Publicerad 1969 | Lämna synpunkter |
SKALL skal4, sbst.3, n. (G1R 10: 118 (1535) osv.) ((†) r. l. m. l. f. AAAngermannus VtlDan. Förspr. C 7 b (1592: frögdeskall; i bet. 1 d), VexiöLT 1842, nr 8, s. 2 (i bet. 5 a)); best. -et (ss. r. l. m. l. f. -en); pl. = (Schmedeman Just. 66 (1575) osv.) ((†) -ar Ekeblad BrClEkeblad 116 (1653; i bet. 5 a), VexiöLT 1842, nr 8, s. 2 (i bet. 5 a); -er G1R 19: 175 (1548; i bet. 5 a), PH 6: 3857 (1755; i bet. 5 a)); förr äv. SKALLA?, sbst.1, f.
1) ss. beteckning för ett kraftigt l. gällt o. vitt omkring hörbart ljud l. läte av något slag, särsk. ljud l. läte av sådant slag som åstadkommer eko o. i ä. ex. stundom svårt att skilja från 2.
a) (numera nästan bl. i vitter stil) om ett starkt o. gällt (skrällande) ljud som frambringas med vissa blåsinstrument (t. ex. trumpet, basun, horn, lur). Loffuer honom j basuners skalle. Psalt. 150: 3 (öv. 1536; Bib. 1917: med basunklang). Ständerne (ropade) .. Lycka ske Konung Leopold I af Ungeren, hwar på blef af StadsTornet slaget på Härpukor af Trompetarne med högsta Skall trumpetadt. Dryselius Måne 245 (1694). Nymfer der på hedens tufvor / Lockas fram vid ljufva flöjters skall. Franzén Skald. 1: 79 (1797, 1824). Bjud genom vågors svall, / starkt som basuners skall, / vida kring världen all / ditt: ”varde ljus!” Missionssång. 36 (1887); jfr Ps. 1937, 251: 4. Fram drog Sveahärens fylking, / skriande högt vid lurens skall. Melin Dikt. 1: 3 (1888). SvHandordb. (1966). — jfr BASUN-, HORN-, JÄGAR-, LUR-, SEGER-, TRUMPET-SKALL m. fl.
b) (†) om rytande l. vrål av lejon. De grymme Läion siälf, med Ryyt och fahsligt Skalle / Tillstå at deras Mackt will Älskogz Träl och blij. Dahlstierna (SVS) 207 (c. 1696).
c) om fågelsång l. fågelläte; numera bl. om sådant fågelläte som liknar en hunds skall. Läricken och herligt Siunger, med sitt liuflige skall. Visb. 3: 36 (1599). I en skogslund högst på bergens hall / Jag sporde tusen skilde foglars skall. CFDahlgren 1: 210 (1819). Då hörde de .. (lommen) upphäfva ett gält skall. Forsslund Djur 210 (1900).
d) (†) i fråga om ljudet av en mänsklig röst: hög röst, starkt ropande; kraftigt ljudande sång. Frögder idher mz handaclappande all folk, och klinger vp gudi mz glädsamt skall. Psalt. 47: 2 (öv. 1536; Bib. 1917: fröjderop). Then himmelska hären .. / .. Sjungandes Helig medh stoor schall. M. G. De la Gardie Vitt. 1 (c. 1680). Gråter, klager medh högt skalle. Ps. 1695, 156: 1. Geijer Skald. 27 (1811, 1835). — jfr FRÖJDE-, GLÄDJE-, JUBEL-, JÄMMER-, SEGER-, SORGE-SKALL m. fl. — särsk. med tanke på innehållet i något ropat l. sagt: rop, (högljutt) tal; prat, rykte; särsk. i sådana uttr. som skallet går, talet l. ryktet går; gå i skall med ngt, utsprida ngt (ss. ett rykte), ropa ut ngt. Scriffuer oss nogot tiil huru skallet går. G1R 10: 118 (1535). Nu wet man vthaff Skallet, / Som Lyder har vthspridt: / At Babel är ju fallet, / I första och andra Strid. Bureus Nym. 6: 5 (1637). Du måste kunna tiga / At Jag åt digh något giort, / .. Magga lilla må thet weeta, / Hon går eii dermedh i Skall. Lucidor (SVS) 28 (c. 1670). ”Vår Konung är fallen, vår ära:” / Så höres de flyendes skall. Nicander 2: 16 (1827).
