Publicerad 1942 | Lämna synpunkter |
MALM mal4m, r. l. m. ((†) f. G1R 23: 92 (1552; i bet. II); n. RelCur. 158 (1682; i bet. II)); best. -en; pl. -ar (numera bl. i bet. I 2) l. -er32 (numera bl. i bet. II).
I. grus, sand o. i användningar som utgå från denna bet.
1) (†) grus, sand; anträffat bl. mer l. mindre bildl.: stoft (jfr GRUS 1 c); äv. allmännare: ämne, materia, stoff. Wij äre alle aff en malm, vthaff eenne iord äre wij alle giorde. LPetri 2Post. 213 a (1555). Pröffue edher sielffue, och grant tilsee hwadh Malm j ären, fördömda Syndare ären j. Phrygius HimLif. 139 (1615). Rijk och arm, alt en Malm. Grubb 684 (1665). The usle werldsens trälar, / Som vthi mull och malm begrafwa sina siälar. Spegel ÅPar. 29 (1711). Swedberg Schibb. 283 (1716).
2) (utom i c numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skogbevuxen (högländt) grus- l. sandmark, sandig skogsmark; rullstensås; mo; äv.: sandig slätt, hed (se d. o. 1). Sedan föllier rån ifrån samma bäck och furu .. öfuer en malm, till en måsa (dvs. mosse). SvTr. V. 1: 279 (1618). (Romarna) höggo .. ut alla trän öfver hela fältet; så at de skiönaste skogar, .. och de präktigaste malmar utan för .. (Jerusalem) förbyttes i stubbar och en ödemark. Bælter JesuH 5: 746 (1759). Markens ytförändringar, såsom åker, äng, kärr, malmar, skogar m. m. KrigVAH 1807, s. 76. Denna (ett stycke från staden Lovisa belägna) till stadsplan tjenliga malm. EconA 1808, mars s. 11. En vid mo eller malm, bevuxen med höga slätstammiga tallar. Allardt Byber. 3: 147 (1890). — särsk.
a) om dylik skogsmark som ligger omedelbart utanför en by o. som utgör dess allmänning; äv. pregnant: allmänning (se d. o. 2 a); äv. om på allmänningen förekommande bebyggelse. Lillängstorparns hvita ko, / som gick i bet på malmen. Melin Dikt. 2: 158 (1904). På byarnas allmänningar lågo backstugorna, vilka flerestädes voro ganska talrika, så att de bildade en grupp för sig, kallad malmen. Landsm. 1907, s. 75. TurÅ 1916, s. 276.
b) (i sht i Finl.) om exercisfält; vanl. med närmare bestämning av ett ortnamn. Södra bataljonen (övas) å Stånga malm (på Gotland). Höjer Sv. 2: 1478 (1881). Öfningslägret på Parola malm (i Finland). Tegnér Armfelt 1: 67 (1883). De årliga mötena på S:t Mickels och Rantasalmi malmar. TurForskn. 3: 147 (1918).
c) om (skogbevuxen) grusmark osv. som ligger strax invid en stad; särsk. om dylik mark som tillhör en stad o. som bebyggts av stadsborna; äv. allmännare: förstad(sområde), förstadsbebyggelse; numera företrädesvis i fråga om stockholmska förhållanden, vanl. mer l. mindre klart ss. ellips för stadsdelsnamnen Norrmalm o. Södermalm. Han maa ock skal nær han wiil kennes wiidt samma huss .. med allom tiilægom innan stadtz ok paa malmenn. G1R 1: 217 (1524). Både Malmana (vid Sthm) bliffua vnder stadzens regementhe och Lydno. Därs. 6: 241 (1529). På Calmarne Malm wexer .. (sommarhyll) i stor myckenhet. Lindestolpe Färg. 65 (1720). Stadsens (dvs. Gbgs) Malmer eller Förstäder. Tuneld Geogr. 1: 379 (1773). En liten stad, där det långt ut på malmen i en fallfärdig kåk bor en halvgammal .. kvinna. Rogberg Hustru 60 (1928). När Västerbron .. öppnar en ny väg mellan Norr och Söder, är det icke fråga blott om de stockholmska malmarna och förstäderna. SvD(A) 1935, nr 317, s. 4. jfr STADS-MALM.
