| Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KASTA kas3ta2, v. -ade, förr äv. -er, kaste, kast (pres. ind. sg. -ar Joh. 6: 37 (NT 1526) osv.; -er JönkTb. 154 (1546), Salé 47 (1664). imper. sg. (numera bl. vard. o. sjöt., i sht i förb. kast bort, kast loss o. d.) kast SvOrds. B 4 a (1604), Rosenfeldt Tourville 33 (1698), Bergman LBrenn. 13 (1928: kast loss). ipf. kasta SkrGbgJub. 6: 148 (1589), Koch Arb. 178 (1912; vard.); kastad’ LejonkDr. 151 (1688: kastad’ ut; i vers); kastade (-adhe) Apg. 16: 24 (NT 1526) osv. kastadz, pass. G1R 1: 49 (1523); kaste ÄARäfst 101 (1596: kastes, pass.). sup. kastat (-adt, -att osv.) G1R 3: 272 (1526) osv.; kast Svart Gensv. E 2 a (1558: förkast; i vers). p. pf. -ad (-adh) OPetri Tb. 115 (1526; uppl. 1929: kastat, n.) osv.) vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Linc. (1640; under pretatio), Schultze Ordb. 2235 (c. 1755)), -NING (se d. o.), -ARE (se avledn.), -ERSKA (enst., †, Linc. (1640; under iaculatrix)); jfr KAST, sbst.4
jfr AN-, AV-, BORT-, FRAM-, FÖR-, FÖRE-, GENOM-, HÄN-, IGEN-, IN-, KRING-, KULL-, LOSS-, LOTT-, LÖS-, NED-, OM-, OMKULL-, ORD-, PÅ-, SAMMAN-, SMUTS-, SÖNDER-, TILL-, UNDER-, UPP-, UT-, ÅTER-, ÖVER-KASTA m. fl., ävensom APEL-, ÄPPEL-KASTAD.
I. slunga (ngt l. ngn till en plats o. d.) o. i anv. som närmast sammanhänga med denna bet.
1) med handen l. händerna l. med användande av ngt redskap sätta (ngt l. ngn) i hastig rörelse (eg. fritt genom luften från ett ställe till ett annat; stundom dock utan att föremålet släppes); äv. i uttr. kasta med ngt; äv. mer l. mindre oeg. o. bildl.; äv. i överförd anv., med sakligt subj. Kasta en bok i huvudet på ngn. Han kastade glaset i väggen. Kasta ngt på golvet. Kasta sten(ar), förr äv. med stenar på ngn. Kasta blommor på ngn; jfr BLOMSTER-KASTA. Han hade kastat sina kläder vårdslöst omkring i rummet; jfr II 1. Kasta ngn l. ngt i vattnet, i sjön; jfr III 1. Kasta snöboll; jfr f. Kasta vant(ar), se VANTE. Kasta jästen efter brödet i bakugnen (ordstäv, betecknande att en handling l. åtgärd kommer för sent). Kasta smuts på ngn; ofta bildl.; jfr SMUTS-KASTA. Kasta fel, miste. Munkar ok prestar .. kastadz vnder isen i wathnet. G1R 1: 49 (1523); jfr III 1. (Jesus sade:) Hwilkin aff idher vthan synd är, han kaste första stenen på henne (dvs. äktenskapsbryterskan). Joh. 8: 7 (NT 1526); jfr l. (Matts Skomakare anklagade Erik, att han) kastat medh stenar effter mesterswennen. ConsAcAboP 1: 561 (1653). Vatnkonsten .. kastar vatnet dreffligh högt på Academiæ gården. Rudbeck Bref 6 (1662). När en kropp kastas antingen rätt ned åt, eller rätt upåt, så går han i en rät linea. Duræus Naturk. 38 (1759). En kastad (tross-)ända, några hyfningar och lotsen stod på kutterns däck. SDS 1896, nr 599, s. 2. Hallström Händ. 250 (1927). — särsk.
a) (†) med underförstått obj.: kasta stenar l. dyl. (på ngn l. ngt l. efter ngn). Han hade kastat på wachten der the gingo om byenn. VRP 1605, s. 109. Schmedeman Just. 333 (1664). Då .. (skolgossarna) trampade hans äng eller kastade på hans skylt. Runeberg 4: 199 (1834).
b) [jfr motsv. anv. i fsv.] med obj. betecknande den (l. det) på l. mot vilken (vilket) ngt kastas; i sht i fråga om stenkastning, med personobj. (vanl. direkt, ngn gg indirekt obj.); vanl. i förb. kasta ngn med ngt; numera bl. (starkt bygdemålsfärgat) i det från 1912 anförda ordstä vet. Joh. 8: 59 (NT 1526). Medh Herrar ähr icke godt at plocka kyrsebär, ty the kasta enom medh stielkarna. Balck Es. 70 (1603). Läkiaren .. bekende att inthet fåer Korneten Budenberg feell i sitt Öga som Kastatt är. BtÅboH I. 8: 85 (1636). Erich Nilsson .. kärde till Erich Ersson .. att han hade kastat hans häst oferdigh. UpplDomb. 1: 195 (1644). De kastade honom, somlige med Ben, och andre åter med Stolar, Bänckar och Kannor. Bliberg Acerra 198 (1737). Afzelius SæmE 175 (1818). Man ska inte kasta Gud me småstenar, han kastar med stora tillbaka. Hembygden(Hfors) 1912, s. 127.
c) (†) med obj. betecknande skada l. sår o. d. som ngn får l. hål o. d. som uppstår på ngt därigm att han resp. det blivit utsatt för kastning med ngt (i sht sten o. d.); äv. med indir. personobj. (jfr b). Efter han, som döden leedh, mhera gaf sigh om det såret han sigh i hånden skurit hafver, än det honom kastad blef. BtHforsH 1: 134 (1623). Poiken (hade) tagit op en tegelsteen och kastat honom ett håål i hufwudet. ConsAcAboP 1: 31 (1641). (Han hade) kastat medh stenar på porten 6 hohl. Därs. 561 (1653).
d) med obj. betecknande kastvapen (spjut, lans o. d., handgranat) l. vapen som mera tillfälligt användes ss. kastvapen (t. ex. kniv, hugg- l. stickvapen l. dyl.), ävensom (i sht mil.) med obj. betecknande projektil som slungas medelst kastmaskin (i fråga om äldre förh.) l. medelst kastpjäs med hög elevationsvinkel (haubits, mörsare, granatkastare); äv. (i sht i fackspr.) med underförstått obj.: slunga kastvapen l. projektil osv. Kasta bomber, brandgranater in i en belägrad stad. Kasta handgranater. (Lat.) Pilum (sv.) pijl eller skott som med handenne kastas. VarRerV 35 (1538). MB 20: 1 (Lag 1734). Kasta knif eller dart. Serenius (1741). Med 7-tums mörsaren kan man kasta på alla afstånd från 580 till 1950 alnar. KrigVAH 1843, s. 116. (I forntidens vapenlekar) öfvade man sig uti att kasta lika skickligt med båda händerna. LbFolksk. 88 (1890). På Nya Kaledonien kastas spjuten med hjälp av korta snören. Nilsson PrimKult. 69 (1923). jfr (†): (Ingen) Skal .. med sin värie stinge eller kaste. G1R 10: 51 (1535).
e) i sht landt. med avs. på tröskad säd, gödsel o. d.
α) (i sht förr) medelst en kastskovel slunga (tröskad säd, stundom äv. annat frö o. d.) utåt golvet i logen, varvid kärnorna (kornen) ss. tyngre komma längst fram o. därigm skiljas från de lättare agnarna; rensa (säd o. d.) medelst kastning; stundom med underförstått obj.: kasta säd. Boas .. kastar .. korn på sin logha. Rut 3: 2 (Bib. 1541). Säden kastas ej här sedan hon är tröskadd, utan allenast vindas. Linné Gothl. 183 (1745). Sedan sopades och kastades til klockan 2 1/2. VetAH 1751, s. 54. Säden (skall) innan sorteringen .. vara kastad. Juhlin-Dannfelt 394 (1886). Suneson GGrund 60 (1926).
β) (numera mindre br.) skyffla, gm skyffling röra om (ngt, i sht säd o. d. för att vädra o. torka den till hindrande av grodd, sammanbränning o. d.). G1R 20: 219 (1549). Junius .. Kastes och röres allehanda Sädh, at hon icke ornar och brinner. Brahe Oec. 95 (1585; uppl. 1920). Komposthögen .. har jag vanligen hvar tredje månad låtit kasta, för att så mycket jemnare blanda innehållet. Retzius BlSkr. 236 (1856). Arrhenius Jordbr. 2: 56 (1860). Hildebrand Medelt. 1: 679 (1884).
f) i sht idrott. (se för övr. under de med verbet förbundna sbst.) i fråga om ett flertal lekar l. spel l. idrottsgrenar vid vilka ett föremål (ngn gg en person) slungas efter vissa regler; äv. i uttr. kasta (till måls o. d.) med ngt; stundom med underförstått obj.; äv. med obj. betecknande viss form av rörelse hos det kastade föremålet, ss. i uttr. kasta lyra o. d. Kasta till måls, förr äv. kasta mål. Kasta boll, se BOLL 2 a. Kasta diskus, fisk, fluga, hjul, krans, pil, ring(ar), slägga, trilla, trissa, varpa. Kasta smörgås, äv. pannkaka. Kasta lyra (i bollspel). Block Progn. 144 (1708: kastar til måhls). Slunga och kasta måhl. Linné Diet. 1: 124 (c. 1750). Tunna och släta stenar att kasta smörgås med. Norman GossLek. 133 (1878). A kastar bollen mot D och därpå går den till B. IdrB 1: 88 (1905). DN 1932, Julnr s. 4. — särsk. (numera bl. i Finl., föga br.) i fråga om kägelspel: slå (käglor); förr äv. i uttr. kasta klot. HdlCollMed. 1685, s. 369. Dn 15 (september) .. kastade Ryssarna klot med Arendatoren och iag satt op Käijglor. HFinlÖ 1: 422 (1730). De kasta käglor. Schultze Ordb. 2233 (c. 1755). HbiblSällsk. 2: 76 (1839). jfr Bergroth FinlSv. 229 (1917).
g) i fråga om tärningsspel o. i fråga om lottning l. (i ä. tid o. enligt folkligt bruk i vissa trakter) försök att utforska framtiden medelst tärningskast l. medelst kastande (på marken o. d.) av ett l. flera föremål (t. ex. en slant o. dyl. l., i fråga om forntida förh., med tecken försedda trästycken o. d.); äv. med underförstått obj.: kasta tärning(ar) l. lott; i uttr. kasta lott äv. i allmännare l. överförd anv.: draga lott, lotta. Kasta tärning, förr äv. tärningar (om ngt). Kasta lott om, förr äv. på ngt. Det är din tur att kasta. Sedhan the hadhe korszfest .. (Jesus) bytte the hans clädher, och kastadhe lott ther om. Mat. 27: 35 (NT 1526). Nu kan något thera aff syskone säija, att lott war kastat på hwars theras deel. Lagförsl. 330 (c. 1606; i fråga om arvskifte). The skolle kasta Tärningh, / Huru många aff them skal dö. Messenius Disa 21 (1611). Här äro tärningar; vi kasta strax på stund. Remmer Theat. 2: 26 (1809, 1815). — särsk. bildl.
α) i uttr. ödet (o. d.) kastar ngns lott l. ngns lott kastas (så l. så), ödet bestämmer ngns levnadslott l. ngns öde bestämmes (så l. så). Hur ödet kastar än vår lott, / Ett land, ett fosterland vi fått. Runeberg 2: 5 (1846). Det är väl, att han icke af en händelse bringas nära, ty då vore min lott kastad. Hallström El. 19 (1906).
β) [efter lat. alea jacta esto l. est, yttrande som tillskrives Julius Cæsar, då han i strid mot sina instruktioner ss. militär befälhavare i Gallien med sin här gick över gränsfloden Rubicon för att tåga mot Rom] i uttr. tärningen är, i sht förr äv. vare kastad o. d., saken är (oåterkalleligen) avgjord l. beslutad, ett (ödesdigert) avgörande beslut har fattats. Välan! vare tärningen kastad. Angelini Becker Hb. 3: 293 (1805; i fråga om Cæsar). Fryxell Ber. 6: 191 (1833). Det var det mest afgörande ögonblicket i Carl XII:s lif (då han beslöt att tåga in i hjärtat av Ryssland): dermed var tärningen kastad. Carlson i 2SAH 61: 356 (1884). De Geer Minn. 1: 174 (1892).
h) (†) i fråga om sående av (sädes)frö o. d., övergående i bet.: så; äv. bildl. Gudz rijke (är) som en man kastadhe ena sädh j iordhena (osv.). Mark. 4: 26 (NT 1526; Bib. 1917: sår säd i jorden). Då jorden tidig är, man säd i fåren kastar. Kolmodin QvSp. 2: 440 (1750). Svartsjukan hade .. redan kastat sitt giftiga frö i deras hjertan. De Geer Hjertkl. 193 (1841).
i) sjöt. med avs. på ankare, boj, lod, logg o. d.: kasta ut (från fartyget), sänka ned (i havet). Kasta ankar(et) o. d., se ANKARE, sbst.2 I 1 a γ α’. Kasta lodet. Widegren (1788). Kasta draggen = låt gå ankaret. VFl. 1911, s. 6. Kasta loggen. Ramsten o. Stenfelt (1917).
j) i fråga om fiske; dels: utkasta rev l. betad krok o. dyl. l. kastnät, dels: utlägga (nät l. not l. vad o. d.); förr äv. i fråga om fågelfångst: utsätta l. utlägga (snara o. d.); äv. bildl. (Petrus o. Andreas) kastadhe theres näät j haffuet ty the wåro fiskare. Mat. 4: 18 (NT 1526). Fåfängt är kasta näth för foglernes ögon. SvOrds. A 7 a (1604). Den större sorten (av vadar), som kastas efter Sill. SkandFisk. 85 (1838). Sin not han (dvs. hertig Karl) kastade föga öm / I stridaste loppet af tidens ström. Snoilsky 4: 49 (1887). Så snart vaden var kastad, begav sig .. vadbåten i land. SkrGbgJub. 19: 105 (1923). Konsten att kasta fluga korrekt. Hammarström Sportfiske 59 (1925).
k) med adverbiell bestämning angivande ngn åt l. till vilken ngt kastas o. d.; ofta (stundom med starkt förbleknande av den eg. bet.) övergående i bet.: (med en hastig rörelse l. vårdslöst l. föraktfullt) räcka l. lämna (ngt) åt ngn o. d.; äv. med personligt obj., i sådana uttr. som kasta ngn (in)för vilda djur o. d.; äv. mer l. mindre oeg. o. bildl., särsk. i sådana uttr. som kasta ngt l. ngn i ngns armar l. sköte l. ngn ngt i armarna osv. Kasta en allmosa (en slant, ett stycke bröd) åt ngn. Kasta ett ben åt en hund. Kasta handsken åt ngn o. d., se HANDSKE 1 c. Kasta pärlor för svin, se PÄRLA. (Den som bryter mot konungens bud) skal warda kastat för Leyon vthi gropena. Dan. 6: 7 (Bib. 1541). Hans hustrv .. kastade gräss för them (dvs. grisarna) på gården. BtSödKultH 12: 76 (1597). Lyckan .. taar offta en Gullklimp ifrå dhen ena, och kastar til dhen andra. Grubb 474 (1665). En kan vara govän med sin vän, utan att just derför behöfva kasta sin tillämnade .. flicka i armarna på’n. Jolin Smädeskr. 11 (1863). (Den primitiva människan) uppfann icke, hon upptäckte, hittade, vad tillfälligheten kastade henne i skötet. Nilsson PrimKult. 39 (1923).
l) i mer l. mindre oeg. l. bildl. anv. (jfr under g, h, j, k). Kasta slängkyssar (åt ngn); jfr k. Kasta första stenen (på ngn) o. d. [efter Joh. 8: 7 (se under 1 ovan)], vara den förste som anklagar ngn l. förevitar ngn ngt l. klandrar l. ”dömer” ngn o. d. The .. Romare kasta kyssar vp åt himmelen. Scherping Cober 1: 174 (1734). Hur kommer farbror så här, liksom kastad ur skyn. Jolin Smädeskr. 9 (1863). Den, som är ren, må kasta första stenen! Wirsén NDikt. 26 (1880). BygdFolk 11 (1927). — särsk.