e) (†) bildl., om den klangeffekt som åstadkommes med hjälp av rim i en dikt. Arvidi 137 (1651). Thesse här Dimetri winna ett mechta härligit och liufligit Skall, när the vnderstundom medh Rijmord prydas. Dens. 176.
f) (†) allmännare; särsk.: dån; larm(ande); brak, skräll(ande); dån l. brus av vatten. Tå ropade Aarons söner högt, och blåste med trummeter och giorde itt mectigt skall. Syr. 50: 18 (öv. 1536); jfr a, d. The slå på trummor .. och giffua wijdt om kring sigh itt stoort skal och dön. PErici Musæus 5: 64 a (1582). Sluter man här (vid vattenfallet) .. till ögonlocken .., så verkar sorlet och skallet på hörorganerna nästan ända till svindel. Atterbom Minn. 445 (1818). Inåt Sundets vågor ljödo skallen / Af hennes stycken (dvs. flottans kanoner), dundrande med makt. Oscar II I. 1: 7 (1858, 1885). Det var en dag af stormars hot, / af tusen åskors skall. FGrafström Dikt. 240 (1859). — jfr BJÄLLER-, EFTER-, PUKE-, TRUM-SKALL.
2) om återljud l. eko; äv. bildl.; jfr 1; numera nästan bl. i ssgn ÅTER-SKALL. Forsius Phys. 322 (1611). Alla Svea gränsor gåfvo skall af detta frögderop öfver deras Konunga-Son (vid kronprins Gustav Adolfs födelse). Björnståhl Resa 3: 229 (1779). På hvarje rop svarade ett skall. Weste FörslSAOB (c. 1815). Hans fjät gaf fjerran skall. Atterbom SDikt. 2: 298 (1816, 1838). — jfr EFTER-, GEN-, MOT-, VEDER-, ÅTER-SKALL.
3) om (ljudet av) vissa däggdjurs (särsk. hunddjurs o. sälars) läte bestående av en serie kraftiga, gälla, stötvis kommande ljud, skällande läte. Ge skall, (börja l. ge sig till att) skälla. Schroderus Dict. 89 (c. 1635). Räfven .. hvars klagande skall hon hört ibland uppe från skogen. Beskow Greta 44 (1901). Orörliga svarta sälar ligga på stenarna därute i havet och svara med sina dova skall. Hök AlvF 142 (1923). Under brunsttiden skällde råbockarna som hesa hundar ute på klövervallen, och mina pojkar lärde sig att härma skallet så naturtroget, att .. (rågetterna) togo miste. Böök ResSv. 16 (1924). Vi hörde apornas tonande skall helt nära oss i snåren. Mörne Elef. 166 (1931). En hund gav skall från en av granngårdarna. Karlzén BlåNov. 135 (1951). — jfr AN-, GLÄDJE-, HUND-, JUBEL-, STORM-SKALL m. fl. — särsk.
a) jäg. om jakthunds skällande då den kommit villebråd på spåret l. under förföljande av villebråd. Knöppel Förtret. 25 (1740). Så fort haren gått upp och hundarne kommit på spåret, gifva dessa skall. Källström Jagt 120 (1850). Drevet (vid rävjakten) gick med liv och lust. .. Skallet kom närmare och närmare. Rallarminn. 34 (1949). — jfr DREV-, STÅND-, SÖK-SKALL. — särsk. (numera mindre br.) i uttr. skallet går, ss. beteckning för att hundarna i ett visst moment av en jakt (börja att) skällande förfölja villebrådet: drevet är i gång. Tavaststjerna NVers 161 (1885). Bakom branten, der hundarna försvunnit, hördes snart ett gält smågläfs, som steg och steg. .. I detsamma hördes .. (jaktdeltagarnas) värds röst helt manande och högtidlig: — Skallet går! Dens. Inföd. 106 (1887).
b) om ett visst hunddjurs individuella sätt att skälla. Serenius (1741). N:o 1 (bland hundarna i jaktprovet) är en hund med jagtlust, godt sök och skall. SvKennelklT 1903, s. 83. Behm 351 (1920).