II. mineral l. metallförening.
1) om mineral (aggregat) ur vilka metaller l. deras föreningar kunna (med ekonomisk fördel) utvinnas; förr äv. (i sht ss. senare led i ssgr) allmännare, om vissa icke metalliska mineral. Leta, bryta, utskeppa malm. Rik, fattig malm, med hög resp. låg metallhalt. Blöt malm, se BLÖT, adj. 1 b. Then malm the ther (dvs. i Sala silvergruva) brytandis varda. G1R 5: 106 (1528). Jern- och kopparachtige malmar. Hiärne 2Anl. 233 (1706). Några Försök med Alun och dess malmer. VetAH 1774, s. 274. Malmen (i Kirunavaara) .. håller emellan 60 och 66 procent välartadt jern. JernkA 1819, s. 166. Malmen för (järn-)brukets behof tages ur (de närbelägna) sjöarne. Höjer Sv. 2: 239 (1876). (Sverge) är synnerligen rikt på malmer av olika slag. Rönnholm EkonGeogr. 26 (1907). — jfr ALUN-, ANTIMON(II)-, ARSENIK-, BLY-, BLÖT-, BOK-, BÖN-, CINNOBER-, DAG-, FLÖTS-, FÄRSK-, GLAS-, GULD-, HAGEL-, HÅRD-, JORD-, JÄRN-, KAK-, KAMP-, KARBONAT-, KIS-, KOBOLT-, KOL-, KOPPAR-, KORALL-, KRUT-, LASUR-, MYR-, NICKEL-, PÄNNING-, PÄRL-, SILVER-, SJÖ-, SKRAGG-, STÅL-, SVART-, TENN-, TORRSTENS-, VASK-, ZINK-, ÄRT-MALM m. fl. — särsk. (i vitter stil, föga br.) mer l. mindre bildl. Kolmodin Dufv. 91 (1734). Historien är för skalden endast den skrofliga malmen, hvarur guldet skall sofras. 2SAH 45: 41 (1869). Språkforskaren, .. kulturhistorikern (m. fl.) hafva allesamman rika skatter att hemta ur den malm, som Schlyter från handskriftgömmornas dunkel bragt i dagen. 3SAH 4: 290 (1889).
2) (i sht i fackspr.) malmlins, malmåder. En 2 1/3 famn bred malm (är) påträffad. 1UtdrRelFilipstGrufv. 12 (i handl. fr. 1724). JernkA 1909, s. 358.
3) metall; i sht om brons l. (numera vanl.) klockmetall. Om iach talar medh menniskiors och englas tungor och haffuer icke kärleken är iach worden en liwdhande malm eller en clingande biälra. 1Kor. 13: 1 (NT 1526). Försmelta som en malm for heta. OPetri 2Post. 4 b (1530). Skogekär Bärgbo Wen. 36 (c. 1635; om guld). Aff liudet kännes Malmen. Grubb 563 (1665). Rökelse Kaar af Malm. Schück VittA 3: 40 (i handl. fr. 1690). (Ljusstakar) af mässing, tenn och ”malm”. Gellerstedt Hemtr. 17 (1905). — jfr GJUT-, GRYT-, KLOCK-MALM. — särsk.
a) (i vitter stil) pregnant, om kyrkklocka; i sht i uttr. helgad l. vigd malm. 2SAH 11: 6 (1823). Den helgade malmens klang ljöd .. öfver edra .. ängar. Wallin Rel. 4: 249 (1837). Blanche Våln. 16 (1847). Rydberg Ath. 11 (1859). SvFolkkal. 1895, s. 46. jfr: (Klock-)stapelns Falumalm / ringer sabbat. Karlfeldt FridLustg. 99 (1901).
b) (i vitter stil) bildl., om klangfullhet, kraft o. myndighet i fråga om röst l. ton l. språk o. d.; äv. i utvidgad anv., i fråga om uppträdande o. d. (Han) var .. liflig, bestämd, senfull, med malm i ton och väsen. Bremer Dal. 288 (1845). Tungomålets malm har ingenstädes i högre mått kunnat bevara sin ursprungliga och fulltoniga klang än hos de Skandinaviska frändefolken. 2SAH 60: 5 (1883). De höjdtoner .. (sångerskan) slungade ut .. egde verklig malm. PT 1898, nr 238, s. 3.
-ANRIKNING~020. bärgv. jfr anrika. JernkA 1869, s. 138. jfr: Malmanrikningsverk. JernkA 1865, s. 168. —
(II 3) -ARBETARE. (†) person som utför bronsarbeten. Branting Förf. (1829; med hänv. till Bronze-Arbetare). PT 1907, nr 304 B, s. 4. —
(jfr II 2) -AREA. bärgv. area av ett horisontalsnitt genom en malmkropp. Fahlbeck NatFörm. 30 (1890). —
-ART. bärgv. om olika slag av malmer; förr äv. (kem.) allmännare, om salter, metaller o. d. Bergv. 1: 265 (1671). Wallerius Min. 154 (1747). —
-BLANDAD, p. adj. särsk. (†) till II 1: mineralhaltig. Malmblandad jord. Wallerius Min. 26 (1747). Dähnert (1784). —
(I 2 c) -BO, m.||ig. [fsv. malmbo (SthmTb. 1: 363)] särsk. (förr) om invånare på ngn av Sthms malmar. G1R 28: 127 (1558). —
-BOTTEN.
2) bärgv. ss. stöd åt gruvrummets sidor kvarlämnat parti av fyndigheten; jfr botten II 5 e. JernkA 1900, s. 584.
