Publicerad 1970   Lämna synpunkter
SKARP skar4p, adj. -are ((†) superl. -est G1R 23: 215 (1552: skarpeste, sg. best.), 2RARP 5: 620 (1727: skarpesta, sg. best.); -st Lucidor (SVS) 331 (1673: skarpste, sg. best.), Triewald Lärespån 82 (1712: skarpsta, sg. best.)). adv. -T. Anm. 1:o Förr användes i sg. obest. äv. (den eg. i nom. m. hemmahörande) formen skarper. Kiöping Resa 115 (1667; om sjöborre). Kolmodin QvSp. 1: 19 (1732: skarper såpelut). Bellman SkrNS 1: 231 (1758: skarper ton). 2:o Förr användes äv. (den eg. i ack. m. sg. hemmahörande) formen skarpan. För langor oc annan skarpan fisk (har betalats) 18 (mark). VadstKlUppbB 2 (1539). Grubb 746 (1665; ss. bestämning till direkt obj.). Frese Pass. 75 (1728: utur skarpan sten).
Ordformer
(skarp (sc(h)-, -pp) 1526 osv. — n. sg. o. adv. skarft (sch-, -fft) 15611701. skarpt (sch-) 1526 osv.)
Etymologi
[fsv. skarper; jfr fd. skarp (d. skarp), nor. dial. skarp, fvn. skarpr, fsax. skarp, mlt. scharp, scherp, mnl. scharp, scherp o. d. (holl. scherp), fht. scarf (t. scharf), feng. scearp (eng. sharp); samhörigt med feng. sceorpan, riva, klösa, gnaga, fht. scurfen, skära av l. bort o. d. (t. schürfen), lett. škirba, ritsa, klyfta, skarba, splitter, ry. ščerbá, spricka, hack, ärr; till en utvidgning av roten i SKÄRA, v.; i bet. 21, 22 möjl. påverkat av det ord som föreligger i sv. dial. snarp, hård, vass, häftig, rask, hurtig, nor. dial. snarp, ojämn, mager, infallen, vass, fvn. snarpr, hård (om kläder), vass, ojämn, ofruktbar (om jord) m. m. (samhörigt med SNÄRPA, v.) — Jfr ESKARP, SCHARF, SCHARFMESSER, SKARP, sbst.1—2, SKARPNING, SKÄRPA, sbst. o. v.]
Översikt
Översikt av betydelserna.
A. 1) om (föremål med) egg o. d.: vass.
B. egglik o. i anv. som närmast ansluta sig härtill. 2) som saknar avrundning; egglik; spetsig; kilformig o. d.; härunder bl. a. om bog l. för l. akter l. botten på båt l. fartyg (a), om handlingen l. sättet att skota l. brassa (d), om sluttning o. d.: tvär, brant (h). 3) om avskärning l. avhuggning o. d.: tvär o. d. 4) ojämn; stenig; oländig. 5) om kropp l. kroppsdel o. d.: mager o. d. 6) tydlig, klar o. d.; härunder bl. a. i fråga om sätt att se l. höra l. uppfatta ngt o. d. (b), om inställning av objektiv o. d.: som ger tydlig bild (e α). 7) om (person med tanke på) ansiktsdrag: (kantig o.) markerad o. d. 8) om räkenskap: exakt, noggrann.
C. som verkar likt vasst verktyg l. vapen o. d. 9) om skott o. d. 10) om sinnesorgan, iakttagelseförmåga, förstånd o. d.: väl utvecklad o. d. 11) duktig, skicklig. 12) förträfflig, utmärkt; äv. övergående i bet.: snygg, raffig. 13) i fråga om sätt att rikta l. skjuta: exakt, säker o. d. 14) som verkar mer l. mindre plågsamt l. chockerande på sinnesorgan l. estetiskt sinne o. d. 15) i fråga om sätt att uppträda o. d.: sträng, omild o. d. 16) som sätter ens tålamod l. tolerans på prov o. d.; särsk. i uttr. väl l. något l. litet för skarpt. 17) intensiv; häftig; våldsam; rask o. d.; härunder bl. a. övergående i rent förstärkande innebörd: (mycket) stor, ss. adv.: i hög grad (l). 18) om fiende: svår, stark. 19) om allvar: absolut, full(aste).
D. 20) om betoning l. accent o. d.: stark; akut o. d.
E. svårgenomtränglig l. torr o. d. 21) hård- (torkad) o. d. 22) om mark l. jordmån: torr (o. sandig l. mager), karg.
A.
1) om egg l. kant l. föremål med egg(ar) l. kant(er) l. spets l. udd l. spetsigt l. uddigt föremål o. d.: som (är välslipad l. mycket spetsig o. därför) lätt tränger in i l. genom (l. skär l. biter av l. river itu) ngt, vass; som har bitande egg (l. eggar) l. genomträngande spets l. udd (l. spetsar osv.) l. vass(a) kant(er), i sht förr särsk. dels (om instrument o. d.): skärande o. d., dels (om vapen) liktydigt med: som användes ss. hugg- l. stötvapen (jfr BLANK, adj. 3 c); äv. dels: som kännes vass (se särsk. c), dels med abstrakt huvudord l. ss. adv. (se särsk. b, f); stundom (särsk. om spets l. kant o. d.) utan fast avgränsning från 2. Skarp lie, sax, yxa. Skarpt spjut. Skarpa klor. Han rev sig på glassplittrets skarpa kanter. Upp. 2: 12 (NT 1526; om svärd). När .. (danskarna) begynte wända, glömde icke Dalekaraner afferdige them medh skarpa skechtor och dalepijlar. Svart G1 27 (1561). Sedan .. (tyrannen Dionysios’) dötrar woro komne til en laghligh ålder (lät han) afhända them thet som skarpt war (av fruktan för mordförsök). Schroderus Sleid. 31 (1610). En Staf med skarp Udd uppå, ther med man fordom Oxar dref för Plogen. Florinus Voc. 126 (1695). Döden är ju .. en vandring öfver några skarpa stenar. Eurén Kotzebue Cora 118 (1794). Skarpa kallas de förlossnings-instrumenter .., som äro egentligen sårande. Cederschiöld QvSlägtl. 2: 78 (1837). Med (vissa) vapen .. går man sin fiende på lifvet för att genom hugg eller stöt skada honom; dessa vapen kallas skarpa eller blanka och äro värja, sabel, lans, bajonett m. fl. LbArtill. 1 (1876). LbFolksk. 3 (1890; om yxegg). Sjögren TaStjärn. 100 (1957; om pennkniv). — jfr KNIV-, O-, RAKKNIVS-, SYL-SKARP. — särsk.
a) i ordspråk. Hård Nöth wil haa skarpa tänder .. (dvs.) På wrångt taal hörer ett skarpt swar. Grubb 358 (1665); jfr 15. Katten är aldrigh så slääth, han haar jw skarpa kloor. Dens. 415. Snyltegiäst haar altijd skarpan Knijff. Dens. 746. Allt för skarp är till skada. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) i sht hippol. om (nit)brodd l. skruvhake l. annat skärpningsmedel på hästsko: som har en egglik kant (o. därför lätt går ner i mark l. is o. ger bra fäste); äv. dels om beslag (se d. o. I 1 a α α’): som utgöres av hästsko(r) med vassa (nit)-broddar osv., dels ss. adv.: med skarpa (nit)broddar osv. l. med skarpa beslag; jfr 2. Wrangel HbHästv. 836 (1886; om beslag). (Sv.) sko (häst) skarpt (t.) scharf beschlagen. Klint (1906). Skarp nitbrodd fästes i framskons tådel och ytterarm. SoldIHäst. 1942, s. 16.
c) (numera mindre br.) om (ngt med tanke på dess) yta: som har (vassa) piggar l. knölar l. upphöjningar o. d. som sticka l. riva vid beröring; piggig; (vass)taggig; raspande; sträv; grov; skrovlig; jfr d, e, 4. BOlavi 40 b (1578). (Lat.) Gramen spicatum .. folio aspero .. (sv.) Gräs med skarpe blad, och spitzige Ax. Bromelius Chl. 44 (1694). (Puzzolan) Är nog skör och kännes ganska skarp emot fingren. VetAH 1772, s. 29. (En kvinna som ville bli betraktad som helgon) fastade, klädde sig i skarrpa kläder, gjorda af hår, och kunde gråta, när hon fann nödigt. Journalisten 1: 629 (1791). Till ytan och beklädnaden .. (kan en växtstam vara t. ex.) sträf .. af omärkliga styfva hår, eller skarp af fina knölar i yttre huden (epidermis). Hartman Fl. X (1820). Kattens tunga är skarp som en rasp. Östergren (1939). — särsk. bot. i namn på (l. beskrivande beteckningar för) växter; särsk. i uttr. skarp mjölkfibla, i sht förr äv. mjölktistel (förr äv. gåstistel), växten Sonchus asper (Lin.) Hill, svinmolke. (Lat.) Alga palustris aspera. (sv.) Skarp Swine Nate. Franckenius Spec. A 2 b (1638; sannol. om Chara hispida Lin., taggsträfse). Skarp GåseTistel. Därs. E 3 b. Rudbeck HortBot. 106 (1685: miölktistel). (Lat.) Gramen Alopecuroides spica aspera. .. (sv.) Skarpt hwaszachtigt Räfwerumpegräs. Bromelius Chl. 39 (1694; sannol. om Phleum pratense Lin., timotej). Bolin Åkerogräs. 108 (1926: mjölkfibla).
d) med. i uttr. skarp slev, äv. sked, slevformigt instrument med vassa räfflor, som användes för att rensa ur märghålor o. d.; jfr c. KatalStille 1926, s. 39 (: slev). VaruhbTulltaxa 1: 542 (1931: skarpa skedar och slevar).
e) (numera föga br.) om grund (se GRUND, sbst.3) l. havsbotten o. d.: som utgöres av vasst l. vassa klipprev o. d. resp. har vassa stenar l. klippblock o. d. (De) fructade .. ath the skulle komma på någhot skarpt grund. Apg. 27: 29 (NT 1526). Han kunde icke längre äffventyra the stora skippen på så en skarpp redd (som den utanför Rügen) för öpen strandh. HH 20: 306 (c. 1640). Bottnen (i en omtalad hamn) håller väl, men är skarp och skamfilar hamptåg. Skogman Eug. 1: 161 (1854).
f) om bett (se d. o. 1 a) l. sätt l. förmåga att bita l. skära som utmärker vapen l. verktyg o. d.; särsk. ss. adv.: med bra bett, vasst; jfr 17 a. Ingen Håårknijff skär så skarpt, som Bonde då Herre wardt. Grubb 389 (1665); jfr h. Var icke hård, kung Helge, men endast fast, / det svärd som biter skarpast är böjligast. Tegnér (WB) 5: 14 (1825). Knifven biter skarpt. Ahlman (1865).
g) i n. sg. i substantivisk anv.; förr särsk. i uttr. ränna med skarpt, se RÄNNA, v. 7 a δ.
h) oeg. l. mer l. mindre bildl. (jfr 220); äv. motsv. f. Gudz oord är .. skarpare än någhot tweäggiat swärd. Ebr. 4: 12 (NT 1526; äv. i Bib. 1917; Luther: scherpffer, Erasmus: penetrantior, gr.: τομώτερος). Menniskiors barn äro loghar. theras tänder äre spiwt och pijlar. och theras tungor skarp swerd. Psalt. 57: 5 (öv. 1536); jfr 15 b. Den som har en gång hint i denna sälla hagen (dvs. till lyckans höjder), / Kan intet stickas af föracktets skarpa nål. Nordenflycht QT 1744, s. 25; jfr 15. Jag visste att (de gamla kärleks-)brefven kunde ge mig skarpa vapen mot min far. Jolin Kom. 116 (1845). Hennes stilla, lidande blick skar skarpare in i den olycklige doktorns själ, än .. de högljuddaste förebråelser hade förmått göra. Cederschiöld Riehl 1: 15 (1876); jfr 15. Analysens skarpaste verktyg. Nilsson Homeros 12 (1935).
B. som till formen liknar ngt som är l. kännes vasst, o. i anv. som närmast ansluta sig härtill.
2) om kant l. veck l. spets o. dyl. l. föremål med kant(er) osv. (utan tanke l. nämnvärd tanke på förmåga att tränga in i l. genom ngt): som saknar (nämnvärd) avrundning o. d.; egglik; spetsig l. kilformig, icke trubbig; äv. dels (särsk. om vinkel l. (se h) kurva l. lutning o. d.) liktydigt med: tvär l. brant, dels (om föremål o. d.) allmännare: som har l. utmärkes av (smal o.) spetsig form l. av oavrundade l. tvärvinkliga bildningar l. former; stundom svårt att skilja från 1 l. 5; jfr 6 c, 7. Skarp näsa. Skarpa byxveck. Den nyformerade pennan hade skarp spets. Bjälken är skarp i kanten l. kanterna. Bjälkar huggna i skarp fyrkant. Til .. at förnimma, om Metaller någorstädes uti jorden finnas, gifwer man först noga acht uppå de ställen, hwaräst små skarpe, skalluge, skråflige och af torka liksom förbrände berg samt klippor synas. Bromell Berg. 72 (1730). Mousquetter af 1704 års Modell, hafwa Jernbeslag. Pipan är utfilad med fyra skarpa kanter ifrån Swantsskrufwen til mit öfwer det stället där Laddstocken börjar synas. PH 8: 7711 (1767). Rodret vrides, skutan vänds, / Gubben har at göra; / Under skarpa ögonbryn / Grinar han mot soln i skyn. Bellman (BellmS) 1: 155 (c. 1772, 1790); jfr 6, 7. Emellan skarpa berg, dem mörka granar hölja. JGOxenstierna 2: 172 (1796, 1806). Den trotsiga naturen utvecklar allt djerfvare och skarpare former (ju längre in i Tyrolen man kommer). Atterbom Minn. 328 (1818). En allt för tunn och hög eller s. k. skarp manke .. (hos nötkreatur) betraktas .. alltid som fel. LB V. 2: 117 (1908). Engström Häckl. 291 (1913; om fjällrygg). Skyttegrafvarna ha slutit oss inom sina säkra murar. .. Vi vika om ett par skarpa hörn och stanna. Berg Krig. 94 (1915). TNCPubl. 12: 37 (1948; om käl). — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i t. o. eng.] sjöt. om bog l. för l. akter l. botten o. d. på båt l. fartyg: (mycket) spetsig l. (utpräglat) kilformig; äv. dels om båt l. fartyg: som l. vars undervattensdelar l. bog l. botten är resp. äro (mycket) spetsig(a) l. (utpräglat) kilformig(a), dels om form hos l. konstruktion av båt l. fartyg: som präglas av sådana undervattensdelar; stundom äv. ss. adv., i uttr. skarpt byggd, om fartyg: byggd i sådan form l. med sådan konstruktion. Rålamb 10: 39 (1691; om spant). Skarp bog gör skeppet rankare, men fyllig bog gör det styfware. Fischerström 2: 263 (1780). Tersmeden Mem. 6: 25 (1785; om fartygs konstruktion). Antag att skeppet i sin botten kniper mycket tillsamman framtill, eller i sjömansspråk är mycket skarpt förut, så är gifvet att (osv.). Platen Glascock 2: 141 (1837). En vanlig mindre skötbåt af denna på en gång skarpa och välproportionerade bärning, som antyder en god seglare. Topelius Fält. 4: 30 (1864); jfr BÄRNING, sbst.1 5. Skarpt bygda fartyg. UB 7: 379 (1874). Rundspantade (motorbåtar), af vanlig, ganska lång och smal form, med skarpa förskepp och platta aktrar. 2NF 37: 614 (1925).
b) tekn. om gänga: som i genomskärning har formen av en triangel, spetsig. TT 1877, s. 113. Ramsten o. Stenfelt (1917).
c) om vinkel: spetsig; äv.: snäv (jfr h); förr särsk. om vinkel mindre än 90°. En hwasz eller skarp winckel är en mindre öpning (än 90°). Swedenborg Reg. 4 (1718). Ett aflångt hufvud, som från örat ned till hakan profilerar sig in i en tämligen skarp vinkel. Rydberg Varia 215 (1891, 1894). (Ishockeyspelaren) ”Dempsey” .. lyckades pucka i mål från skarp högervinkel. IdrBl. 1924, nr 27, s. 8. Östergren (1939).
d) sjöt. om handlingen l. sättet att brassa, i sht förr äv. skota: som (vid segling tätt bidevind) sker så att vinkeln mellan rårna resp. skoten o. fartygets längdlinje blir jämförelsevis spetsig; särsk. ss. adv., äv. dels liktydigt med: tätt bidevind, dels i uttr. skarpt bidevind, tätt l. högt bidevind; särsk. med bibegrepp av 17. En styf Nordvest .. fyllde med våldsamhet de skarpt inbrassade seglen. Gosselman Col. 1: 1 (1828). Skarpt brassadt, (dvs.) mycket tätt bidevind. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Skarpt bidevind. Uggla Skeppsb. SvEngLex. (1856). Brassa ”skarpare”, så att rårna komma att stå mera långs med fartyget. NF 2: 1064 (1878). Skärpa .. segel eller deras skoter är att skota skarpare. Smith 350 (1917).
e) (†) om sand: skarpkantig, kantig. Huruvida sanden är skarp eller ej, utrönes bäst genom att gnugga den i handen, då den i förra fallet kännes stickande, men i senare mjuk, nästan som ylle. TT 1871, s. 186; jfr 1 c. Därs. 1872, s. 157. Därs. 1899, Byggn. s. 4.
f) (numera föga br.) i uttr. i skarp kant, i skarp fyrkant. Ström Skogsh. 125 (1830).
g) om formning o. d.: som ger l. resulterar i l. gett osv. produkter (t. ex. tegelstenar) med (plana sidor o.) skarpa kanter; äv. ss. adv.: med (plana sidor o.) skarpa kanter. Det är påtagligt, att godt material, omsorgsfull och skarp formning samt felfri bränning .. måste blifva bestämmande faktorer för produktens värde (vid framställning av fasadtegel). TT 1887, s. 213. Är .. (biscuit royal) skarpt och korrekt skuren och de fyllda skifvorna jämntjocka, så är det en bakelse af finaste slag. Grafström Kond. 256 (1892); jfr 3.
h) om sluttning l. brant o. d.: brant, tvär; äv. om kurva l. sväng l. krökning l. böjning o. d.: tvär; ss. adv. äv. övergående i bet.: starkt, kraftigt (jfr 17 l). Skarp brant. Nordforss (1805). Vägen .. stupade .. skarpt utföre ned i .. skogen. Wetterbergh Kapellpr. 6 (1849). TT 1877, s. 183 (om kurvor på järnväg). Den grå filthatten är skarpt uppvikt åt venster sida och fodrad med veckad plysch. Idun 1888, Modev. s. 3. Hufvudbyggnaden .. (på Övedskloster) är .. anlagd på en skarp sluttning. LbFolksk. 178 (1890). Hellström NorrlJordbr. 277 (1917; om lutning). (Sommaren 1704) hette det: den engelska armén har passerat Neckar och plötsligt gjort en skarp sväng mot öster. Grimberg VärldH 10: 427 (1941).