Anm. till 3. Sannol. närmast hithörande är det bl. i följande språkprov anträffade uttr. i skallen kom annat ljud, det blev en annan låt l. dyl. [trol. med anslutning till uttr. (det) kom annat ljud i skällan]. En Hund bödh en annan Hund til disk (dvs. till bords), / .. then andre .. / Folgde honom .. / Täncker widh sigh: nu kommer iagh rätt / Til Gästebodz at äta migh mätt, / .. Förlät sigh på then andres budh, / Til thes i skallen kom annat liudh (då han blev utkastad genom fönstret). Rudbeckius Starcke B 4 b (1624).
4) i bildl. anv. av 3, om det förhållandet att ngn häftigt (skriftligt l. muntligt) angriper l. skäller ut ngn l. skäller på ngt: utskällning, skäll o. d. Ge skall, gå till häftigt (skriftligt l. muntligt) angrepp, ge sig till att skälla o. d. Beskow (1840) i 3SAH XLVIII. 2: 79. Talaren protesterade mot det slag af frisinne, som tager sig uttryck i skall mot åklagare och polis. NDAVL 1910, nr 91, s. 2. Jag minns, vilket oerhört skall som i en del av pressen höjdes mot Hjärne under dessa år. HågkLivsintr. 17: 287 (1936). (Adolf) Hedin hade .. gett skall vid varje tillfälle, då han ansåg att regeringen hade överträtt sina i grundlagen fastställda befogenheter. Hellström i 3SAH LVIII. 2: 442 (1947). — jfr RIKS-SKALL.
5) [möjl. delvis att uppfatta ss. bildat (ss. vbalsbst.) till SKALLA, v.1 5] om jakt bedriven l. letande o. d. bedrivet (med hjälp) av ett (stort) uppbåd av personer.
a) (numera bl. i skildring av ä. förh.) drevjakt efter villebråd (särsk. större skadedjur, t. ex. björn o. varg) som bedrevs (med hjälp) av ett uppbåd av personer (särsk. av personer som vid kallelse av myndighet voro skyldiga att delta i jakt av detta slag) o. varvid villebrådet av drevkedjan gm rop o. larm o. d. drevs fram mot de på sina pass stående skyttarna l. mot uppställda fångstnät l. dyl., skalljakt, klappjakt, drevjakt. Gå, hålla (i sht förr äv. gå i l. på) skall. Avdriva skall, se AVDRIVA 7 b. Skall efter varg, björn, älg. The månge skaller, som i haffue effter .. Elgzdiur. G1R 19: 175 (1548). Till at ödha och föriaga sådana diur (dvs. björn, varg, räv), så böör skall hollas om höst och wåhr och elliest så offta som diur skadha giör. Lagförsl. 381 (c. 1606). Gack (i september) i Skall effter Räfwar och Wargar. IErici Colerus 1: 339 (c. 1645). (Bönderna) äro försedde med nödiga tilbehör, som brukas då Allmogen går på Skall. Envallsson Colin 11 (1787). Utom dessa .. jagter (med jakthundar l. utgrävning o. d.), skjutes Räf äfven på skall. TJäg. 1834, s. 904. Levander DalBondek. 1: 6 (1943; om ä. förh.). — jfr BJÖRN-, DREV-, HÄRADS-, JAKT-, ODJURS-, REN-, ROVDJURS-, RUND-, RÄV-, SOMMAR-, VARG-, VINTER-, ÄLG-SKALL m. fl. — särsk. (†) allmännare, om jakt; jfr SKALLA, v.1 5 a β. Forsius Phys. 267 (1611). Jägarn med sin hund besöker flitigt skogen, / At efter björn och varg anställa jagt och skall. Werwing Vitt. 321 (1700).