α) i sht jäg. oeg., i uttr. kasta en kula l. ett skott i l. efter (ngn l. ett djur o. d.), hastigt sända, ”slänga” ett skott i l. efter (ngn osv.). Finns för en sup här / Ingen, bussar, bland er, som kastar en kula i fågeln (dvs. en i ett träd sittande spejare)? Runeberg 1: 32 (1832). Jag kastade båda skotten efter honom (dvs. antilopen). Kongo 1: 55 (1887). Didring Malm 1: 145 (1914). jfr: Hur säkert det gamla geväret / Kastar en kula i mål. Runeberg 1: 29 (1832).
β) oeg.: med en hastig rörelse föra (ngt) l. ”rycka” (ngt till ett ställe l. i en viss riktning o. d.); jfr II 1; särsk. jäg. med avs. på gevär, med underförstått obj., i uttr. kasta till ögat; äv. i överförd anv., med sakligt subj.; äv. (i sht sjöt.): med en hastig rörelse lyfta l. lossa (ngt ur ngt o. d.), kasta loss (ngt); särsk. sjöt. med underförstått obj., i uttr. kasta ur klykan, om roddare: med en hastig knyck l. nedtryckning av årans inre del lyfta åran ur roddklykan. Kasta geväret till kinden, ögat. (När skeppet göres klart att segla, kommenderas:) Kasta Tåget af Betingen. Rosenfeldt Tourville 3 (1698). (Man bör) aldrig .. spänna (hanen) förr, än man kastar till ögat. Greiff Jagt 58 (1828). Kaptenen .. kastade nu åter kikaren till ögat. Gosselman SNAmer. 2: 70 (1833). Kasta ur klykan. Ramsten 32 (1866). Dörren kastades .. i lås af korsdraget. Heidenstam Karol. 1: 215 (1897). Då .. (motståndarens hand) kastas åt sidan. Holmberg Boxas 14 (1921).
γ) (vard.) bildl., i uttr. kasta ngn (ngt) i ansiktet l. (starkt vard.) i synen, förr äv. i l. under ögon(en), förr äv. i l. för näsan o. d., l. kasta (ngt) i ansiktet osv. på ngn, äv. kasta ngn (ngt) i halsen, förr äv. i svalget l. munnen l. kasta (ngt) i halsen osv. på ngn, ”slunga” ngn (ngt) i ansiktet osv., utan hänsyn yttra (ngt) till ngn l. erinra ngn om (ngt), förehålla ngn (ngt), förevita, förebrå ngn (ngt) o. d.; förr äv. kasta ngn (ngt) i fatet l. i fatet för ngn, förebrå l. förevita ngn (ngt). HH XIII. 1: 82 (1563: kasthe vnder ögon). (Hon) kastade mig i munnen att iag kunnat gådt till hennes spijs. VDAkt. 1720, nr 309. Kasta enom i fatet. Serenius O 2 b (1734). Lectoren Domerus (sade) sig skola kasta (de begärda) Räkningarne, i halsen både på Consistorium och Hr Magister Blackstadius. VRP 21/6 1736. Då din egen bror kunnat kasta dig i näsan, att du för mycket besinnat dig. JMSprengtporten (c. 1780) i MoB 8: 87. Där sitter den, hvars namn du mig så ofta / i synen kastat. VLitt. 3: 444 (1902). Glåpord, som .. kastades oss i ansiktet. SvLösen 1917, s. 253.
δ) bildl., med avs. på ord, yttrande o. d.: utslunga, brådskande l. hastigt l. vårdslöst l. i förbigående yttra (till ngn), ”slänga” (till l. efter ngn); numera nästan bl. med adverbiell bestämning, inledd av prep. åt l. till l. efter, förr äv. på, betecknande den till vilken ngn vänder sig med sitt yttrande osv.; stundom (i vitter stil) användt ss. anföringsord; förr äv. allmännare: framkasta, fälla (ett yttrande o. d.). Kasta en snäsa åt ngn. Ord om fred, hvilka som af en händelse tyckas vara kastade i Först Labanoffs bref. Gustaf III 6: 142 (1812). (Och) Kunde en tjenare lätt eller tjenarinna, i stugan, / Kasta på nådehjonet ett ord, som (osv.). Runeberg 1: 370 (1841). Andra pekade på oss skrattande och kastade ett eller annat gycklande ord efter oss. Ödman UngdM 1: 174 (1877, 1881). Medan han går framåt, kastar han då och då ett ord till pojken. Lagerlöf Holg. 2: 51 (1907). ”Skam, skam ska ni ha för er spånad” kastade .. (grevinnan) efter (kvinnorna). Ekholm Torp. 7 (1923). — särsk. (†) i uttr. kasta skällsord l. okvädinsord o. d. på ngn. M. Suens hustro seger han, hade slemme skielssord kastat på honum. VRP 1647, s. 256. Swedberg Cat. 362 (1709).
ε) (i sht i vitter stil) bildl.: (hastigt) nedskriva (ngt), ”kasta ned” (ngt) på papperet; i uttr. kasta (ngt) på papperet (stundom med ”pännan” ss. subj.), ngn gg ur pännan o. d.; äv. med avs. på målning l. teckning o. d.: raskt utkasta (ngt på duken osv.), (löst) skissera (ngt). Tessin Bref 1: 22 (1751). I brådskan voro mina sista rader kastade på papperet. Geijer (1802) i MoB 7: 29. Med en saftig och bländande kolorit, men liksom sorglöst kastade penseldrag, frambringar (Rembrandt) en stor verkan. Nicander Minn. 1: 97 (1831). Jag samlade hvad .. (Johan Nybom) kastade ur pennan. De Geer Minn. 1: 32 (1892). SoS 1919, s. 51.
2) [jfr motsv. anv. i fsv.] slunga l. (hastigt l. vårdslöst) lägga (ngt) ifrån sig (ngnstädes), med bibegrepp av l. med huvudsaklig tanke på att man vill befria sig från l. göra sig av med det o. dyl. l. att man (för alltid) lämnar det ifrån sig o. d.; ngn gg oeg. med personligt obj.; äv. i överförd anv., med sakligt subj.; äv. mer l. mindre bildl. l. i bildl. uttr., ofta med starkt förbleknande av den eg. bet. hos verbet.
a) med adverbiell bestämning. Kasta ngn l. ngt över bord (äv. bildl.), se BORD, sbst.1 4 d α. Kere Axel kaster brefved pa elden. RA I. 1: 627 (1553). (Han blev dömd att) bethala wergien, som han kasta j strömmen[n]. SkrGbgJub. 6: 148 (1589). Klinckowström Örnsjötj. 24 (1906). — särsk.
α) spelt. i fråga om kortspel: spela, lägga på (ett kort på ett annat i samma färg l., vid oförmåga att bekänna färg, i annan färg; jfr b α β1). Han var tvungen att kasta damen på kungen. BeskrLombreSp. 20 (1745). Kaptenen måste kasta de superbaste matadorer på informatorns yttersta hackor. Almqvist TreFr. 1: 26 (1842). Midsem Bridge 79 (1932).
β) i mer l. mindre bildl. uttr. (jfr b γ). Kasta ngn l. ngt vind för våg. Kasta (pänningar o. d.) i sjön o. d., utan nytta ödsla bort l. förslösa (pänningar osv.). Kasta yxan i sjön, se YXA, sbst. Loffuat ware Gudh i euigheet, som haffuer kastat thetta rijszet (dvs. konung Christiern II) i eelden. OPetri Kr. 334 (c. 1540). The penninger vij lägge i (koppar-)compagniet, äre lijka som kastade vij dem i sjön. RP 6: 664 (1636). 50 R:dr äro icke at kasta på gatan. TörngrenMål. 160 (1801). Någon gång .. kastades värdigheten å sido. Rydberg Vap. 249 (1891). — särsk. (†; se dock α’) i uttr. med bet.: visa från sig, icke bry sig om l. taga hänsyn till, låta falla i glömska, slå ur hågen o. d.; äv.: lämna bakom sig, avlägga, bortlägga o. d. Alla .. (Guds) retter haffuer iagh för öghon, och hans bodh kastar iagh icke jfrå migh. Psalt. 18: 23 (Bib. 1541). Gammal wane är tung j wrå kasta. SvOrds. A 7 a (1604). Krijgh kastar Laag vnder bänck. Grubb 429 (1665). Vidskiepelsen var kastad af vägen. Bælter Cerem. 161 (1760). En fransk centralisationsgrundsats som nu i sjelfva sitt hemland håller på att blifva kastad under bordet. Samtiden 1873, s. 163. — särsk.
α’) (numera bl. ngn gg i högre stil) i uttr. kasta (ngt) bakom sig, äv. bakom sin rygg o. d., förr äv. till rygga bakom sig. (Israels barn) kastadhe tijn (dvs. Guds) Lagh til ryggia baak om sigh. Neh. 9: 26 (Bib. 1541; Bib. 1917: Kastade din lag bakom sin rygg). Tu .. hatar tuchtan, och kastar mijn ord baak om tigh. Psalt. 50: 17 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Effter Konung Saul så offta kastar Herrans bodh baak om ryggen på sigh. Rudbeckius KonReg. 307 (1616). En menniska, .. som kastat allt hopp bakom sig. Lysander Almqvist 8 (1878). Nyblæus Forskn. 2: 538 (1881).
b) utan adverbiell bestämning, pregnant: kasta (ngt) ifrån sig; kasta bort, göra sig av med (ngt); med avs. på kläder l. klädesplagg, äv. bojor l. börda o. d.: (hastigt) taga av sig l. befria sig ifrån, låta falla, kasta av; (i sht sjöt.) med avs. på gods l. last: kasta över bord; äv. i överförd anv., med sakligt subj. Kasta sina vapen och fly. I Storm skall man dyrt godz kasta. SvOrds. B 3 b (1604). När Tiufwen kastar bördan, så är han androm lijk. Grubb 808 (1665). Såg du den frälsta böljan kasta / Isarnes band och fjerran hasta. Wirsén NDikt. 64 (1880). Jag kastade boken, letade fram en annan. Wallengren Ensam 30 (1893). (Somliga) kastade .. kläderna för att simma i land. Lagerlöf Drottn. 26 (1899). (Sv.) Kastad last .. (t.) Seewurf, Wrackgut, Treibgut. Smith (1916). Grevinnan Natasja kastar sin schal och dansar för honom. Böök 4Sekl. 141 (1928). 35 djur innebrända till följd av en kastad tändsticka. SvD(A) 1928, nr 21, s. 5. — särsk.
α) spelt. i fråga om (vissa) kortspel.
α’) i vissa kortspel där icke alla de givna korten användas i spelet l. där ombyte (”köp”) av kort får äga rum: avskilja o. lägga ifrån sig (kort som man icke behöver resp. icke vill behålla på hand). Palmstierna Reversy 11 (1749). ReglKortsp. 1: 36 (1809). De kastade korten (i lomber) läggas hvarje gång på den Spelarens sida, som skall blanda kort i nästföljande Spel. Düben Talism. 2: 18 (1817). Sundén (1886).
β’) vid oförmåga att bekänna färg spela (kort av annan färg); äv., i uttr. kasta sig renons (i en färg) o. d. UnderrBostSp. 7 (1803). Hör du Svensson, hva va dä du markerade svaghet i? Dom andra har visst kastat klöfver? Engström 1Bok 46 (1905). Östergren (1929).
γ’) lägga, ”slänga”, ”slunga” (sina kort) på bordet, avstå från att spela (sina kort); äv. i uttr. kasta spelet. HbiblSällsk. 1: 68 (1838). Auerbach (1909). Sitta de (dvs. de starkaste korten) hos fienden, lär det vara bäst för fjärde man, att korten utan vidare kastas (då alla de övriga spelarna ha passat). Lundgren Koppel AuktBr. 48 (1923). Östergren (1929).
β) (†) oeg., om orm l. fågel: lägga av, krypa ur (det gamla skinnet) resp.: fälla (fjädrar). Kasta skinnet. Serenius F 2 a (1734). Kasta sina fjädrar. Björkman (1889).
γ) (i sht i vitter stil) i mer l. mindre bildl. anv.; ofta: avlägga, bortlägga, lägga ned o. d.; särsk. med avs. på person: stöta bort, lämna åt sitt öde, övergiva. Kasta masken, se MASK, ansiktsmask o. d. Kasta sina fjättrar. Kasta alla hänsyn. (Man sörjde som över ett dödsfall) då Argus ändteligen, vid slutet af år 1734, kastade sin pänna. Celsius ÅmVetA 1764, s. 25. Ja Corpral Boman han har nu kastat plit och balja, / Nu är han döder. Bellman (SVS) 1: 115 (c. 1775, 1790). Liksom Elias i skyn, då han kastade manteln ifrån sig, / alltså kastade sinnet sin jordiska drägt. Tegnér (WB) 3: 109 (1820). En dikt, som kastar rim och meter. Heidenstam Dag. 157 (1909). Hon har alltid varit förälskad i bättre karlar, som har skämtat med henne och kastat henne. Nordström Landsortsb. 260 (1911).
