst.1 (sbst.2 se sp. 3709). (†) hammare använd vid formning av (guld- l. silver)-skedar. 1 Spanhammar 1 Skeedhammar 2 st:n Knop hambrar. BoupptSthm 1680, s. 363 b, Bil. (efter guldsmed). —
-HJUL. [jfr t. löffelrad]
-HUND. [jfr t. löffelhund; öronhundarna ha stora o. i viss mån skedformiga öron] (numera föga br.) zool. öronhund. 1Brehm 1: 194 (1874). Klint (1906).
Ssg: skedhund-släkte(t). (numera föga br.) zool. släktet Otocyon Licht., öronhundssläktet. NF (1890). —
-HYLLA. (i sht förr) hylla för skedar; särsk. om (skåp)hylla med hål för skedarna; jfr -bänk, -häck. Möller (1790). Silverskedarna blänkte i skåpens skedhyllor. Uppland 1948, s. 58 (om ä. förh.). —
-HÅL. [sv. dial. skeahål, skajdhul (äv. i uttr. vara stor i skeahålet, skrävla)] särsk. (vard.) om mun. Rietz 582 (1865). Han är vid i skedhålet .. (dvs.) slagfärdig. FoF 1929, s. 28. —
(3, 4 e β) -HÅLJÄRN ~02 l. ~20. [jfr eng. spoon gouge] tekn. (skedformigt) verktyg som har en skölps form o. egg o. därjämte i längdriktningen är krökt o. försett med egg; jfr -järn 1. SvIndKal. 1943, TillverknReg. s. 62. —
-HÄCK. [sv. dial. skeahäck] (i vissa trakter o. kulturhist.) förr använd (på vägg l. taksparre o. d. fäst) anordning med spjälor, vari skedar instuckos efter måltid; äv. om liknande, förr använd anordning i kista, vari skedar förvarades; jfr häck, sbst.3 h, o. -ställ. Snidad skedhäck för träskedar. MeddNordM 1901, s. 47. I Gästrikland hade flickorna i sin kista en skedhäck, där de (av uppvaktande gossar) erhållna skedarna instuckos. Rig 1919, s. 244. —
-HÄGER. [jfr t. löffelreiher] (numera föga br.) zool. fågeln Platalea leucorodia Lin., skedstork; i pl. äv. allmännare, om underfamiljen Plataleinæ, skedstorkar. 1Brehm 2: 457 (1875; i pl., allmännare). 2NF 12: 307 (1909). —
(3, 4 e β) -JÄRN.
1) (i sht i fackspr.) skedhåljärn (för urholkning av skedar o. d.); i sht förr äv. dels: skedkniv, dels om svarvjärn för urholkning. Serenius Z 4 a (1734). Sked-järn .. (dvs.) Wärktyg, hwarmed skedar och slefvar utgröpas. Schultze Ordb. 2051 (c. 1755). Luttropp Svarfk. 244 (1839; om svarvjärn). Handtv. 107 (1874; om skedkniv). Skedjernet och bandknifven finna användning i träslöjden, men ej vid snickeriet. OSalomon i Verd. 1886, s. 74. Granlund Träkärl 141 (1940).
-KASSE. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, o. etnogr.) kasse (se kasse, sbst.3 1) till förvaring av skedar mellan måltider; jfr -korg. RedNordM 1925, s. 18 (om museiföremål från Jämtl.). —
(2) -KLOVE. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -bom; jfr klove 2 f. Ekenmark Lb. 8 (1847). SkogsarbMinn. 186 (1950). —
-KNIV. snick. kniv med böjt blad för urgröpning i trä o. d. (särsk. för urgröpning av blad i träskedar); jfr -järn 1. Slöjdaren 1881, s. 4. Levander DalBondek. 1: 199 (1943; använd för avskavning av bark till foder). —
-KNORRA. (förr) för formning av skedblad använd knorr (se knorr, sbst.4); jfr -stamp. BoupptSthm 1680, s. 363 a, Bil. (efter guldsmed). —
-KORG. (sked- 1700 osv. skeda- 1559—1640. skede- 1587—1690) (förr) (upphängd) korg till förvaring av skedar mellan måltider. FormPuerColl. B 5 a (1559, 1579). —
-KRUT. [jfr mht. o. ä. t. leffelkrut, t. löffelkraut (samt läffelkrut)] (†) = -ört. Palmchron SundhSp. 43 (1642). —
(2) -LAG. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -bom; jfr lag, sbst.3 3. Knorring Torp. 2: 46 (1843). —
-LIKNANDE, p. adj. jfr -formig. VäxtLiv 1: 477 (1932; om bihang på blad av en harsyreart). SvLäkT 1935, s. 1553 (om operationskniv). —
-MAKARE. (sked- 1886 osv. skeda- 1570. skede- 1566)
2) (förr) till 3: person som yrkesmässigt tillverkade skedar. Erik skedamakare. AntT XVI. 1: 141 (1570); möjl. till 1. RedNordM 1926, s. 44.