b) om skallgång efter brottsling l. förrymd l. saknad person l. bortsprunget husdjur o. d.; särsk. i uttr. hålla l. gå skall efter ngn l. ngt. Widegren (1788). (Stråtrövarna) hafva bränt upp en half bondgård, och det blir kanske till sluts frågan om att hålla skall efter sådana rackare. Då går jag med i skallet, söta far! Almqvist TreFr. 1: 48 (1842). Folk uppbådades och man gick skall tre dagar efter (det bergtagna) barnet, utan att finna det. Wigström Folkd. 1: 135 (1880). Nordström Luleåkult. 134 (1925; om skallgång efter bortsprunget får). — jfr VALLDJURS-SKALL.
c) i allmännare l. oeg. l. bildl. anv. av a l. b, om jakt på person.
α) (enst.) om fientlig räd som mer l. mindre liknar en drevjakt l. skallgång. Som vij kom på nor udden af Skagö, mötte oss en hel partie med Ryssar, gångandes skall öf(ve)r Land. HFinlÖ 410 (1730).
β) (numera mindre br.) om ett ivrigt sökande efter l. jakt på ngn. Widegren (1788). Sakna de der flickjägarne .. sina beräknade märken, så hålla de skall bland allt hvad kjortel bär på hela maskeraden. Crusenstolpe Tess. 3: 136 (1847). (Han anade icke) Att frun gick efter sin herr man på skall. CVAStrandberg 4: 13 (1857). Auerbach (1913).
d) [jfr a, b] konkret(are), om folk som uppbådats till l. deltar i skallgång (se d. o. 2) l. (numera bl. i skildring av ä. förh.) drevjakt l. om kedja l. ring bildad av sådant folk. Adlerbeth Æn. 241 (1804). Skallet bör alltid göras rundt. Falk Björnskall 12 (1819). Fogden drog .. skallet upp mot rian. Högberg Vred. 1: 251 (1906). NFSportlex. 6: 271 (1946). — jfr BAK-, JÄGAR-, MANNA-SKALL. — särsk. (numera bl. i skildring av ä. förh.) i vissa uttr., i fråga om drevjakt.
α) i uttr. knäppa l. sluta skallet, låta skallkedjan bilda en (sluten) ring l. (äv. i uttr. sammandraga l. sammandriva skallet o. d.) sammanpressa en ringformig skallkedja till en (allt) mindre ring; särsk. i uttr. knäppt skall (se KNÄPPA, v.2 2 b β). Falk Björnskall 12 (1819). En mycket stor Björn war der inringad och som, sedan Skallen redan war så långt sammandrifwen, fick sig några skrubbskott. VexjöBl. 1830, nr 20, s. 1. Skall efter björnen äro af två slag, nemligen: 1) Dref-skall, .. 2) Knäppt Skall. Svederus Jagt 83 (1831). Sedan skallet blifvit slutet, är det rätt bra att under tystnad på en gång sammandraga det. Schröder SvJakt. 121 (1891). jfr KNÄPP-SKALL.
β) i uttr. öppet skall, om skallkedja som icke bildade en (sluten) ring. NFSportlex. 6: 271 (1946; om ä. förh.). Jakten 153 (1951; om ä. förh.).
Anm. Det i följande språkprov förekommande, numera obrukliga skallan, med en bet.: skall (se SKALL, sbst.3 5 a), skallande (se SKALLA, v.1 5 a), kan antingen uppfattas ss. hörande till SKALL, sbst.3, ss. sg. best. till formen skall (ss. f.) l. formen skalla, l. ss. ett vbalsbst. till SKALLA, v.1 Gammal Warg achtar intet högt roop .. (dvs.) Dhe gambla äre waane wedh skallan; Dhe låta intet så lätt skrämma sigh. Grubb 245 (1665).