3) [jfr 1 f, 2] om avskärning l. avhuggning l. avklippning o. d.: tvär (o. med rena skärkanter osv.); särsk. ss. adv.; i sht förr äv. dels, med adverbiell anv. (i ssgn SKARP-KLYVA), i fråga om sättet att klyva ngt: mitt itu (o. med rena klyvytor), dels om (ngt med hänsyn till dess) brottyta: plan, ren; äv. oeg. l. bildl. Stenen är skarp i brottet. Weste FörslSAOB (c. 1815). Brytes ett stycke af smöret, bör brottet vara skarpt, hvarken kornigt eller segt trådigt. Cederborgh Mjölkh. 47 (1883). (Ett barndomsminne) springer fram med ens, levande klart, i bestämda, skarpt avskurna scener, som akterna i ett skådespel. Hellström Malmros 229 (1931).
4) [jfr 1 c, 2] (†) ojämn o. d. (utan tanke l. nämnvärd tanke på intryck vid beröring); anträffat bl. dels om väg l. stig: (hård o.) ojämn l. knagglig l. stenig, dels om landområde o. d.: oländig, bergig, kuperad, höglänt, dels om strand: hög, brant (jfr 2 h). Schroderus Os. 2: 616 (c. 1635; om trakt). (Gm Julius Agricola blevo skottarna) til Vnderdånigheet beweekte. Ehuruwäl doch the Romare samma yttersta stycke aff Britannien, emädan thet ganska skarpt och owägsampt är, aldrigh hafwa kunnat fullkomligen betwinga. Brask Pufendorf Hist. 107 (1680). Sylvius Curtius 565 (1682; om väg). Chili och Magellans sund hafva skarpa strander. Bergman Jordkl. 24 (1766). Nyligen blef (den nyfödde) Florello, såsom en hjelplös varelse kastad på lifvets skarpa kust. Lantingshausen Young 2: 78 (1790; eng. orig.: rude); jfr 1 c.
5) i fråga om kropp l. kroppsdel hos person l. djur: mager, benig; infallen; jfr 2, 7, 21 b. Rudbeckius Starcke B 3 b (1624). RannsaknAntikv. I. 1: 254 (1685; om persons växt). Pär (vars frieri avvisats) sade just ingenting, men de märkte, att han vart skarp och mager, ock inte häller var han nu så idken i arbetet som förr. Landsm. VII. 10: 9 (1892). (Det markerade korsethos nötkreatur) får .. icke förväxlas med ett magert eller s. k. skarpt kors, hvars kantiga konturer bero på en allt för svagt utvecklad muskulatur. LB V. 2: 145 (1908).
6) (mycket) klar (se d. o. 8) l. tydlig; särsk.: som framträder l. vars detaljer l. konturer framträda (mycket) klart l. tydligt; (mycket) markerad; markant; otvetydig; om motsats l. skillnad l. kontrast o. d. äv. övergående i bet.: stor l. oförenlig (ss. adv.: mycket, i hög grad); jfr 7, 8. Skarpa konturer. Skarpt avgränsad, markerad, tecknad, framträdande. SvMerc. 1764, s. 546 (om tryckstil). Atterbom Minnest. 2: 401 (1826; om kännetecken). Jag skulle föra dig till den majestätiska fjordens strand, och låta dig se huru, i dess spegelblanka djup, de resliga bergen återgifvas klara och skarpa. Oscar II 3: 247 (1861, 1889). Så skarpa äro inga motsatser, att det icke fins en högre makt, som enar dem. Wikner Pred. 556 (1883). Går .. (ett ljud) samtidigt genom både mun och näsa, så är det tydligt att näshålan .. skall .. gifva det en skarp anstrykning af ett näsljud. Nyström Talorg. 13 (1888). Schéele Själsl. 220 (1895; om uppfattning). Stor uppmärksamhet ägnades .. (en svensk officer), hvilken i sin mörka, med gult tätt besatta dräkt skarpt stack af mot de ljusblå bayrarne. IllMilRevy 1898, s. 15. Övergången från skolans tvång till andra studier eller annan verksamhet har (efter studentexamens införande) blivit allt skarpare. Nilsson FestdVard. 107 (1925). Man kan ju inte dra någon skarp gräns mellan de vetenskaper som sysslar med naturen och de som sysslar med människan. Wedberg NLog. 1: 5 (1945). — jfr KONTUR-, LINJE-, LJUS-, O-, SILHUETT-SKARP. — särsk.
a) (†) om röst: hög o. klar l. distinkt; jfr 14 b, 17. Aff then skyyn som .. (vid Kristi förklaring) öffuerskygde (Kristus o. de närvarande lärjungarna), haffuer Gudh medh en skarp röst hyllat sin Eenfödda Son medh thenna Orden (osv.). Phrygius HimLif. 25 (1615).
b) i fråga om sätt att se l. höra l. uppfatta l. inse ngt o. d.: (mycket) klar l. tydlig; särsk. ss. adv.; jfr 10, 10 a β. (Jag) utber .. mig den ähran, det ingen ville tro, att jag den enas eller andras uppå en diupare och skarpare insikt samt tillräckeligare begrep om sakerna sig bättre grundade mening ärnar .. mästra eller qvälja. LRiddercrantz (1731) i 2RARP 6: 606; jfr 10 c. (Louises man är) en Philister af första rangen. Lyckligtvis märker icke Louise detta så skarpt. Atterbom Minn. 589 (1819). Alla ljud höras så skarpt i denna klara (vinter-)luft. Sandström NatArb. 2: 211 (1910). Då Ritschl avvisar metafysiken, fattar han ej denna nog skarpt. SvTeolKv. 1933, s. 248. Tydligt och skarpt ser jag mitt eget ansikte speglas i glaset inom fotografiets ram. Sjögren TaStjärn. 71 (1957).
c) i sht konst. med bibegrepp av 2: som präglas av (minutiöst utarbetade o.) markerade l. hårt framträdande linjer l. former o. d.; äv. ss. adv.: med sådana linjer l. former (äv. bildl., särsk. i sådana uttr. som skarpt utmejslad); jfr 14 e. I meddelandet af undervisning, nemligen af åskådlig föreställning, äga Dürers stelare och skarpare gravurer .. ett högt företräde framför många utbasunade nyare praktstycken af en smickrande .. ögonfägnad. Atterbom Minn. 252 (1817). Den än skarpt modellerade, än utomordentligt mjukt och tjusande impressionistiskt behandlade plastiken (på vissa porslinspjäser). PT 1898, nr 88 A, s. 3. Begreppen teknokrat och teknokrati har väl aldrig haft en skarpt utmejslad innebörd. SvD(A) 1967, nr 9, s. 4.
d) (numera föga br.) om verklighet: mycket påtaglig, ren (se REN, adj. 11 a); särsk. i best. form: rena rama. (I ett brev från G. I till Svante Sture) framträder skarpa verkligheten. Konungen är högeligen missnöjd med .. (sonen Eriks) företag. Svedelius i 2SAH 51: 132 (1875). Dens. Därs. 328.
e) i utvidgad anv.
α) (i sht i fackspr.) om inställning av objektiv o. d.: som ger skarp bild; jfr 13. Den skarpa inställningen af bilden på visirskifvan bör städse företagas med användande af största bländaren. Malmberg David 39 (1910).
β) (mera tillf.) om luft: klar, genomskinlig. Dessa märkvärdiga bergväggar .. och den skimrande, skarpa luften ovan dem är det, som göra Kullaberg så kärt för människor, att (osv.). Lagerlöf Holg. 1: 81 (1906).
7) [specialanv. av 2 o. 6; möjl. delvis äv. utgående från 5] om ansiktsdrag: (kantig o.) markerad; utmejslad; äv. om ansikte l. person: som har sådana ansiktsdrag; äv. ss. adv., i sådana uttr. som skarpt snidade l. tecknade drag l. snidat l. tecknat ansikte, skarpa drag resp. ansikte med skarpa drag; äv. bildl., i fråga om karaktärsdrag l. personlighet o. d. Ansigtet var blekt och fräknigt, samt tecknadt med särdeles skarpa drag. Gumælius Bonde 217 (1828). Han var en lång mager man, med skarpt tecknade, nästan hårda drag. Carlén Repr. 7 (1839). Han hade ett slätrakadt ansikte med skarpa markerade drag, som en skådespelare eller en präst. Söderberg MBirck 22 (1901). (Edvard VII) blev ingen betydande människa. Han hade icke många egna idéer, han var ingen skarpt mejslad personlighet; det är icke en världsman. Hagberg VärldB 59 (1927). Den berömde reklamartisten Siegfried Kauz vände sitt skarpa rörliga ansikte mot den talande och (osv.). Boye Ast. 7 (1931).
8) [jfr 6] (†) om räkenskap: som innebär en exakt l. (mycket) noggrann redovisning, exakt, noggrann; äv. dels om resultat l. tal o. d.: exakt, dels ss. adv. (i uttr. väga skarpt): exakt; jfr 13. (Prästerna) haffua itt sådana embete på sich, ther the skola göra gudhi en skarp reginskap vthaff på then yttersta domen. OPetri 3: 6 (1530). Wij måge wara förwissade therom, at Gud skal fordra en skarp Räkenskap aff osz, huru wij umgås med Bönen. Ekman Siönödzl. 125 (1680). Berzelius Brev 13: 131 (1829: vägas). Dens. ÅrsbVetA 1840, s. 26 (om tal). BL 23: 314 (1856; om resultat).
C. som verkar likt vasst verktyg l. vapen, o. i anv. som ansluta sig härtill.
9) i sht mil. om skott l. handgranat l. bomb l. mina l. dyl.: som är försedd med (full) laddning (o. projektil l. hagel o. d.) o. har sårande l. förstörande verkan; äv. om ammunition: som består av sådana skott osv.; särsk. motsatt: lös (se d. o. 27) l. blind; äv. dels om kula o. d.: som kommer från l. tillhör sådant skott osv., dels om skjutning (se a) l. laddning (se b); jfr 17 k. Bussarnes gambla krut som de för detta hafft till skarpa patroner haar till dett aldeles warit odug(lig)t. GenBesMRulla 19/9 1719. I fält, blifwer samma dag som Armeen tilsammans kommer, til hwarje Karl, 24 skarpa skott utdelte. PH 5: 3143 (1751). Hemvärnsman svårt skadad av skarp kula. DN(B) 1951, nr 300, s. 1 (rubrik). Skjutning med skarp ammunition från flygplan äger rum mot mål beläget vid Örviken, 1_500 m norr Ytterskär, Väddö. Därs. (A) 1964, nr 256, s. 32. — särsk.
a) om skjutning: som sker med skarpa (l. skarpt) skott l. skarp ammunition; numera bl. ss. adv. (i uttr. skjuta skarpt) l. förled i ssgr. Halt, eller jag skjuter skarpt! OSPT 1687, nr 34, s. 7 (ss. adv.). (Stads-)Wackten .. skal, när någon .. sig emot sätter, då de trätor, oliud och tumulter .. söka at hindra och afwärja, skiuta skarpt på dem, som framhärda uti sit onda upsåt. PH 1: 287 (1720). KrigVAH 1827, s. 41 (om målskjutning). Därs. 1833, s. 9 (om skjutning). En .. rubrik (i tidningen) lydde: Postrånare skjuter skarpt. Gustaf-Janson GodVänn. 341 (1955).
b) om laddning (i abstr. l. konkret bemärkelse): som sker med l. innehåller l. utgöres av kula l. hagel o. dyl. l. skarpt (l. skarpa) skott; särsk. ss. adv. (i uttr. ladda skarpt l. skarpt laddad); numera företrädesvis ss. förled i ssgrna SKARP-LADDA, -LADDAD, -LADDNING. (Sultanen) lät med skarp ladningh probera dhe canoner, som wåre gutne för hans egen person, när han will gå i fält. KKD 5: 182 (1710). Skarpt laddade Gewär. PH 8: 7638 (1767). Sedan nyläringen inhemtat vanan att få korn .. laddar man stundom skarpt, men utan att man låter honom veta när han har hagel uti eller ej. Svederus Jagt 54 (1831). Schulthess (1885).
c) (numera bl. mera tillf.) i n. sg. substantiverat: skarpt skott l. skarpa skott, skarp ammunition; förr särsk. i uttr. med skarpt l. det skarpa, med skarpa skott (l. skarpt skott); förr äv. i uttr. (med) dubbelt, äv. tredubbelt skarpt, (med) kanonskott laddade med två kulor (l. dubbla uppsättningar metallskrot o. d.) resp. tre kulor (o. försedda med starkare krutladdning än normalt); jfr 17 k. Schmedeman Just. 697 (1678: med skarpt). Kongl. Maj:t wil låta bestå (gemene man) årl. Pulwer til 8 Skott skarpt, och 16 blinde Skott. LMil. 1: 52 (1680). Då .. (kaptenen) skulle löpa in til Genua, mötte honom en Fransk Capare, som straxt gaf på honom med det skarpa. SvSaml. 3—6: 264 (i handl. fr. 1757). Hazelius Artill. 79 (1833: tredubbelt). Svenskarne förföljde (vid en sjödrabbning år 1808 de vikande ryska fartygen) med dubbelt skarpt, så väl af kulor som skrå. KrigVAT 1846, s. 68.
10) ss. beteckning för att sinnesorgan l. själsförmögenhet är väl utvecklat resp. utvecklad o. d.; jfr 6 b.
a) om (organ för) sinne, särsk. (o. numera nästan bl.) syn, hörsel l. (särsk. hos djur) luktsinne: som uppfattar (klart) äv. jämförelsevis obetydliga detaljer l. svaga ljud osv., väl l. fint utvecklad, (mycket) bra l. fin; äv. dels (i sht jakt.) om hund: som har väl utvecklat väderkorn, dels om glasögon l. kikare l. lins o. d.: som förstorar i hög grad l. stärker synförmågan kraftigt; stark. Han hade skarpa ögon och var en god skytt. Den hunden har ovanligt skarpt väderkorn. (Fåren) haffua the alrawissesta och skarpesta öron som förfarenheten medhgiffuer. PErici Musæus 2: 131 a (1582). (Rovdjuren) Äga en stark lukt, grann hörsel och skarp syn. Retzius Djurr. 13 (1772). Wikner Lifsfr. 2: 24 (1871; om glasögon). Om .. (ett visst trick med spelkort) göres med händighet, så är rörelsen så hastig, att icke ens det skarpaste öga kan upptäcka, att (osv.). Hoffmann NutidMagi 1: 16 (1882). Sundén (1888; äv. om känsel o. smak). Taxvalpar efter skarpa jaktdugliga föräldrar. SvD(A) 1919, nr 296, s. 15. (Dromedaren) har de skarpaste sinnen jag har iakttagit hos någon levande varelse. Hultenberg Holmboe Ökn. 221 (1932). Glasögonen med sina oerhört skarpa linser dolde bristfälligt ett par kisande, fromma gammalmansögon. Lo-Johansson Förf. 37 (1957). — jfr HÖRSEL-, NATT-, RÖNTGEN-, UV-SKARP. — särsk.
α) ss. beteckning för att sinne är väl utvecklat i visst avseende; särsk. ss. bestämning till öra utgörande beteckning för musikaliskt l. fonetiskt gehör; jfr γ. Den enes gehör är skarpare än den andres. Mankell Lb. 1 (1835). Ha skarpt öra för uttalsskillnader. Östergren (1939).
β) (numera föga br.) ss. adv., i uttr. se l. höra skarpt, ha skarp syn resp. hörsel, se resp. höra bra; jfr 6 b. Gååsen ther i (dvs. i fråga om synförmåga) ey feel har, / Och fast han icke seer så skarfft (som paradisfågeln). Sigfridi B 6 b (1619). Dhen eenögde seer offta skarpare medh sitt ena öga, än en annan medh tw. Grubb 343 (1665). Schulthess (1885: höra skarpt).