3) (†) till 6: person som yrkesmässigt tillverkar skidor till svärd o. d. Meyerson VapArboga 76 (i handl. fr. 1566). —
-MAT. (numera bl. mera tillf.) mat som ätes med sked; jfr supan-mat. Schultze Ordb. 3052 (c. 1755). —
(jfr 5) -MUSSLA. zool. (mussla av) släktet Pinna Lin. (vars arter ha skedformigt skal), pinnamussla. Thorell Zool. 2: 314 (1865; i pl., om släktet). 1Brehm III. 2: 330 (1876; om släktet). —
-MÅTT. (numera bl. i skildring av ä. förh.) mått (se mått, sbst.4 1 a) använt vid tillverkning av träskedar, träskedsmått. BoupptVäxjö 1781. Därs. 1835. —
-PRESS. (förr) (med mot varandra svarande upphöjning(ar) o. fördjupning(ar) försedd) press (se press, sbst.1 2) för formning av skedblad (till hornskedar). Kulturen 1959, s. 24. —
-PUNG. (av samer i sht förr använd, vid bälte fäst) påse för förvaring av sked. Hammarstedt NordMLapp. 4 (1911). —
-RÖTT. [kartamin fördes i handeln bl. a. utstruket o. torkat på (skedliknande) glatta spatlar] (†) kartamin, safflorrött. Ekenberg (o. Landin) 182 (1889). —
-SILVER, sbst.1 (sbst.2 se sp. 3709). (skeda- 1611) (numera bl. mera tillf.) silver (se d. o. 2) i form av skedar. VRP 1611, s. 246. —
-SKAFT. skaft till sked; äv. (i sht förr) ss. separat del av sked. 1 lijtet skedskafft. ArvskifteSthm 1685, s. 657 a. Hoorn Siphra 25 (1715). jfr: 1 .. (förgyllt) Credentz Skedskafft. Karlson EBraheHem 175 (i handl. fr. 1675). —
(2, 3) -SKRAMMEL. skrammel av sked(ar); särsk. till 3. Clayhills Full 68 (1936). Östergren (1939; äv. om skrammel av vävsked). —
-SKRAPA. arkeol. skedliknande verktyg av flinta som sannol. använts ss. skrapa. SkånHembFÅb. 1953, s. 27. —
(2, 3) -SLAMMER. slammer av sked(ar); särsk. till 3. Martinson Nässl. 282 (1935). Östergren (1939; äv. om slammer av vävsked). —
(2) -SNARA. vävn. i varp: fel bestående i korsade varptrådar vid skedtand. Ekenmark Dräll. 76 (1828). —
-STAMP. [jfr t. löffelstampfe] (förr) konvex stamp varmed skedblad formades; jfr -knorra. Scheutz Bleckarb. 36 (1849). TySvOrdb. 1482 (1932). —
-STORK. zool. fågeln Platalea leucorodia Lin. (som har skedformig näbb); äv. allmännare, dels om fågel tillhörande släktet Platalea Lin., dels om fågel tillhörande underfamiljen Plataleinæ av familjen ibisfåglar (särsk. i pl., om denna underfamilj); jfr -gås, -häger. Nilsson Fauna II. 2: 173 (1858). FoFl. 1917, s. 4 (om den afrikanska fågeln P. alba Scop.). 3NF 10: 407 (1929; i pl., om underfamiljen).
Ssg (zool.): skedstorks-, äv. skedstork-släkte(t). släktet Platalea Lin. Nilsson Fauna II. 2: 173 (1858). —
-STÄLL. ställ för skedar; särsk. om förr använt ställ vari skedar sattes efter måltid; jfr -ställning 2. Gruddbo 259 (1938). —
-STÄLLNING.
2) (förr) ställning vari skedar sattes efter måltid; jfr -bänk, -häck, -ställ. Fatab. 1955, s. 36. —
-STÖR. [jfr t. löffelstör] zool. (den i Nordamerika förekommande) störfisken Polyodon spathula Walbaum (som har skedliknande rostrum o. utgör den enda arten av släktet Polyodon Lacép.); äv. allmännare: fisk av familjen Polyodontidæ (som bl. omfattar en levande art utom P. spatula), särsk. i pl. om denna familj. Thorell Zool. 2: 279 (1861). 1Brehm III. 1: 328 (1876; i pl., om familjen). —
(3 a) -TALS. (sked- 1746 osv. skede- 1665) skedvis (se d. o. II); numera företrädesvis (ngt vard.) i uttr. skedtals med ngt, ngt i en (stor) mängd som (kan) räknas i skedar. Grubb 314 (1665). På salt war en sådan brist, att det såldes skedtals. Topelius Lb. 2: 370 (1875). Beckman Påfv. 87 (1880: med). —
-TRÄ. (†)
-TRÄD. [jfr ä. amerik. eng. spoon tree] (†) (det i Nordamerika förekommande) trädet Kalmia latifolia Lin. (av vars trä skedar tillverkades), bredbladig kalmia. VetAH 1764, s. 134. —
(4 f) -UTMATNING~020. tekn. i radsåningsmaskin: utmatning medelst skedar (på skedhjul). LBl. 1915, nr 10, s. 81. —
(3 a) -VIS. (sked- 1889 osv. skede- 1664)
II. adv.: i skedar; sked för sked, en sked i sänder; äv. bildl.; äv. (ngt vard.) i uttr. skedvis med ngt, skedtals med ngt. Björkman (1889). Nu får du ställa om att skänka henne (dvs. den tilltänkta hustrun) / Åt pojken (som tynar bort av kärlek till henne), skedvis som en sjuklingssoppa, / Försiktigt (osv.). Hallström GrAntw. 71 (1899).
