| Publicerad 1942 | Lämna synpunkter |
LÄRA lä3ra2 l. læ3ra2, r. l. f.; best. -an; pl. -or; förr äv. LÄR, sbst.2, r. l. f.
1) (numera bl. i a, b) undervisning. 1Kor. 14: 6 (NT 1526). Thenne Ordning med Catechismi lära och förhör på Landet. Kyrkol. 2: 10 (1686). Äfven det vacklande barnet förstår, hvar lära förutan, / Njuta sin lycka och vet att trifvas och leka i glädjen. Runeberg 1: 131 (1832). — jfr BARNA-, KATEKISMI-LÄRA m. fl. — särsk.
a) (numera föga br.) övergående i bet.: förmaning; anvisning(ar), råd; rådslag. Mik. 6: 16 (Bib. 1541). At hwarken lära eller Warning, böter eller Häktelse, kunna dämpa theras Wahnart och Argheet. StadgEed. 1687, 1: 6. Den Sjuke gjorde så, och fölgde gummans lära (när hon rådde att söka bot gm magiska konster). Bellman Gell. 115 (1793). Leopold 2: 156 (1794, 1815). Ge ngn goda läror. Östergren (1932).
b) praktisk undervisning i utövning av vissa yrken, i sht av handtvärk; vanl. i sådana uttr. som gå l. vara i (förr äv. gå på l. till) lära (stundom läran) l. sätta ngn i (förr äv. hålla ngn till) lära (stundom läran), erhålla l. skaffa sig resp. låta ngn erhålla viss yrkesutbildning; taga ngn i lära (stundom läran), om handtvärksmästare o. d.: emottaga ngn att utbildas i ngt handtvärk osv.; vara ur lära (stundom läran), ha lärt ut. Kan han sina gerning ferdug, thz är gott, kan han icke, dhå gonge tiill läro oppå nytt ighenn. Skråordn. 231 (1545). KlädkamRSthm 1577 B, s. 62 b (: håller till lära). Hvar och en Boktryckare äge frihet, at antaga så många Gåssar i lära, som han behöfver. PH 5: 3303 (1752). Sahlstedt TuppSag. 57 (1759: går på lära). (C. G. Pilo blev) satt i lära hos en ämbetsmålare. 3SAH 10: 84 (1895). Efter att ha gått i läran en lärotid av 3—5 år blir lärlingen utlärd. Landsm. XVIII. 1: 3 (1912). Hallström Händ. 125 (1927). jfr BAGAR(E)-, BOKTRYCKAR(E)-, BRYGGAR(E)-, FÄRGAR(E)-, GULDSMEDS-, HANDTVÄRKS-, KLENSMEDS-, SKOMAKAR(E)-, SOTAR(E)-LÄRA m. fl.
c) i vissa militära titlar för att beteckna att vederbörandes tjänstgöring betraktas ss. utbildning till viss tjänstegrad; i sådana uttr. som konduktör l. konstapel i läran, om (vid krigsmakten anställd) person som tjänstgör för utbildning till ”konduktör” resp. ”konstapel”; jfr KONDUKTÖR 2 a slutet, ävensom LÄR-FYRVÄRKARE, -KONDUKTÖR, -KONSTAPEL, -STYRMAN (se ssgr under LÄRA, v.). Constabler .. Constabler j Lähran .. Handtlangare. MRullaArtillSthm 29/4 1680. HC11H 7: 146 (1715).
2) (vanl. i skrift framställd) (systematisk) framställning av ett ämne, en åskådning, en kunskapsgren l. en vetenskap(sgren) o. d.; lärobyggnad; lärosystem; teori; äv., i sådana uttr. som läran om ljudet l. ljuset osv. samt ss. senare led i ssgr, i utvidgad anv., om vetenskap(sgren) l. läroämne; äv. (i sht ss. senare ssgsled) konkret, om bok innehållande dylik framställning. Sedlige Vnderwijsningar, effter Aristotelis läro. Forsius Fosz Föret. 2 a (1621; nt. orig.: lere; Weigere: lære). Hwad äre Trones Articklar? The äre en Lära om Gud then Helga Trefaldigheet (osv.). Swebilius Cat. 2: 29 (1689); jfr 3. Läran .. om ord- och satsföljden. Schiller SvSpr. 7 (1859). Utveckla läran om pligterna. Cavallin (1876). Lysander Almqvist 206 (1878; om lärobok i rättstavning). Läran (om åderlåtning) härstammar från de antika astrologerna. Nilsson FestdVard. 25 (1925). — jfr ANDE-, ARTILLERI-, ASA-, ATOM-, BEFÄSTNINGS-, BEGREPPS-, BETYDELSE-, BEVIS-, BYGGNADS-, BÄRGARTS-, BÖJNINGS-, CENTRAL-, DEMON-, DRÖM-, ELEKTRICITETS-, ELEKTRON-, EVOLUTIONS-, FABEL-, FASTHETS-, FENOMEN-, FORM-, FÄRG-, FÖDOÄMNES-, FÖRNUFTS-, GRUND-, GUDA-, HANDELS-, HARMONI-, HUSDJURS-, HÅLLFASTHETS-, HÄLSO-, IDÉ-, KATEGORI-, KLIMAT-, KORRESPONDENS-, KUNSKAPS-, LEVNADS-, LYCKO-, MORAL-, NYTTIGHETS-, ORDBILDNINGS-, PROPORTIONS-, RELIGIONS-, RÄTTS-, SEDE-, UTVECKLINGS-, VAPEN-, VERS-, VETENSKAPS-LÄRA m. fl. — särsk.