-BROTT. (numera mindre br.) ställe (i gruva l. dyl.) där malm utvinnes gm brytning, brott (se d. o. I 6). Johansson Noraskog 3: 119 (i handl. fr. 1581). Lind (1749; under ertz-stuffe). —
-BRÄCKA, r. l. f. bärgv., miner. vid Dannemora gruvor förekommande bärglager som är uppblandat med järnmalm; jfr bräcka, sbst.2 I 2. Rinman 1: 328 (1788). —
-BÅR. (förr) bärgv. för transport av malm. Holmkvist BergslGruvspr. (i handl. fr. 1540). Bergv. 4: 40 (1794). —
(II 3) -BÄCKEN. (i sht förr) rund l. avlång skål av malm. BoupptSthm 26/11 1686. Lundberg Paulson Erasmus 137 (1728). —
-BÄRG. (malm- 1523 osv. malme- 1719) [fsv. malmbiærgh] bärg som innehåller (stora mängder av) (järn)malm; bärg där (järn)malm brytes; (järn)gruva. G1R 1: 154 (1523). IllSv. 2: 145 (1882). —
(II 3) -BÖSSA. (†)
-CHARGE. metall. viss mängd malm som på en gång insättes i en smältugn l. underkastas en metallurgisk l. kemisk process. JernkA 1886, s. 79. TT 1890, s. 91. —
-DEPOSITION. (knappast br.) geol. malmkropp, malmlager, malmfyndighet. JernkA 1859, s. 42. GeolFF 1898, s. 117. —
-DIGER. (i sht i vitter stil, numera knappast br.) om bärg o. d.: rik på malm. Atterbom Minnest. 2: 338 (1824; i bild). Den af gammalt såsom malmdiger kända trakten. VexjöLT 1846, nr 48, s. 2. 2SAH 27: 49 (1853). —
-DJUP, n. [jfr t. erztiefe] (†) bärgv. om det djup i en malmåder där den mesta malmen finns. Rinman (1789). CGStrandberg 82 (1855; i bild). —
-DRÄKT. (†) metall. om smältugns (l. kols) förmåga att smälta malm. Garney Masmäst. 384 (1791). JernkA 1853, s. 125. —
-ELDA. (förr) i pass., om myr- l. sjömalm: medelst rostning beredas till smältning. Rinman 2: 177 (1789). Möller (1807). —
-EXPORT. —
-FAKTOR, m. (förr) person som handhade avsändningen (stundom äv. skrädningen) av malm vid en gruva. NoraskogArk. 6: 225 (1928; om ä. förh.). —
-FALL. [jfr t. erzfall] (numera föga br.) bärgv. fältstupning; äv. konkret, om malmen i en fältstupning. VetAH 1751, s. 92. Rinman (1789). JernkA 1844, 2: 79. NF (1886; ”äldre uttryck”).
Ssgr (bärgv.): malmfalls-riktning. (föga br.) Malmfallsriktning … Den riktning i horisontalplanet, som ligger midt öfver den långsträckta malmens fältstupningsriktning. JernkA 1909, s. 376.
-vinkel. (föga br.) om vinkeln emellan en långsträckt malmkropps axelriktning o. horisontalplanet. JernkA 1909, s. 371. Därs. s. 376. —
-FAST, adj. (i vitter stil, numera knappast br.) eg.: fast o. hård som malm; anträffat bl. bildl., om karaktär o. d.: fast o. redlig, ”järnfast”. Atterbom Lyr. 2: 142 (1840). HLilljebjörn Hågk. 1: 145 (1865). —
-FICKA. [jfr t. erztasche] stor behållare för malm; särsk. om sådan varur malmen kan tappas i vagnar l. pråmar o. d.; jfr ficka 2 e. JernkA 1881, s. 411. Nilsson Skeppsb. 17 (1932; i malmbåt). —
-FLO. (†) metall. varv av (krossad) malm i masugn l. rostugn. JernkA 1823, s. 216. Därs. 1857, s. 93. —
-FLÖTS. bärgv. vidt utsträckt, (mer l. mindre) horisontalt, jämförelsevis tunt lager av malm (i sedimentära jordlager). Rinman 1: 305 (1788). —
-FOGDE. (förr) kam. till I 2 c, om fogde som hade uppsikt över ngn av Sthms malmar. SthmTb. 27/5 1584. BoupptSthm 31/1 1672. —
(II 3) -FULL. (i sht i vitter stil) om röst o. d.: som har malmklang; klangfull; äv. bildl. 2SAH 41: 47 (1866). (Han) tog .. ordet med sin malmfulla basröst. GHT 1897, nr 73, s. 3. Den malmfulla klang som sällan saknas i Gripenbergs vers. Nordenstreng Gripenberg 198 (1921). —