γ) oeg. l. mer l. mindre bildl. (i sht ss. bestämning till öga l. ögon l. blick); särsk. i uttr. som beteckna att ngn har fallenhet för l. benägenhet l. väl utvecklad (intuitiv) förmåga att uppmärksamma l. uppfatta ngt o. d.; jfr α, b. Ha skarp blick l. skarpt öga för ngt. Euangelium haffuer skarp öghon, och seer diwpt jn i hiertans grund. OPetri 2: 240 (1528). (Stiernhielm) ser redan (i sin ungdom), med en skarpare syn, än vanliga människjor, ut åt den ljusa, den retande, men förfärliga rymden (dvs. det havsom alla som söka framgång måste ge sig ut på). Gagnerus Stjernhjelm 11 (1776). Omständigheter, hvilka ofta undfalla det skarpaste öga. Rosenstein 3: 7 (1796). Hatet har skarpare ögon än vänskapen. Beskow (1861) i 2SAH 48: 205. Det är överhuvud ett påfallande drag i .. brytningstiden vid sekelskiftet (dvs. slutet av 1700- o. början av 1800-talet), att samtiden själv icke hade särdeles skarpt sinne för (de dåvarande kulturella o. religiösa) motsättningarnas innebörd. KyrkohÅ 1926, s. 48.
b) om förmåga att göra iakttagelser l. observationer l. uppfatta företeelser (utan tanke på sinnesorgans fysiologiska beskaffenhet) o. d.: fint utvecklad; subtil; äv. om iakttagare l. människokännare o. dyl. l. (manifestation av) iakttagelse l. observation o. d.: som har resp. präglas av l. bär vittnesbörd om sådan förmåga; äv.: träffande; jfr a γ. Vannérus WundtPsyk. 179 (1896). Zorn .. (har målat) ett litet i tekniskt afseende mästerligt och skarpt uppfattadt porträtt af hr Ernst Bratt. GHT 1897, nr 115, s. 2; jfr 6 b. (Runebergs dikt) Vargen .. vimlar af skarpa iakttagelser från verkligheten. Söderhjelm Runebg 1: 385 (1904). Begåfvad med en ovanligt skarp iakttagelseförmåga har (C.) Bjerkander författat en mängd uppsatser med praktiskt entomologiskt innehåll. Tullgren Skadeins. 2 (1906). (Sallustius Crispus’) porträtt av Catilina hör onekligen till den antika historieskrivningens skarpaste och bästa. Schück AllmLittH 1: 227 (1919). Skarp iakttagare, människokännare. Östergren (1938). Skarpt iakttagna och på kornet återgivna rörelser och attityder. Ruin SjunknH 31 (1956).
c) om (huvud ss. säte för) förstånd l. tankeförmåga o. d.: som kan tränga in i o. lösa l. analysera äv. intrikata problem l. fatta äv. invecklade sammanhang; väl l. fint utvecklad, (mycket) god; genomträngande (se GENOMTRÄNGA 2 b), penetrerande (se PENETRERA 5); äv. om person: som har sådant förstånd l. huvud l. sådan tankeförmåga; skarpsinnig (se d. o. 2); intelligent, klipsk; äv. i uttr. som (vara) skarp i huvudet l. (vard.) skallen, (vara) klipsk i huvudet, (ha) mycket gott huvud; jfr 17 d. En av våra skarpaste tänkare har sagt att (osv.). Ett skarpt beräknande förstånd. SalWijsh. 7: 22 (öv. 1536). (Vi veta att) icke .. någhot mennisklighit förstånd så skarpt är, at thet sigh för dieffuulens list och försååt .. bewara kan. Falck Und. 82 a (1558). Framtiden .. befäster sig i sitt mörker mot den skarpaste tankes blick. Lehnberg Pred. 2: 292 (c. 1800). Det är förskräckligt för en stackars karl med godt hjerta att ha en hustru med skarpt hufvud. Lundquist Daudet Niv. 13 (1890). Hör du pappa, deckarna i den här boken är allt betydligt skarpare än du. Siwertz Varuh. 155 (1926). Johnson GrKrilon 420 (1941: i skallen). — särsk.
α) (numera mindre br.) om omdöme (se d. o. 4): (mycket) fin l. säker. Nordenflycht QT 1748—50, s. 80. Första ransakningen .. anförtros (stundom) unga domare, hvilka .. ännu sakna den säkra blick och det skarpa omdöme, hvilka en längre erfarenhet och vana .. ensamne kunna gifva. Oscar I Straff 9 (1840). Harlock (1944).
β) ss. bestämning till huvud l. intelligens o. d. utgörande metonymisk beteckning för person. Det skarpaste hufvudet .. inom (borgar-)ståndet. Liljecrona RiksdKul. 95 (1840). (A. L. Hamilton intog) som skarp intelligens och orädd personlighet .. en framstående plats å sin samtids riddarhus. MoB 4: II (1901).
γ) i uttr. skarp i ngt, skarpsinnig i ngt; i sht förr äv. övergående i 15, särsk.: (skarpsinnigt) kritisk i fråga om ngt. Mester klookling som wil wara skarp j scrifftenne. GlSyr. 33: 6 (öv. 1536). Man är nog (under feberyrsel) rätt skarp i reflexionerna, knivfin i analyserna då och då, men (osv.). Lo-Johansson StädAnsikt. 34 (1930).
δ) i utvidgad anv., om ngt uttänkt l. formulerat o. d.: som präglas av l. bär vittnesbörd om skarpt förstånd, skarpsinnig. Skarpe Rådslagh. Voigt Alm. 1686, s. 17; möjl. till 17. Måhända / Mer sanning bor i barnets fromma dröm / Än i den vises skarpa lärobyggnad. BEMalmström 6: 172 (1841). Svedelius i 2SAH 39: 52 (1864; om språkforskning). Siwertz JoDr. 54 (1928; om argument).
d) (föga br.) ss. adv. i uttr. skarpt anlagd, om person: som har fina l. utpräglade anlag (för ngt); jfr b. (A. Edelfelt hade i pristävlingen för dekorerandet av Åbo universitets solennitetssal) en för det monumentala måleriet så skarpt anlagd medtäflare som Axel Gallén. Ahrenberg Edelfelt 54 (1902).
e) (numera föga br.) om minne: (mycket) god. Forsius Phys. 336 (1611). Schulthess (1885).
11) (numera bl. ngt vard.) (mycket) skicklig l. duktig (se d. o. 1). Vara skarp på ngt, vara skicklig i ngt, i sht förr äv.: vara kännare av ngt. Man känner att .. (G. I) var skarp i att förvärfva. Geijer SvFolkH 2: 231 (1834); jfr 15. (J. Chr. Toll) var den skarpaste hushållare med statens medel som väl någonsin funnits. Wingård Minn. 3: 182 (1846); jfr 15. Almqvist Törnr. 3: 145 (1850). (I Norrbotten) finnas .. våra allra skarpaste (skid-)löpare på längre distanser. NTIdr. 1899, julnr s. 40. Notarien Löfkrok och grosshandlare Fondlund äro bägge skarpa på Cederlund och Carlshamn och de andra (punsch-)etiketterna. Strix 1905, nr 40, s. 4. Jag trodde mig förstå, att .. (översatta notiser) måste ges en personlig touche, och sådant var (min företrädare) Strindberg skarpare på än jag. ASAlkman i UrDNHist. 1: 160 (1952).
12) (vard.) utan (speciell) tanke på skicklighet l. förmåga: (mycket) förträfflig l. utmärkt l. bra; särsk. (i sht om flicka l. ung kvinna) övergående i bet.: snygg, stilig, raffig. Vi äta en glad spelmiddag uppassade af la belle Sophie från Ingarön. Jag har skarp tur både på spelet och kärleken, samt vinner på det förra öfver 100 Rsd och på det sednare — endast fylliga bondkyssar. Edholm SvunnD 273 (1859). (Den nye kollämparen) har nog haft ett skarpt jobb i land eftersom han har en så skarp rigg (dvs. kostym). Holmström Däck 131 (1927). De stannade (vid en biograf) och tittade på fotografierna. — Skarpa tjejer, sade Tjabo gillande och pekade på en benparad. Ser’u vilka lår! Asklund Fanfar 211 (1934). Nordenfeldt (som föreslagits till ordförande för Stockholms idrottsförbund) är en skarp grabb, en verklig idrottsman .., god talare .., representativ, arbetsam och bra. IdrBl. 1935, nr 37, s. 2. Man (var) ju elva år fyllda redan och hade .. läst ”Grefven af Monte Christo”, en skarp sak som alla borde läsa. Karlzén BlåNov. 240 (1951). Trottoarerna var .. spikade med skarpt svidade (dvs. klädda) storspelare. Mezzrow o. Wolfe Dans 16 (1953). — särsk.: bra (se d. o. I 7), inte illa. Aljucas loggbok — det låter väl ”skarpt”, hvafalls? SvD(A) 1911, nr 188, s. 6. ”En sån liten söt klänning.” ”Den har burits av unionsdrottningen.” .. ”Det var skarpt”, sade Louis. Alm-Eriksson Prinssk. 223 (1932).
13) (i sht i fackspr.) i fråga om sätt att sikta (se SIKTA, v.1 3) l. skjuta l. inställa l. utsätta ngt o. d.: exakt; noggrann; säker; särsk. ss. adv.; äv. om korn (se d. o. 8): säker (jfr KORN 8 a); jfr 6 e α. Skarpt måttande uppå en skön Vestal, / Som thronade i western, sköt han (dvs. Cupido) af / Sin kärlekspil från bågen. Hagberg Shaksp. 1: 24 (1847; eng. orig.: a certain aim he took). Mejen skocken (dvs. fienderna), som man mejar säden; / Skarpt korn, kall sigtning! Runeberg 5: 52 (1860). För att sammanträffning (vid stakning av kurva samtidigt från två håll med hjälp av teodolit) skall ega rum, måste instrumentet väl lodas öfver punkterna, dessa med noggrannhet viseras (dvs. bestämmas med hänsyn till riktning) samt kordafståndet skarpt utsättas. TT 1872, s. 113.
14) som har stark o. mer l. mindre plågsam l. omild l. chockerande verkan på sinnesorgan l. på estetiskt sinne o. d., samt i anv. som närmast ansluta sig härtill.
a) i fråga om synintryck: som skär l. sticker i ögonen; bländande; gräll; starkt (o. skoningslöst) lysande; äv. bildl. Skarpa färger, grälla färger. Skarpt blå, intensivt blå, mycket klarblå, ”knallblå”. En skarp blixt lyste upp himlen. Een tilldrand’ gnista är Osz worden til een Sool, / Til Lius .. vppå Konungzlig Stool. / Fiendens öga til en skarp eldglimrand Stråle. Stiernhielm Jub. 109 (1644, 1668). Påfven tecknar (i ett brev från år 1237) i skarpa färger den vilda grymhet tavasterna ådagalagt (mot de kristna). Schybergson FinlH 1: 36 (1887). Solen glittrade skarpt mot snön. Fröding Guit. 60 (1891). I det skarpa ljuset från skrivbordslampan såg hon, att han var mycket trött. Spong Sjövinkel 54 (1949).
b) i fråga om hörselintryck: som skär i öronen; hård (se d. o. 3 b); gäll; (klar l. stark o.) genomträngande; jfr 6 a, 20. Drick och slå takten. / Kring denna trakten / Syns Tobaks-lador, Trägårdar och Fält; / Kråkors skrän hörs skarpt och gällt. Bellman (BellmS) 1: 179 (c. 1775, 1790). De skarpa, häftiga åskknallarne bidrogo att öka hemskheten af (ett oväder). Carlén Repr. 216 (1839). (Stenknäckarna) utstöta det skarpa, klara locklätet, det långdragna zī-ih. Rosenius SvFågl. 2: 109 (1922). Rösten klingar väl skarpt i de högre lägena. Östergren (1939); jfr α. Det ringde en skarp signal på tamburklockan. Bolander HerrKr. 8 (1946). — jfr METALL-SKARP. — särsk.
α) om (ton med hänsyn till dess) klangfärg, motsatt: mjuk l. fyllig l. matt; äv. i överförd anv., om musik l. musikinstrument: som har resp. ger sådana toner. Itt liwdh aff een ganska skarp baswn. 2Mos. 19: 16 (Bib. 1541). (Bröllops-)Måltiden börjas .., och när god grundwal är lagd .., får man höra steken, under puke och trompete klang .., eller annan skarp musiqwe, wara i anmarche. Crælius TunaL 213 (1774). En blott omkring 1/2 mm. längre ljudpinne gör tonen (i fiolen) skarpare och tunnare. Hedlund Fiolsp. 18 (1906).
β) (numera bl. tillf.) om (uttal av) språkljud (l. stavelse o. d.); särsk. dels i fråga om (lång l. framför annan konsonant stående l. aspirerad) tonlös explosiv l. frikativ l. spirantisk konsonant (jfr HÅRD 3 b α); dels om ä- l. e-vokal: spetsig o. d. (Man) skall .. achta, att icke någhra bookstäffwer (i franskan) skarpt eller strängt; såsom uthi thett Tyska språåket, uthnämpnasz. Pourel de Hatrize Föret. 7 a (1650). Framför vocalerne utföres r skarpt, men efter dem lent. Salberg Gr. 87 (1696). Ljungberg SvSpr. 2 (1756; om f ss. tecken för f-ljud o. om ch”, ”th”, ss o. st). Därs. (om spiranterna i runalfabetet). Utom det vanliga skarpa eller hväsande ljudet, som f har, skrifves det .. i slutet af et ord eller stafvelse, där uttalet är v. Moberg Hjelpr. 13 (1796). Suomi 1845, s. 344 (om ä-ljud). Dalin (1854; om uttal av stavelse). Thorelius SvSpr. 2 (1867; om tonlösa explosivor i motsättning till tonande o. om tje-ljud i motsättning till j). Om .. korta vokalens häftigare spärrning uti: stjert, tröst, liksom går fram genom liquidan till den följande mutan och gör denna något skarpare (än i stavelser med lång vokal), så är dock denna skillnad så liten, att (osv.). Kræmer Metr. 2: 131 (1893).
γ) (tillf., skämts.) om skratt: distinkt. Löjtnanten hör en af beväringsmännen skratta ett synnerligen hjärtligt skratt. — Hvad är det där för ett förbannadt bölande? Ett skratt skall vara kort, skarpt och militäriskt: Hä hä! Strix 1904, nr 18, s. 1.
δ) (†) i uttr. skarp sång, sång i dur; jfr 17. Laurinus MusRud. A 3 b (1622).
c) i fråga om luktintryck: som sticker i näsan; frän; särsk. ss. adv., övergående i bet.: starkt (jfr 17). Nordforss (1805; om lukt). (I ett rum) hängde några våta kläder att torka. Fukt luktade det också härinne så skarpt, att (osv.). Roos Önsk. 94 (1892). IllSvOrdb. (1955; om lukt).
d) i fråga om smak- l. känselintryck o. i anv. som närmast ansluta sig härtill. — särsk.
α) om (ngt med tanke på dess) smak: som svider l. bränner på tungan l. i munnen; brännande; frän; bitter; besk; äv. övergående i bet.: starkt kryddad o. d., ss. adv. äv. (i sådana uttr. som skarpt saltad l. kryddad): starkt l. hårt (jfr 17, 17 l). Skarp eller bitter som pepar. VarRerV 21 (1538). (Den som lider av huvudvärk bör akta sig) för skarpan, hetan och saltan maat. BOlavi 7 a (1578). Ond Qwinfolck haa skarp Ättikia. Grubb 621 (1668). (Man bör tillse) at ej gifwa Barnet di då Modren nysz ätit, eller om morgonen är fastande, desz mjölk är då skarp. PH 6: 3863 (1755). (Sv.) Smaka skarpt, (t.) scharf, bitter schmecken. SvTyHlex. (1851). LbFolksk. 312 (1890; om ost). Skarp senap. Östergren (1939). — särsk. i namn på växter med skarp smak; särsk.
α’) (i fackspr.) i namn på vissa svampar med skarp smak; särsk. i uttr. skarp krämla, svampen Russula emetica Pers., giftkrämla. Skarp Pepparling (Lactarius piperatus. L.). Smitt Svamp. 38 (1863). Skarp Rörsopp (Boletus piperatus. Bull.). Därs. 49. Skarp Brosksvamp (Marasmius urens). Romell Lindblad 53 (1901). Östergren (1939: krämla).
β’) (†) i namn på växten Ranunculus acer Lin., smörblomma; dels i uttr. skarp ranunkel, dels ss. förled i ssgn SKARP-MÖJA. Torén Rebau o. Hochstetter 107 (1851). Forssell InlBot. 1 (1888).
γ’) (†) i uttr. skarp grodnate, växten Ranunculus sceleratus Lin. Gosselman BlekFl. 98 (1865). Thedenius FlUplSöderm. 248 (1871).
δ’) (†) i uttr. skarp skogsranka, se SKOGS-RANKA.