3) utslunga, utsända, sprida o. d.; utom i b slutet o. b α, β bl. med sakligt subj.
a) utslunga (eld l. bränder o. d.); numera bl. skogsv. med underförstått obj., om kolmila; jfr IV 3 c. Meurman (1846). Sedan dess (dvs. år 1693) har Etna kastat eld flera gånger. Berlin Lsb. 260 (1852). Stundom händer (då svettningen i milan pågår) .., att enskilda trästycken utslungas. .. Man säger då, att ”milan slår” eller ”kastar”. Svedelius Koln. 64 (1872).
b) med avs. på ljus, sken, glans, strålar o. d.: utsända, sprida, låta falla (på l. över ngt l. ngn); med avs. på skugga: lämna, giva, åstadkomma, låta falla (på l. över ngt). Kasta ljus, strålar, en stark glans (på ngt). Lenæus Hübner 464 (1726). Sahlstedt (1773). Bergen kasta skuggor så långa. Geijer I. 3: 286 (1815). Solen i vester / Strålade klar och kastade ljus på den landtliga prestgåln. Runeberg 1: 145 (1836). (Fyrarna) kastade ett svagt sken. BygdFolk 204 (1927). Jätteskuggan av tornspiran, som av fullmånen kastades på den orörliga dimbanken utåt havet. OoB 1931, s. 658. — särsk. (i sht i vitter stil) i oeg. o. bildl. anv.; äv. med personligt subj. Han har genom sitt snille (l. hans snille har) kastat glans över hela akademien. Swedberg SabbRo 533 (1701, 1710). Skjöna ögon hvälfva kring och kasta strålar. Bellman (SVS) 1: 21 (c. 1770, 1790). Hur det fega allvar kastar dödens skugga på vårt lif! Rydberg Dikt. 1: 39 (1876, 1882). Det var .. ett sådant hem hvars minne kastar sol öfver lifvet. HSchück (1904) hos Tegnér VSkr. 1: III. — särsk.
α) i uttr. kasta ljus l. belysning över ngt o. d., ”sprida ljus” över ngt (oförklarat l. okänt l. dunkelt), bidraga till att upplysa l. förklara ngt. (Vi) smickra .. oss med att hafva kastat något ljus öfver en sak, som (osv.). ObjGästen 1829, nr 11, s. 3. Den tid (i den svenske bondens historia), över vilken lagstiftning, byordningar och byarkiv kunna kasta ljus. Nilsson FestdVard. 61 (1925). SvD(A) 1933, nr 65, s. 3.
β) i uttr. kasta skugga på (ngn l. ngt), minska glansen av (ngt), minska (ngns l. ngts) berömmelse l. ära l. ngns anseende o. d., nedsätta (ngn l. ngt), misstänkliggöra (ngn l. ngt) o. d.; kasta sin skugga framför sig, om framtida (i sht olycklig l. ödesdiger) händelse: (börja) kunna anas, förebådas (gm ngt). Mindre noggranhet om medlen, at vinna syftomålet, .. kastade .. altför mycken skugga på det mäst låfvärda upsåt. Schönberg Bref 2: 297 (1778). Den liderligaste Skomakare kastar ej någon skugga på Skomakare-Professionen. Kellgren 3: 206 (1792). Framtida händelser kastade sin skugga framför sig. Malmström Hist. 5: 237 (1877). Cederschiöld Kerg. 19 (1917).
c) (†) med avs. på rök, ånga, rägn l. snö, vatten o. d.: utsända, giva ifrån sig. Somliga Källor äro Obeständiga, som allenast tidetals kasta vatn. Duræus Naturk. 177 (1759). Kopparn fjällar sig och kastar ångor (vid emaljarbeten). Miniatursk. 107 (1784). Olympens berg och Kissavos, de båda bergen stredo, / Så att det ena kastar regn, det andra snö i vrede. Sander Ros 156 (1876).
d) (†) om träd o. d.: utsända, sprida (rötter l. grenar); äv. övergående i bet.: frambringa, alstra. (Tall-)Rötter, .. hvilka .. vid omplanteringen afskäras, så at dessa rötter ej kunna kasta sidorötter. Trozelius Rosensten 133 (1752). Lemnadt åter til sig sjelf, utan omsorg och tilsyn, kastar .. (trädet) sina Grenar utan skick. Höpken ÅmVetA 1771, s. 7.
4) [jfr motsv. anv. i fsv. o. dan.] i uttr. kasta (sitt) vatten, förr äv. sin urin, låta sitt vatten, urinera; äv. (föga br.) i uttr. kasta blod, i fråga om blodig urin; förr äv. med avs. på exkrementer, se KASTA IFRÅN SIG 3. (Han) wille icke kasta sin Urin. RelCur. 342 (1682). En Hustru, .. hwilken uti tre Dygn ey hade kastat sitt Watten. Hoorn Jordg. 1: 66 (1697). Då en ko kastar blod. Wigström Folkd. 2: 411 (1881). Östergren (1929).
5) om djur (i sht husdjur o. företrädesvis sto, ko o. tacka): framföda (foster l. unge).
a) [jfr motsv. anv. i d.] (numera knappast br.) i allm.: framföda (foster l. unge); äv. abs.: kalva, valpa osv. G1R 23: 434 (1552). (Fåret) kastade nyss tu Lamb bland buskar i skogen. Nicander VirgEcl. 8 (1752). Räfvens hona, nyss när hon aflen kastat. Adlerbeth HorOd. 129 (1817). Kasta .. (säges) om en tik som valpar. Schröder SvJakt. 200 (1891). jfr (†): Silkes-matsken, kastar sine ägg och dör, sedan han (osv.). Kling Spect. Hh 2 a (1735). — särsk. med övergång till b, i uttr. kasta sitt foster (o. d.) i förtid l. otid o. d. (Om) man befruchtar sigh at .. (kon) wil kasta sitt Foster i Otidh, tå skal (osv.). IErici Colerus 2: 8 (c. 1645). NF 5: 549 (1882).
b) [jfr motsv. anv. i fsv. o. eng.] i sht veter. o. landt. pregnant: framföda (ofullgånget foster) i förtid; ofta abs.: framföda ofullgånget foster, abortera. Halmen (av bönor) är godh för Booskap och Öker, synnerligen the drächtiga, ty the kasta ther effter icke theras Fööl. IErici Colerus 1: 106 (c. 1645). Man håller i almänhet före, at alt möglit (dvs. möglig föda), skal komma drägtiga ston, at kasta. Florman HästKänned. 17 (1794). Dödfödda eller kastade föl. KrigVAT 1845, s. 86. Kor, som första gången skola kalfva, kasta icke sällan, då de förflyttas till andra orter. Lundberg HusdjSj. 428 (1868). SvD(A) 1920, nr 72, s. 10 (abs.).
6) (†) avskilja l. avsöndra (ngt ifrån sig). Man måste .. vänta til des en sådan stock (dvs. en liggande bistock) kastar en Svärm. Triewald Bij 83 (1728).
II. (eg. hastigt l. vårdslöst) lägga l. sätta l. placera (ngt ngnstädes l. på visst sätt) samt i anv. som utvecklats ur denna.
1) i allm.: (med en snabb rörelse l. vårdslöst) lägga l. placera (ngt ngnstädes l. på visst sätt); äv., med avs. på tråd l. snöre l. rep o. d.: (hastigt) lägga l. vira l. ”slå” (omkring ngt l. ngn); äv. med avs. på vätska o. d.: hälla, gjuta, stänka (i l. över ngt o. d.); ofta med förbleknad innebörd, användt bl. ss. en mera energisk l. uttrycksfull ersättning för ”lägga” o. d. Kasta ngt på bordet, på golvet. Kasta ved(en) i en hög. Kasta ved på elden, i ugnen. Kasta ngt om vartannat l. huller om buller, äv. bildl. (jfr 4). Kasta ngt (fram)för ngns fötter; äv. bildl. Kasta ränseln, bördan, geväret på ryggen. Kasta en säck över huvudet på ngn. Kasta en lasso kring hornen på en tjur. Och wort itt haghel och eeld bemengt medh blodh, och thet wort kastat på iordhena. Upp. 8: 7 (NT 1526). Bärbyttor och dylikt läggas i långa säckar, som (vid transporten) kastas öfver hästen. Barchæus LandthHall. 7 (1773). Den som snabbast var af brödraskaran, / Hann som knappast kasta krut i bössan. Runeberg 2: 137 (1831). Gack till grafven och kasta en krans af evighets-blommor, / Saknadens sista, derpå! BEMalmström 6: 6 (1840). Half stolpe, d. v. s. man kastar tråden en gång om virknålen. Berg Handarb. 60 (1874). (Tillägnandet av ”vittrornas” egendom) sker genom att ”kasta stål” däröver. Norrl. 14: 55 (1926). — särsk.
a) (†) i fråga om matlagning
α) lägga l. hälla (ngt i en panna l. gryta o. dyl. l. i en blandning l. en maträtt o. d.). Hoo som haffuer mykit smör, han kaste sompt j grannans kåål. SvOrds. B 1 a (1604). Somblighe plägha ock kasta Smör i Kiettelen när som .. (kräftorna) siudha. Kockeb. D 6 b (1650). Salé 166 (1664). Rålamb 14: 100 (1690).
b) lägga l. utbreda (en duk l. ett lakan l. ett dok l. en slöja o. d. på l. över ngt); ofta mer l. mindre oeg. l. bildl.; numera, utom i bildl. uttr., bl. när det avses att framhålla att handlingen sker brådskande l. hastigt l. vårdslöst o. d.; förr äv. allmännare. Kasta en slöja över ngt; ofta bildl. På bäddnigen kastas lakan, och på detta huffdebolster .. och åbredzle. Schroderus Comenius 571 (1639). (När nattvarden gives en sjuk) skal prästen låta kasta en reen duuk på bordet. KOF II. 2: 162 (c. 1655). Månen träder stilla ur sönderbrusten sky / Och kastar silfvertäcket öfver jorden. BEMalmström 6: 35 (1839). Fru Evelins schal, som låg kastad över stolskarmen. Myhrberg Hum. 135 (1923).
c) sjöt. ställa, brassa (ett segel på visst sätt); numera bl. med underförstått obj., i uttr. kasta på stång, förr äv. på lä, brassa back. Brassa opp eller kasta på lää. Rosenfeldt Tourville 89 (1698). (Landets invånare ha) lärdt kasta sina Segel, at de och kunna gå up emot Nordanvinden. Mörk Ad. 1: 313 (1743). Kasta på stång. 2NF 13: 1221 (1910).
d) oeg., med avs. på kläder l. klädesplagg l. del därav: hastigt taga (på sig) l. svepa (om en kroppsdel) o. d.; äv.: lägga l. placera, drapera, ordna (på visst sätt); äv. i mer l. mindre bildl. uttr. Kasta en kappa över skuldrorna, en flik av manteln över ena axeln. Kasta en schal omkring sig. VarRerV 18 (1538). Qwinfolcken (i Siam) betiäna sig .. med een glees Kläde, som the kasta öfwer Skuldrorna. Schouten Siam 41 (1675). (Herren) kastar himlen som en mantel kring sig. Tegnér (WB) 8: 16 (1837). Dermed kastade hon hastigt hatten på hufvudet och gick bort. Backman Reuter Lifv. 1: 28 (1870). Nilsson PrimKult. 62 (1923).
2) [jfr motsv. anv. i d.] sömn. sy med kaststyng (över en tygkant för att hindra denna att trassla sig l. över kanten av två hoplagda tygstycken för att sömma ihop dem o. d.); äv. abs.: sy kastsöm. Färdigheten i att fålla, kasta och sy sticksöm. Verd. 1883, s. 53. Jag klippte en gång sönder 30 alnar (fint linne) .. till .. bindor och kastade dem i kanten. HågkLivsintr. 9: 10 (1929).
3) (†) uppkasta, bygga (en vall o. d.); lägga (grundvalarna till en byggnad o. d.); äv. bildl. (Gårdsfogden) loth kaste eenn lithen groop och vall, at .. (rövande bönder o. tjuvar) honum så hasstigtt icke schulle öffverfalle. G1R 29: 113 (1559). Med så väldig hand voro grundvalarne (till Gustav Vasas värk) kastade. Geijer I. 2: 98 (1832).
4) i mer l. mindre oeg. l. bildl. anv. (jfr under 1 b, d o. 3); äv. med sakligt subj. Dhen som kan lijda och bijda, och kasta alt i Tholamodzposan, han öfwerwinner mycket ondt. Grubb 481 (1665). Oidipus. Jag står bedöfvad genom dina ord, / och mina tankar kastas om hvarandra. VLitt. 1: 117 (1902). — särsk.
a) i numera obr. anv. (jfr c, g). (Du skall) begynna rekna jfrå then daghen när man kastar liyan j sädhena. 5Mos. 16: 9 (Bib. 1541; Bib. 1917: då man begynner skära säden). Emädan nogra andra kastade der krackeell vthi, altså (osv.). BtÅboH I. 13: 95 (1638). Uti Edert sköte kan jag med trygghet kasta mit förtroende. Posten 1769, s. 885.
b) (numera föga br.) i uttr. kasta hinder i vägen (för ngn l. ngt), lägga hinder i vägen (för ngn l. ngt). RARP V. 1: 65 (1652). (Ett förhållande som) syntes lätteligen kunna kasta ett hinder i wägen för Pålackarnas stoora framträde. Widekindi KrijgH 245 (1671). Heinrich (1814).
c) (†) låta (sina tankar, sitt val l. sin röst o. d.) falla (på ngn l. ngt); äv.: rikta, vända (sina tankar l. sin uppmärksamhet o. d. åt visst håll l. åt ngn l. ngt). RARP 7: 184 (1660). När iagh min tanckar kastar uppå dee förra daar, / Stoor sorg min siähl antastar. KKD 3: 174 (c. 1710). Om mehr omtalte Försambling skulle kasta sitt vahl på mig. VDAkt. 1724, nr 270. Jag har kastat min uppmärksamhet uppå några här invid Åbo liggande Bya namn. BtVLand 5: 99 (1764). Vi er tvungo / .. till att kasta / På honom edra röster. Hagberg Shaksp. 1: 169 (1847).