(I 2) -FUR l. -FURU. [jfr sv. dial. malmfur, väl mogen fur bestående bl. av kärnved, nor. malmfuru] (i vissa trakter) på sandmark (”tallmo”) växande tall (som vanl. blir högvuxen o. får ett godt virke). Lindestolpe FlWiksb. 28 (1716). Storverks-Trän .. från 56 til och med 26 fot, af god malmfur. GT 1788, nr 90, s. 4. —
(II 3) -FUST. (†) hattmak. sannol. om rund bronsskiva använd vid prässning av fakt (se fakt, sbst.1). 2 st. Malm-Fuster om 16 {marker}. BoupptSthm 15/11 1678 (efter hattmakare). BoupptVäxjö 1795 (efter hattmakare). —
-FYLLD, p. adj. särsk. (i sht i vitter stil) till II 3, = -full. En malmfylld klockton, som klingar öfver nejden. Weibull LundLundag. 182 (1889). SvD(A) 1929, nr 243, s. 3. —
-FÅNG. (†) bärgv. utvinning av l. tillgång på malm; äv. konkret, om utvunnen l. tillgänglig malm; jfr fång 10, 13. At bergslagshyttorne icke måtte ställas i osäkerhet om jemt och tilräckeligt malmfång. Bergv. 2: 622 (1752). Leijonmark PVetA 1775, s. 13 (konkret). Masugnsägarens rätt till malmfång. Bonsdorff Kam. 247 (1833). —
-FÅNGST. (numera mindre br.) bärgv. konkret, om (mängd av) utvunnen malm; malmproduktion. Bergman ÅmVetA 1778, s. 15. TurÅ 1929, s. 57. —
-FÄLT. bärgv. sammanfattande benämning på ett antal varandra närbelägna malmfyndigheter; jfr fält 5. Bergv. 2: 612 (1752). —
-FÄRSKA, r. l. f. (†) metall. klump l. massa av till järn delvis färskad järnmalm. JernkA 1854, s. 52. PT 1892, nr 250 B, s. 1. —
-FÄRSKNING. metall. vid götstålstillvärkning använd metod att färska gm tillsats av järnmalm. JernkA 1887, s. 253. —
-FÖRANDE, p. adj. i sht geol. om formation, bärg(art) o. d.: som innehåller malm. Malmförande Berg. Rinman JärnH 133 (1782). —
-FÖRSEL. (†) forsling av malm; äv. konkret, om den forslade malmen. Bergv. 1: 272 (1671; konkret). LBÄ 44—50: 311 (1801). —
-GAVEL. bärgv. av malm bestående tvärvägg i ort l. gruvrum. Johansson Noraskog 3: 57 (i handl. fr. 1656). —
-GILLARE. [till gilla, v.1 1; jfr äv. gilling, sbst.1, ävensom kol-gillare] (förr) person som granskade o. mätte upp utvunnen malm. En malmgillare, som uppbar den malm som kom ifrån Dalekarlsgrufvan. Johansson Noraskog 3: 18 (i handl. fr. 1582). —
-GNISTA, r. l. f. (i fackspr.) liten mängd malm (litet malmkorn o. d.) insprängd i bärgart. OxBr. 11: 68 (1632). Några spridda malmgnistor i granit. JernkA 1844, 2: 26. —
-GRUS. bärgv. grusliknande småstycken av malm som avsmulas under brytning o. hantering (o. vars malmhalt kan tillvaratas gm vaskning). Rinman 2: 942 (1789). —
-GRUVA, r. l. f. (malm- 1538 osv. malme- 1527) äv. (i vitter stil) bildl. G1R 4: 145 (1527). (Johannesevangeliet) är een rett Malmgruffua, .. full medh allehanda wijsheet. PErici Musæus 1: 36 a (1582). —
-GÅNG; pl. -ar. i sht geol. malmåder; äv. i utvidgad anv., om malmlager; äv. (i vitter stil, föga br.) bildl. OxBr. 11: 234 (1645). Geijer I. 8: 332 (1839; bildl.). JernkA 1859, s. 46. —
(I 2 c) -GÅRD. gård (se gård, sbst.1 6 a) belägen på en stadsmalm; numera nästan bl. i fråga om ä. stockholmska förh. 2SthmTb. 1: 33 (1544). En malmgård med stor trädgård, vidsträckta egor med kobete (osv.). Strindberg TjqvS 1: 45 (1886). Karlavägen (i Sthm) går .. öfver den mark, där August Blanches malmgård legat. Nordensvan Mälardr. 268 (1896). 3SAH 27: 141 (1915; i fråga om det medeltida Paris). —
-HOP, r. l. m. bärgv. hög av upplagd malm. Johansson Noraskog 3: 60 (i handl. fr. 1660). JernkA 1829, s. 456. —
-HUND, r. l. m. bärgv. ett slags vagn (som går på räls l. stockar, vanl. på lutande bana) för transport av malm. JernkA 1880, s. 68. —
-HÅRD. (i vitter stil) hård som malm; äv. bildl. Mellin Nov. 2: 49 (1834, 1867; bildl.). Grebst Grängesbg 87 (1908). —