β) som svider l. bränner mot hud l. slemhinnor o. dyl. l. smakar skarpt (se α) samt har starkt frätande egenskap l. stark verkan av annat slag; ofta utan (nämnvärt) bibegrepp av känsel- l. smakintryck: starkt frätande l. verkande, stark; som innehåller (en myckenhet) syrliga l. salta l. alkaliska ämnen; jfr 17. Skarp Lwth på ett skorfwot Hufwud. Grubb 658 (1665). Then satsen står fast och oryggelig, at alle skarpe saker, som purgera, göra Skörbuggen än wärre och wärre. Lindestolpe Skörb. 33 (1721). Med Skedvatten eller andra skarpa Spiritus har ingen lera någon gäsning. Wallerius Min. 17 (1747). Innehåller .. (vitriolkyp) för mycket kalk, är kypen skarp, för litet, kallas han svag. UB 5: 512 (1874). Tvål verkar väl skarpt på en ömtålig hud. Östergren (1939). (V. Ekelunds dikt Jag sörjer att hjärtat läks) är skriven av en man som har legat sömnlös för en kvinnas skull, men som inte sörjer över detta, som älskar de skarpa gifterna och det rus som smärtorna gett honom. Werin Ekelund 1: 305 (1960). — särsk. (numera nästan bl. i skildring av ä. medicinska föreställningar) om ämne i kroppen l. (vanl.) kroppsvätska. (Ros) warder allena aff then skarpa, subtila, tunna och aff Galla beblandade Blodh eller Cholera förorsakat. Lindh Huuszapot. 16 (1675). De som af skarpa Wätskor fulle äro, finna wid Drickande .. (av medevivatten) Urinen myckit skärande och såsom een Stranguria. Hiärne Underr. 26 (1702). Att såret ej vill läkas härrör af skarpa vätskor i kroppen. Weste FörslSAOB (c. 1815). Var gallan skarp, orsakade den (enl. den från Galenos utgående medicinen) yttre sårbildningar, var den åter av mildare karaktär, uppstodo fastare svulster. Kräftsjukd. 16 (1930).
γ) om kyla l. vind l. hetta l. luft o. d.
α’) om kyla l. frost l. vind: som går genom märg o. ben, genomträngande; bitande; hård (se d. o. 6 c slutet); ofta övergående i bet.: stark l. kraftig l. sträng l. hård (se d. o. 9 e); jfr 15, 17 l; äv. om väderlek l. årstid l. dag o. d.: som präglas av sådan kyla, bitande (kall), särsk. övergående i bet.: mycket kylig. (År 1209) bleff en skarp Winter, som lenge warade. Schroderus Os. 2: 698 (1635). Här begynner nu att lägia sigh till före här wppe och fryser skarpt. Ekeblad BrClEkeblad 13 (1649). Väderleken .. (var icke) så skarp, at en förkylning kunde befaras. Höpken 1: 405 (1773). Det blåser skarpt, (dvs.) kallt och genomträngande. Weste FörslSAOB (c. 1815). Kölden (var) ovanligt skarp och fuktig i följd af det sedan flera dagar ihållande ovädret. Carlén Skuggsp. 1: 139 (1861, 1865). Jag tror det tinat opp något på morgonen, annars har det varit temligen skarpt i natt, fyra grader kallt, fast vi intet hunnit längre än in i Oktober. Blanche Bild. 2: 177 (1864). Trots det svåra snöväder med skarp blåst, som rådde i går, fann man dock hela .. tingssalen full af människor. GHT 1897, nr 278, s. 2. Över ansiktet och neråt halsen hade hon röda strimmor och fläckar. Hon fick ibland nässelutslag. En skarp vårdag som denna måste vara påfrestande. Arnér VackVäd. 95 (1950). särsk. (†) om vind, övergående i bet.: osund, skadlig; anträffat bl. bildl. Iagh skal vpweckia itt skarpt wäder emoot Babel. Jer. 51: 1 (Bib. 1541; Luther: einen scharffen wind, Vulg.: quasi ventem pestilentem, gr.: ἄνεμον καύσωνα διαφϑείροντα; Bib. 1917: en fördärvares ande).
β’) (numera mindre br.) som sol: brännande. Hvem kunde stå ut med dagens skarpa sol, utan att insvepa sig i någon välgörande skugga? Almqvist AMay 98 (1838).
γ’) om hetta; förr särsk. i utvidgad anv., helt liktydigt med: stark; jfr β o. 17 l. Smälltning uti eldfasta Diglar har jag .. icke haft tillfälle att försöka, i brist af tjänlig Ugn och af utwäg till den skarpa hettans åstadkommande. Rinman JärnH 327 (1782).
δ’) om luft under viss årstid l. vid viss tidpunkt o. d.: som kännes stark l. frisk l. verkar starkt (tröttande) på sinnena; i sht förr äv. allmännare, om luften ss. ämne l. element: som har stark verkan på levande varelser o. d.; äv. bildl. Denne skarpe nordske lufften kunde .. genom .. (framförande av franska lustspel) något mildras, ock månge bizarre humeurer .. sijn feel erkänna, ock sielfwe åt dem lee. SColumbus (1679) i 2Saml. 22: 104. Then skarpa Luften osz mång Anstööt ofta wåller. / Och i wår usla Kropp it farligt Wäsen håller. Spegel GW 115 (1685). Luften är skarp om våren. Weste FörslSAOB (c. 1815). (Sv.) Skarp luft (fr.) air vif. Hammar (1936).
δ) om sveda o. d.: intensiv; stark; jfr 17. Serenius Eee 3 b (1734). ÖoL (1852).
e) ss. beteckning för det sätt på vilket ngt verkar på estetiskt sinne l. stilkänsla o. d.: (chockerande) kraftig l. stark; hård; jfr 6 c. Wid de (bibel-)språk, som wäljas till Inledning (för ett skriftetal), bör Talaren altid undwika det skarpt bildliga. Ödmann AnvSkrift. 17 (1822). (Chr. J. Boströms) framställningssätt (är) aldrig hårdt eller skarpt, utan det bibehåller alltid en konkret prägel. Nyblæus Forskn. IV. 1: 7 (1895).
15) om sak l. person: hård (se d. o. 8); omild; sträng; särsk. (o. utom i vardagligt spr., särsk. om person, numera nästan bl.) i fråga om uppträdande l. (företrädesvis) ngt yttrat l. skrivet l. tonfall l. blick (se d) l. dyl. o. i sådana anv. äv.: frän (se FRÄN, adj.1 3), besk (se d. o. 2 b), bitande, syrlig, bitter; jfr 10 c γ, 14 d γ, 17 e. Ge ngn en skarp varning. Påpekandet gjordes i skarpa ordalag. Rikta skarpa förebråelser mot ngn. Han hade ett skarpt svar på tungan. Han talade med bister uppsyn och i skarp ton. Jag retade honom, och han blev skarp mot mig. En skarpt avfattad tillrättavisning. I skarpt förebrående ton. G1R 10: 308 (1535; om brev). (Profeten Amos) är .. skarp, och straffar Israels folck mest offuer hela bokena. FörsprAm. (Bib. 1541). The otrogna skal Christus, effter skarpesta retten och lagen, .. fördöma til ewigh fördömelse. PErici Musæus 1: 12 a (1582). Skarp aga giör blödigh Barn. Grubb 722 (1665). (Sv.) Säga en skarpa sanningen, (lat.) veritatem severe proferre. Ihre (1769). Oscar I Straff 61 (1840; om kroppsstraff). Henrik VIII och hans begge döttrar voro ett skarpare tyrannslägte, än alla Stuartar tillsammanstagna. Hwasser VSkr. 2: 354 (1851). Geijerstam KampKärlek 15 (1896; om leende). Du åker nog fast .., för Synålen (dvs. en lärare) är skarp. Och du fuskade. Swensson Willén 47 (1937; utan ordlekande anspelning på öknamnet). Det norska kommunistpartiorganet Friheten innehöll på måndagen en ovanligt skarp och kritisk ledare med kommentar till Chrustjevs avsättning. DN(A) 1964, nr 286, s. 7. — särsk.
a) (numera mindre br.) om (person med hänsyn till) uppsyn l. utseende: bister, hotfull; vresig, arg. (Sv.) Skarp uppsyn .. (fr.) mine refrognée. Weste (1807). Hans hustru var en stor, lång menniska, ej ful, men med ett skarpt och motbjudande utseende. Lilljebjörn Minn. 129 (1874). Johansson (som icke lyckats genomdriva sina önskemål) såg i går .. ganska mörk och skarp ut. Billing AntRiksd. 208 (1901).
b) om tunga ss. metonymisk beteckning för sätt l. förmåga att uttrycka sig (i tal l. skrift): dräpande, vass, bitande, (fränt) gisslande. Med skarpa tungan lättar Buckingham / Den hätska tyngd som ligger på hans hjerta. Hagberg Shaksp. 4: 311 (1848). Lady Astor .. gjorde .. sig känd och fruktad över hela England för sin kvicka och skarpa tunga. DN(A) 1964, nr 119, s. 11.
c) (vard.) som har skarp tunga (se b); äv. närmande sig bet.: grälsjuk, ragatig. Friherrinnan (var) en skarp fru, som .. borde räkna sina anor ifrån fru Sokrates. Cederborgh OT 2: 30 (1810). I hufvudsak hade sjelfva de gamla skarpa fruarna blott föga att anmärka (på en viss bjudning). Hedenstierna Fideik. 101 (1895).
d) om öga l. blick l. handlingen att se på ngn l. ngt: sträng l. förbittrad; särsk. med bibegrepp av 17 c. (Sv.) Se skarpt på en, (lat.) Visu aliquem intueri exasperato. Sahlstedt (1773). Trotsigt och med glöd i blicken, / .. Kungen .. / Såg i ögat skarpt på Cid. Oscar II I. 2: 129 (1859, 1886). Vrede det var som glödde / Ur skarp och talande blick. Bååth GrStig. 140 (1889).
e) (numera bl. tillf.) övergående i bet.: som innebär l. präglas av våld l. maktmedel; förr äv. i n. sg. best. i substantivisk anv.: maktmedel. Werldzligh Öffuerheet .. (har fått befallning av Gud), at hon emoot allahanda förargelse skal bruka thet skarpa, och läta swerdet haffua sin friya gång. LPetri 2Post. 162 b (1555). Hertigen (dvs. hertig Karl som låtit fängsla två adelsmän) förehar något skarpt, det är säkert. Mellin Nov. 1: 607 (1832, 1865).
f) (†) om liv l. livsuppehälle l. tid: svår, hård (se d. o. 6). (Vi) vete .. ingen rådt huar vårtt (krigs-)folk skal bliffua .., medhan så skarp tijdt är her i vplandt, som eder väl är vitterligit att the få ecke her theris berning. G1R 5: 81 (1528). Thett är iu for öghonen (: effther thet bethen är wordin någhot lithet skarpare och snäffre, än almenth waant är:), att inghen nu finnes meer, som .. will holla sitt barnn till Schola och låtha komma till kyrkiotienesten. LPetri Œc. 46 (1559); jfr BETA, sbst.2 c. Durktågandet genom et utblottadt Land i skarpa wår-tiden .. fordrade .. redbara penningar och lång tid. Loenbom Stenbock 2: 177 (i handl. fr. 1711). Första sommaren kändes lifwet skarpast och wärst (för nybyggarna). Almqvist Grimst. 24 (1839).
g) (numera mindre br.) om allvar: bister, hård; utan bestämd avgränsning från 19. (Av enviget mellan Alrik o. Erik) vart skarpt alfwar och ingen barnaleek. LPetri Kr. 28 (1559). Hallström BCap. 36 (1900).
h) om instruktion l. fullmakt o. d.: precis o. sträng. Såsom E. G. N. vel veet, at här (i Åbo) är itt hårt folk .., synes vara högeligen aff nöden, at .. (den nye borgmästaren) bliffver med een skarp fulmacht och instruction i embetet införd och confirmerat. OxBr. 12: 285 (1646). Fahlcrantz Kyrkoh. 215 (1907; om instruktioner).
i) (numera föga br.) i fråga om sätt att följa l. överensstämma med dogmer l. utöva saklig kritik o. d.: rigorös, sträng; särsk. ss. adv. Den skarpt kritiska (forskaren) Witstein. Agardh ThSkr. 1: 88 (1843, 1855). De skarpt Lutherskt-ortodoxa meningarne beskyllde .. (vissa teologer) för rationalism och semipelagianism. Dens. BlSkr. 1: 44 (c. 1855).
16) (numera föga br.) som sätter ens tålamod l. tolerans på prov o. d.; anträffat bl. i uttr. väl l. något l. litet för skarpt, väl l. något l. litet för starkt. Att man i närvarande tid på allvar vill framkomma med .. (påståendet att ur fröet från en viss växt en annan kan uppkomma) och på köpet göra det till föremål för ett föredrag i en vetenskaplig sammankomst .. synes dock något för skarpt. BotN 1840, s. 144. Callerholm Stowe 8 (1852: litet). Helsingfors har icke mer än en .. (barberare), hvilket jag tycker vara väl skarpt. SöndN 1862, nr 41, s. 1.
17) om (ngt präglat av) handling l. skeende l. verksamhet (särsk. strid l. stridshandling): som sker med l. utmärkes av (stor) intensitet l. häftighet l. kraft l. eftertryck l. som sker med osv. högt tempo (o. stor kraft l. energi); intensiv; häftig; ivrig; våldsam; hård (se d. o. 9); kraftig; rask l. snabb (o. kraftfull l. energisk); äv. ss. bestämning till personbetecknande vbalsbst. o. d. (se f) l. konkret föremål (se j, k); numera ofta (i sht ss. adv.) med mer l. mindre vardaglig prägel; jfr 14 c, d, 20. Skarp konkurrens. Skarp diskussion, dispyt, ordväxling. Skarp pluggläsning, språngmarsch, träning (vard.). Hästen föll in i skarpt trav. Efter en stunds skarp ritt var man framme. Arbeta, spela, springa skarpt (vard.). Apg. 15: 39 (NT 1526; om träta). Trängd Fiende fächtar skarpt. Grubb 821 (1665). (De svenska o. danska härarna) drabbade .. tilsamman. Slaget blef skarpt. Celsius G1 1: 42 (1746). ”Björn, kom hit till roder, / grip det skarpt med björnram.” Tegnér (WB) 5: 74 (1825). För dottern i huset slår skarpt ingeniörn, / Och fruarna hwiska i vråar och hörn / Om förlofning. Nordlund Bit. 147 (1894). Spelet (i en fotbollsmatch) var skarpt, nästan våldsamt. NordIdrL 1901, s. 312. En fylking vildgäss (kom) i skarp flykt susande fram över dem. Lagerlöf Holg. 2: 86 (1907). En och annan gång tidigare har hon kallat Kjell Claësson min pappa eller min styvfar, men jag har protesterat skarpt. .. Han är .. knappt ens min vän. Sjögren TaStjärn. 18 (1957). — särsk.
a) om hugg l. bett (se d. o. 2) l. stick o. d., med visst bevarat bibegrepp av 1 (f); äv. bildl. (jfr 1 h), i uttr. betecknande utväxling av sårande ord o. d. (jfr 15). Ther en törnetagge stinger .. (Kristus) boordhe tich aff retto wara stungen medh hundradhetwsendt törner och än thå mykit scarpare. OPetri 1: 85 (1526). Intet hugg, hur skarpt det föll, han (dvs. den stridande) kände. Runeberg (SVS) 1: 187 (1831). De talade blott halfhögt .., men därvid flögo de giftigaste sting och de skarpaste hugg helt tyst från den ena till den andra. Cederschiöld Riehl 2: 31 (1878). WoH (1904).
b) (numera föga br.) i fråga om vapens sätt att skjuta: som utmärkes av stor genomslagskraft hos projektilen l. haglet; särsk. ss. adv. (i uttr. skjuta skarpt): med stor genomslagskraft hos projektilen osv. Räfflade böszor hållas före skjuta skarpt. Greiff Jagt 61 (1828). För grofva gevär, der man ej egentligen åsyftar qvickaste skjutningen, utan huvudsakligen önskar den skarpast och på längsta håll, göres borrningen vid svansskrufven vidast. Svederus Jagt 14 (1831). Bergström HbJagtv. 81 (1872). jfr: Man ansåg (till en början), att stålpipor (på hagelbössor) icke dödade, att de voro för hårda, att de icke sköto ”skarpt” (osv.). Alm VapnH 206 (1927).
c) om blick l. handlingen l. sättet att se på ngn l. ngt: genomträngande; intensivt fixerande; intensiv; jfr 15 d. 2Kon. 8: 11 (Bib. 1541). (G. I) hade .. skarpe ögon, liten raack nässa. Brahe Kr. 3 (c. 1585). Hans forskande blick .. tycktes vilja tränga igenom .. (hennes ansiktes) likgiltighet och blotta sanningen med ett enda snitt, så skarp var den. Benedictsson Eftersk. 15 (c. 1885). (Han) höll sig till vad där fanns i sillväg (på smörgåsbordet), alltunder ett skarpt bligande åt brännvinskaraffen. Siwertz Varuh. 39 (1926). Han hade .. skarpa men vänliga ögon. Gustaf-Janson ÖvOnd. 33 (1957).
d) om handlingen l. sättet att tänka l. fundera o. d.: intensiv, koncentrerad; särsk. ss. adv.; jfr 10 c. (Det) vore önskligt att Tj(enste) Qv(innans) Son komme undan så att ej öfverbefolkning i bokmarknaden uppstode. Vi ha tre veckor qvar och jag ber Eder (dvs. förläggaren A. Bonnier) tänka skarpt på denna bok. Strindberg Brev 6: 19 (1886). Bombi Bitt sög på sin snugga och funderade skarpt. Nilsson Bombi 85 (1932). Sådana familjer, där man .. får kalkylera ganska skarpt för att få över den slant (till skatt), som skall rulla in över stadshusdisken varje kvartal. SvD(A) 1933, nr 35, s. 6.
e) som utföres med spänd uppmärksamhet, uppmärksam, noggrann; äv. (om kontroll, bevakning o. d.) med bibegrepp av 15. (På grund av det lybeckska kriget) är storligen behoff, atuj på alle sidhor haffue eth nöge och skarpt vpseende. G1R 11: 33 (1536). Lyssna, lyssna skarpt, om vi icke åt något håll höra galoppslag af hofvar emot marken. Almqvist GMim. 2: 131 (1842). Den skarpaste utkik hölls och den strängaste tystnad rådde ombord (på de i en nattlig stridsövning deltagande fartygen). IllMilRevy 1898, s. 105. SD(L) 1905, nr 11, s. 6 (om korrekturläsning). Hon ställde sig i profil och gav sin figur en skarp mönstring. Krusenstjerna Pahlen 7: 19 (1935). PedT 1955, s. 3 (om övervakning o. kontroll).