d) lägga (en börda, ett besvär, bestyr, åliggande, en utgift o. d. på ngn); överlämna (sina bekymmer l. omsorger o. d. åt ngn); belasta, besvära, betunga (ngn med ngt); förr äv. med avs. på band l. bojor o. d. i bildl. bem.: lägga (på ngn); förr äv. med avs. på ngt ondt: låta falla (på ngn), låta komma (över ngn); äv. i uttr. kasta (ngt) på halsen på ngn (förr äv. ngn ngt på halsen), förr äv. ngn ngt på händer, förr äv. på ngns åhåga o. d. Kasta ansvaret, allt besväret på en annan. Thetta sägher iach .. icke ath iach will kasta bånd på idher. 1Kor. 7: 35 (NT 1526; Bib. 1917: lägga något band). Alla idhra vmsorg kaster på honom (dvs. Gud). 1Petri 5: 7 (NT 1526). Hvilket (dvs. att rannsaka de gods som ligga nära sätesgårdarna) jagh väl veet, att ståthollarne kastas uppå halsen. OxBr. 3: 67 (1623). Gudh .. kastade på honom (dvs. J. Banér) en dödelig siukdom. RARP 3: 248 (1642). (Adeln skall) Icke förskiuta .. (sina huspräster), och förr kasta Biskopen på händer, än the uthtient. KOF II. 2: 323 (c. 1655). Huadh meer är, som kastas på hans (dvs. kyrkoherdens) åhuga, thet är alt tilförenne påmint. Därs. II. 1: 354 (1659). Kasta alla statsutgifterna på de ofrälse stånden. Ekelund 1FädH II. 2: 14 (1831). Samtiden 1871, s. 519. — särsk. i uttr. kasta skuld(en) på ngn l. ngt o. d., se SKULD.
e) i uttr. kasta (sin) kärlek på ngn l. ngt, (sitt) förtroende, hat, (sin) vrede, ovilja, onåd, (sitt) klander o. d. på ngn, (sitt) förakt o. d. på ngn l. ngt, fatta kärlek till ngn l. ngt, fatta förtroende o. d. för ngn, intagas av hat l. vrede l. förakt o. d. mot ngn, låta (sin) onåd falla på ngn, klandra ngn, visa ngn förakt, låta ngn l. ngt bli föremål för förakt osv.; numera bl. (i vitter stil) i uttr. kasta sin kärlek på ngn l. ngt. (Saul) kastade wrede på honom (dvs. David). Rudbeckius KonReg. 386 (1618). Att H. K. M:t icke ville någon ogunst och onåder för denne hans frånvarelse på honom kasta. OxBr. 5: 270 (1624). Judarnas Öfverstar .. (hade) kastat et outsläckeligit hat på Jesum. Bælter JesuH 5: 71 (1759). Det kunde .. vara naturligt, at .. (konung Albrekt av Mecklenburg) kastade sitt förtroende på utlänningar. Lagerbring 1Hist. 3: 693 (1776). Det klander, du kastar på andra, faller på dig sjelf mångdubbelt tillbaka. Franzén Pred. 2: 130 (1842). Det är oförståndiga menniskor som .. kastat ringaktning på arbetet i mullen. Strindberg Utop. 93 (1885). Den berömde gotländske konstnären .., som med fullt skäl kastat sin kärlek på den vördnadsvärda helgedomen (dvs. Dalhems kyrka). PT 1896, nr 223, s. 3.
f) i uttr. kasta löje l. åtlöje l. vanära o. d., stundom hån l. spe, förr äv. försmädelse över, i sht förr äv. på (ngn l. ngt), sprida löje osv. över (ngn l. ngt), göra (ngn l. ngt) till föremål för löje osv.; äv. (delvis med anslutning till I 3) med sakligt subj.; förr äv. kasta tvivel över (ngt), göra (ngt) till föremål för tvivel. Kasta försmädelse på en. Schultze Ordb. 2243 (c. 1755). Öfver allt, som anses högt och heligt, kastade (han) ett visst axelryckande tvifvel. Bremer Fad. 63 (1858). Suetonius, den nitiske samlaren af allt, som kunde kasta löje på .. (kejsar Klaudius’) minne. Rydberg RomD 43 (1877). Den vanära, som detta återtåg (från Fredrikshamn) skulle kasta öfver hela arméen. Tegnér Armfelt 1: 236 (1883). De, som kastade hån och spe öfver honom, voro sjelfva ej bättre. Svedelius Lif 375 (1887).
g) [jfr motsv. anv. i fsv.; eg.: framlägga] (†) i uttr. kasta vad l. vädjopänningar, erlägga vad (i rättegång); äv. kasta vad under (ngn) l. till (domstol o. d.) l. ifrån (ngn), vädja till resp. ifrån (domare l. domstol osv.). (Emot häradstingets dom) kastes wadh vnnder lagmannen, ifrå lagmannen, till konnungz nämpd. LReg. 8 (1563). UpplDomb. 1: 152 (1639). Han .. kastade wedio p(ännin)ger och appellerade till hofretten. VDAkt. 1670, nr 55.
III. hastigt l. med våld förflytta (ngn l. ngt), vräka, störta, ”slunga” (ngn l. ngt till en plats o. d.) o. i bet. som utvecklats ur dessa.
1) [jfr motsv. anv. i fsv.] hastigt l. med våld sätta (ngt l. ngn) i rörelse (från ett ställe till ett annat), vräka, störta, ”slunga” (ngt l. ngn från l. till en plats); driva (ngn l. ngt åt ett visst håll o. d.); äv. i överförd anv., med sakligt subj.; äv. mer l. mindre oeg. Kasta ngn utför trappan, utför en klippa. Kasta ngn på dörren, på gatan. Bliva kastad av hästen; jfr KASTA AV 2 a. Kasta ngn ur sadeln; äv. bildl. (se b). Stormen kastade fartyget på en klippa, på land. Kastas av vågorna hit och dit. Kasta fienden på flykten. Then onyttugha tienaren kaster vthi, thet ytersta mörkret. Mat. 25: 30 (NT 1526). Pharaos wagnar och hans macht kastadhe .. (Herren) j haffuet. 2Mos. 15: 4 (Bib. 1541). En del af ryttarne skulle straxt sittia af och kasta spanska ryttarne utur wägen. KKD 3: 71 (c. 1710). Jakten kastades ett par streck högre i vinden. Runeberg 4: 169 (1833). Bazaine kastades (av tyskarna) tillbaka (från Gravelotte) till Metz. Pallin NTidH 184 (1882). Stormen hade redan kastat .. (de flygande gässen) förbi Öland. Lagerlöf Holg. 1: 141 (1906). Ljuspunkten kastas åt sidan ur sin förut rätliniga bana. SvGeogrÅb. 1933, s. 18. — särsk.
a) (numera i sht i högre stil l. i fråga om ä. förh.) med förbleknad bet. hos verbet, i uttr. kasta (ngn) i fängelse, förr äv. i häktelse(n) l. i tornet l. i kistan o. d., insätta l. inspärra (ngn) i fängelse l. arrest, taga (ngn) i fängsligt förvar. Laathe j kastha honom j torneth oc holle honom fengligh. G1R 3: 126 (1526). Sädan han kastes i kistan, bekende han (osv.). ÄARäfst 101 (1596). (Josef) Bleff kastat j fengelsse. Gevaliensis Jos. 5 (1601). The må kastass i häcktellsse. VDAkt. 1653, s. 45. Per Ersson (blev) fängslad och kastad i Uppsala torn. Fryxell Ber. 13: 20 (1846). Östergren (1929).
b) (i sht i vitter stil) i bildliga anv. l. uttr. Sorgen har kastat henne i en förtidig grav. Växlande öden ha kastat honom från land till land. Sylvius Curtius 488 (1682). Kasta Regenterna ifrån deras throner. Bælter Cerem. 10 (1760). Sjelf kastades han emellan de mest stridiga sinnesrörelser. Geijer SvFolkH 2: 202 (1834). I den ålder, då intrycken för lifvet fästas, vardt Gustaf Adolf kastad på krigets bana. Weibull LundLundag. 18 (1882). Allmänheten kastades mellan hopp och fruktan. Carlson Hist. 7: 286 (1885). Helen hade gjort en kupp. Bröderna hade kastats ur sadeln. Bergman JoH 108 (1926). — särsk.: försätta, bringa (ngn l. ngt i ett visst tillstånd l. en viss belägenhet o. d.); vanl. med sakligt subj.; numera nästan bl. i fråga om olycklig belägenhet l. olyckligt tillstånd, ss. sjukdom, sorg, olycka, fara o. d. Kasta ngn i olycka. Sorgen över makens död kastade henne i en långvarig sjukdom. PPGothus Und. N 3 b (1590). Feltmarskalken Baneer .. skall (icke) .. kasta fäderneslandet uthi hazard och fahra. RP 8: 80 (1640). Under tiden blef riket kastadt i ett krig, som (osv.). Svedelius i 2SAH 21: 350 (1841). Det (är) hennes far, som kastat / sitt enda barn i svårt elände. Andersson Plautus 68 (1901). — särsk.
α) i numera obr. uttr. (jfr β). I kaste oss i een labyrint. RP 8: 232 (1640). De Fältherrar, dem ärelystnaden kastat i partier, upror, Hofränker. Rosenstein PVetA 1789, s. 136. Kasta (ngn) i bryderi. Lindfors (1815).
β) (†) i uttr. kasta ngt i förgätenhet, förakt o. d., bringa ngt i glömska l. förakt osv., låta ngt falla i glömska, låta ngt bli föremål för förakt osv. I förgätenheet kastades alt hwadh här till Passeradt war. VDP 1681, s. 334. Rikedom och prakt / Taga sig den makt, / At de kasta dygden sjelf uti förakt. Nordenflycht QT 1744, s. 29.
2) med våld vräka omkull (ngn) l. lägga (ngn) ned l. slå l. fälla (ngn) till marken o. d.; äv. med avs. på djur; äv. i överförd anv., med sakligt subj.; äv. bildl. Kasta ngn till marken. Mannen .. sprang vppå them .. och kastadhe them vnder sigh. Apg. 19: 16 (NT 1526). Han (hade) kastat henne i sängen .. (och) stimmat med henne. ConsAcAboP 5: 418 (1684). En häftig (vind-)stöt, som var nära att kasta häst och släda på sidan. Rydberg Frib. 42 (1857). Danmark borde genom ett vinterfälttåg kastas till marken. Odhner i 3SAH 6: 87 (1891). — särsk.
a) utan adverbiell bestämning.
α) (†) med avs. på djur: fälla. 1 tør oxahudh efft[er] en oxa ssom wargar[na] hadhe kastadt. VaruhusR 1540.
β) veter. med avs. på häst: kasta omkull (ss. en förberedande åtgärd vid operation). 2Sv LäkSH 12: 15 (1863). Auerbach (1909).
γ) idrott. i brottning; dels: kasta omkull, fälla (motståndaren) till marken, dels: fälla l. pressa (motståndaren) med båda skuldrorna mot mattan (o. därigm avgöra kampen). Gustafsson .. kastade .. (Persson) efter något över 8 minuters hård kamp. SvD(A) 1925, nr 31, s. 13. SvD(B) 1929, nr 301, s. 15.
b) (†) bildl., i uttr. kasta (ngn l. ngt) under (ngn l. ngt), lägga (ngn l. ngt) under (ngn l. ngt); underkuva (ngn); underkasta (ngn l. ngt ngt); äv.: utsätta (ngn l. ngt för ngt), låta (ngn l. ngt) undergå (ngt); refl.: underkasta sig (ngn l. ngt), äv.: överlämna sig (åt ngt). Som s(an)ctus Paulus sägher, äre nw (alla kreatur) kastadh vnder fåfengligheet (dvs. förgängelse). OPetri MenFall A 7 b (1526). Påfwarna (hava) .. kastat Keysarna sielfwe vnder Bann. Schroderus Os. 2: 777 (1635). Att kasta saken under revision. RP 8: 299 (1640). Ther gud kastar them .. wnder siuckdom. VDAkt. 1656, nr 43. Om man hade i vpsååt dem (dvs. invånarna i Novgorod), at kasta vnder Sweriges Chrono. Widekindi KrijgH 515 (1671). Kasta sig under Guds försorg. Serenius (1741). Atterbom Minnest. 2: 176 (1853).
3) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) nedbryta, riva, nedriva (byggnadsvärk l. del därav); i sht med avs. på bro. OPetri Kr. 187 (c. 1540). Henrich Tijdsk .. wille letha kasta thakett aff qwarnarna för bönderne. BtFinlH 3: 383 (1558). Jmedlertijd har fienden wid Kopis kastat en ljten broo. KKD 6: 110 (1708). Ekblad 326 (1764).
4) i oeg. o. försvagad bet.: skyndsamt (låta) föra l. förflytta (ngn l. ngt) l. låta (ngn) förflytta sig (till ett ställe o. d.); särsk. med avs. på truppstyrka o. d.: kasta fram, sätta in; äv. i uttr. kasta i land o. d., skyndsamt sätta i land; förr äv.: kasta in (ngnstädes); jfr KASTA IN 5; i sht förr äv. allmännare: (låta) föra l. sända (ngn l. ngt till ett ställe o. d.); äv. mer l. mindre bildl. Befälhavaren kastade tre kompanier mot vänstra flygeln. Att fienden .. söktte att kasta en armee på skepen och medh den föra kriget in på våre skäriegårdh och landh. AOxenstierna 1: 592 (1644). Att E. K. M. .. kastar en stark garnison i staden. Rosenstein 3: 350 (1788). I Vaxholm kastas i förbifarten i land några kompanier marininfanteri. NDA 1875, nr 266, s. 2. Utlandet, som länge saknat Sverige såsom marknad, kastade (åren 1719—21) i ovanlig frihet sina produkter dit. SvH 7: 50 (1902). — särsk. i numera obr. uttr. Kasta (dvs. överflytta) alla termerne (i ekvationen) åt en sida. Palmquist Alg. 1: 52 (1745). Man vill kasta kriget åt Savolax. CAEhrensvärd Brev 1: 195 (1789). Se då, se huru långt din inbillning kan kasta dig. Björn Calas 20 (1796).
5) (i vitter stil) oeg., med avs. på byggnadsvalv, bro l. brovalv o. d.: djärvt föra fram l. upp (över tomrum l. avgrund o. d.), spänna; äv. i bildl. anv. (Tämplets) dristigt kastade hvalf. Agardh BlSkr. 2: 304 (1844; i bild). Bryggor äro kastade öfver den skummande (floden) Reuss. Oscar II 3: 260 (1863, 1889). Samtiden 1871, s. 599 (bildl.). En öfverbyggd balkong .. ”kastades” tvärs öfver Kansligatan (i Malmö). Bellander Bild. 13 (1914).
6) refl. (jfr 2 b o. 8).
a) om levande varelse: med en hastig rörelse l. hastiga rörelser förflytta sig (nedåt l. uppåt l. framåt l. åt sidan osv.), störta sig (nedåt), svinga sig (uppåt osv.), häftigt vika (åt sidan) o. d.; om person äv. i utvidgad anv.: skyndsamt begiva sig (till en plats). Kasta sig i vattnet, sjön, ån, havet. Kasta sig huvudstupa utför branten. Kasta sig på sin häst, i sadeln. Hästen kastade sig häftigt åt sidan. Kasta sig på flykten. Jag satte mig till häst, .. kastade mig därpå åth högre flygelen (av armén). CPiper (1709) i HH XXI. 1: 1. Jag kastar mig genast i vagnen. Fahlcrantz Lessing Gal. 24 (1821). Örnarna högt öfver molnen sig kasta. Sätherberg Blom. 1: 13 (1841). Den unga skaran (av skidåkare) kastar sig nedför sluttningen. Hemberg ObanStig. 50 (1896). (Danskarna) kastade sig i sina skepp och flydde. SvH 2: 508 (1905). Cesar skällde glatt och kastade sig mot dörren. Lagerlöf Holg. 1: 226 (1906). jfr (†): Han sade: Gak; och jag mig strax på föttren kastar. Kolmodin QvSp. 1: 272 (1732). — särsk.