-KABINETT. (†) (rum o. d. innehållande) samling av malmprover (l. bärgartsprover). VetAP 1: 179 (1740). Rosenhane PVetA 1805, s. 124. —
(II 3) -KLANG. om den klang som brons (klockmetall) har; särsk. (i sht i vitter stil) i bildl. anv.: fyllighet o. kraft i tonen, klangfullhet. Svenska språkets malmklang. SvLittFT 1834, sp. 277. En röst med malmklang i. WoH (1904). Lamm UpplRom. 1: 195 (1918). —
(II 3) -KLINGANDE, p. adj. som klingar liksom brons (klockmetall); särsk. (i vitter stil) bildl. Levertin G3 236 (1894). (Trä-)Kolen .. blefvo synnerligen hårda och malmklingande. JernkA 1895, s. 411. Ordvalet (hos C. V. A. Strandberg) .. är rikt på ståtliga och malmklingande fynd. 3SAH 24: 414 (1910). —
(II 3) -KLOCKA. (i sht förr) jfr klocka, sbst. 1, 1 c. BoupptSthm 31/3 1671. Palmblad Aisch. 255 (1842). —
-KOMPASS. (i fackspr., mindre br.) gruvkompass. BlBergshV 18: 48 (i handl. fr. 1687). HimHavJord 1: 175 (1925). —
(II 3) -KOPPAR. (†) sannol. om en starkt kopparhaltig legering varav malmklockor, malmgrytor o. d. framställdes. G1R 22: 449 (1551). BoupptSthm 11/10 1658. —
-KROPP. (i fackspr.) om en samlad malmfyndighet (i motsats till omgivande ofyndigt bärg osv.). JernkA 1909, s. 376. —
-KROSSNING. bärgv. jfr -kross. Bergroth (1887). jfr: Malmkrossningsapparaterne. (Agardh o.) Ljungberg 4: 159 (1863). —
(I 2 c) -KYRKA. (†) kyrka på en malm; i sht i fråga om stockholmska förh. HB 1: 136 (1629). Wekupredikningarne, så i Stadz som Malmkyrckiorne. SthmStadsord. 2: 230 (1710). —
-KÄNNARE. (numera bl. tillf.) person som har god kännedom om malmer; mineralog. Doctor Brandt, som är en stark malmkännare, har visat at Zink är en särskild malm-art. Linné Stenr. 63 (c. 1747). VetAH 1751, s. 227. —
-KÄNNING. (†)
1) kunskap om malmer; äv. allmännare: mineralogi. VetAH 1740, s. 414. Därs. 1750, s. 169 (om mineralogi). JernkA 1827, s. 360.
-KÖP.
1) [fsv. malmaköp (SthmTb. 1: 283)] (förr) till I 2 c: handel bedriven på en stads malmar (i ä. tid förbjuden i lag); jfr lands-köp. 2SthmTb. 3: 253 (1564).
-KÖRARE. (förr) person som (yrkesmässigt) körde malm från en gruva o. d. till ett järnbruk, en utskeppningshamn o. d. Johansson Noraskog 3: 401 (1887). —
-KÖRNING, förr äv. -KÖRING. (förr) om transport av malm efter häst. G1R 23: 67 (1552). särsk. kam. om malmkörning ss. en form av skattebetalning till kronan (bestående däri att allmogen i vissa bärgslager med sina dragare körde malm från gruvan till kronohyttan). Abrahamsson 137 (1726; efter handl. fr. 1716). UtlåtTackjSkatt 1868, s. 21. —
-LAGER, n. särsk. bärgv., geol. om lager (skikt) av malm (bildat på sedimentär väg). JernkA 1825, 1: 235. —
(II 3) -LAMPA. (†) på vart särskilt underlag (stock o. d.) som uppbär ett vattenhjuls axel: anordning av malm vari en av axeltapparna rör sig, då hjulet går rundt; jfr lampa, sbst.2 slutet. (Ett vattenhjul) på ekeaxel, .. med gjutna flygeltappar, gående utj malmlampor i järnpannor. Clemensson 1KlippanPprsbr. 249 (i handl. fr. 1834). —
-LASTARE. särsk. om arbetare som deltar i arbete med in- l. urlastning av malm på fartyg. LD 1907, nr 224, s. 3. —
-LETA, v., -ning. (i fackspr.) söka efter malmfyndigheter (med hjälp av vissa instrument); i sht ss. vbalsbst. Tanckar om Malmletande. VetAH 1740, s. 198 (i rubrik). Malm-letningen (bör) ske vid Solsken. Rinman JärnH 132 (1782). I Boliden har jag aldrig malmletat. SvD(A) 1933, nr 230, s. 7. —
-LOSSNING.
1) (†) brytning av malm; äv. konkret, om mängd av bruten malm. NoraskogArk. 4: 264 (1741). VetAH 1769, s. 307 (konkret).