f) ss. bestämning till vbalsbst. betecknande person l. djur l. sak som utför viss handling l. verksamhet l. till ord betecknande (person med) viss egenskap; äv. motsv. l; jfr 18, 19. Skarpaste maanare, wärsta betalare. Grubb 723 (1665). Utan den inflytelse (min hustru) Charlotte på mig utöfvat, skulle (jag) varit en skarp egoist med starka och okufvade sinnliga passioner. Hwasser VSkr. 1: 91 (1852). Här är ett skepp, som heter Stigande, hvilket vi påstå vara den skarpaste seglare. Lönnberg FnordSag. 1: 49 (1870). Skarp fotgängare, seglare, trafvare. Sundén (1888). Roos Skepp 55 (1896; om melankoli). (Göteborgsföretagen) Keillers och Lindholmen hade så länge bägge funnits till varit skarpa konkurrenter. Götaverk. 4: 3 (1931).
g) om eld: som brinner häftigt; kraftig. Den under glasyren vid skarp eld inbrända svarta (porslins)-färgen. TT 1872, s. 243.
h) om regn(skur) l. snöfall: kraftig, häftig. När Wäder-Guden ter sig wred, / Och sänder skarpa skurar ned / Af slagg och mycken wäta. Frese VerldslD 28 (1714, 1726). Skarpa och täta regnskurar besvärade oss dageligen. Brelin Resa 15 (1578). Wallengren Mann. 160 (1895; om regn).
i) (numera föga br.) om sjukdom: häftig, svår. (Jag) Wil .. lathe thet ther widh bliffua, at Pestilentzien .. een skarp, gifftigh Siukdom .. är. Berchelt PestOrs. A 7 b (1589). OxBr. 3: 62 (1623).
j) hippol. om betsel: som verkar kraftigt, hård; jfr 15. Skarp är .. den stång (dvs. det stångbett), som har ett tunt munstycke och jemförelsevis långa underskänklar. Wrangel HbHästv. 262 (1885).
k) (i sht jakt., ngt vard.) om skott, liktydigt med: som har stor l. stark krutladdning. En Winchester, av samma typ som min Marling, fastän avsedd för något skarpare skott. Armfelt VildmPar. 27 (1920).
l) närmande sig l. övergående i en rent förstärkande innebörd: (mycket) stor; särsk. (o. numera företrädesvis) dels ss. adv.: mycket, i hög(sta) grad, dels i uttr. på det skarpaste, i högsta grad; jfr 2 h, 14 d α, γ α’, γ’. Hans M(ayes)t(ät) talar skarpt om att wärffua, och skall Greffuen af Dona till dän ändan med dät snaraste åt dantzig och prÿszen. Ekeblad Bref 1: 383 (1654; rättat efter hskr.). Få allmogen höra att thet blifwer een så skarp uthskrifning (som den föreslagna), så drager theras unga manskap af åth Bergzlagen, ther äre the frije för uthskrifningen. RARP 6: 76 (1657). Helt skarpt blef der nu drucket allt i det kungahus, / hvar enda kämpe tog sig ett ärligt julerus. Tegnér (WB) 5: 124 (1820). Skarp flit. Sundén (1888). Undersökningar visade, att de svagt brända teglen voro salthaltiga, medan de skarpt brända teglen icke visade något tecken därtill. TT 1900, K. s. 74. Pappa tycker .. förfärligt illa om att ni blir hemföljda av unga herrar. Det ogillar han verkligen på det skarpaste. Hedberg DockDans. 105 (1955).
18) (†) om fiende: svår, stark; jfr 17 f. Wij haffue en skarpan och trägen fienda widh fååtz, then hwarken natt eller dagh läter oss bliffua til fredz. LPetri 1Post. X 2 b (1555). Fryxell Ber. 1: 21 (1823).
19) [jfr 15 g, 17 f] (numera mindre br.) om allvar (jfr 15 g): absolut, full(aste); särsk. i uttr. på skarpt allvar l. skarpa allvaret l. skarpaste allvar l. allvaret, på absolut l. fullt l. fullaste allvar; på rena rama allvaret. Berzelius Res. 191 (1819: på skarpa allvaret). Det är väl bara en pojkcourtise .. (sade presidentskan). — Nej, minsann! — menade Hofrättsrådinnan — Det lär vara skarpa allvaret. Knorring Qvinn. 2: 45 (1836). Liljecrona RiksdKul. 264 (1840: på skarpaste alfvar). SvLekar(GAAkad.) 1: 16 (1847: på skarpa allvaret). (En japansk skolyngling) är soldat och sportsman på skarpaste allvaret. Nyblom Österut 123 (1908). (Till Paris) var det .. (Henry James) tydde, när han 1875, för sjätte gången, drog österut över Atlanten, denna gång på skarpt allvar. Johanson SpeglL 200 (1922, 1926).
D.
20) [eg. specialanv. av 14 b o. 17; delvis möjl. äv. eg. bildl. anv. av 2] (numera bl. tillf.) om sätt att betona l. gm tryck framhäva stavelse l. ord l. (i musik) taktdel o. d.: stark o. d.; förr äv. (om accent): akut. Hof Skrifs. 130 (1753; om accent i grekiska). Vanligtvis, men ej alltid, uttalas en stafvelse i hvarje ord med större styrka än de öfriga. Denna stafvelse säges hafva ljudvigt, eller tonvigt, eller skarp accent. VetAH 1855—56, s. 73. Första motivet .. (i månskenssonaten) når kulmen genom en skarp accent på ojemn taktdel. Norman MusUpps. 138 (1884). (Accenten kallas) akut (skarp), då stafvelsen afslutas medelst ett tvärt afbrott i eller åtminstone en stor minskning af intensiteten, t. ex. já. Noreen Pros. 12 (1897). — särsk. bildl. Af Calvin lägges den skarpaste accent på den passiva lydnadsskyldigheten (mot överheten). Bolin Statsl. 1: 159 (1868). NysvSt. 1925, s. 69.
E. svårgenomtränglig l. torr o. d.
21) (numera i sht i vissa trakter) hård (se d. o. 1); hårdtorkad; styv (o. skör); förr äv. (om bolin): hårt spänd. För langor oc annan skarpan fisk (har betalats) 18 (mark). VadstKlUppbB 2 (1539). Våre fougter schole nu strax lathe upskäre all then hvas, för ähnn han bliffver styffvere och skarpere, som i hvars och eenss befalning vare kann. G1R 29: 192 (1559). 2SthmTb. 6: 433 (1581; om bolin). Därs. 8: 107 (1589; om trävirke). Om kakan är aldrig så skarp, kommer någon som brÿter henne. Celsius Ordspr. 2: 117 (1709). Utur skarpan sten Du (dvs. Gud) Wattu-kiällor biuder. Frese Pass. 75 (1728). (Skolpojkarna) krigade med skarpa snöbollar. Topelius Vint. III. 2: 141 (1897). Skjortbröstet (på en nyköpt skjorta) var lite skarpt. Men dess skarphet var samtidigt mjuk och sober. Höijer Stjärnkl. 195 (1943); jfr 1 c. — särsk.
a) (†) om säd, = HÅRD 1 a. ConsAcAboP 7: 256 (1692).
b) om hand, = HÅRD 1 n. Schroderus Dress. 213 (1610). Obeslutsamheten knöt sina skarpa händer om hans .. hjerta. Blanche Våln. 620 (1847).
c) (†) bildl., om ämne l. fråga som behandlas: svår att komma till rätta med, kinkig, knivig. Annerstedt UUH Bih. 1: 389 (i handl. fr. 1648).
22) om (markområde l. trakt o. d. med tanke på dess) jordmån: torr (o. sandig l. mager); karg; utom i vissa trakter, bygdemålsfärgat, numera nästan bl. (i fackspr.) om skogsmark l. skog l. skogstyp med tanke på marken: mycket torr (o. mager), i sht förr äv. i överförd anv. om skogsmarks läge. PrivSvStäd. 3: 653 (1589). Söder uppå Ölandh .. (finns) tämmeligh skarper och tårr jordmån på såmblige orter. Bolinus Dagb. 66 (1679). Där som tilförende woro de skarpaste Hedar och Måsar, äro nu de härligaste Ängar och Sädes-åkrar. Serenius EngÅkerm. 172 (1727). De fläste (orkis-)arter wäxa i ängar som äro lågländte. .. Nattfiolen likwäl så på skarpa ängar som ofta i skogar. Retzius FlOec. 473 (1806). Ström Skogsh. 73 (1822; om läge). Jag tänkte, rörd, på all den ädla säden / Af tro, af fröjd, af frid, af himlasvar, / Som, strödd af dessa män (dvs. tidigare svenska skalder) i dikter ljufva, / Framlockat skörd ur skarpa Nordens tufva. Atterbom SDikt. 1: III (1837). (Tallen) växer .. på de mest olikartade lokaliteter, såsom skarpa sandmoar, nästan nakna berg och klippor, sura myrar. AtlFinl. 12—13: 3 (1899). Den västra delen af Himmerland är skarp och sandig jord, som det lönar sig klent att odla. Lundquist Jensen HimmH 135 (1907). Lavrika skogar med bottenskikt av enbart eller nästan enbart lavar .. benämnes ofta ”skarpa” eller ”utpräglade lavskogar”, de uppträda framför allt på mycket torra platser. SvGeogrÅb. 1944, s. 41. (Dålig vattentillgång o. nöjaktig näringstillgång ger i fråga om skog) Skarp ristyp. 2BonnierKL 12: 427 (1946).
Ssgr: A: (1 f, 17 a) SKARP-BITEN, p. adj. (i sht i fackspr.) om djur, särsk. hund: som biter skarpt l. har skarpt bett. Svederus Jagt 67 (1831; om hund).
Avledn.: skarpbitenhet, r. l. f. (i sht i fackspr.) 2NF 21: 1240 (1914).
-BLADIG.
1) (numera föga br.) till 1: som har blad med vassa kanter. Beckman Påfv. 97 (1880; om palmer). Sjöstedt Västafr. 234 (1904; om palmer).
2) (†) till 1 c: som har sträva blad; i uttr. skarpbladig lungört, om växt av släktet Pulmonaria Lin., sannol. Pulmonaria officinalis Lin. ssp. obscura (Dum.) Murb., vanlig lungört. Franckenius Spec. D 2 a (1659).
(10 a γ) -BLICK. skarp blick (för ngt); snabb o. genomträngande l. säker l. subtil uppfattnings- l. urskillningsförmåga, (intuitiv) klarsyn; skarpsinne. Politisk, psykologisk, vetenskaplig skarpblick. Hammarsköld SvVitt. 1: 86 (1818). (Jag) märkte .. genast, med kärlekens skarpblick, att denne hök (dvs. en sprättig kavaljer) slog efter min dufva. Adelsköld Dagsv. 1: 129 (1899). Med en indians skarpblick för alla vägmärken. Östergren (1939). Det ligger .. något typiskt frödingskt i denna (Frödings) skarpblick för draget av sagoberättare hos (Zola). Olsson Fröding 295 (1950).
(10 a γ, 15 d, 17 c) -BLICKANDE, p. adj. (skarp- 1836 osv. skarpt- 1939 osv.) särsk.
1) till 10 a γ: som har skarp blick; äv. (om iakttagelseförmåga o. d.): som präglas av skarpblick. SvLittFT 1836, sp. 377 (om iakttagelseförmåga). Langlet Ung. 418 (1934).
2) till 17 c: som har en skarp blick. Dahllöf Skumr. 151 (1917; om ögon).
(14 a) -BLÅ. (skarp- 1915 osv. skarpt- 1939) skarpt blå. Granlund Prins. 122 (1915; om himmel).
(2 a) -BOTTNAD, p. adj. sjöt. som har skarp botten. Uggla Skeppsb. SvFrLex. (1856; om fartyg). Balck Idr. 1: 395 (1886; om kanot).
(2 d) -BRASSAD, p. adj. sjöt. skarpt brassad. Hornborg Segelsjöf. 452 (1923; om rår).
(1) -BRODDAD, p. adj. försedd med skarp brodd l. skarpa broddar; särsk. (i sht hippol.) till 1 b, om hästhov l. häst. Sparre Gård. 214 (1928).
(1) -BRYNT, p. adj. som brynts skarp. Flensburg Sång. 112 (1915; om svärd). TurÅ 1954, s. 295 (om liar).
(17 l (o. 21)) -BRÄND, p. adj. (numera mindre br.) om (lera till) tegelsten: hårdbränd l. glaserad. TT 1899, K. s. 20.
(2 h) -BUKTAD, p. adj. (mera tillf.) starkt buktad. Hallström Sagodr. 131 (1910; om näsa).
(1) -BULT. sjöt. bult (se bult, sbst.1 11) med en spetsig (o. hullingförsedd) ända som slås in i trä. Dalman 9 (1765).
(2 a) -BYGGD, p. adj. (numera mindre br.) skarpt byggd. Jungberg (1873).
(1) -EGG. (numera bl. mera tillf.) skarp egg. SFS 1847, nr 32, s. 10.
(1) -EGGAD, p. adj. som har skarp egg l. skarpa eggar; äv. dels oeg., om tand l. kant (t. ex. på insektskropp) o. d., dels bildl. (motsv. skarp, adj. 15). Tessin Bref 1: 237 (1753; om bedömande l. prövning). Hvasskantig [skarpeggad], acutangulum .. (kallas) en kantig kropp, hvars sidoytor äro urhålkade, så att kanterne framskjuta skarpt. Marklin Illiger 37 (1818). Nilsson Fauna 4: 709 (1855; om hajtänder). Moberg Utvandr. 223 (1949; om kniv).
(6) -ETSAD, p. adj. skarpt etsad; särsk. bildl. Han mindes deras sista möte. .. Skarpetsad stod kvällens heliga stund för hans minne. Wilhelm Tall. 32 (1919).
(1) -FILA, -ning. med avs. på såg l. sågtand o. d.: fila skarp. Sonesson BöndB 1005 (1955).
(2) -FLIKIG. som har spetsiga flikar. Rig 1954, s. 8 (om akantusblad).
(17) -FLUGEN, p. adj. (i sht i fackspr.) som flyger snabbt l. har väl utvecklad flygförmåga. Wadman Saml. 2: 183 (1827, 1835; om slaghökss. bildl. beteckning för gevärskula). Rosen GrönK 37 (1940; om stenfalk).
(2) -FORMAD, p. adj. som givits l. har skarp form. Hörner ResLop 56 (1936; om krön på sanddyn). Rig 1954, s. 6 (om akantusblad).
(21) -FRUSEN, p. adj. hårdfrusen. Hahr HbJäg. 355 (1866; om mark). Burman VargFjäll. 178 (1945; om löv).
(2, 6) -FÅRIG. som har skarpa fåror (l. skarp fåra). Rosenius SvFågl. 2: 61 (1921; om skalstruktur hos fågelägg).
(1 e) -GRUND. (†) vasst l. spetsigt klipprev l. dyl. ÖoL (1852).
(14 a) -GRÖN. (skarp- 1919 osv. skarpt- 1939) skarpt grön. TurÅ 1919, s. 194 (om rågfält o. gräsvallar).
(14 a) -GUL. (skarp- 1894 osv. skarpt- 1939) skarpt gul. Bååth-Holmberg Spillr. 96 (1894; om eldslågor).
(2 b) -GÄNGA. tekn. skarp gänga. TT 1895, M. s. 98.
(2 b) -GÄNGAD, p. adj. tekn. som har skarpa gängor; särsk. om skruv. Luttropp Svarfk. 391 (1839).
(2 b) -GÄNGIG. (numera mindre br.) tekn. skarpgängad. Luttropp Svarfk. 388 (1839).
(1) -HAMMARE. [jfr t. scharfhammer] bleckslag. räckhammare med skarpslipad pen. Scheutz Bleckarb. 9 (1849).
(21) -HATT. (i vissa trakter) styv hatt; särsk. om rundkullad sådan hatt, ”kubb”. TurÅ 1915, s. 225. Östergren (1939; om kubb).
(2) -HUGGA, -ning. (i sht i fackspr.) hugga (ngt) så att det får skarp(a) kant(er); särsk.: hugga (ngt) i skarp fyrkant. Nordforss (1805).
(2) -HUGGEN, p. adj. (i sht i fackspr.) huggen så att skarp(a) kant(er) erhållits; särsk.: huggen i skarp fyrkant; äv. oeg., särsk. dels om klippa: skarp (se skarp, adj. 2), dels om ansikte: som har kantiga o. markerade drag (jfr skarp, adj. 7). Weste FörslSAOB (c. 1815; om bjälke). Öfver löfmossan sträcka sig krokiga torra grenar. De stå skarphuggna mot den djupblå himlen. Rosenius Naturst. 54 (1897). Skottsberg Båtf. 8 (1909; om klippor). Berg Krig. 135 (1915; om ansikten).
(10 a) -HÖRD, p. adj. (numera bl. mera tillf.) som har skarp hörsel; äv. till 10 a α: som har skarpt fonetiskt gehör. Idun 1888, s. 380.
Avledn. (mera tillf.): skarphördhet, r. l. f. NysvSt. 1925, s. 75 (i fråga om fonetiskt gehör).
(2) -HÖRNAD, p. adj. skarphörnig. MorgP 1950, nr 329, s. 6 (om stenblock).
(2) -HÖRNIG. som har skarpa hörn (l. skarpt hörn). Nordforss (1805).
(13) -INRIKTAD~020, p. adj. (i sht i fackspr.) skarpt inriktad. SvD(A) 1961, nr 56, s. 11.