α) med en häftig rörelse l. vårdslöst sätta sig l. lägga sig; äv.: häftigt l. plötsligt sjunka ned (ngnstädes); äv. (i sht idrott.) abs.: hastigt lägga sig ned; äv. i bildl. uttr. Hon kastade sig med höga skrik på golvet. Kasta sig för l. till ngns fötter; förr äv. ngn gg till fota o. d.; äv. bildl. Kasta sig på knä (för ngn). Han kastade sig i sängen med kläderna på. ÄARäfst 52 (1596). Min Gudh, .. Iagh ödmiukar migh gärna, och kastar migh tigh til Fota vthi diupeste Ringheet. Preutz Kempis 477 (1675). Juno .. kastar sig i en Sopha. Dalin Vitt. 5: 374 (c. 1753). Han synes utmattad och kastar sig i en ländstol. Envallsson Skom. 1 (1785). Akta dig noga (som målvakt i bandy) att kasta dig för tidigt. IdrBibl. 11: 82 (1919). (Hon) kastade sig på sängen och brast i .. snyftningar. Bergman JoH 211 (1926). Carlsson såg sig tvungen att kasta sig. PåSkid. 1928, s. 208.
β) med en häftig rörelse sluta sig till ngn l. låta sig omslutas av ngns armar l. själv omfamna ngn; i uttr. kasta sig till ngns bröst, om halsen på ngn l. om ngns hals, i famnen l. armarna på ngn l. i ngns famn l. armar o. d. Kasta sig i armarna på ngn o. d.; äv. bildl.; se ARM, sbst. I 1 d β slutet. Hon kastade sig gråtande till hans bröst. (Sonen) kastade .. sig om .. (faderns) hals. Ehrenadler Tel. 178 (1723). O, hur ofta har ej denne (dvs. Rafael) hastat / Osedd hit och trängtande sig kastat / I sin Fornarinas öppna famn! Wennerberg 1: 170 (1881). Bergman JoH 196 (1926).
γ) (†) med bestämning inledd av prep. på: störta sig på l. över (ngn l. ngt); jfr KASTA PÅ 3 a o. KASTA ÖVER 4 a. (Falkarna) Flyga mycket högt, men kasta sig med en otrolig snällhet (dvs. snabbhet) på rofvet. Retzius Djurr. 46 (1772); möjl. till förb. KASTA PÅ. Tigern .., som .. / .. med ett hopp / Sig mordiskt kastar på Gazellen. JJNervander 2: 6 (1832).
δ) (numera föga br.) om djur: plötsligt ändra kosa (jfr 7); häftigt röra sig l. fara hit o. dit. En fiskare, hvilken med sin krok fångat en hel hop fiskar, som sprutto och kastade sig omkring honom. Kling Spect. S 4 a (1735). Kasta sig för skottet. Svederus Jagt 206 (1832; om villebråd).
ε) oeg., i uttr. kasta sig i kläderna, hastigt ”fara i kläderna”, skyndsamt kläda (på) sig; kasta sig på skidorna o. d., skyndsamt taga på skidorna o. d. Hustrun kastade sig i kläderna och skyndade till gethuset. Hofberg SvFolksägn. 179 (1882). (Vi) kastade oss på skidorna och ilade åstad. HågkLivsintr. 9: 159 (1928).
ζ) i bildl. anv. Kasta sig ur (l. från) den ena ytterligheten i (l. till) den andra. HT 1918, s. 200 (1809). Vanligen kastade sig (K. XII) med uteslutande ifver åt något visst håll, med föga sinne under tiden för alla andra ämnen. Crusenstolpe Tess. 3: 157 (1847); jfr ε’. Olikheten af de former, mellan hvilka .. (Schelling) i sin framställning kastar sig. Nyblæus Forskn. III. 2: 62 (1888). — särsk.
α’) i numera obr. anv. (jfr β’, γ’, δ’). At den eene (tjänstemannen) icke kastade sig i den andres rum och ställe, som alt för myckit skier. RARP 8: 195 (1660). Kasta sig med hela sitt förtroende på gifvaren af allt godt. Melin JesuL 3: 168 (1849).
β’) (†) i uttr. kasta sig till ngn l. på ngns sida l. i l. till ett parti o. d., ställa sig på ngns sida, ansluta sig till ngn l. ett parti o. d. En bof, som ville giöra et nidings-värk, kastade sig i blå partiet. Dalin Montesquieu 180 (1755; i fråga om förh. på kejsar Justinianus’ tid). Hela upprorets massa kastar sig till en Partigängare, som (osv.). Fahlcrantz Schiller 67 (1821). Kasta sig på ngns sida. LoW (1862).
γ’) (frivilligt) giva sig in (i ngt); numera bl. dels i fråga om fara l. frestelse o. d., dels i fråga om värksamhet l. företag o. d.; i sistnämnda fall ofta närmande sig l. övergående i bet.: kasta sig på (ngt), påbörja l. börja (ett företag o. d.). Kasta sig i strid (med ngn). Dem, som illistigdt sig i annat giffte kasta och gifwa. FörarbSvLag 1: 198 (1690). Dän som kastar sig i faran, han omkåmmer däruti. Schultze Ordb. 2233 (c. 1755). I filosofiska deduktioner skulle .. (Järta) ej kasta sig. Tegnér (WB) 7: 367 (1833). Skola vi våga lemna .. (våra tjänster) och kasta oss i armodet igen? Almqvist Lad. 25 (1840). Vi få vänta Guds hjelp i frestelserna, när vi hvarken sjelfve kasta oss i dem eller (osv.). Kat. 1878, nr 206. Tegnér Armfelt 3: 454 (1887).
δ’) (†) övergående i bet.: (själv) ådraga sig ngt (t. ex. ngns hat, en sjukdom o. d.). När .. (en regerande furste) vnderstår sigh thet samma (dvs. folket) medh itt störrigt eghensinnigt hufwud at regera, så kastar han sigh sielff i vndersåternas haat. Fosz 589 (1621; nt. orig.: werpet .. syck; Weigere: kaster .. sig). (Många finnas som gm oförsiktighet) sigh .. i obotelige siukdomar kastat. Palmchron SundhSp. 407 (1642).
ε’) med bestämning inledd av prep. på: (ivrigt l. energiskt) inrikta sig på ngt, rikta sin uppmärksamhet l. sitt intresse på ngt, börja syssla med l. ägna sig åt ngt, taga itu med ngt, ”slå sig på” ngt; stundom: hemfalla åt ngt; stundom svårt att skilja från KASTA PÅ 3 b. Om jag blir forcerad därtill (dvs. till att skriva ett företal till G. III:s skådespel ”Gustaf Adolf och Ebba Brahe”), så har jag tänkt att kasta mig på något historiskt. Kellgren (SVS) 6: 174 (1788). (Cervantes) fick .. för att livnära sig kasta sig på litteraturen. Schück AllmLittH 3: 344 (1921). När inte pastor Elof fick mamsell Lisa Maja, så kastade han sig på dryckenskap. Lagerlöf Mårb. 103 (1922).
b) (i sht i vitter stil) med sakligt subj.; särsk. om vattendrag: störta sig (utför en brant o. d.), äv. med försvagad bet.: falla ut, utrinna (i sjö l. hav osv.). Heff tigh (bärg!) vp och kasta tigh j hafuet. Mat. 21: 21 (NT 1526). Ifrån Slottet kastade sig elden öfver strömen åt östra sidan. Nordberg C12 1: 35 (1740). Strömmar kasta sig i floderna och floderna i hafvet. Sylvan Vial 1: 292 (1863). Gnistorna kastade sig som ett regn av eld över lövträden. Lagerlöf Holg. 2: 308 (1907). — särsk. i oeg. l. bildl. anv. Sylvius Curtius 386 (1682). Djerfva, sköna broar, som kasta sig öfver svindlande afgrunder. Nicander Minn. 1: 259 (1831). I de höga träden klänger vinrankan upp och kastar sig i festoner från träd till träd. Bremer GVerld. 2: 302 (1860). — särsk.
α) om vind(en), se 8.
β) (numera föga br.) om sjukdom l. sjukdomssymtom (smärta o. d.) l. sjukdomsalstrande l. av sjukdom alstrat (gift)ämne o. d.: angripa, slå sig på (organ l. kroppsdel o. d.); vanl. med bestämning inledd av prep. på, betecknande det organ osv. som angripes. Kastar .. (koppvaret) sig på hjernan .. eller på lungorna, .. så (osv.). Alm(Gbg) 1759, s. 35. Gickt, som kastat sig på dess (dvs. patientens) innanmäten. VetAH 1810, s. 116. Om smärtan kastar sig på öronen, är det lämpligt, att (osv.). Löwegren Hippokr. 2: 2 (1910).
γ) [anv. utvecklad ur β] veter. om kvarka, abs.: framträda i form av inflammation, sår l. bölder o. d. i olika kroppsdelar; vanl. i p. pf. i uttr. kastad kvarka. Billing Hipp. 375 (1836; refl.). Härrör (lung-)inflammationen af kastad qvarka eller näs-catarr, så (osv.). Tidén Bosk. 57 (1841). Bohm Husdj. 65 (1902; i p. pf.).
7) (i sht i fackspr.; särsk. jäg.) intr., om djur (villebråd): med en plötslig rörelse ändra riktningen av sitt lopp l. sin flykt o. d. (åt ngt håll), plötsligt vika av l. undan, plötsligt ändra kosa; äv., i sådana uttr. som kasta hit och dit o. d. samt (ss. jäg. vanl.) abs.: under loppet l. flykten osv. tidt o. ofta ändra kosa, springa l. flyga osv. hit o. dit; jfr 6 α δ; stundom i överförd anv., om person. (Älgen) kastade på sidan, så att jag ej fick skjuta. Tersmeden Mem. 3: 91 (1741). Om man intet hinner att skjuta strax då .. (den enkla beckasinen) flyger upp, så börjar han snart att kasta till höger och vänster. Greiff Jagt 92 (1828). Dold af gräset kastade jag tvärt åt sidan (för att förvilla den jagade elefanten). Kongo 1: 210 (1887). En hare for upp ur sin förmiddagslur och kastade mellan buskarna. Öberg Son. 98 (1905). Måsar skreko och kastade hit och dit över kölvattnets glittrande väg. Berndtson Länningh. 127 (1923).
8) [jfr fsv. kasta sik] refl. o. (i sht i fackspr. o. där numera vanl.) intr.; om vind(en): plötsligt ändra riktning; särsk. (vanl. ss. intr.) pregnant: ofta (l. ideligen) ändra riktning, blåsa än från ett håll o. än från ett annat, vara ostadig; äv. i p. pr. ss. adj.: ständigt växlande, ostadig; äv. bildl. Vinden kastar (sig) hit och dit, mellan syd och väst. Vinden har kastat sig på norr. Den 23 (maj) kastade sig vinden till SW. med nog hård by. Tersmeden Mem. 3: 114 (1741). Vindarna kasta, med molnbyar. (Bladh o.) Hornstedt 88 (1783). Vinden höll sig mellan nordnordost och sydost, mycket ostadig och kastande. Skogman Eug. 1: 81 (1854). Det kastar sig hit och dit häftiga vindar; man kallar dem otrosvindar. Wikner Tank. 242 (1872). (Vinden) kastade .. i olika riktningar. SvD(A) 1934, nr 286, s. 5. — särsk. (†) opers.: vinden kastar, det kommer kastbyar. Åh, det kastar ännu; — det mulnar. Bremer FamH 2: 61 (1831).
IV. i fråga om (häftig) rörelse hos kropp l. föremål utan eg. tanke på förflyttning l. med denna bl. ss. underordnad bibet.
1) [jfr motsv. anv. i fsv.] i fråga om snabb l. häftig rörelse av kroppen l. en kroppsdel l. lem (hos människa l. djur); numera, utom då en adverbiell bestämning är tillfogad (se dock c o. d), bl. i uttr. kasta med l. på (huvudet osv.); förr äv. utan adverbiell bestämning, tr.: häftigt röra (armarna osv.). Kasta benen i vädret. Ömse hon ligger, ömse hon gåår; / hon kastar sine armar, hon löser sitt håår. Asteropherus 19 (1609). Om .. (hästen) kastar fötterna väl (då han springer). Broocman Hush. 3: 23 (1736). Hästarne kasta med hufvudena och rassla med seltygen. Backman Dickens Pickw. 1: 436 (1871). Gurli kastade litet med ögonen och såg förlägen ut. Edgren Lifv. 1: 85 (1883). Det är pojkar, som orka att kasta på klacken (vid dansen). Fröding Guit. 42 (1891). Du ska kasta kroppen i höjden, .. när du ska göra rak volt. TIdr. 1896, s. 460 (i fråga om simhopp). Att skänklarna icke hållas tillräckligt nära hästen .. har till följd, att denne vid (galopp-)ombytet kastar bakdelen åt sidan. RidI 1930, s. 111. — särsk.
a) i uttr. kasta armarna l. sina armar om- (kring) ngn l. ngns hals o. d., förr äv. kasta ngn armarna om halsen, (häftigt) lägga l. ”slå” armarna osv. om ngn l. ngns hals osv., (häftigt) omfamna ngn; äv. bildl. Susanna kastar honom armarna om halsen. Wallenberg (SVS) 2: 65 (1774). Se, Belten kasta än kring dig (dvs. Svea) de fria armar. Tegnér (WB) 2: 67 (1811). (Hon) öppnade .. sina armar för honom, han kastade sina om henne. Bremer Grann. 2: 112 (1837).
b) i uttr. kasta på l. med nacken, ss. uttr. för otålighet l. förakt l. hån l. stolthet o. d.; äv. mer l. mindre bildl. Är det intet obegripeligt, at en sådan Oxe, som Jörgen Hanskemakare, törs förachta och kasta på nacken åt mina Discourser. Lagerström Westph. 45 (1737). Torunn svarade icke, hon kastade med nacken, och hennes ögon lågade. Lönnberg Sigtr. 100 (1892). Hon .. kastade på nacken och sade ”isch” åt allting. Lindqvist Herr. 82 (1917).
c) refl.