-BEFÄL. om de personer l. den person som förde befälet vid en skalljakt. VexjöBl. 1830, nr 20, s. 2. —
-BUD. (skall- 1608 osv. skalla- c. 1606—1664. skalle- 1586—1731) [fsv. skalbuþ, skalla buþ] uppbådande av folk (särsk. drevfolk) till skalljakt; bud (person) som utförde sådant uppbådande l. bud (meddelande) varigm sådant uppbådande skedde. SynodA 2: 47 (1586). Från hwarje matlag är en fullwuxen person skyldig, å Skallbud sig infinna, Präst, Klockare och inhysesqwinna undantagne. Brummer 78 (1789). Han (dvs. inspektoren vid en gård) sänder skallbud (till vargskall). Upsala 1923, julnr s. 8. Moberg Rid 16 (1941; om ä. förh.). särsk. (†) i sådana uttr. som fri för l. från skallbud, befrias för skallbud, fri resp. befrias från skyldigheten att delta i skalljakt. Prester, klockare och eensöriande qwinnor wari frij för näät och skallabudh. Lagförsl. 382 (c. 1606). At oskattlagde Torpare icke måtte befrias för skallebud. 2RARP 6: 249 (1731). Klockaren är fri från skallbud. Möller (1807). —
-DAGSVERKE~020 l. -DAGSVERK~02 l. ~20. dagsverke utfört av ngn ss. deltagare i skalljakt (ss. drevkarl o. d.). TJäg. 1833, s. 467. —
-DIREKTÖR. person som inom ett område hade överuppsikt över vad som hade med skalljakten att göra o. som ledde skalljakt; jfr -fogde 1, -föreståndare, -mästare. MeddNordM 1899—1900, s. 63 (1831). —
-FLOCK. (†) grupp av personer deltagande (ss. drevfolk) i skalljakt. Lantingshausen Young 1: 85 (1787; i bild). —
-FOGDE. (skall- 1586 osv. skalla- c. 1606—1664. skalle- 1604—1692) [fsv. skalfoghate, skalla foghate]
1) (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 5 a: person som (ss. uppsyningsman o. d.) hade viss befattning med skalljakten; särsk. dels om en person som för viss tid utsågs inom ett distrikt (t. ex. en församling l. rote) till en sådan befattning (o. som bl. a. hade att uppbåda folk till skalljakt), dels om var o. en av de personer som utsågos vid en skalljakt med uppgift att ha uppsikt över var sin grupp av drevfolket; jfr fogde 4. EnköpTb. 218 (1586). Så böör skall hollas om höst och wåhr .. och ther öfwer skall Konungens Fougde wara Skallfougde uti hwart skallaläge. Lagförsl. 381 (c. 1606). Hwilken Man budh får aff Skallefogden och icke kommer tilstädes i rättan tijdh, böte Sex Marcker. OrdnJacht. 1647, s. B 1 b. Skallfogde utställes på Drefwet, emellan hwar tionde och elfte man. Leijonflycht (1827). I hvart skall-lag utsågos skallfogdar till biträde vid afjagningen och till ordningens upprätthållande bland dreffolket. TIdr. 1881, s. 3. Socknen var indelad i fyra skallrotar med var sin skallfogde, som tillsattes för ett år. SvKulturb. 4—5: 117 (1930). jfr under-skallfogde.
2) (mera tillf.) till 5 b: person som utses till att vid skallgång efter en person l. ett husdjur o. d. ha uppsikt över en viss grupp av de i skallgången deltagande. Johansson RödaHuv. 1: 171 (1917).
Ssgr (till -fogde 1; förr): skallfogde-bricka. bricka som utgjorde tjänstetecken för skallfogde. JernkA 1833, s. 609.
-kappe. (i Finl.) kappe spannmål (l. ersättning därför i pengar) som urspr. erlades till skallfogdarnas underhåll o. i senare tid upptogs ss. vanlig skatt (grundskatt). Bonsdorff Kam. 554 (1833).
-FOLK.