-LOTTNING. (förr) bärgv. lottning för uppdelning av malmhopar mellan ägarna. Johansson Noraskog 1: 106 (i handl. fr. 1785). NF 4: 1001 (1881). —
-LUTA, r. l. f. bärgv., metall. ett slags raka (med bladet anbragt i rät vinkel mot skaftet) som användes vid utdragning l. fatning av malm. Rinman 1: 306 (1788).—
-LÄNGD. (†) förteckning över (mottagen) malm. A:o 1673 Åhrs Malmlängd (från Älvkarleby bruk). BoupptSthm 1680, s. 801 a, Bil. Därs. s. 801 b, Bil. —
-MINERAL. geol. mineral som innehåller ngn tung metall ss. en väsentlig beståndsdel. HeimdFolkskr. 47—48: 10 (1897). —
-MULL. bärgv., metall. finfördelad malm; ofta särsk. om mycket finfördelad, mulliknande malm som medföljer masugnsgasen o. avsätter sig i gasledningarna. BlBergshV 18: 52 (i handl. fr. 1687). JernkA 1843, s. 108. —
-OS. (†)
1) bärgv. dekompositionsprodukter (tänkta ss. gasformiga) som uppstiga från malmfyndigheter. Bromell Berg. 72 (1730).
2) geol. på bärg o. stenar förekommande rostfärgade vittringar (som förmenas bero på förekomst av malm). Tiselius Vätter 1: 54 (1723). Rinman (1789). —
-PALL. bärgv. trappstegsliknande avsats i gruva l. gruvrum (anordnad vid pallbrytning för underlättande av malmens lössprängning), pall. NoraskogArk. 4: 115 (1691). —
-PROBERARE, i bet. 1 m., i bet. 2 r. l. m. (förr)
1) person som utförde malmproberingar. Rinman JärnH 998 (1782). JernkA 1904, s. 471 (om förh. under G. I).
-RAS, n. bärgv. om malms nedfallande i en masugn l. rostugn. JernkA 1828, 2: 133 (i rostugn). Därs. 1899, s. 259 (i masugn). —
-REDE. bärgv. viss mängd malm som erfordras l. avses för en smältningsperiod i masugn. Bergv. 2: 643 (1753). —
-RIK.
2) (i högre stil) till II 3, bildl., om stämma o. d.; jfr -klingande. FGrafström Dikt. 21 (1848). (Karlfeldts) manliga gestalt och .. malmrika stämma. Schück SvLitt. 2: 261 (1935). —
-ROST l. -ROSTE l. -ROSTA. (förr) bärgv. viss kvantitet (koppar)malm upplagd tillsammans med ved för att rostas gm vedens förbränning. G1R 16: 684 (1544). BlBergshV 18: 146 (i handl. fr. 1687). JernkA 1828, 1: 415. —
-ROSTNING. bärgv. procedur varigm malm uppluckras o. befrias från kolsyra, vatten, svavel o. arsenik. GripshR 1597, s. 137. —
-RUM, n. bärgv. plats där malm utvinnes i gruva; gruvrum, arbetsrum (i gruva). Rinman 2: 42 (1789). —
-RUSA, r. l. f.
-RÅDER, n. (i vissa trakter, förr) visst slags hästdraget laståkdon (med lådliknande överrede) för transport av malm. Fatab. 1925, s. 115. —
-RÄNTA, r. l. f. (förr) kam. på vissa orter utgående grundskatt (hörande till jordeboksräntan) som (urspr.) erlades i malm. Hülphers Dal. 566 (1762). UtlåtTackjSkatt 1868, s. 29. —
-RÖK. (†) metall. om de små partiklar av ngt i malmen förekommande l. vid hyttprocessen bildat ämne som vid rostning l. smältning följa med hyttröken o. sedan avsätta sig; hyttrök (se hytt-rök 2). Rinman 1: 835 (1788). Möller (1807; med hänv. till hytterök). —
-SEPARATOR. bärgv. apparat för separation av gångarter från malm; särsk. om dylik apparat för separation på magnetisk väg. TT 1895, Allm. s. 238. —
-SKRIVARE. (förr) kam.
2) till II 1, om person som förde förteckning över vid en gruva bruten malm o. över ved som mottagits för tillmakning m. m. Almquist CivLokalförv. 3: 155 (i handl. fr. 1540). Därs. 2: 252 (1919; om förh. på 1580-talet). —
-SKUTA. bärgv. stort malmblock. Holmkvist BergslGruvspr. 66 (cit. fr. 1683). Rinman 2: 231 (1789). —
-SKÄRPNING. bärgv. försöksarbete på malmfyndighet; mindre gruva. Triewald Förel. 2: 137 (1729, 1736). Johansson Noraskog 1: 139 (i handl. fr. 1785). —
-SLAGARE. bärgv. arbetare som sönderslår malm till stycken av den för uppsättning på smältugnen lämpliga storleken. JernkA 1876, s. 333. —
-SLAM. bärgv. finkrossat, i vatten uppslammat malmhaltigt gods avsett för behandling i anrikningsvärk; äv. om den mest finkorniga malmprodukten som utvinnes i dylikt värk. TT 1901, K. s. 54. —
-SLIG. bärgv. malm i form av pulver l. slam som erhålles från anriknings- l. vaskvärk. BlBergshV 18: 115 (i handl. fr. 1687). SvGeolU Ca 6: 82 (1915). —
-SLÄDE. (förr) bärgv. släde varpå malm transporterades. Fernow Värmel. 633 (1779). SvKulturb. 3—4: 49 (1930). —
-SMIDE. (förr) metall. om framställning av smidbart järn omedelbart ur malm; motsatt: tackjärnssmide. JernkA 1848, s. 250. Därs. 1894, s. 330. —
-SMÄLTA, r. l. f. metall. en produkt erhållen gm inblandning av rik järnmalm i smält tackjärn (som sedan får stelna till viss form för att användas vid martinprocessen). JernkA 1878, s. 126. —
-SOVRING. bärgv. = -skrädning; särsk. om magnetisk separation av järnmalm i grövre stycken. Bergv. 1: 54 (1624).