-ÖRT. (sked- 1683 osv. skede- 1659—1816) [jfr t. löffelkraut (o. läffelkrut)] (numera i sht i icke fackmässigt spr.) (växt tillhörande) släktet Cochlearia Lin. (som har skedformiga blad), skörbjuggsört; särsk. om medicinalväxten Cochlearia officinalis Lin. (i sht förr äv. kallad äkta, förr äv. vanlig l. allmän skedört), skörbjuggsört; äv. om drog av denna växt; jfr -gräs, -krut o. skeda, sbst.2 Franckenius Spec. B 2 b (1659). Bruno Gumm. 43 (1762; om drog). Allmänna Skedörten. Fischerström 4: 424 (c. 1795). Nyman VäxtNatH 1: 328 (1867: Vanliga). Dens. FanerogFl. 154 (1873: Äkta). Törje Växtfört. 2: 68 (1938; om släktet). särsk.
a) om växten Cochlearia danica Lin. (äv. kallad dansk, förr äv. liten krypande skedört), dansk skörbjuggsört. Bromelius Chl. 21 (1694: Lilla Krypande). Liljeblad Fl. 354 (1816: Dansk). Krok o. Almquist Fl. 1: 104 (1903).
b) i uttr. engelsk skedört, växten Cochlearia anglica Lin., engelsk skörbjuggsört. Liljeblad Fl. 354 (1816). 2SvUppslB 6: 328 (1948).
Ssgr: skedörts-, äv. skedört-konserv. (förr) farm. konserv (se d. o. 1) av skedört. Nyblæus Pharm. 108 (1846).
-släkte(t). (numera mindre br.) bot. släktet Cochlearia Lin., skörbjuggsörtssläktet. Nyman VäxtNatH 1: 328 (1867). ArkBot. II. 1: 53 (1904).
B (†): SKEDA-HUS. = sked-foder; jfr hus 9 b α. VarRerV 26 (1538). Linc. (1640; under cochlearium). —
-KORG, -MAKARE, -SILVER, se A.
C (†): SKEDE-BLAD, -FODER, -GRÄS, -GÄRDE, -GÄRDSGÅRD, -KORG, -MAKARE, se A. —
-TALS, -VIS, -ÖRT, se A.
D (föga br.): SKEDO-GÅNG, se A.
1) vävn. till 2: träda (varptråd l. varptrådar) genom vävsked; ofta abs.; äv. med obj. betecknande väv l. ngt vävt: skeda (i ovan angiven bet.) till l. för (ngt). Ekenmark Hb. 140 (1820). Endast inslaget wisar sig i .. mattor, som skedas med en tråd, eller så kallade enträdda. Ekenmark Lb. 65 (1847). Prinsens lilla fästemö satte sig sjelf i väf-stolen, och sölfvade väfven, och skedade, och kastade skott-spolen emellan sina små fingrar. SvFolks. 285 (1849). Den tråd, som skall solvas resp. skedas, (lägges) i en krok och drages sedan in. Hagberg o. Asklund Textilind. 92 (1924). Varulex. Beklädn. 71 (1945). Anm. till 1. Hit hör möjl. ett hos Granlund Ordspr. (c. 1880) utan översättning upptaget uttr. det går som att skeda orgor (dvs. orgel), i så fall snarast med innebörden: det går lika dåligt som att skeda en orgel.
2) (numera bl. vard., mera tillf.) till 3: med sked ösa l. äta (ngt). (Sv.) Skeda .. (lat.) sorbere liquida ex cochleari. Schultze Ordb. 4227 (c. 1755). Den lilla restaurangen satt full av folk, som skedade sin svidande soppa och åt sin rostbiff i andäktiga bett. GbgP 1949, nr 178, s. 8.
Särsk. förb. (till skeda 2; vard., mera tillf.): skeda i. särsk. i uttr. skeda i sig ngt, med sked ösa i sig ngt. Hedberg Större 123 (1946). Ahlin Markn. 48 (1957).
skeda in. med sked ösa in (ngt). De ätande skyndade att skeda in soppslutet. Jonsson Konvoj 126 (1947).
skeda ned l. ner. med sked ösa i sig o. svälja ned (ngt). I stället för att som hittills ungars sed härvid varit, att efter .. (faderns tillsägelse att äta) börja skeda ned den förhatliga soppan med dödsförakt .. sätter dagens ohängde son upp en impertinent nuna. GbgMP 1947, nr 53, s. 6.
Spalt S 3696 band 26, 1970