1) (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 5 a: folk som deltog i en skalljakt, särsk. ss. drevfolk. Hillerström Biörnf. 21 (1750). Widding Ryttmäst. 42 (1968; om förh. 1791).
2) till 5 b: folk som deltar i en skallgång efter en person l. ett husdjur o. d. Moberg Rid 217 (1941). Dens. FörrädL 61 (1967). —
-FÖRESTÅNDARE~00200. person som (närmast under skalldirektören) hade uppsikt över sådant som hade med skalljakten att göra (o. förvaltade skallkassan). MeddNordM 1899—1900, s. 65 (1831). —
-GATA. kring en jaktplats i en skog upphuggen gata där jaktlappar uppsattes o. drevfolk uppställdes; jfr spår-linje. Hillerström Biörnf. 22 (1750). Fatab. 1940, s. 116 (om ä. förh.). —
(5) -GÅ. bedriva skalljakt, gå skallgång; äv. bildl., om häftigt förföljande av l. angrepp på ngn (i tal l. skrift) l. häftig kritik (jfr skall, sbst.3 4); numera bl. tillf. o. nästan bl. i p. pr. Strindberg Brev 3: 93 (1882; bildl.). De skallgående männen. Dixelius-Brettner PrästdSon 177 (1921). —
-GÅNG, se d. o. —
-HJON. (†) person hörande till drevfolket vid en skalljakt. Dalin Vitt. 3: 23 (1736). Björkman (1889). —
-JAKT.
1) (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 5 a: drevjakt, klappjakt. Spegel 408 (1712). Fatab. 1942, s. 156.
-KARL.
1) (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 5 a: man som (särsk. ss. drevkarl) deltog i en skalljakt; äv. bildl. VDAkt. 1691, nr 362 (bildl.). Levander DalBondek. 1: 7 (1943).
-KASSA. kassa för bestridande av utgifter i samband med skalljakt o. varur viss ersättning betalades för skada vållad av vissa skadedjur, t. ex. varg. MeddNordM 1899—1900, s. 59 (1819). Fatab. 1940, s. 118 (om förh. på 1830-talet). —
-KAVLE. budkavle för uppbådande av folk till skalljakt. Fatab. 1940, s. 120 (om förh. på 1830-talet). —
(jfr 5 d) -KEDJA. kedja bildad av deltagarna i en skallgång l. (numera bl. i skildring av ä. förh.) av drevfolket vid skalljakt; jfr drev-kedja. Ling As. 610 (1833; vid jakt). Johansson RödaHuv. 1: 171 (1917; vid skallgång). —
-KRAFTIG. (mera tillf.)
1) mus. till 1, om instrument: som ger ifrån sig ett kraftigt ljud, starkt ljudande. Berg Akust. 17 (1921).
(1) -KROPP. [jfr t. schallkörper] mus. om den del av ett instrument som förlänar detta dess karaktär o. ljudstyrka. Berg Akust. 18 (1921). —
-LAG. (skall- 1575 osv. skalla- c. 1609. skalle- c. 1609— c. 1755)
1) (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 5 a: lag l. grupp av personer som deltogo (ss. drevfolk) i en skalljakt; äv. dels om vart o. ett av de distrikt (lag) vari ett område var indelat med hänsyn till skalljakten, dels om den grupp l. det lag som bildades av de personer från ett sådant distrikt som deltogo (ss. drevfolk) i en skalljakt; jfr -läge. Schmedeman Just. 66 (1575). För anställande af skallgång efter rofdjur voro kommunerna sedan gammalt fördelade i skall-lag, omfattande vanligen en eller flere socknar. TIdr. 1881, s. 3. Ett skallag från Anundsjö dref 3 björnar in i Grundsunda. Ekman NorrlJakt 55 (1910).
-LAPP. jaktlapp använd vid skalljakt, lapptyg. Schultze Ordb. 2690 (c. 1755). 2SvKulturb. 9—10: 258 (1937). —
-LINJE. (numera bl. i skildring av ä. förh.)