(6 e α, 13) -INSTÄLLNING~020. särsk. till 6 e α: inställning som ger skarp bild. Nyblæus Fotogr. 209 (1874).
(22) -JORD. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ”skarp” jord. ÅngermDombRenov. 1642, fol. 73.
(2) -KAMMIG. som har skarp kam (se kam, sbst.2 4, särsk. 4 b γ) l. skarpa kammar. TurÅ 1886, 2: 12. Antarctic 2: 195 (1904; om fjäll).
(2) -KANT. (i sht i fackspr.) skarp kant; fullkant; äv. i speciellare anv.: skarp fyrkant. UpsP 1860, nr 28, s. 1 (i speciellare anv.). Utliggare och visare bestå af en ensamt stående skarpkantad sten, som med sina skarpkanter visar rågångens riktning. TSkogshush. 1877, s. 133. Köparna (av ett slags stänger) bruka stipulera 100% eller 95% skarpkant. Edberg TräB 51 (1929).
(2) -KANTA, -ning. (i sht i fackspr.) ge (ngt) skarpkantig form; särsk.: såga (ngt) i skarp fyrkant. Ekman SkogstHb. 172 (1908; i pass., om planka).
(1, 2) -KANTAD, p. adj. som har (givits) skarp kant l. skarpa kanter; jfr -kantig 1, 2. Holmström Ström NatLb. 3: 90 (1852; om svärdfiskens svärd). Boken lägges (för pressning o. falsknackning) mellan ett par skarpkantade pressbräden. Key Amatörbokb. 58 (1929). Dahlin SvartL 209 (1934; om hjulspår). SoldILuftv. 1946, s. 32 (om granatsplitter). särsk.
a) (numera bl. mera tillf.) om (person med hänsyn till hans) ansikte: knotig, (mager o.) kantig. Wieselgren ÖAtl. 110 (1876; om personer). Strindberg SvÖ 1: 228 (1882; om ansikte hos gammal man).
b) bildl. Den historiska koloriten (har i G. III:s skådespel) ersatts med en konventionell förfining, och det vilda och påtagliga, det skarpkantade och karakteristiska, som bilda häfdernas verklighet stiliserats till en sorts historisk gobelinstil. Levertin G3 260 (1894). (Lucretius’) massiva hexametrar .. med sina starka cesurer .., sin djärfhet i hopfogningen af skarpkantade ord. Dens. Diktare 15 (1898).
-KANTIG. som har skarp kant l. skarpa kanter (jfr -kantad).
1) till 1; nästan bl. övergående i 2; äv. bildl., om person. Hartman Fl. X (1820; om växtstam). Nilsson Ur. I. 1: 38 (1839; om flinta använd till drillborr). Barn af 6 à 7 års ålder fingo (ss. straff i skolan) under en half timmes tid ligga på knä på skarpkantiga vedträn. LärovKomBet. 1884—85, III. 1: 14.
2) till 2; särsk. om föremål med fyrkantig genomskärning (t. ex. träbjälke); jfr 1. (Fr.) taillé à vive arête, (sv.) väl jämt och skarpkantigt hugget. Holmberg 1: 115 (1795). Rothstein Byggn. 37 (1856; om träbjälkar). Steffen BrittStröft. 309 (1895; om bergsformationer). Bildmark Entrepr. 236 (1921; om tegel).
Avledn. (till -kantig 1, 2): skarpkantighet, r. l. f. särsk. till -kantig 2. Weste (1807).
(1) -KLODD, p. adj. [senare leden avledn. av klo, sbst.1; jfr kloig] (†) som har skarpa klor. Dahlstierna (SVS) 127 (1698; om björnar).
(3) -KLYVA. (numera mindre br.) klyva (ngt) mitt itu (o. med rena klyvytor). Levertin II. 2: 29 (1888).
(1, 2) -KORNIG. som har skarpkantiga korn; särsk. till 2, om sand. AHB 123: 108 (1885).
(1, 2) -KÖLAD, p. adj. (i sht i fackspr., särsk. zool. o. bot.) som har (formen av) en skarp köl (se d. o. 2 b, särsk. b α, β); särsk. till 2. Nyman VäxtNatH 2: 179 (1868; om kanter på fröhus). (Fjäll-)kammarnas .. skarpkölade taggar. Strindberg TrOtr. 4: 175 (1897). SvRike I. 1: 248 (1899; om fiskbuk).
(9 b) -LADDA. ladda (vapen) med skarpt l. skarpa skott o. d.; förse med skarpladdning. Nordforss (1805).
(9 b) -LADDAD, p. adj. skarpt laddad; laddad med skarpt l. skarpa skott; försedd med skarp laddning. Cavallin Herdam. 4: 287 (i handl. fr. 1695; om gevär). Östergren (1939; om patroner). särsk. oeg. l. bildl. Framför mynningen / Utaf skarpladdadt swek jag stod. Hagberg Shaksp. 5: 310 (1848; eng. orig.: a fullcharg’d confederacy). Den unga sångareskola som i Sverige infört en efterbildning af .. (Heines) korta, konstlösa rytmer, och den epigrammatiska uddigheten i hans sluttanke, är allt för foglig och tam att på något sätt återgifva sjelfva slutintrycket af hans skarpladdade fras. Samtiden 1873, s. 523.
(9 b) -LADDNING. handlingen att skarpladda; äv. konkret: laddning med skarpt l. skarpa skott o. d. Weste FörslSAOB (c. 1815; abstr.). Strindberg Dödsd. 214 (1901; konkret).
(5) -LAGD, p. adj. (numera mindre br.) magerlagd. VRP 2/12 1736. Högberg JesuBr. 1: 172 (1915).
(17 l) -LASTAD, p. adj. (mindre br.) som har stor last, hårt lastad. Hornborg Fort. 244 (1910; om roddbåtar).
(21) -LERA. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = hård-lera. VetAH 1755, s. 190.
(22) -LINDA. (†) ”skarp” gräslinda. Salberg Gr. 7 (1696).
(1 c slutet) -LOSTA. (†) om (de i ä. systematik ss. en art uppförda) växterna Bromus Benekeni (Lge) Trimen, strävlosta, o. Bromus ramosus Huds., skugglosta. Liljeblad Fl. 74 (1816).
(14 c) -LUKTANDE, p. adj. som luktar skarpt. OoB 1894, s. 159.
(10 a) -LYDD, p. adj. (föga br.) = -hörd. Hemberg Kola 161 (1902; om rovdjur).
(22) -LÄNT, p. adj. (†) om trakt o. d.: torr (o. steril). LPetri Psalt. 107: 33 (1560).
(5) -LÄTT, p. adj. (†) magerlagd i ansiktet. Verelius 224 (1681). Schenberg (1739: Skarplott; felaktigt för Skarplett).
(1) -MAKARE. [jfr t. scharfmacher, person som skärper kvarnstenar, bildl.: upphetsare, skarpmakare] bildl., om politiker o. d. som bedriver skoningslös agitation mot l. intar en oförsonlig inställning till sina motståndare o. d.; särsk. (o. urspr.) om motståndare till socialdemokrati l. socialism. (En viss fabrikant i Elmhorn i Holstein) visade sig som den största skarpmakare, enär han strävade för att hindra varje tillstymmelse till samförstånd (i en arbetskonflikt). Förbundet 1911, nr 2, s. 5. I artiklar, som han (under första världskriget) publicerade i Vossische Zeitung och andra tyska tidningar, förde .. (den tyskvänlige R. Steffen) ett språk helt i stil med de värsta stortyska skarpmakarna. Höglund Branting 2: 67 (1929). ”Skarpmakarna” Z. Höglunds och Fredrik Ströms .. rasande agitation mot det borgerliga samhället. AB(A) 1931, nr 133, s. 4.
(22) -MARK. (utom i ssgn skarpmarks-podsol nästan bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) torr o. mager (ängs- l. skogs)mark. Levander DalBondek. 1: 245 (1943).
Ssg (i fackspr., mindre br.): skarpmarks-podsol. podsol av den art som ”skarpmark” utgör (med tunna lager av råhumus o. blekjord samt svagt utbildat anrikningsskikt). LAHT 1932, s. 159.
(6) -MATTNING. (i fackspr.) kraftig l. markerad mattning (se matta, v. 5). HantvB I. 2: 249 (1934; i fråga om lackerat träarbete).
(1) -MEJSEL. tekn. mejsel för bearbetning av metall, som har en jämförelsevis lång egg parallell med mejselns flatsidor; gradmejsel. JernkA 1833, s. 586. Jung Maskinelem. 16 (1916).
(14 d α) -MJÖLKIG. (†) om växt: som har skarp mjölksaft. Nyman VäxtNatH 1: 101 (1867; om växten Lobelia dortmanna Lin.).
(14 d α β’) -MÖJA. (†) växten Ranunculus acer Lin., smörblomma. Nyman VäxtNatH 1: 259 (1867).
(1, 2) -NÄBBAD, p. adj. försedd med skarp näbb. Nordenstreng Vik. 72 (1915; om kvinnlig stridsande i kråkskepnad). TurÅ 1954, s. 266 (om fjäll vars silhuett liknas vid en vråk).
(2) -NÄSAD, p. adj. (mindre br.) skarpnäst. Oljelund Saltstänk 75 (1923).
(2) -NÄST, p. adj. som har skarp näsa, vassnäst. Almkvist Turgenjef 2: 16 (1883).
Avledn.: skarpnästhet, r. l. f. Östergren (1939).
(21 b) -NÄVE. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, o. folklor.) i uttr. slå skarpnäve, om lek med två deltagare som slå varandra på knogarna för att se vem som kan härda ut längst, slå knogeld. Tillhagen (o. Dencker) SvFolklek. 1: 140 (1949; från Medelp.).
(14 c, d α) -OST. (numera mindre br.) ost (t. ex. av surmjölk) med stark lukt o. smak. Broocman Hush. 6: 7 (1736; använd till osttårta). LB 3: 609 (1906; om surmjölksost). UpplFmT 41: 134 (1927).
(14 d α) -PEPPAR. peppar av växten Piper nigrum Lin., starkpeppar, svartpeppar. GT 1786, nr 73, s. 4. Krook Handköpsben. 133 (1951; ss. apoteksvara).
(1 c) -RAPPA, -ning (VDAkt.). (†) rappa (hus o. d.) så att det får en sträv o. skrovlig yta (motsatt: slätrappa). VDAkt. 1837, nr 98. Sundblad Ups. 222 (1884).
-RIKTARE, se skarprättare.
(2) -RYGGAD, p. adj. skarpryggig. Montelius SvFornt. 131 (1874; om sten). Uppl. 2: 101 (1903; om svin).
(2) -RYGGIG. som har skarp rygg l. skarpa ryggar; äv. (om form o. d.): som utmärkes av skarp rygg osv.; äv. ss. adv.: i form av (l. med l. till) en skarp rygg. Brunius GotlK 3: 357 (1866; om rundstav med upphöjd ås). Längs hvarje stocks undersida (i en ryggåsstuga) är uthuggen en ränna som omsluter den underliggande stockens kullriga eller skarpryggigt tillhuggna öfversida. Nilsson HallMus. 88 (1902). Granö Altai 1: 29 (1919; om fjäll). SvGeogrÅb. 1927, s. 57 (om form hos rullstensås).
(1) -RÄTTA. (†) avrätta (ngn); äv. bildl., i fråga om skoningslös kritik; jfr rätta, v.2 16. Wollimhaus Ind. (1652). Skarprättande kritik. FinBiogrHb. 33 (1895).
-RÄTTARE, se d. o.
(14 a) -RÖD. skarpt röd, högröd. Fogelström Vakna 195 (1949; om gardiner).
(2) -RÖSTAD, p. adj. som har skarpt röste l. skarpa rösten. Hasslöf SvVästkustf. 505 (1949; om tak).
(14 d α) -SALTAD, p. adj. (skarp- 1854 osv. skarpt- 1939) (ngt vard.) hårdsaltad; äv. bildl., om framställning o. d.: mycket saltad (se salta 3 b β). RopRöst 1854, s. 59 (om predikospråk). Bergroth FinlSv. 333 (1917).
(14 d β) -SALVA. farm. o. veter. blistersalva. Juhlin-Dannfelt (1886).
-SEENDE, p. adj. (skarp- 1729 osv. skarpt- 1860 osv.)
1) till 10 a (β): som ser skarpt, skarpsynt (se d. o. 1). Cellarius 109 (1729).
2) (numera bl. mera tillf.) i oeg. l. bildl. anv. av 1: skarpsynt (se d. o. 2). Bergius Småsak. 6: 85 (i handl. fr. 1733; om försiktighet). Reuterdahl Mem. 289 (1860; om person).
3) (numera bl. mera tillf.) till 17 c: som har skarp blick. Carlén Köpm. 1: 52 (1860; om ögon).
(17) -SEGLANDE, p. adj. (skarp- 1846 osv. skarpt- 1939) (numera bl. mera tillf.) snabbseglande. Carlén Ensl. 1: 9 (1846).
(17) -SEGLING. (numera bl. mera tillf.) snabbsegling; äv. om egenskapen att vara snabbseglande. Carlén Ensl. 1: 8 (1846; om egenskap hos båt).
(13) -SIKTARE. (numera bl. mera tillf.) person som siktar (o. skjuter) säkert. Carlstedt Her. 2: 212 (1833).
(10 a) -SIKTIG. [jfr t. scharfsichtig] (†)
1) = -synt 1. Linc. (1640; under acutus). Schultze Ordb. 4031 (c. 1755).
Avledn. (till -siktig 1, 2; †): skarpsiktighet, r. l. f. [jfr t. scharfsichtigkeit] skarpsynthet. Öghonens skarpsichtigheet. Linc. (1640; under acies). Schultze Ordb. 4032 (c. 1755).
(1) -SILL. (den till sillsläktet hörande o. till ansjovisframställning använda) fisken Sprattus sprattus Lin. (som har en av kölfjäll bildad skarp o. sågtandad kant på buken), vassbuk. Rothof 437 (1762).
Ssgr: skarpsill- l. skarpsills-ansjovis. ansjovis av skarpsill. Ekenberg (o. Landin) 281 (1889).
-fiske. Nyström SvGeogr. 319 (1895).
-landvad. fisk. landvad för skarpsillfiske. SvFiskelex. (1955).
-snörpvad. fisk. snörpvad för skarpsillfiske. (Haneson o.) Rencke Bohusfisk. 135 (1923).
-stim. (Haneson o.) Rencke Bohusfisk. 134 (1923).
-trål. fisk. trål för skarpsillfiske. Hasslöf SvVästkustf. 197 (1949).
-vad. fisk. (land- l. snörp)-vad för skarpsillfiske. (Haneson o.) Rencke Bohusfisk. 215 (1923; om snörpvad).
-yngel. Stuxberg Fisk. 384 (1895).
(17) -SIMMANDE, p. adj. (i sht i fackspr.) snabbsimmande. FoFl. 1951, s. 154 (om kräftdjur).
(10 c) -SINNAD, p. adj. (†) skarpsinnig. OPetri 1: 54 (1526). Därs. 221 (1527).
(10 c) -SINNE. [jfr t. scharfsinn] skarpt förstånd, skarp tankeförmåga, intellektuell skärpa; snillrikhet; klarsynthet; äv. om egenskapen hos ngt (t. ex. vetenskapligt verk) att präglas av skarpt förstånd osv., skarpsinnighet (se d. o. 2). Almqvist MennSaga 298 (1839). Några af byggnaderna .. (i Uxmal) äro verkliga underverk af arkitektur och yppig kultur, hvilkas uppförande ånyo skulle sätta de skickligaste byggmästares skarpsinne på de svåraste prof. Kruhs UndrV 308 (1884). Hörbigers världsislära .. gör anspråk på att vara icke mindre än en alldeles ny kosmogoni, som i skarpsinne kan mäta sig med den Kant-Laplaceska. SvD(A) 1921, nr 205, s. 8.
-SINNIG.
1) till 10 a: som har ett fint utvecklat sinne (se d. o. 2) l. fint utvecklade sinnen; anträffat bl. i avledn. skarpsinnighet.
2) [jfr t. scharfsinnig] till 10 c: som har l. visar l. präglas av skarpsinne; (subtilt) snillrik l. sinnrik; i sht förr äv. allmännare: som har goda förståndsgåvor, begåvad; jfr djup-sinnig. Skarpsinnig filosof, forskare, kritiker. Skarpsinnig etymologi, iakttagelse, slutsats. OPetri 1: 211 (1527). Schouten Siam 44 (1675; allmännare). Bilderna (i ordspråken) äro oftast valda på ett synnerligen skarpsinnigt och träffande sätt. Sommarin Tal. 31 (1908).
Avledn.: skarpsinnighet, r. l. f.
1) (†) till -sinnig 1: fint utvecklad förmåga att uppfatta med (något av) sinnena. Holmström Ström NatLb. 2: 87 (1852).
2) [jfr t. scharfsinnigkeit] till -sinnig 2: egenskapen att vara skarpsinnig, skarpsinne; äv. konkret(are), om enstaka yttring av skarpsinne l. om skarpsinnigt yttrande o. d.; jfr djupsinnighet. LPetri Sir. 17: 7 (1561). NordT 1886, s. 549 (i pl., konkretare).
-SINT, p. adj.
1) (numera föga br.) till 10 c, = -sinnig 2. (Goterna) säijas .. uthi allahanda fall .. altijdh varit frijmodige, dristige .., skarpsinte, försichtige och stadige. LPetri Kr. 13 (1559). Nordenflycht QT 1745, s. 165 (om förstånd). Reuterdahl InlTheol. 241 (1837).