α) om människa l. djur: (i sht på grund av smärta l. oro o. d.) göra häftiga rörelser med kroppen, häftigt (o. ideligen) röra kroppen l. flytta sig (fram o. tillbaka); kasta sig av o. an; numera bl. om ngn (l. ett djur) som befinner sig i liggande (l. sittande) ställning. En drinckare haffuer siellan nattaroo, Han ligger och .. kastar sigh och är illa til pass. LPetri Dryck. D 1 b (1557). Fördenskull (dvs. av ängslan o. smärta) kastar, kröker och wrijder sig Jesus som en Matk. Fernander Theatr. 401 (1695). I öfverfodringskolik och bukhinneinflammation, då djuren våldsamt kastat sig, förekommer äfven bristning å magsäcken. Lundberg HusdjSj. 353 (1868). Pulsarna bulta, och man kastar sig i oro. Hallström LegDr. 100 (1908).
β) (†) om häst, abs.: göra en häftig l. plötslig rörelse framåt l. åt sidan, skygga våldsamt. Jag kallar tryggt eller hurtigt traf, när hästen trafvar jämt ända fram, utan at förhålla eller kasta sig. Ungern-Sternberg Bourgelat 37 (1752). Häraf (dvs. av härskriet) skrämdes lagmannens häst, så att han kastade sig våldsamt och ryckte upp pålen. Fryxell Ber. 2: 6 (1826). jfr (bildl.): Nog hade hon, som man säger, kastat sig något häftigt i tygena (dvs. hängivit sig ivrigt åt dansen). Wingård Minn. 2: 43 (1846).
d) (†) intr. l. med underförstått obj., om häst: slå med huvudet. KrigVAH 1833, s. 262. Kasta säges hästen, då, genom en gungande halsens rörelse, hufvudet lyftes och sänkes, och denna rörelse varierar betydligt, så till vidlyftigheten som till hastigheten. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 27 (1836).
e) [jfr motsv. anv. i fsv.] oeg., med avs. på öga(t) l. ögon(en) l. blick(en) l. blickar(na): vända, rikta (åt visst håll l. på ngn l. ngt), låta fara (över ngt); stundom med bibegrepp av plötslig förändring l. ostadighet i blickens (blickarnas) inställning l. av flyktighet l. snabbhet i ögonkastet. Kasta en (nyfiken, uppskrämd) blick l. kasta blickarna, i sht förr äv. ett öga l. ögonen omkring sig. Kasta rasande blickar omkring sig. Kasta en flyktig l. hastig blick på ngt; jfr α. Kasta begärliga, lystna blickar på ngn l. ngt; jfr β. En dåre kastar öghonen hijt och tijtt. Ordspr. 17: 24 (Bib. 1541). Förbittrad Frithiof från skeppet hastar, / kring brända tomter han ögat kastar. Tegnér (WB) 5: 91 (1825). Mäster ville kasta en blick öfver sjön. Rydberg Vap. 110 (1891). Den föda som bragtes kunde .. (lejonet) lämna orörd i timtal utan att kasta en blick därpå. Hallström Than. 35 (1900). Siwertz Sel. 2: 5 (1920). — särsk. i bildl. l. överförda anv.
α) övergående dels i bet.: (flyktigt) se på (ngt) o. d., dels i bet.: rikta sin uppmärksamhet på l. vända sitt intresse till ngn l. ngt o. d. Kasta en blick l. (i sht vard.) ett öga på ngt, flyktigt se på l. genomse l. granska ngt. Alla the som rettigheet hafwa til at utkohra Kyrckioherdar, (skola) wara förplichtade, at kasta sin ögon icke på unga och ännu oförtienta, uthan på the wellärde .. och lenge welförtiente Prester ibland Capellanerna. KOF II. 1: 292 (1659). Kastom ögat på Europas historia. Rosenstein 2: 394 (1789). Jag kastade en blick i mit hjerta och förskräcktes. Eurén Kotzebue Cora 94 (1794). (Före tentamen) satte (studenten) .. sig ner vid skrivbordet för att kasta en sista blick på sina böcker. Lagerlöf Holg. 2: 188 (1907).
β) i uttr. kasta sina ögon l. (mindre br.) sina blickar på ngn l. ngt, med bibegrepp av begär l. önskan att äga föremålet för intresset, övergående i bet.: söka vinna ngn l. ngt, söka förvärva l. tillägna sig ngt, eftersträva ngt; särsk. med personligt huvudord, i fråga om kärlek l. äktenskap o. d. Prinsen började snart kasta sina ögon (blickar) på sin broders krona. Båda stormakterna kastade sina ögon på det rika koloniområdet. Hans herres hustru kastadhe sijn öghon på Ioseph. 1Mos. 39: 7 (Bib. 1541). Jag kastade min ögon på hans dotter, tänkande at taga henne til ächta. Humbla Landcr. 88 (1740). Hon hade kastat sina ögon på .. den unge vinhandlaren i staden. Hagelstam LevBild. 11 (1924).
2) [jfr motsv. anv. i ä. d.] (†) ”slå”, bläddra (i en bok o. d.). Blef .. Jsak Pedhersson förekastat, att han haf(ver) gåt i Predikstolen och kastat i Bibelen. VDP 1664, s. 576.
3) med sakligt subj.
a) om storm: komma (vattnet) att gå i vågor, uppröra (vattnet); om sjö l. hav: uppkasta, uppröra (vågor); numera bl. ngn gg (med anslutning till III 6 b) refl., om sjö l. hav: gå i (höga) vågor, vara upprörd, gå hög. När siön (dvs. Vättern) begynner kasta sig och omhvälfva sitt vattn. Tiselius Vätter 1: 98 (1723). En stickande storm begynte kasta vatnet. Linné Öl. 132 (1745). Sjön kastar sig. Heinrich (1814). Omkring dem (dvs. de skeppsbrutna) kastade sig havet liksom i raseri över att ett säkert byte undgått (vågorna). SvD(A) 1929, nr 22, s. 8.
b) (†) refl.: röra sig häftigt, slingra, rulla o. d. Rosenfeldt Tourville 95 (1698). Masten kastade och rullade sig så ofta under mig, at (osv.). Eurén Kotzebue Orth. 3: 35 (1794).
c) skogsv. refl., om mila: gm en explosionsliknande utvidgning spränga l. avkasta betäckningen; jfr I 3 a. Åkerman KemTechn. 1: 159 (1832). Kolningen kan någon gång vara förenad med verklig lifsfara, då någon befinner sig ofvanpå milan, när hon slår eller kastar sig eller hastigt sjunker. UB 3: 445 (1873).
d) (i sht i fackspr.) refl. : ändra form l. läge, deformeras, slå sig, förskjuta sig; särsk. om (föremål av) trä: (genom invärkan av fuktighet l. för stark torka o. d.) bliva skev l. vind, slå sig, böjas, krokna; om gjutgods: krympa; i fackspr. äv. i p. pf. ss. adj.; äv. i uttr. kasta sig skev o. d. Dörren har kastat sig, så att man inte kan stänga den. Eketräd, som är utsatt för ombyte af väta och torrka, är högst benägit at slå eller kasta sig. Retzius FlOec. 575 (1806). Skapnaden (förändras) jemväl då gjutgodset drager, vindar eller kastar sig. Almroth Karmarsch 81 (1838). För att hindra (orgel-)tangenter .. att båga och kasta sig. Drake Töpfer 67 (1850). Bränningen (av tegel) .. bedrifves .. sakta, tills vattnet hunnit bortgå, eljes kastar sig teglet skeft. Juhlin-Dannfelt 400 (1886). Barlasten kastar sig. Cannelin (1921).
e) geol. refl. l. i pass.; oeg., om (malm)gång, förr äv. om lager: ändra riktning l. läge, förskjuta sig resp.: rubbas, förskjutas. Saltfloen, som af andra Ler- och Sandskiffersbäddar ofta genomsättes, rubbas och kastas. Rinman 1: 152 (1788; i fråga om Wieliczka saltgruva). (Malmgångarna) sammanträffa .. på mångfalldigt sätt, så att de genomskära hvarandra, kasta sig o. s. v. JernkA 1832, Bih. s. 88.
f) [jfr motsv. anv. i ä. d. samt av ä. sv. vrida sig] (†) i överförd anv., om soppa o. d.: ”skära sig”. See wäl til at Soppan icke wrijder eller kaster sigh. Salé 47 (1664).
V. (†) ändra ngt l. sig.
1) tr.: ändra, förändra (ngt); äv. med sakligt subj. När .. (ogudaktiga människor) begynna en ond wane, pläge the icke lättelige kynne kasta. Svart G1 68 (1561). Uti Augusti månad, när hvetet begynner kasta färg och mogna. Serenius EngÅkerm. 191 (1727).
2) refl.
a) med sakligt subj.: förändra sig, undergå förändring(ar); utveckla sig (på ett visst sätt); särsk. om sjukdom: ändra sig till det bättre, ”släppa taget”. Jagh seer at werlden så selsynt sigh kastar, at (osv.). Gustaf II Adolf 509 (1625). På det och wij .. få see huru sakerne kasta sigh. HSH 32: 286 (1634). Om så hände at vatnet (dvs. urinen) kastade sig. VetAH 1744, s. 97. Under min förmodeligen långsamma svimning hade sjukdomen kastat sig; men ganska matt, kunde jag ej stå på benen. Lemaire Gilblas 200 (1799; uppl. Linköp.). Calwagen (1853). — särsk. i uttr. kasta sig till ngt o. d., förändra sig l. utveckla sig l. övergå till ngt, taga ett sådant l. sådant förlopp; äv. oeg., i fråga om färg o. d.: övergå i ngt. Til des man fåår see, hwartuth siukdomen kastar sig. HdlCollMed. 1696, s. 699. (Det dröjer ofta länge) innan .. (såret) åter kastar sig til bättring. Acrel Sår 73 (1745). Af den brunacktige (sandsten), som kastar sig uti Marmor-ränder, förfärdigas bord. Hülphers Dal. 143 (1762). En qvarka kan sig lätt till lungsot kasta. Sturzen-Becker 6: 61 (1868).
b) om person: ändra mening, åtra sig, ”sadla om”; äv. i uttr. kasta sig i sina tankar. Denne Oluf Larson (har) .. frijatt nu till den ena, nu till een annan, .. först lockatt derass hiertan till sig .. och sedan kastatt sig. VDAkt. 1668, nr 61. Sedan pastoratet lööst bleff, och han det wunnit, kastar han sigh i sina tanckar. Därs. 1686, nr 36. Protokollet justerades, därvid gen. Posse kastade sig. Ekman Dagb. 89 (1788). Heinrich (1828).
1) till II 1.
a) med en hastig rörelse l. brådskande l. vårdslöst taga av sig ngt (i sht kläder l. ett klädesplagg) l. befria sig ifrån (en börda); äv. i mer l. mindre oeg. l. bildl. anv. (äv. med sakligt subj.); jfr KASTA AV SIG 2. Thå the så ropadhe och kastadhe theres clädher vthaff. Apg. 22: 23 (NT 1526; Bib. 1917: revo av sig sina kläder). Pompeji kastade utaf / sitt lavatäcke. Tegnér (WB) 4: 47 (1822). Patrioterna .. (i Polen) trodde tiden vara kommen att kasta af det ryska oket. Stavenow G3 122 (1901).
b) (hastigt) lösgöra l. lossa (ngt från ngt); särsk. sjöt. med avs. på kabel, skot, lina, ankarkätting l. ankartåg o. d.; äv. med underförstått obj. Kast af stoor Merszskoten. Rosenfeldt Tourville 33 (1698). Kasta af från beting. Konow (1887).
2) till III.
a) till III 1: vräka l. störta l. slunga (ngn l. ngt) bort l. från ngt l. från sig; äv.: ”slå av”. Han kastades av hästen. När .. (hästen) är otamdh, så skeenar han åstadh, och kastar .. (ryttaren) aff. Schroderus Comenius 177 (1639). Jag kan inte begripa varför du inte kastar av laggkärlen och lättar lasset. Lagerlöf Holg. 2: 396 (1907).
b) till III 1; i förb. kasta (ngt l. ngn) av och an, förr äv. av och till, häftigt röra l. svänga, vräka, driva (ngt l. ngn) hit o. dit l. fram o. tillbaka; äv. bildl. Skola wij åter j wilda hafwet af och an kastas? AWollimhaus (c. 1669) i 2Saml. 1: 118. Ekblad 163 (1764: af och til). Ritterberg Sall. 126 (1832; bildl.). Heidenstam Svensk. 2: 113 (1910).
d) till III 6 a; refl.: med en häftig rörelse l. skyndsamt stiga av l. ned (från ngt). Drängen, som körde, och di andra, som sutte på slädan, kasta sig af (när hästen skenade). Horn Lefv. 46 (c. 1657).
3) till IV 1 c α; refl., i förb. kasta sig av och an, (i sht på grund av smärtor l. oro o. d.) ideligen (o. häftigt) röra på kroppen l. vända sig (från den ena sidan till den andra) l. flytta sig (fram o. tillbaka), ligga o. kasta sig; äv. bildl., med sakligt subj. Kasta sig av och an i plågor, i feberyra. Bellman (SVS) 1: 103 (c. 1775, 1790). Forsen lik en fjettrad kämpe ryter, / Kastar sig .. / Sömnlös af och an på klippig bädd. Snoilsky 3: 47 (1883). —
KASTA AV SIG10 4 0.
1) (†) till I 7.
a) frambringa, alstra, producera; äv. med abstr. obj.: giva upphov till, åstadkomma, ”medföra”. (Ett krig som) vthi Europa ett osäyeligit Elende .. aff sigh kastat hafwer. Brask Pufendorf Hist. 51 (1680). At man wil Eken lära, / At kasta af sig frucht. Runius Dud. 2: 17 (1708). Geijer I. 1: 84 (1818).
b) om produktionsmedel l. kapital l. tjänst o. d.: avkasta (ngt), giva (ngt) i avkastning, inbringa (ngt); äv. abs.: giva avkastning. Schück VittA 2: 140 (i handl. fr. 1673). Ehwad hemmanen kasta af sig mera eller mindre. LMil. 1: 20 (1680). Åkrarna voro små, dock skola de kasta vackert af sig. Kalm VgBah. 232 (1746). Den afkomst kapitalet, sådant det är, af sig kastar. NoraskogArk. 5: 510 (1781). Backman Reuter Lifv. 1: 241 (1870).
2) till II 1, = KASTA AV 1 a; i fråga om kläder o. d. äv. med underförstått obj. Kasta av sig kläderna. Kasta av sig täcket under sömnen. Kasta av sig en börda; ofta bildl. Zackarias .. (hade) kastat åff sigh skona. ConsAcAboP 1: 220 (1646). Borg kastade af sig i skjortärmarne. Strindberg RödaR 269 (1879). Lagerlöf Liljecr. 274 (1911; bildl.). —
KASTA BAKÅT10 40. särsk.
2) till IV 1 b o., refl., till IV 1 c. Han kastade hufvudet bakåt. Janson Ön 94 (1908). Valdemar kastade sig bakåt, hvarvid farkosten kantrade. Därs. 111.