-SPEL. (mindre br.) bärgv. inrättning för uppfordring av malm ur gruva l. upp på masugnskransen; gruvspel. JernkA 1866, s. 163. PT 1903, nr 207, s. 1. —
-STOCK. bärgv. malmkropp som har sin utsträckning huvudsakligen i en riktning (fastän mindre utpräglat än hos en malmlinjal). Holmkvist BergslGruvspr. (cit. fr. c. 1650). —
-STRECK. (malm- 1562 osv. malme- 1614) bärgv. långsträckt malmförekomst; långsträckt ansamling av smärre malmförekomster; äv. (i vitter stil) bildl. SamlFörfDal. 17 (1562). Nybom SDikt. 2: 421 (1840, 1880). —
-STYCKE. [fsv. malmstykke]
(II 3) -STÖPT, p. adj. (i vitter stil) stöpt av malm; vanl. bildl. Än sår du (Svea folk) egna fält och kan dem fylla än / med malmstöpt åskas hot, med klingor och med män. Tegnér (WB) 2: 78 (1812). Snoilsky Goethe Ball. 15 (1876; om kyrkklocka). Öman Ungd. 66 (1889; bildl.). —
-SYLTA, r. l. f. bärgv., metall. malm i små stycken, eventuellt blandade med malmmull. Schultze Ordb. 5283 (c. 1755). —
-SÄTTA. metall.
1) tillsätta malm i (en masugn); numera bl. ss. vbalsbst. -ning, äv. konkret, om viss mängd av tillsatt malm; äv. i sådana uttr. som öka l. minska malmsättningen, öka resp. minska malmmängden i förhållande till kolmängden i en masugnsgång; stark l. hög malmsättning, stor mängd malm i förhållande till kolmängden. BlBergshV 18: 9 (i handl. fr. 1687). Ändteligen tager, vid litet starkare Malmsättning, det hvita Järnet öfverhand (osv.). Rinman JärnH 1009 (1782). (Man bör) icke malmsätta ugnen förr än murarne blifvit väl uppvärmde. JernkA 1817, 2: 50. KrigVAH 1837, s. 338 (konkret). (Om) malmsättningen .. behöfver ökas eller minskas. SFS 1847, nr 17, s. 7. 2NF 17: 1212 (1912).
2) i p. pf., om (tack)järn, dels i sådana uttr. som lagom l. för hårdt malmsatt, dvs. som är blåst med lagom resp. med för stark malmsättning på masugnen; dels pregnant: hårdsatt. Malmsatt, rått och illa arbetadt tackjärn. 2RA 3: 95 (1731). Rinman 1: 576 (1788: för hårdt). Rosborg StångjSmid. 10 (1809). —
-TAG. [jfr grus-, ler-tag] (i vissa trakter, i sht förr) ställe där sjömalm (myrmalm) hämtas. Rinman 2: 177 (1789). —
-TAGARE. (i sht förr) person som tar upp sjömalm (myrmalm). ProstbAllbo 1720, s. 8. Schück VittA 5: 548 (i handl. fr. 1759). —
-TAK. bärgv. malmparti som lämnas obrutet i gruva o. som bildar ett tak över underliggande gruvrum. JernkA 1904, s. 383. —
(II 3) -TON ~tω2n. (i vitter stil) jfr -klang; äv. bildl. Gripenberg Spillr. 41 (1917). Böök ResSv. 136 (1924; bildl.). —
-TORG.
1) (i fråga om ä. förh.) till I 2 c, om torg på ngn av Sthms malmar. Lundin (o. Strindberg) GSthm 406 (1881). jfr: Lademackere gården wed Malmtörget. SthmTb. 7/1 1596.