a) (†) oeg., om utsaga som (i koncentrerad form) innehåller ngns tankar o. åsikter i ngt avseende. Thesse äre Agurs Iake sons ord, lära och taal. SalOrdspr. 30: 1 (öv. 1536; Bib. 1917: ord och utsaga). Weise 101 (1697).
b) i allmännare anv., om ngns uppfattning i ngt avseende; åsikt, mening; sats; äv.: förkunnelse. En Förste skal effter the gambla Wijsas läro, flijtigt acht gifwa, hwem honom är nyttigh eller onyttigh at tiena. Forsius Fosz 112 (1621). (Det adertonde seklets) läror inneburo .. redan i sig sjelfva fröet till sin förstöring. Tegnér (WB) 3: 151 (1817). (G. I) dref den läran, att kronan var egare till all Sveriges jord. Svedelius Statsk. 1: 74 (1868). (Hans) anarkiska läror .. spridde sig till Ryssland. Almquist VärldH 8: 226 (1938).
3) [specialfall av 2] troslära; religiös tro; trosbekännelse; dogm; särsk. om den kristna trosläran (tron); äv. i uttr. den rena l. rätta läran, om den tro som enl. ngn viss (kristen) åskådning är den enda rätta, särsk. om den evangelisk-luterska läran. Läran om Kristus’ gudom. Läran om de eviga straffen. OPetri PEliæ a 2 b (1527). At wij all falska läro sky. Ps. 1567, s. 8 a; jfr Ps. 1695, 9: 2. (De) som hålla sig thill thenn lutherska läron. Brahe Kr. 23 (c. 1585). Then Christna Läran. Kyrkol. 1686, Föret. s. 2 b. At .. (drottning Kristina) wille .. lefwa och dö i then Påweska Läran. Spegel Kyrkioh. 1: 71 (1708). Folck af fremmande läro. Swedberg Cat. 73 (1709). Konungen skal altid vara af den rena Evangeliska Läran. RF 1809, § 2. SFS 1905, nr 29, s. 13. — jfr BI-, FRÄLSNINGS-, FÖRSONINGS-, GÄRNINGS-, HELVETES-, IRR-, JAJNA-, KYRKO-, LAMA-, SALIGHETS-, TROS-, VÄRK-LÄRA(N) m. fl. — särsk. övergående i bet.: förkunnande av viss troslära; förkunnelse (jfr 1); i sht i sammanställning med leverne. FörsprRom. 6 b (NT 1526). Mijn lära drype såsom regn, och mitt taal flyte såsom dagg. 5Mos. 32: 2 (Bib. 1541). At .. (prästerna) i lära och lefverne voro ostrafflige. Wallquist EcclSaml. 1—4: 72 (1788). 3SAH 2: 5 (1887).
4) om ngt som ngn kan inhämta lärdom av.
a) (†) visdomsord, visdom, sanning(sord). Bögh tijn öron och hör the wijsas ord, och legg vppå hiertat mina läro. Ordspr. 22: 17 (Bib. 1541; Bib. 1917: lärdomar). (I Psaltaren) finnes .. allehanda Gudhdomeligh helsosam bodh och lära. FörsprPsalt. (Bib. 1618). Kolmodin QvSp. 1: 3 (1732).
b) (numera föga br.) ”lärdom”, varning; ”läxa”. Thet scriffwit är, är scriffwit oss til läro och betzta. OPetri MenFall D 5 b (1526). Vnge .. Säller .. är thetta en .. helsosam läro. Forsius Fosz 245 (1621); möjl. till a. Mången nyttig lära kan deraf hämtas. Ahlman (1872). Lysander Faust 90 (1875).