2) (†) till 15; om sorg: som plågar, svår. Dahlstierna (SVS) 370 (c. 1696).
Avledn. (till -sint 1; numera föga br.): skarpsinthet, r. l. f. skarpsinnighet (se d. o. 2). Lind (1749; under scharffsinnigkeit). Bolin KemVerkst. 25 (1942).
((14 b o.) 17) -SJUNGEN, p. adj. (mindre br.) som har kraftig sångröst. Quennerstedt Torneå 1: 93 (1901).
(9 a (o. 13)) -SKJUTA. (numera föga br.) skjuta med skarp ammunition, idka skarpskjutning. Nordforss (1805). Wingård Minn. 5: 86 (1847).
(9 a, 13, 17, 17 b) -SKJUTANDE, p. adj. (skarp- 1809 osv. skarpt- 1939) särsk.
1) (ngt vard.) till 17, om bollspelare o. d.: som skjuter skarpt. IdrBl. 1935, nr 21, s. 7.
2) (numera föga br.) till 17 b; om skjutvapen: som skjuter med l. har stor genomslagskraft. KrigVAH 1809, s. 164 (om kanoner). Högdahl Jaktb. 39 (1913; om hagelgevär).
(17 b) -SKJUTEN, p. adj. (numera föga br.) = -skjutande 2. TIdr. 1895, s. 34 (om hagelgevär). Östergren (1939).
Avledn. (föga br.): skarpskjutenhet, r. l. f. om egenskapen hos skjutvapen att vara ”skarpskjutande”. Högdahl Jaktb. 39 (1913; i fråga om hagelgevär).
-SKJUTNING.
1) i sht mil. till 9 a (o. 13): (övnings- l. tävlings)skjutning med skarp ammunition; äv. i sådana uttr. som skarpskjutning med spränggranater, skjutning med skarpa spränggranater; jfr -skytte 1. Wikforss 2: 472 (1804). De flesta af dem (som tänka gå ut som frivilliga i schleswig-holsteinska kriget) öfva sig dagligen i skarpskjutning. AnderssonBrevväxl. 2: 92 (1848). SvD(A) 1925, nr 279, s. 6 (: med spränggranater).
2) (numera föga br.) till 17 b: skjutning l. egenskapen att skjuta med stor genomslagskraft hos projektilen l. haglet. Ett .. ämne till bösspipor har man funnit, af utmärkt godhet, i de så kallade Hammarpenorne, eller sjelfva eggen af en länge nyttjad stångjernshammare, som skall visat sig förträffligt till skarpskjutning. Svederus Jagt 8 (1831). TIdr. 1895, s. 256 (om egenskapen).
Ssgr (till -skjutning 1): skarpskjutnings-pipa. mil. pipa använd vid skarpskjutning; särsk. om utbytbar pipa på kulsprutepistol. Cedell Manöv. 201 (1965).
-övning. i sht mil. 2NF 25: 1020 (1917).
(1) -SKO, -ning. förse (ngt) med skarp skoning o. d.; särsk. (i sht hippol.) till 1 b: förse (häst l. hästhov) med (skarp)broddade skor, brodda (se d. o. I 1 a, b); särsk. i p. pf. i adjektivisk anv.; ss. vbalsbst. -ing äv. konkret(are): skarpt beslag (se d. o. I 1 b α α’). (I november) låter man skarpsko hästarna. Broocman Hush. 1: 98 (1736). Brauner Åker 177 (1752; i p. pf., om den skärande framkanten på skovelformig dikesplog). Envallsson Peter 13 (1799; i p. pf., om hästhovar). (Sv.) Skarpskoning .. (t.) scharfer Beschlag. Klint (1906). Sonesson BöndB 661 (1955).
(9) -SKOTT. (†) skarpt skott. KrigVAH 1844, s. 78.
-SKUREN, p. adj. (skarp- 1897 osv. skarpt- 1926 osv.)
1) (mera tillf.) till 1: skuren så att den har (vass) egg l. (vassa) eggar. Lenhardtson Tandl. 72 (1897; om tandläkarborr).
2) till (1 o.) 2: (med vass kniv o. d.) skuren skarp l. skarpkantig l. i skarp fyrkant; särsk. oeg., i sht om (person med tanke på) ansikte l. ansiktsdrag (äv. bildl., om personlighet): (fint) markerad l. utmejslad (jfr skarp, adj. 7). Lindhé Ledf. 10 (1903; om ansiktsdrag). En skarpskuren personlighet av hög resning. Aurelius Männ. 11 (1935). Skarpskurna kanter. Östergren (1939). Rig 1949, s. 166 (om byggnadstimmer). Fogelström Vakna 268 (1949; om person). särsk. om fartyg(sdel); jfr skarp, adj. 2 a. Cavallin Stevenson o. Osbourne 4 (1898; om skonare).
-SKYTT, se d. o. —
-SKYTTE.
1) till 9 a (o. 13): skarpskjutning (se d. o. 1); numera bl. (mera tillf.) med anslutning till skarpskytt 3, om skarpskytteförenings skjutövning(ar) o. d. BondP 1847—48, 1: 425. Larsson Hemmab. 175 (1916).
2) (mera tillf.) till (9 a o.) 17: skarp skottväxling l. eldstrid. Essén Reitz DödHäl. 34 (1933).
Ssg: skarpskytte-övning, sbst.1 (sbst.2 se sp. 3592). (†) till -skytte 1: gm övning vunnen färdighet i skarpskjutning. KrigVAT 1848, s. 194.
(1 f) -SKÄRANDE, p. adj. (numera bl. tillf.) som skär skarpt, vass. Schultze Ordb. 4429 (c. 1755; om kniv).
(17 a) -SKÄRARE. (†) bildl., om person som tar itu med l. utför ngt på ett effektivt men omilt sätt o. d. Carlquist Herdam. 5: 495 (cit. fr. 1701).
(1) -SKÄRIG. om plog: som har skarpt skär. Bolin Åkerogräs. 62 (1926).
(14 d α slutet) -SLIDÖRT~02 l. ~20. bot. växten Polygonum hydropiper Lin., bitterpilört. Kindberg SvNamn 27 (1905).
(1) -SLIPA, -ning. slipa (ngt) så att det får (skarp) egg, skärpa; äv. bildl., med avs. på omdöme o. d. (jfr skarp, adj. 10 c α). Ridderstad Samv. 3: 222 (1851; bildl.). Skarpslipa sina liar. Östergren (1939).
(1) -SLIPAD, p. adj. som slipats skarp; äv. mer l. mindre oeg. l. bildl., särsk. dels om tand: vass, dels om tanke l. argumentation l. dialektik o. d. (jfr skarp, adj. 15). SvT 1852, nr 19, s. 3 (om mordvapen). En tunga skarpslipad som en rakknif. Samtiden 1873, s. 15; jfr skarp, adj. 15 b. De fientliga makter, mot hvilka .. (C. E. Fahlcrantz) främst vände sina skarpslipade vapen, voro papismen och pietismen. NF 4: 954 (1881). Krusenstjerna Pahlen 2: 170 (1930; om tänder). Otto von Zweigbergks .. skarpslipade dialektik. Fogelqvist Minns 194 (1935).
(1) -SLIPARE.
1) (numera föga br.) skärslipare. KyrkohÅ 1915, s. 309 (1756).
2) (i fackspr.) verktygsarbetare som skarpslipar verktyg. SvYrkeslex. nr 145, s. 1 (1955).
(14 d α) -SMAKANDE, p. adj. som smakar skarpt. Munsterhjelm NIsh. 28 (1911; om kött).
(17 (o. 21)) -SNODD. textil. kraftig l. hård snodd; särsk. om dylik snodd som vid maskinell spinning åstadkommes (åstadkommits) gm högre hastighet hos spindlarna under senare delen av en spinnperiod. UB 6: 386 (1874). Spindlarna (i selfaktorn) arbeta under .. (andra perioden) med sin största hastighet, därvid tråden erhåller ”skarpsnodd”. Hagberg o. Asklund Textilind. 173 (1924).
(1, 2) -SPETSAD, p. adj. som spetsats skarp l. har skarp spets (l. skarpa spetsar). En skarpspetsad blyertspenna. Hartman Naturk. 168 (1836; om tänder). VLS 54 (1885; om fjäll). Johansson RödaHuv. 1: 180 (1917; om spjut).
(1, 2) -SPETSIG. som har skarp spets l. skarpa spetsar; särsk. till 2. SDS 1911, nr 76, s. 8 (om vinklar som husgavlar bilda).
(17) -SPRUNGEN, p. adj. (i sht i fackspr.) som har god löpförmåga, snabb o. uthållig; särsk. om hund. TIdr. 1882, s. 18 (om hund). SDS 1900, nr 288, s. 2 (om pojke).
(1 c slutet) -STARR. (mindre br.) bot. starrarten Carex acuta Lin., vasstarr. SvSkog. 305 (1928).
(1) -STÄMPEL. (i fackspr.) (stämpel för) stämpelavtryck med skarpt nedskurna linjer l. figurer o. d., knivstämpel. Rig 1951, s. 114.
(2 a) -STÄVAD, p. adj. sjöt. om fartyg: som har skarp(a) stäv(ar). Hornborg Segelsjöf. 36 (1923).
(10 a) -SYN. skarp syn; särsk. (o. numera nästan bl.) oeg. l. bildl.: skarp blick, klarsyn (jfr skarp, adj. 10 a γ). (Sv.) Skarp-syn, (t.) die Scharffsichtigkeit. Lind (1738). (H. Hjärne) tog sin skarpsyn (i fråga om den politiska utvecklingen) mindre högtidligt än de flesta profeter och uppträdde mig veterligt aldrig såsom officiell spåman eller teckentydare. GRudberg i HågkLivsintr. 17: 297 (1936). Hans skarpsyn som människokännare. ÅbSvUndH 63: 142 (1942).
-SYNT, p. adj.
1) till 10 a: som har skarp syn l. skarpa ögon; i sht förr äv. ss. adv.: med skarpa ögon. En skarpsynt örn. PErici Musæus 1: 36 b (1582). Kolmodin QvSp. 1: 685 (1732; ss. adv.). (En viss art av tandproteser är så lik människotänder) att det till och med skall blifva svårt för det mest skarpsynta öga att upptäcka någon skillnad. Hygiea 1843, s. 145. Steffen FärgBet. 10 (1890; om personer).
2) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. av 1 (jfr skarp, adj. 10 a γ); särsk.: som har (snabb l. intuitiv o.) genomträngande l. säker urskillnings- l. uppfattnings- l. slutledningsförmåga; klarsynt; skarpsinnig; äv. i utvidgad anv.: som bär vittnesbörd om l. präglas av sådan förmåga l. av klarsynthet l. skarpsinne. Skarpsynt analys, iakttagelse. Gudz Nådhes hälsosamma Speghel, ther vthinnan .. wår mörke Förståndz öghon bliffue så skarpsynte, At wij rätteligen kunnom drabba then smala wäghen. L. Paulinus Gothus Com. Föret. a 3 a (1613). The (dvs. männen) kunna wåra (dvs. kvinnornas) fehl så skarpsynt se som falkar; / Men sina egna brott, som mullwad, se the skalckar. Kolmodin QvSp. 1: 135 (1732). Qvinnan är alltid skarpsynt och allseende, när hon älskar. Knorring Ståndsp. 2: 94 (1838). Hallström i 3SAH 42: 267 (1931; om forskning). (Språkmannen B. Hesselman) var .. en dristig och skarpsynt utpost i sitt ämnes gränsmarker. Olsson Därs. LXIII. 1: 31 (1952). särsk.
a) i uttr. skarpsynt för ngt, som har skarp blick (se skarp, adj. 10 a γ) för ngt. Edgren Lifv. 1: 193 (1883). Wägner i 3SAH LIX. 2: 40 (1948).
b) som har (väl utvecklad) förmåga att se in i framtiden l. i det fördolda; framsynt (se d. o. 1, 2). Ingen annan än mycket skarpsynt folk och Söndagsbarn, som äro födde med segerhufwa få se (gastarnas julotta). Livin Kyrk. 138 (1781). Forssell i 3SAH 3: 156 (1888; om siare).
3) (†) till (15 d o.) 17 c: skarpt blickande, skarp. Hambræus Erasmus A 4 a (1620; om ögon).
Avledn.: skarpsynthet, r. l. f.
1) till -synt 1: egenskapen att ha skarp syn l. skarpa ögon. Möller 1: 317 (1745).
2) till -synt 2: egenskapen att vara skarpsynt, skarpsyn, skarpblick. Holmberg 1: 366 (1795).
(14 d α) -SÅS. kok. (till sallader, kalla fisk- l. kötträtter o. d. serverad) tjock sås med skarpsmakande ingredienser (bl. a. kryddor l. vinäger); jfr remulad-sås. Hagdahl Kok. 238 (1879).
(21 a) -SÄD. (†) sammanfattande beteckning på råg, vete o. korn (motsatt: havre). ConsAcAboP 9: 181 (1707).
(1, 2) -TAGGAD, p. adj. skarptaggig. Nilsson Fauna 4: 619 (1855; om skrubbskäddans knölar).
(1, 2) -TAGGIG. som har skarp tagg l. (vanl.) skarpa taggar. IllSv. 2: 15 (1882; om bergspetsar). Lewenhaupt Pyren. 152 (1914; om buskar).
(6 a?) -TALIG. (†) som har kraftig o. tydlig röst? Een Menniskia född vti Jungfrwn är .. hastigh til Wrede, klok, skarptaligh (osv.). Schwartz Alm. 1656, s. 19. Barn som födas vnder .. (jungfrun) blifwa .. skarptalige, ärbare (osv.). Meyerus Alm. 1672, s. 18.
-TANDAD, p. adj.
1) till 1: som har skarpa tänder; äv. bildl. Schroderus Dict. 177 (c. 1635). Hagberg Shaksp. 11: 65 (1851; om otacksamhet). Risberg HomIl. 191 (1928; om hundar).
2) till 2: som har spetsiga, tandformiga utskott l. bildningar o. d. Akantusbladets hufvudflikar .. äro skarptandade. AntT XI. 1: 40 (1890). Cavallin Kipling Wi 119 (1897; om berg).
(6, 7) -TECKNAD, p. adj. (skarp- 1849 osv. skarpt- 1939) skarpt tecknad; särsk. oeg.: tydligt framträdande; markerad; äv. bildl. AFSoldan (1849) hos Aho Soldan 196 (om molntappar). Ljunggren SAHist. 1: 265 (1886; om objektivitet). Högberg Vred. 3: 401 (1906; om ansiktsdrag).
(2) -TOPPIG. som har spetsig topp. Hedberg SångSag. 106 (1903; om vågor).
(17 l (o. 21)) -TORKA. (mindre br.) hårdtorka (ngt); särsk. i pass. utan utsatt agent. 2UB 7: 334 (1903).
(17 l. (o. 21)) -TORKAD, p. adj. (numera mindre br.) hårdtorkad. Eneberg Karmarsch 1: 169 (1858). 2NF 29: 383 (1919; om torv).
(17 l (o. 21)) -TORKNING. (numera mindre br.) hårdtorkning. TT 1875, s. 90 (i fråga om eldfast lera). Därs. 1878, s. 52.
(1 c, 15 b) -TUNGAD, p. adj. som har skarp tunga; vanl. till 15 b. Topelius Planet. 2: 39 (1889).
(21?) -TUNNA. (†) tunna av hårt träslag? Til förenembda Lerft (som skulle sändas till Sthm) kjöptes 3 st. Skarp tunnor, hvaruti lerftet packades. UrFinlH 386 (1731).
-TÄND, se -tänt.
(10 c, 17 d) -TÄNKANDE, p. adj. (numera bl. mera tillf.) särsk. till 10 c: skarptänkt. Rydén Pontoppidan 70 (1766).
(10 c) -TÄNKT, p. adj. som har skarp tankeförmåga; skarpsinnig; äv. i utvidgad anv.: som präglas av sådan tankeförmåga l. av skarpsinne. Topelius Dagb. 1: 150 (1833; om lärobok i filosofi). Munthe Torsd. 6 (1934; om detektiv).
Avledn.: skarptänkthet, r. l. f. egenskapen att vara skarptänkt; skarpsinne. Högberg Vred. 3: 333 (1906).
(1) -TÄNT l. -TÄND, p. adj. (numera föga br.) = -tandad 1. Lind (1738). Drangel London Vargh. 129 (1908; om hundar).
(1, 2) -UDDAD, p. adj. skarpuddig; äv. oeg. l. bildl., förr särsk. om tunga, = skarp, adj. 15 b. OPetri 2: 164 (1528; om tunga). Leopold 5: 516 (c. 1820; om svärd).
(1, 2) -UDDIG. som har skarp udd l. skarpa uddar. Serenius Oo 1 b (1734; om penna, sannol. bildl.). Bergstedt Öfv. 16 (1845; om pil).
Avledn.: skarpuddighet, r. l. f. SvLäkT 1935, s. 373 (i fråga om kiseldioxid).
(2 c) -VINKLAD, p. adj. skarpvinklig. 2NF 20: 72 (1913).
(2 c) -VINKLIG. som har (form av) l. utmärkes av skarp vinkel l. skarpa vinklar; äv. bildl. Nordforss (1805). Tiden är så frän och skarpvinklig, att (osv.). SvD(A) 1931, nr 113, s. 16.
Avledn.: skarpvinklighet, r. l. f. Nordforss (1805).
-VÄSSAD, äv. (numera föga br.) -VÄSST, p. adj.
1) till 1: som vässats skarp; jfr 2. Palmblad Aisch. 280 (1842). Samzelius SkogFjäll. 165 (1905; om yxa).