1) till I 2 (b); i eg. bem.: kasta (ngt) ifrån sig, kasta ut (se d. o. 2); göra sig av med (ngt, i sht ngt odugligt l. onyttigt o. d.). OPetri Clost. F 1 b (1528). Kasta intet bortt dhe gambla Skoona, förr än du får dhe nyia. Grubb 414 (1665). Sakta nu, kast’ bort cigarren! Wennerberg 2: 72 (1848, 1882). Siwertz JoDr. 42 (1928). särsk. spelt. med avs. på kort: kasta (se KASTA, v. I 2 b α α’, β’). (Jag) behåller .. de öfvannämde fem kort och kastar bort de andra fyra. BeskrLombreSp. 9 (1745). Det är tredje gången ni kastar bort ruterknekt. PT 1906, nr 185 A, s. 3.
2) till I 2; i mer l. mindre oeg. l. bildl. anv.; ofta övergående i bet.: befria sig ifrån l. avstå från, avvisa (ngt) o. d., i sht förr äv.: bortlägga, avlägga (ngt) o. d. Så kaster icke nw bort idhra tröst. Ebr. 10: 35 (NT 1526). Somlige (av de väckta i Orivesi) kastade bort Tobaks pipan. ELencquist (c. 1778) i FinKyrkohSP 5: 128. Se, prästdottern kunde alldeles kasta bort sorgerna och bli så glad. Lagerlöf Liljecr. 123 (1911). särsk.
a) (i bibeln) med avs. på person: förkasta, förskjuta. Iagh (dvs. Herren) .. skal kasta idher bortt jfrå mitt ansichte. Jer. 7: 15 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917).
b) förslösa, förspilla (ngt); särsk. med avs. på pänningar l. egendom o. d.: (onyttigt) giva ut, slösa bort. Kasta bort tid och arbete på ngt utan gagn. Kasta bort sin välvilja, sina omsorger på ngn. Dätt är en syndh att så kasta bårt sina pänningar (på mindre goda varor). (Stenbock o.) Oxenstierna Brefv. 1: 249 (1701). Det (är) att kasta bort sin röst vid ett riksdagsmannaval, om man väljer en egen kandidat. De Geer Minn. 2: 296 (1892). särsk. (ngt vard.) refl.: förspilla sitt liv (på ngt onyttigt l. mindervärdigt l. moraliskt förkastligt o. d.); särsk. om kvinna: ingå en (obetänksam) ovärdig l. olycklig förbindelse med en man, ofta i uttr. kasta bort sig på, stundom till ngn; äv. abs. Backman Reuter Lifv. 1: 105 (1870). Det kan ju .. vara bra att inte behöfva kasta sig bort på hvad för en karl som helst. Benedictsson Peng. 31 (1885). Geijerstam KBrandt 173 (1904; abs.).
c) (numera mindre br.) språkv. med avs. på språkljud l. (i skrift) bokstav o. d.: utesluta, utelämna, bortkasta (se d. o. 1 c); ofta med subj. betecknande ord l. språkform o. d. De Ord som in nom. sing. hafwa e framför sidste consonantem, .. kasta .. thet bort in nom. pl. E. gr. Braxen Braxnar. Wallenius Proj. G 4 b (1682). I dativo kastar man det i genit. tillagde s bort. Felde TySpr. 15 (1734). Auerbach (1909).
3) (†) till I 5; om djurhona: kasta (fostret). (Knektarna) rijda .. wår Hors så fort, / At the på stunden kasta fölet bort. Chronander Surge C 8 b (1647).
KASTA EMELLAN10 032. särsk. till III 6 a; refl.: ingripa (hindrande i ngt, i sht i en strid o. d. för att skilja de stridande l. skydda den ena parten o. d.); äv. i mer l. mindre bildl. l. överförd anv. (Björnen) skulle ha slukat .. (pojken) genast, om inte björnmor hade kastat sig emellan. Lagerlöf Holg. 2: 110 (1907). Strindberg SRidd. 157 (1908; bildl.). —
KASTA EMOT10 04 l. MOT4. särsk. till III 6 a; refl.
1) häftigt störta sig l. rusa emot ngn; äv. bildl. (jfr 2). Hon kastade sig emot honom och vred pistolen ur hans hand. Tigern kastade sig emot honom med ett plötsligt språng. VLitt. 1: 140 (1902; bildl.)
2) (†) bildl.: uppresa sig emot (ngn), motsätta sig (ngn). Bisperna .. j förtiden haffua offta kastad sig emott landzens herrar. G1R 4: 229 (1527). —
KASTA FAST10 4. till I 1 o. II 1.
1) (med ett kast) fästa l. haka fast (ngt i ngt). (Man) kastar .. det Enckla Blockets Haaka fast i Stiärtringen på (”stycke-”)Lådan. Grundell AnlArtill. 1: 13 (c. 1695). Det gällde att kasta det mördande vapnet fast i trädstammen. Hedin Pol 2: 372 (1911).
2) (i fråga om lapska förh.) gm ett kast med lasso infånga (en ren i hjorden). Då gick laitestiddjie — ledaren — in i (ren-)flocken och kastade fast sin ledherk. Berg Sjöf. 101 (1910). TurÅ 1916, s. 291. —
1) till I 1 o. II 1. Linc. (1640). Mången kastar fram en daler åt Spelmännerne. Weise 1: 205 (1769); jfr KASTA, v. I 1 k. (Fiske-)Linan skall i framkastet kastas fram fullt utsträckt. Hammarström Sportfiske 119 (1925); jfr KASTA, v. I 1 j.
2) till I 1 l δ; bildl., med avs. på yttrande o. d.: (plötsligt l. hastigt l. i förbigående) komma fram med, framkasta, framslunga; äv. med avs. på tanke l. plan o. d.: framlägga, skissera; stundom övergående i bet.: antyda, låta förstå o. d.; äv. (i vitter stil) användt ss. anföringsord. Kasta fram en anmärkning, en beskyllning (mot ngn), en plan för ngt. Måns kastade fram monga lösa wnskylliinger. HammarkDomb. 16/11 1608. Tror du inte jag vakar öfver henne? kastade modren fram. Strindberg SvÖ 3: 200 (1890). Vallentin London 324 (1912).
3) till III.
a) till III 1: vräka l. driva fram (ngn l. ngt). I samma nu stannade flocken så tvärt, att de eftersta hästarna kastades fram bland de andra af farten. Berg Krig. 27 (1915).
b) till III 4: hastigt förflytta (trupp o. d.) fram till ett ställe, hastigt sända fram. (Bataljons-)Chefen .. kastar fram sitt i bataljonsreserv stälda kompani till bäcken. Nordensvan Takt. 177 (1884).
c) till III 6 a o. b; refl.: störta sig fram. (Falkfåglarna) kasta .. sig stundom fram .. med en sådan hastighet att det hviner i luften. Nilsson Fauna II. 1: 6 (1835). Lagerlöf Holg. 2: 306 (1907; om skogseld).
4) till IV 1: med en hastig rörelse föra fram (en lem o. d.). Hufvudet (på fågelungen) vändes baköfver och kastas sedan hastigt fram igen. Rosenius Naturst. 50 (1897). Kasta fram kroppen. Landsm. XVIII. 10: 34 (1901; i fråga om simhopp). Folkdans. 105 (1923). —
KASTA FRAMÅT10 40 l. 04, sällan 3~2. särsk. till III.
a) till III 1: vräka l. driva l. ”slunga” (ngt l. ngn) framåt. (Vildgässen) foro högt uppe, och vinden kastade dem framåt med stark fart. Lagerlöf Holg. 2: 93 (1907).
b) till III 6 a; refl.: störta sig framåt. TIdr. 1896, s. 460 (i fråga om simhopp). I det ögonblick hästen vill kasta sig framåt. KörITrängtrTrängk. 1918, s. 37. —
KASTA FÖR10 4. sömn. till II 2: sy för (en kant o. d.) med kastsöm. Weste (1807). Schulthess (1885). —
1) till I 1 (k): kasta (ngt) framför l. åt ngn o. d. Kasta villdiuren en kropp före. Schultze Ordb. 2239 (c. 1755).
2) till I 1 l (γ); i uttr. kasta ngn ngt före, förekasta, förebrå, förevita (ngn ngt), beskylla (ngn för ngt); äv.: framkasta, utslunga (smädeord l. dyl. mot ngn). OPetri Tb. 85 (1525; uppl. 1929). Thet samma (dvs. samma begabbande ord) kastadhe och röffuarena honom före, som medh .. (Jesus) woro korszfeste. Mat. 27: 44 (NT 1526; Bib. 1917: På samma sätt smädade honom också rövarna). Cantzleren .. kastade Storfursten före hans stora Tyrannij. Petreius Beskr. 2: 69 (1614). Celsius G1 2: 146 (1753). —
1) till I 1: kasta (ngn l. ngt) ned l. ut i (ngt); särsk.: kasta (ngn) i vattnet o. d. Han kastade i hunden. Kasta honom i ån! Kasta i’n! TIdr. 1896, s. 460. WoH (1904).
KASTA I SIG10 4 0. (vard). till II 1: hastigt l. glupskt förtära (mat l. dryck), ”sluka” (mat); ”hälla i sig” (dryck). Kasta i sig maten utan att tugga ordentligt. Kasta i sig en matbit på stående fot. Valerius 2: 85 (1809). Betjeman .. kastade i sig massor av whisky. Siwertz Eld. 88 (1916). Nordström Amer. 249 (1923). —
KASTA IFRÅN SIG10 04 0. särsk.
1) till I 2: kasta bort l. undan; slunga ifrån sig. Mark. 10: 50 (NT 1526). The (bönder) som gåffuo sigh och kastade wärionar ifrå sigh. OPetri Kr. 228 (c. 1540). Melin Patria 43 (1915). särsk. bildl. (jfr KASTA, v. I 2 a β, b γ): lägga undan l. bort, göra sig fri från (ngt); förr äv.: avkasta (ett ok). Kasta nu arbetet ifrån dig på en stund! (De reformerta i Frankrike) wille kasta ifrån sigh the Guisiskes tyranniske Ook. Schroderus Os. III. 2: 92 (1635). Man kastar ju vardagsbördan ifrån sig. Möllersvärd UpplJaktst. 11 (1917).
2) (numera föga br.) till I 3: utslunga (bränder l. stenar o. d.); utstråla, sprida (ljus, strålar, sken o. d.); giva, kasta (skugga); förr äv.: utsända, giva ifrån sig (dunst, rök o. d.); i fråga om ljus o. d. äv. bildl. L. Paulinus Gothus Com. 76 (1613). Huru starcka strimor hafwer Jesu kärlek kastat ifrå sig! Spegel Pass. 178 (c. 1680). Kärr, som kasta ifrån sig elaka dunster. ECarleson (1733) i SvMerc. 6: 695. I den mån solen .. nalkas zenith, blir den skugga, jag kastar ifrån mig, kortare. Wikner Tank. 212 (1872; i bild).
4) (†) till I 7.
a) frambringa, alstra; avkasta. Landsorten Norige .. bestod (mestadels) af ijdel bergzklippor och fiäll, som kastar fast ringa spanmål .. ifrån sig. HA 7: 115 (1720).
b) giva upphov till (ngt), ”draga (ngt) med sig”. Thet beswär, och then omkostnadt, som processer medh resande och annat ifrån sigh kasta pläga. VDAkt. 1689, nr 584. —
1) till I 1: kasta tillbaka; anträffat bl. i bildl. anv. Gerna jag (dvs. Odysseus) en man förlåta vill, / Om, sjelf han sårad, kastar skarpa ord igen. Palmblad SophSorg. 133 (1839; uppl. 1812: återsänder). Didring Malm 2: 199 (1915). särsk. (†): lämna igen (gåva o. d.); jfr KASTA, v. I 1 k o. l. Malin haffwer tagit något lithet tilförene gåff(vor) aff sin faders dre[n]ge, me[n] lithet ther effter haffwer hon kasta them igie[n]. UppsDP 13/10 1596. Därs. 30/4 1603.
2) till II 1: fylla igen (en brunn l. grop l. grav o. d.) l. avstänga ingången till (en håla o. d.) gm att kasta jord l. stenar o. d. i brunnen l. framför öppningen till hålan osv. (De) kastadhe igen alla .. brunnar. 1Mos. 26: 15 (Bib. 1541). Kungen .. / .. kastade kulan igen. JMessenius (1629) i HB 1: 90. Dödgräfvaren lyftade skofveln för att kasta igen grafven. Strindberg SvÖ 2: 350 (1883). TySvO 2859 (1932).
3) (i sht vard.) till III 1: häftigt stänga, slå igen (en dörr o. d.). När man blir utkörd och någon kastar igen dörren bak efter en. Strindberg Skärk. 59 (1888). Auerbach (1909). —
KASTA IGENOM. (†) till IV 2: bläddra igenom (ngt). (Jag) badh honom kasta allastädes Lexicon igenom ok tilse om (osv.). Rudbeck Bref 190 (1682). —
KASTA IHJÄL. (†) till I 1 b: slå ihjäl (ngn) gm kastning med sten(ar) l. annat (andra) föremål. (De) kastadhe honom .. medh stenar jhiäl. 2Mack. 1: 16 (Bib. 1541). Petreius Beskr. 1: 24 (1614). —
1) (ngt vard.) till II 1: kasta tillsammans, kasta i en hög; äv. (föga br.): gm att kasta tillsammans ngt åstadkomma (en hög o. d.); äv. oeg. med sakligt subj. G1R 29: 197 (1559). (Det) kan .. klart ses, at Hafwet moste sköljt och kastadt honom (dvs. åsen) ehop. Swedenborg RebNat. 1: 11 (1719). När de komma fram till kyrkan kasta de alla sina bloss tillhopa till ett bål. Wetterbergh Penning. 560 (1847). TySvO 2857 (1932).
1) till I 1: slunga (ngt) in (ngnstädes). Linc. (1640). MB 20: 6 (Lag 1734). Då .. (en julklapp) kastades in (i stugan), rusade man ut och förföljde givaren för att få tag i honom. Nilsson FestdVard. 131 (1925). särsk. bildl.
a) (plötsligt l. i förbigående) inskjuta en anmärkning l. fråga o. d. (i ett samtal); förr äv.: framföra (ngt) ss. ett inkast l. en invändning; jfr KASTA, v. I 1 l δ. Kasta in en fråga i diskussionen. För thet andra kasta the (dvs. några av riksråden) in beswerlighetten (krigs-)folcket att vnderholla. Gustaf II Adolf 520 (1628). Kasta in en anmärkning. Hellström Kusk. 111 (1910).
b) med anslutning till KASTA, v. III 4: (på en gång) införa (en mängd varor o. d. i ett land o. d.), salubjuda, kasta ut (varor osv. i marknaden). Familjeklenoder, som gått i arf sedan generationer, kastades in i marknaden. Zilliacus JapSt. 29 (1896). (De länder) som nu kasta in sitt exportöfverflöd öfver våra ofullständigt skyddade tullgränser. VL 1908, nr 67, s. 2.