2) (förr) bärgv. till II 1: vid gruva l. hytta belägen plats där malm lades upp i upplag. HC11H 13: 10 (1697). TT 1898, Allm. s. 205. —
-TRAKT. (i fackspr.) ett relativt begränsat o. geologiskt avgränsat område inom vilket finnas malmfält l. enstaka malmförekomster. Grängesberget är en stor Malm-trakt. Hülphers Dal. 628 (1762). —
-TRÄNGD, p. adj. (†) om (innehavare av) hytta: som är i behov av malm för fortsatt drift. Bergsmän i Karlskoga, som voro malmträngde. Johansson Noraskog 3: 94 (cit. fr. 1685). NoraskogArk. 4: 111 (1690; om hyttor). —
(II 3) -TUNG. (i vitter stil) tung som malm; i sht bildl. Atterbom Minn. 321 (1818). Malmtungt klingande ord. Hedin Jerus. 211 (1917). —
-TUNNA, r. l. f. bärgv. ett slags behållare vari malm uppfordras ur gruva. Holmkvist BergslGruvspr. (i handl. fr. 1587). —
-TÄKT. (i fackspr.)
2) (†) tillgång på malm, (källa för) malmleverans. Bergv. 2: 621 (1752). De .. Masugnar, som .. hade beqvämaste Malmtägt vid Normarks Grufvor. Fernow Värmel. 362 (1773).
3) malmförekomst; gruva. Linné Ungd. 2: 315 (1734). Desse .. berg visa i dagen flere gångar med rena och ymnoga malmtäckter. Hülphers Norrl. V. 3: 154 (1797). Dædalus 1931, Annonsbil. s. 18.
4) i utvidgad anv. av 3.
-UPPSÄTTNING~020. metall. påfyllning av malm i masugnspipa; särsk. konkret, om (den mängd av) malm som påfylles. BlBergshV 18: 20 (i handl. fr. 1687). Malmuppsättningen minskades med 1 1/2 Lisp:d. JernkA 1821, s. 103. —
-VAGN. (i fackspr.) vagn (särsk. järnvägsvagn) speciellt avsedd för malmtransport. JernkA 1879, s. 570. —
-VIKT. (förr)
1) bärgv. till II 1: viktsystem för vägning av malm; äv. om själva vikterna; jfr bärgs-vikt, hammar-vikt 2, järn-vikt 1. Bergv. 1: 877 (1733). Därs. 2: 655 (1754).
2) till II 3: viktlod av brons. BoupptSthm 1673, s. 308 a, Bil. HovförtärSthm 1687 A, s. 2105. BoupptVäxjö 1778. —
-VÄG. (i sht i fråga om ä. förh.) väg där malmtransporter försiggå; äv. i sådana uttr. som ha lång malmväg o. d., om masugn l. hytta: ha lång väg till den gruva där malmen hämtas. Johansson Noraskog 3: 129 (i handl. fr. 1684). JernkA 1853, s. 49. —
-VÄRK, sbst.1, n. (†) metall. viss mängd malm som skall smältas i ugn. BlBergshV 18: 130 (i handl. fr. 1687). NoraskogArk. 4: 204 (1719). —
-ZON. (i fackspr.) på visst sätt begränsat område inom vilket malmfyndigheter förekomma. JernkA 1870, s. 86. —
-ÅDER l. -ÅDRA, r. l. f. åder av malm; äv. (i vitter stil) bildl. HSH 31: 237 (1667). (John Ericssons) rastlösa verksamhet, hvilken lagt hans karakters malmådra i öppen dager. NordT 1883, s. 360. —
-ÄMNE. (†) slag (art) av malm; äv. allmännare, om mineral. VetAH 1744, s. 21. Fischerström 1: 175 (1779). —
-ÖKNING. metall. om ökning av malmmängden i förhållande till kolmängden i en masugn. Johansson Noraskog 2: 372 (i handl. fr. 1850). JernkA 1865, s. 298. —
-ÖRE. (förr) kam. avgift som erlades till gruvkassan. PH 9: 314 (1770). Johansson Noraskog 1: 141 (i handl. fr. 1783). JernkA 1876, s. 21.
-medel, pl. om de pänningmedel som inflyta till l. finnas i malmöreskassa. NoraskogArk. 5: 394 (1780). Almquist Bergskoll. 55 (1909).
B (†): MALME-BÄRG, -GRUVA, -STEN, -STRECK, se A.
2) metall. till II 1; med avs. på masugn: tillföra malm till (masugn), fylla (masugn) med malm; äv. i uttr. malma en kolsättning l. hyttgång; jfr malm-sätta. Rinman 1: 270 (1788). Då hyttan .. malmas för strängt, erhålles (osv.). JernkA 1870, s. 36. Kolsättningarna (kunna) icke alltid .. malmas lika starkt. TurÅ 1930, s. 76. jfr full-malmad.
3) metall. i p. pf. om (tack)järn, i sådana uttr. som lagom l. för hårdt malmat järn, järn som blivit blåst med lagom resp. för stark malmsättning på masugnen. Rinman JärnH 1009 (1782). Eneberg Karmarsch 2: 6 (1859).
Särsk. förb. (till malma 1; †): malma sönder. smula sönder. Lind (1738, 1749). Möller (1745, 1755). —
MALMAKTIG, adj. (†) malmartad, malmliknande. RelCur. 288 (1682). Lind (1749; under metallisch). Dalin (1853).
Spalt M 133 band 16, 1942