2) till 1, 2: skarpspetsad; särsk. bildl., om penna ss. metonymisk beteckning för sätt att uttrycka sig i skrift (jfr skarp, adj. 15). BonnierLM 1954, s. 723.
(1) -YXA. (†) bila l. täljyxa med rundad egg. BoupptVäxjö 1773. Eneberg Karmarsch 1: 91 (1858; för vagnmakare).
(22) -ÄNG. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ”skarp” äng. SDS 1896, nr 287, s. 3.
-ÖGD, p. adj.
1) till 10 a: som har skarpa ögon l. skarp syn. Skarpögder skytte, som kan see hwart Lood flyger. Grubb 722 (1665).
2) i oeg. l. bildl. anv. av 1 (jfr skarp, adj. 10 a γ), särsk.: skarpsynt (se d. o. 2). SvMerc. 1764, s. 507 (om utgivare av handskrift). ÅbSvUndH LIX. 2: 92 (1940; om uppsikt).
3) till 15 d, 17 c: som har skarpa ögon l. skarp blick; äv. i utvidgad anv.: som präglas av en skarp blick (särsk. ss. adv.); särsk. till 15 d. Gustaf-Janson Gubb. 275 (1934). Moberg Sedebetyg 403 (1935; ss. adv.).
Avledn. (till -ögd 13): skarpögdhet, r. l. f. egenskapen att vara skarpögd; särsk. till -ögd 2. Östergren (1939). Rig 1949, s. 142 (om egenskap hos forskare).
B: SKARPT-BLICKANDE, -BLÅ, -GRÖN, -GUL, -SALTAD, -SEENDE, -SEGLANDE, -SKJUTANDE, -SKUREN, -TECKNAD, se A.
Avledn.: SKARPA, v. (†) till 15: bli l. vara sträng; i den särsk. förb. skarpa till, ta i på skarpen (med ngn). (Prosten sade:) Jag skall i min predikan skarpa till med ungdomen! Mellin Nov. 2: 571 (1832, 1867).
SKARPAKTIG, adj. (numera mindre br.) som i viss mån är skarp l. har en skarp anstrykning; särsk.
1) till 1 c. BOlavi 40 b (1578; om tunga). Bromelius Lup. 3 (1687; om humlerevor). Broman Glys. 3: 414 (c. 1740; om tunga).
2) till 14 d α, β. PH 5: 2945 (1750; om avsöndring från svulst). Norrländsk fetost .. är skarpaktigt amper samt småpipig. SD(L) 1894, nr 33, s. 12.
Avledn. (numera mindre br.): skarpaktighet, r. l. f. till skarpaktig 2. Westerdahl Häls. 114 (1764; i fråga om föda).
SKARPELIGEN, förr äv. SKARPELIGA l. SKARPLIGA, adv. (skarpeliga 15251818. skarpeligen 1540 osv. skarpligha 1526) [jfr ä. d. skarp(e)ligen, fvn. skarpliga, mlt. scharpelīke(n), mht. scharflīch, scherflīch, t. schärflich]
1) (†) till 6: klart l. tydligt. Werldsens barn måga höra så tydeliga och skarpeliga Gudz ord, som någon tid ske kan, så går thet så snart vt såsom in igenom örat. Swedberg Cat. 376 (1709); möjl. till 2.
2) (numera bl. ålderdomligt l. skämts.) till 15: skarpt, hårt. Straffa them (som fara med villoläror) skarpeligha. Tit. 1: 13 (NT 1526). Är menniskokännedom en vigtig sak, så är det vigtigaste för hvar och en att lära känna rätt sin egen person. Men man skall gå skarpeligen till väga och icke pruta med sitt samvete. Svedelius Lif 161 (1887). Mot rationalismen polemiserade .. (P. Wieselgren) skarpeligen. Bengtson WieselgrKyrklLifv. 16 (1900).
3) (†) till 17: häftigt, våldsamt, ivrigt; eftertryckligt. G1R 2: 96 (1525). (Paulus) ofuerwan Judhanar skarpeligha .. bewisandes medh scriffternar ath Jesus war Christus. Apg. 18: 28 (NT 1526; Luther: vbirwand .. bestendiglich, Erasmus: Vehementer .. reuincebat, gr.: Εὐτόνως .. διακατηλέγχετο; Bib. 1917: med stor kraft vederlade). Paulus och Barnabas trätte skarpeliga med hwarandra. Borg Luther 1: 492 (1753). (De) grepo i (båg-)strängarne, / sköto skarpeliga. Afzelius SæmE 251 (1818).
SKARPHET, r. l. f. [fsv. skarphet; jfr fd. skarpheth (d. skarphed), mlt. scharphēt, t. scharfheit] (numera bl. mera tillf.) egenskapen l. förhållandet att vara skarp; skärpa. (Lat.) Acritas, .. (sv.) Amperheet, Skarpheet. Linc. B 1 b (1640). särsk.
1) till 1: skärpa, vasshet (i sht förr äv. till 1 c: vass kantighet l. skrovlighet o. d.); äv. konkretare: vass kant o. d. Swerdzens skarpheet. OPetri 2: 487 (1535). (Lat.) Asperitas, .. (sv.) Hwaszheet, skarpheet, hårdheet. Linc. G 4 b (1640). möjl. (äv.) till 3. Glasbitar, sten och sand .. (som kommit in i sår äro särskilt skadliga), emedan de genom sina skarpheter ständigt reta delarna til inflammation. Acrel Sår 38 (1745). Lavans skarphet kom hvar och en (av det på vulkanisk mark promenerande sällskapet) att med bedröfvelse tänka på sina skodon. Skogman Eug. 1: 168 (1854). Isjaktens afdriftsmotstånd beror af dess tyngd och skridjernens skarphet. Balck Idr. 3: 87 (1888). Ta bort alla skarpheter, alla vassa hörn och kanter. Östergren (1939).
2) till 2; i sht förr särsk. i fråga om berg o. d., övergående i bet.: branthet (jfr skarp, adj. 2 h). Oagtadt Sylfjellet, för sin skarphet skull, icke kan upvisa sammanhängande snöfält, lågo likväl den 15 Aug. stora snömassor, så väl i dess störtningar och afgrunder, som (osv.). Hisinger Ant. 2: 37 (1820). Närmare Gladhammar förlora klipporna både höjd och skarphet, landet blir åter flatkulligt. Därs. 4: 116 (1828). särsk.
a) sjöt. till 2 a. Witt Skeppsb. 15 (1857). TIdr. 1887, s. 18.
b) (†) till 2 e: (skarp)kantighet. Sanden bör .. (för att användas vid tillverkning av kalksandtegel) hafva samma egenskaper som erfordras för godt murbruk, nämligen renhet och skarphet. TT 1871, s. 186.
3) (†) till 4: oländighet. Brask Pufendorf Hist. 38 (1680).
4) (†) till 5: magerhet, avtacklat l. utmärglat tillstånd. (Sv.) Skarpheet. (t.) Dörre. (lat.) Macies. Macritudo. (gr.) ἀτροφία. Schroderus Dict. 149 (c. 1635); möjl. äv. motsv. skarp, adj. 22. Schultze Ordb. 4219 (c. 1755).
5) till 6. För att kunna färgläggas måste .. (dagerrotypen) äga fullkomlig skarphet, så att dagrar och skuggor äro tydligt utbildade. Almström KemTekn. 2: 667 (1845). särsk. (†) till 6 a; i fråga om röst: egenskapen att vara distinkt, skärpa. Lindbäck Bäckerström 29 (1789).
6) till 7: egenskapen att ha skarpa ansiktsdrag. Ansigtet var blekt och fräknigt, samt tecknadt med särdeles skarpa drag. Mot denna skarphet passade förträffligt ett par små ljusbruna .. ögon. Gumælius Bonde 217 (1828).
7) (†) till 8: exakthet. Den (för utrönande av variationer i luftens kolsyrehalt) använda methoden synes äga all nödig skarphet. Berzelius ÅrsbVetA 1831, s. 64.
8) till 10.
a) till 10 a; äv. bildl. (motsv. skarp, adj. 10 a γ), i uttr. betecknande klarsynthet. VarRerV 7 (1538). Skarphet .. i hörseln, synen. Lindfors (1824). Ett naturligt förstånd (förvärvar) en vidsträckt mensklig bildning endast ur .. bibelläsning, en skarphet i blicken, en mognad i omdömet, en fattning emot händelserna, en bestämdhet i .. beslut, hvilken (osv.). Thomander 1: 469 (1841).
b) till 10 c, särsk.: analytisk skärpa l. grundlighet; förr äv. i pl., konkretare, om goda förståndsgåvor l. dyl. (Om studenterna finge möjlighet att deltaga i kemiska försök vid universiteten) skulle Sinnens skarpheeter hoos den eene mehre än den andre spörias, och Laboranterne kempas, hwem den andre i Kundskapen förekomma, och naturens Grund diupare insee kunde. Kempe Graanen Dedic. 6 b (1675). (Sv.) Skarphet .. (fr.) la pointe de l’esprit. Möller (1745). Den olika skarpheten .. i .. (människornas) förståndsförmögenheter. Lindblom Log. 32 (1836). Den skarphet med hwilken ämnena sönderdelades .. (av den nyare historieforskningen), den klarhet och opartiskhet, hwarmed frågorna betraktades .., inwerkade också .. på kyrkhistorien. Reuterdahl InTheol. 293 (1837).
9) till 14; särsk.
a) till 14 a. JournSvL 1799, s. 103.
b) till 14 b; äv. till 14 b β. Höijer 4: 49 (c. 1812; i fråga om uttal av betonad stavelse). Suomi 1845, s. 311 (om vokalers spetsighet).
c) till 14 d.
α) till 14 d α: skarp smak; bitterhet; beskhet. (Sv.) Skarphet, (lat.) acredo. Swedberg Ordab. (1722). De växter, som medelst stank eller skarphet, taggar eller högd, ej kunna hållas innom sit skäliga antal af de andra djuren, hafva fådt den starkaste inqvartering (av insektlarver). Linné MusReg. VI (1754). Skarphet (dvs.) .. bitterhet, surhet, sträfhet. Schultze Ordb. 4219 (c. 1755). (Sv.) Vinets skarphet, (eng.) The tartness or sharpness of the wine. Widegren (1788). Löfgren TenngjH I. 3: 108 (1950).
β) till 14 d β; äv. (numera nästan bl. i skildring av ä. medicinska föreställningar) till 14 d β slutet; i sht förr äv. konkret(are): om ngt skarpt, särsk.: (inslag av) skarpa ämnen l. beståndsdelar, skarpt ämne l. gift l. dyl. (Rosensocker) späker Gallans skarpheet eller Cholerischa wätska, som flyter öfwerflödigh i Magan, och gör honom olustigh til maat. Månsson Åderlåt. 125 (1642). (Surbrunnars syrlighet) vplöser, fördelar och aftorckar alt hwadh som är i Wägen .., in til thes hon hinner til Uringångorna, ther hon tillijka medh sigh förer vth en hoop Orenligheet och skarpheet. Hiärne Suurbr. 109 (1679). Mäst alle .. (som tidigare skrivit om den veneriska smittans natur) hafwa haft then rätta meningen, at Siukan bestod uthi en skarphet, som war inskränckt uthi tiockt slemm. Lindestolpe Frans. 26 (1713). VetAH 1743, s. 92 (hos skedvatten). Söta saker, såsom honing och syrup .. uplösa vätskorne och öka skarpheter hos folk, som är benäget at af sig sjelf ha bäsk smak. Zetzell PVetA 1764, s. 17. Giftets skarphet kan man bedöma, om man (osv.). Östergren (1939).
γ) till 14 d γ, särsk. γ α’ (äv. liktydigt med: bitande kyla). Serenius EngÅkerm. 128 (1727). (Lat.) Frigus .. (sv.) Köld, frost, skarphet. Ekblad 132 (1764). (Fången) instänges .. i ett .. oeldadt rum, hvars glesa träväggar blottställa honom för vinterkylans hela skarphet. Lehnberg i 1SAH 2: 291 (1788, 1802).
10) till 15: stränghet; hårdhet; numera nästan bl. i fråga om (uppträdande l.) ngt yttrat l. skrivet l. tonfall l. blick o. d. (Penitentiarierna) måge wäl bruka någen Skarpheet med Dråpare och andra OgierningsMän. Stiernman Riksd. 94 (1529). Under skien af Lagens skarphet och högsta Rätten. Dalin Arg. 1: 228 (1733, 1754). (En soldat) bör och behöfwer föra et rent lefwerne, weta rätt och orätt, äga samwete och skarphet, mod och försiktighet, eld och kallsinnighet. Därs. 2: 147 (1734, 1754). Han .. upptäckte, att hertigens blickar icke hade någon stormbebådande skarphet. Sparre Frisegl. 395 (1832). Bremer Hem. 1: 113 (1839; i fråga om tonfall).
11) till 17. Juslenius 372 (1745).
12) till 21: hårdhet; styvhet. (Sv.) Skarpheet .. (lat.) Duritia. Helsingius Dd 7 a (1587). Skjortbröstet var lite skarpt. Men dess skarphet var samtidigt mjuk och sober. Höijer Stjärnkl. 195 (1943); jfr 1.
Ssg: skarphets-indikator. (mera tillf.) tekn. till skarphet 5, på förstoringsapparat o. d.: indikator för erhållande av skärpa. SvD(A) 1959, nr 282, s. 10.
SKARPIG l. SKARPUG, adj. (-ig 1642. -ug 1745) (†)
1) till 14 d β: som har skarp karaktär, skarp; anträffat bl. i avledn. skarpighet.
2) till 22: som har torr o. mager karaktär, karg. Linné Gothl. 227 (1745; om berg).
Avledn.: skarpighet, f. (†) till skarpig 1, = skarphet 9 c β. (Socker) bijter ey så hårdt i Maghan, om thet icke i fineringen aff Luthen någhon skarpigheet bekommer. Palmchron SundhSp. 69 (1642). Hjortberg Boskapsafv. 179 (1776).
SKARPING, om person m.||ig., om sak r. l. m. [sv. slang skarping (i bet. 2, 3); i bet. 1 efter (amerik.) eng. sharpie, sharpy]
1) (numera föga br.) till 2 a, om ett slags segeleka med skarp bog. TIdr. 1886, s. 26. Därs. 1895, s. 34.
2) (vard.) till 10 c: skarpsinnig person; särsk. om detektiv o. d. Om jag brydde mig om deckare, skulle jag nog få läsa om nån skarping som hittar nycklar på en driva. Han synar dem (osv.). Arnér Verkl. 43 (1965).
3) (vard.) till 12: snygg l. stilig l. raffig flicka. Hon väntade (vid telefonhytten) ut en finnig yngling som försökte övertala en ”skarping” att gå ut och ”stuffa”. Trenter Dock. 37 (1959). SDS 1961, nr 79, s. 6.
SKARPLEK, r. l. m. (†)
1) till 1 c: skärpa. Cylindern (i en spinnmaskin) .. blir (under vissa omständigheter) trög och förlorar sin skarplek, så att han sätter sig full med ull. Carlström Spinnm. 43 (1832).
2) till 2 a: skarphet. Kimmingz Linan är Fundamentet till at swepa uth alla Spanter, och sökia hwar deras .. skarplek under begynnes. Rålamb 10: 10 (1691). Därs. 40.
SKARPLIGA, se skarpeligen.
SKARPNA, v. [fsv. skarpna, sv. dial. skarpna] bli skarp(are).
1) till 5: bli mager l. benig; äv. bildl. Denna tid, på wåren (då många bönder äro tvungna att köpa säd), heter på gottlands-språket ”skarpe ladingen”, ty då skarpna, magra och aftwina icke blott mången landtmans dragare och boskap, utan ock hans affärer och ekonomiska ställning. GotlLT 1852, nr 16, s. 1. Hennes ansikte, med tiden alltmer tunt och skarpnat, väckte allt fortfarande minnet av barnaårens fasa. Östergren (1939); jfr 2.
2) till 7. Hans drag har skarpnat med åren. IllSvOrdb. (1955).
3) (numera bl. mera tillf.) till 10 c; särsk. i den särsk. förb. skarpna till.
4) (mera tillf.) till 14 d γ (α’); särsk. opers., i uttr. det skarpnar till en så l. så beskaffad kyla, det blir bistrare o. man får en så l. så beskaffad kyla. I nätternas vindlösa stillhet skarpnade det till en knakande kyla. Moberg Invandr. 459 (1952).
5) till (1 c o.) 21: (torka o.) hårdna; äv.: få en hård skorpa. 3SthmTb. 4: 163 (1601). Tagh een Hand full Galläple stööt them små och baka them medh Olia i en Panna, til thes the skarpna. Hildebrand MagNat. 14 (1650). (T.) Krusten sich, eine Kruste gewinnen, (sv.) skarpna, skårpna, få skårpo på sig. Lind 1: 1054 (1749). Blod .. som war stelnad och skarpnad. NVedboDomb. Höstt. 1765, § 103. Inte ens trädesärjan kom åt att skarpna nu (när det regnat). Bengts Fäd. 113 (1921).
Särsk. förb.: skarpna till. (numera bl. mera tillf.) (plötsligt ta till att) bli skarpare. 1) till skarpna 3. I dag har jag skrifvit en munkekör på — Latin(!) — rimmad vers — som förekommer i tredje akten! Prakt! — Man skarpnar till! Strindberg Brev 1: 54 (1870). 2) till skarpna 4. Det börjar skarpna till med kylan. Martinson OsynlÄlsk. 308 (1943). 3) till skarpna 5. Nordforss (1805).
SKARPUG, se skarpig.

 

Spalt S 3556 band 26, 1970

Webbansvarig