-LÄGE. (skall- 1602. skalla- c. 1606—1616) [fsv. skalla läghe] (†) om de distrikt vari ett område var indelat med hänsyn till skalljakten, skallag; äv. i uttr. ligga i skalläge, tillhöra område som var indelat i distrikt av detta slag. BjörkekDomb. 28/1 1602. Nu ligger ödhes iord i skallaläge. Lagförsl. 382 (c. 1606). GullbgDomb. 26/6 1616. jfr Schmedeman Just. 789 (1682: Skallatåges Ensak; sannol. felaktigt för Skallaläges Ensak). —
-MAN. drevkarl; förr äv. allmännare: jägare. Lucidor (SVS) 343 (1673). Mödan hwäszer Skallmans Lust. Därs. 436 (1674). Frese VerldslD 6 (1715, 1726). TJäg. 1833, s. 468 (1832). —
-MÄSTARE. person som hade uppsikt över vad som hade med skalljakten att göra inom ett distrikt; jfr -direktör, -fogde 1. TJäg. 1833, s. 509. Fatab. 1940, s. 118 (om förh. på 1830-talet). jfr över-skallmästare. —
-MÖTE. (†) sammankomst av personer tillhörande ett skallag (för deltagande i skalljakt); jfr skallgångs-möte. VDAkt. 1739, nr 558. VDP 7/11 1739, § 12. —
-PIPA. [fsv. skalpipa (i ssgn skalpipo lekare, piplekare); jfr fvn. skaldpípa, ett slags blåspipa l. flöjt] pipa använd av drevkarlarna vid skalljakt; förr möjl. allmännare, till 1 a, om flöjt l. dyl. TullbSthm 26/10 1543. Levander DalBondek. 1: 7 (1943). —
-PLATS. jaktplats vid skalljakt; plats omringad av drevfolket vid skalljakt; plats i skog som gm särskilda förberedelser (kalhuggning, upphuggning av skallgata o. d.) iordningställts för skalljakt; jfr jakt-plats slutet. Falk Björnskall 17 (1819). Vargskall egde rum på därtill afsedda skallplatser, där på förhand skall-linierna voro upphuggna, hållets skärmar uppförda o. s. v. Jäg. 1897, 2: 179. —
-POJKE. (†) pojke som deltog i skalljakt ss. drevkarl. (Räven) och Åsnan voro i denne iagten intet annat än skallpoikar. ANordenhjelm (1689) hos Carl XII Bref 454. —
-REDSKAP~02 l. ~20. om redskap av olika slag använda vid skalljakt. MeddNordM 1899—1900, s. 63 (1831). —
(5 a, d) -RING. (numera bl. i skildring av ä. förh.) ring bildad av skallkedja, slutet skall. Weste FörslSAOB (c. 1815). Schiller Hornb. 150 (1926; om förh. på 1860-talet). —
-ROP. särsk. (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 5 a, om rop av drevfolket vid skalljakt. Weste FörslSAOB (c. 1815). TJäg. 1833, s. 509. —
-ROTE. om var o. en av de rotar vari ett område (en socken) var indelat (indelad) med hänsyn till skalljakten (o. för vilken en skallfogde l. underskallfogde var förordnad). TJäg. 1832, s. 83. —
-STUGA. byggnad vari deltagarna i en skalljakt tillfälligt kunde uppehålla sig. TurÅ 1909, s. 104 (om förh. på 1600-talet). —
B (†): SKALLA-BROTT. [fsv. skalla brut] brott mot de för skalljakt gällande bestämmelserna. Lagförsl. 381 (c. 1606). Därs. 201 (c. 1609). —
-BUD, -FOGDE, -LAG, -LÄGE, se A. —
-SAKÖRE, se C. —
-TYG, se A.
C (†): SKALLE-BUD, -FOGDE, -LAG, se A. —
-SAKÖRE. (skalla- c. 1606—c. 1609. skalle- 1692) [fsv. skalla saköre] i pl.: böter för brott mot bestämmelserna för skalljakt. Lagförsl. 381 (c. 1606). FörarbSvLag 4: 296 (1692).
Spalt S 3418 band 25, 1969