5) (†) studium; studier; jfr LÄRA, v. II 1. KOF II. 2: 501 (c. 1655). Siälennes rätte Compasz, som är Christi Kunskap, och erhålles igenom Lära och Underwijsning. JReenstierna (1687) hos Columbus BiblW A 2 b. Konsten, som sitt värde Namn, / Medelst Flit och Lära vunnit. Frese VerldslD 51 (1717, 1726). (Det) Fordras intet vett och lära, / At en Hushålls börda bära. Nordenflycht QT 1744, s. 12; jfr 6. — jfr BOK-LÄRA.
6) (†) om det som ngn lärt sig, kunskap, vetande. Ordspr. 19: 27 (Bib. 1541). Then aldrigh lärer warder aldrigh wijs, / Med Läran fölier både wijsheet oc prijs. Rudbeckius Starcke D 7 a (1624). Intet har någn ewig ähra, / Förvthan Dygd allen, och Lära. Stiernhielm Parn. 1: 4 (1651, 1668). Tucht och lähra, gieer Brödh och ähra. Grubb 823 (1665). Columbus BiblW E 1 b (1674). Agardh BlSkr. 2: 275 (c. 1840).
B (†): LÄRA-PUNKT, se D. —
C (†): LÄRE-FORM, -PUNKT, -SATS, -STRID, -STYCKE, se D.
D: (3) LÄRO-ART, sbst.1 (sbst.2 se under lära, v.). (†) jfr -mening. LinkStiftsbibl. Brev 17/5 1715. Then Zinzendorfiska läroarten. VDAkt. 1749, nr 298. (Han tillvitades) att i läran om rättfärdiggörelsen hafva allt för långt afvikit från Luthers läroart. (Rydberg o.) Tegnér Engelhardt 3: 199 (1837). —
(2, 3) -BEGREPP. om huvudpunkterna l. det väsentliga i en lära; lära. At veta, hvarutinnan vår Evang-Lutherska Församlings Lärobegrep skiljer sig från andras. SvMerc. IV. 1: 211 (1758). Det milda arminianska lärobegreppet. Almquist VärldH 5: 243 (1933). —
(2, 3) -BYGGNAD. [jfr t. lehrgebäude] om lära med särskild tanke på dess systematiska uppbyggnad; (läro)system. SvMerc. V. 4: 223 (1760; om pessimismen ss. världsåskådning). At vilja studera .. (Kants) lärobyggnad til sina innre grunder. LittT 1795, s. 11. De gamlas medicinska åskådningar sammanfattades på sin tid av Galenus till en lärobyggnad. Kräftsjukd. 16 (1930). —
-FORM, sbst.1 (sbst.2 se under lära, v.); pl. -er. (läre- 1635. läro- 1795—1859) särsk. till 3. Schroderus Os. III. 2: 4 (1635). Den, som .. nedsätter kristendomen från den absolut sanna religionen .. till en för sin tid lämplig läro- och kult-form. Claëson 2: 99 (1859). —
(2, 3) -MENING. viss uppfattning som tillhör ett lärosystem; i sht om troslära med särskild tanke på dess från andra (likartade) läror avvikande innehåll l. uppfattning; lärosats. PH 2: 1159 (1734). Den romerska kyrkans läromeningar. 3SAH 8: 173 (1893). —
(2, 3) -PUNKT. (lära- 1615—1622. läre- c. 1618—1669. läro- 1680 osv.) [jfr t. lehrpunkt] (huvud)punkt i ett lärosystem; lärosats. L. Paulinus Gothus OErici 11 (1615; bet. oviss). KOF 1: 381 (c. 1618). Den lärare, som i alla läropunkter har kyrkans uppfattning, må förkunna den i allt. Verd. 1892, s. 253. —
(2, 3) -SATS. (lär- 1805—1815. läre- 1746—1806. läro- 1734 osv.) [jfr t. lehrsatz] sats som i koncentrerad form utsäger en beståndsdel i en (teologisk, filosofisk l. dyl.) lära, dogm; tes; ”sats”. MB 1: 4 (Lag 1734). Melin Pred. 1: 18 (1844). —
(2, 3) -STYCKE, sbst.1 (sbst.2 se under lära, v.). (läre- 1615—1686. läro- 1586 osv.) läropunkt; lärosats. SynodA 2: 49 (1586). Christendomens Lärestycker. Schroderus Os. 1: 692 (1635). SvTeolKv. 1939, s. 75. —
(2, 3) -SYSTEM. systematisk uppställning av de satser som tillsammans utgöra en lära. Wallquist EcclSaml. 1—4: 557 (1790). Den svenska statskyrkans lärosystem. Svedelius Lif 372 (1887). —
Spalt L 1685 band 16, 1942