2) (numera bl. i Finl.) till I 1 o. III 1: (gm att kasta stenar o. d.) slå in, slå sönder, krossa (fönster l. dörr l. tak l. vägg o. d.). R[otho]vius skulle först slagit fönstret sönder och kas[tat] karmen in. ConsAcAboP 5: 120 (1680). Är det så folket kommer att säga, när de skola kasta in mina fönster! Strindberg MOlof 57 (1878). Söderhjelm Prof. 399 (1908, 1913). jfr Bergroth FinlSv. 229 (1917).
3) till II 1: (hastigt l. vårdslöst) lägga l. sätta l. ställa in (ngt i ngt l. ngnstädes). Scherping Cober 1: 260 (1734). särsk. bildl. (jfr KASTA, v. II 4). Grandungarna, som man nu alltmera kastar in i tomrummen efter sköflade bokhult. TurÅ 1906, s. 10. (†) Samma Gudar hade nyligen kastat in vthi Macedonernes Hierta en sådan diup och hastigh Räddhoga, at (osv.). Sylvius Curtius 337 (1682). särsk.
a) (i sht i vitter stil) infoga, inlägga (ngt i en framställning o. d.). Thorild 3: 108 (1791). (Shakspere) kastar .. då och då in ett latinskt citat i texten. Schück Shaksp. 1: 330 (1916).
b) (vard.) (brådskande) lämna in (ngt ngnstädes, i sht ngt skriftligt), ”slunga in”. Kasta in en ansökan (i ett ämbetsvärk). (Vi) ska’ .. kasta in ett litet papper (dvs. en växel i banken) i sinom tid. Strindberg RödaR 327 (1879). I juni befann han sig i Paris, der han kastade in en förlofningsannons. SD 1899, nr 6, s. 8.
4) till III 1: störta l. vräka l. driva l. ”slunga” (ngn l. ngt) in (i ngt); äv. i oeg. anv., med sakligt subj. Schroderus Os. III. 1: 79 (1635). Baronen kastades in på snälltåget i Södertelje. Strindberg Fagerv. 161 (1902). En rätt bred rämna (i stenhällen), där havet hade kastat in fin, vit sjösand. Lagerlöf Holg. 2: 428 (1907). särsk.
a) till III 1 a: (med våld) föra (ngn) in (i fängelse- l. förvaringslokal o. d.); äv. (föga br.) allmännare: kasta (ngn i fängelse). (Han) kastadhe .. them in j thet innersta fongahwset. Apg. 16: 24 (NT 1526). Man hade .. säkert kastat mig in i ett fängelse, om (osv.). Wetterbergh Selln. 179 (1853).
b) i mer l. mindre oeg. l. bildl. anv. Oförberedt kastas in i ett krig. (Hamilton) kastades in uti Postverket som chef. Crusenstolpe Ställn. 12: 68 (1848). Där är många unga män, som kastats in på en lefnadsbana med mindre förutsättning att lyckas än han. Hellström Kusk. 37 (1910).
5) till III 4: hastigt förflytta l. föra (trupper o. d.) in (ngnstädes); särsk.: skyndsamt förlägga (besättning o. d. i en fästning l. på en ort o. d.). Kasta in en besättning i en fästning. Kasta in trupper i ett fientligt land. KKD 5: 67 (1710). De stora reserverna, som här kastades in (i striden) i rätt tid. SD(L) 1902, nr 431, s. 3.
6) till III 6 a; refl.: störta sig l. rusa in (ngnstädes l. i ngt); om person äv.: hastigt begiva sig in (i en ort l. ett land osv.), särsk. om trupper o. d., i fråga om fientligt anfall l. överfall. Kasta sig in i trängseln, vimlet. Kasta sig in i en fästning. En stoor deel aff Cosaker och annat löst partij .. kastade sigh in vthi thet Nougårdske Lähn. Widekindi KrijgH 530 (1671). Fram kommo vi (till stationen), precist så dags att vi kunde kasta oss in i en kupé. Benedictsson Eftersk. 128 (c. 1885). Lejonet .. kastar sig in bland närmaste buskar. Hedin Pol 2: 192 (1911). särsk. i bildl. anv. (jfr KASTA, v. III 6 a ζ ε’); särsk. i uttr. kasta sig in i l. på ngt, (med iver l. energi) giva sig in i ngt (i sht en strid, ett arbete l. företag o. d.), börja taga del i l. taga itu med l. påbörja ngt; äv.: kasta sig på ngt; äv.: gå in på, komma in på (ett ämne o. d.). Kasta sig in på en viss (levnads)bana. Han kastade sig genast in i debatten, diskussionen, striden, i (äv. på) ämnet. Kasta sig in i politiken. Med iver kasta sig in i arbetet. Då jag, innan jag kastar mig in i ett sådant företag, först bör veta hvad (osv.). Tegnér (WB) 2: 468 (1816). Hallström NNov. 54 (1912).
7) (i sht i fackspr.; särsk. jäg.) till III 7; intr.: plötsligt vända l. vika av från kosan o. springa (flyga osv.) in (ngnstädes). Haren lyckas slita sig lös (från falken) och kastar in i alfan. OoB 1896, s. 454. TurÅ 1913, s. 153. —
KASTA LOSS10 4, förr äv. LÖS l. LÖST. [jfr t. loswerfen, eng. cast off] till II 1; jfr LOSS-, LÖSKASTA.
1) sjöt.
a) lösgöra, lossa (en ända l. lina l. ett tåg o. d. från nagel l. krysshult l. förtöjningspåle o. d.). Kasta loss förtöjningarna. Kast löös Fånglijnan på Ankaret. Rosenfeldt Tourville 33 (1698). Röding SD (1798). Ramsten o. Stenfelt (1917).
b) med underförstått obj.: kasta loss förtöjningen l. förtöjningarna på en båt l. ett fartyg; äv. i utvidgad l. oeg. anv., om fartyg (l. befälhavare l. passagerare) övergående i bet.: lägga ut, avgå; äv. med objektsväxling: lösgöra (en båt osv.) gm att kasta loss förtöjningen; ofta i imper. ss. kommandoord vid avgång; äv. i fråga om motsv. förh. vid luftballong l. luftskepp. Ekedalsbåten .. har kastat loss på eget bevåg. Wieselgren ÖBord 32 (1882). Luftseglaren ropar: Kast loss! Lundström MTvål 112 (1890). Sedan torpedbåtscheferna varit ombord å ”Skagul” .., kastade de loss sina båtar. IllMilRevy 1898, s. 100. Ödman Reseb. 257 (1902, 1907).
c) i bildl. anv. Sedan vi kastat loss från allt hvad som band oss i staden. Geijerstam KampKärlek 249 (1896). Får jag göra en fråga? sköt George in … — Kast loss! nickade Brown. Janson CostaN 1: 18 (1910).
2) [jfr eng. cast loose] sjömil. lossa surrningarna på en fastsurrad kanon (för eldgivning). Ramsten 57 (1866). —
2) till I 1 l ε, bildl.: hastigt nedskriva l. teckna (ngt), nedkasta (ngt på papperet). Struve tycktes .. njuta af samtalet och kastade då och då ner ett ord på sin manchett. Strindberg RödaR 12 (1879). SvD(A) 1930, nr 312, s. 19.
3) till II 1: (hastigt l. vårdslöst l. ovarsamt) lägga ned (ngt l. ngn ngnstädes); förr äv. med avs. på vätska: hälla l. gjuta ned. Alt thet andra blodhet (skall du) kasta nedher på botnen til altaret. 2Mos. 29: 12 (Bib. 1541). Bärarna hade kastat ned sina bördor. Kongo 2: 194 (1888). Lagerlöf Körk. 68 (1912).
4) till III 1: störta l. vräka ned (ngt l. ngn från en höjd o. d.); äv. bildl. Kasta ngn ned för trapporna. At kasta Konungen nedh aff Thronen. Brask Pufendorf Hist. 233 (1680). Hallström Händ. 55 (1927).
5) (†) till III 2: slå l. vräka (ngn l. ngt) till marken, kasta omkull, vräka omkull (ngn l. ngt); äv. bildl. Henricus (hade) .. tagit uthin (dvs. i honom) och kastat (honom) twå gångor neder uthi stenar på gården. ConsAcAboP 2: 37 (1655). Nordenflycht QT 1746—47, s. 106 (bildl.). Åskan fortfar och kastar ned träd i skogen. Gustaf III 3: 96 (1789).
6) (†) till III 3: bryta ned, riva ned (byggnadsvärk o. d.). (Fogden) latt kaste nidh och brenne up itt huuss för Hindrich Matzsson. Teitt Klag. 288 (1555). BB 5: 8 (Lag 1734).
7) till III 6 a; refl.: störta sig ned. Kasta sig ned för en mur. Lindfors (1815). Han kastade sig ned af taket. Geijer I. 7: 195 (1837). (Beckasinen) flög ett kort stycke och kastade sig så lugnt åter ned i gräset. Kolthoff DjurL 315 (1899). Auerbach (1909). särsk.
a) kasta sig till marken o. d.; äv. bildl. Kasta sig ned på knä. Kasta sig ned i stoftet (för ngn). Ther kastade hon sigh tå nedh til hans fötter. LPetri 4Post. 11 a (1555). Nordenflycht QT 1745, s. 138 (bildl.). Auerbach (1909).
b) till III 6 a α: hastigt l. vårdslöst lägga l. sätta sig ned. Uttröttad kastade han sig ned på sängen. Runeberg 1: 275 (1841). (Han) kastade sig ned på en stol. Carlén Klein 35 (1861). Siwertz Varuh. 143 (1926).
1) till II 1 d: (hastigt) svepa (ngt) om (ngn l. sig). Han kastade en schal om henne. Kasta om sig en kappa. Lindfors (1815). Auerbach (1909).
2) till II 1: kasta (ngt) huller om buller; röra om (ngt); vända upp o. ned på (ngt); vända (ngt); äv. med sakligt subj.; i sht i uttr. kasta (ngt) om vart annat o. d. Han kastade alla papperen om varandra på bordet. Mollet Lustg. B 1 b (1651). Tå (höet) .. flitigt med räfsor kastas om på lafvan. Broocman Hush. 3: 27 (1736). En ung man af nästan jättelik växt .. kastade (vid grävningen) om jorden med en oerhörd styrka. Lönnberg Holmfr. 311 (1895).
3) till III 1, 6 a, 7.
a) tr., med avs. på häst: vända (för att låta taga en annan kosa); ofta: vända helt om, vända i motsatt riktning. Konungen wardt wreedh, rijste på swärdet, kastade hesten om. Svart G1 159 (1561). Janson Lögn. 153 (1912).
b) intr., förr äv. refl.: (plötsligt) ändra kosa, vika av l. vända om (o. fortsätta i ny riktning); numera nästan bl. om djur. Då kasta Päder sigh om på enn fott .. och gick så emott Lariss. SkrGbgJub. 6: 492 (1603). Isolani drifven på flykten, kastade sig om och angrep svenska trossen. Topelius Fält. 1: 112 (1853). Hela (buffel-)hjorden .. kastade om och galopperade bort. Kongo 1: 143 (1887). Hedin Transhim. 3: 80 (1912; om vildfår).
4) (†) till III 2: kasta omkull. SthmTb. 1549, s. 125 b. särsk. bildl.: slå till marken, störta, krossa (ett rike). Det skulle vara ochristeligit att vela aldeles kasta Danmark om. RP 10: 473 (1644).
5) till III 8; om vind(en): börja blåsa från ett annat håll än förut, ”slå om”, ”kantra”. Vi (fingo) en storm utur SO, hvilken kastade om till VSV. Tersmeden Mem. 1: 283 (c. 1780). Lagerlöf Holg. 2: 315 (1907).
6) till IV 1: (med en hastig rörelse) bringa (ngt) att ändra läge l. riktning; vända (ngt) om; ställa om (maskindel o. d.). Kasta om rodret, seglet. Kasta om en järnvägsväxel, en spak på en maskin o. d. HC11H 7: 137 (1676). Kast’n (dvs. laddstocken) om, och korta honom af emoot Bröstet. Söderman ExBook 56 (1679). Sjöstedt Storv. 332 (1911). (†) Jag gick ut om dören och kasta om (dvs. vände ut o. in på) rocken. Roland Minn. 61 (c. 1748). särsk.
a) (†) hastigt vända (blad i en bok o. d.). SthmTb. 1578, s. 10 b. (Predikanten) kastade hastigt om bladen i boken. Münchenberg Scriver Får. 21 (1725).
c) bildl.: vända om l. upp o. ned på (ngt), låta (saker osv.) byta plats. Konsistoriet kastade om ordningen mellan de sökande. Det är inte var dag, som man får kasta om rollerna och ställa diagnosen på doktorn. Siwertz JoDr. 196 (1928).
7) till V.
a) (†) till V 1; tr.: ändra, förändra (ngt), låta (ngt) växla l. skifta. Gud haffver .. macht och veet sätt att kasta sakerne om effter sin gudomelige villje och försyn. RP 8: 71 (1640).
b) till V 2; intr., förr äv. refl.
α) om förhållande o. d.: (för)ändra sig, växla, skifta, ”slå om”; särsk. om lyckan l. ödet o. d.; äv.: förvandlas (till) l. övergå (i ngt). När Lyckan kastar sigh om. Rudbeckius Starcke A 5 a (1624). Menar du, / Att himlalågan af min enda kärlek / Ej kunde kasta om i afgrundsflamman / Af hat. Cygnæus 10: 266 (1854). Väderleken .. har nu åter kastat om. SD(L) 1894, nr 350, s. 1. Humöret kastade om för Märta. Dahlbäck Åb. 251 (1914). särsk. (†) mat. refl.: inverteras. All genlikhet (dvs. proportion) kan kasta sig om och doch wara en genlikhet. Swedenborg Reg. 20 (1718).
β) om person: ändra mening l. ståndpunkt, handlingssätt l. beteende l. tillvägagångssätt o. d.; ändra sig; ”slå om”; äv.: växla uttryckssätt o. d. Effther för:ne Bysseskytte sigh nw seden haffwer kastedh vm i saken, syntes oss (osv.). HH XIII. 1: 74 (1562). Lubomirski, som någon tid visat sig mycket ifrig för Konung Stanislai partie, kastade om. Nordberg C12 1: 847 (1740). I den hebreiska poesien kastar författaren mycket ofta om från du till han och omvändt. EHTegnér i KoSk. 1899, s. 138. Schück VittA 1: 99 (1932). särsk. (ngt vard.): ändra levnadsbana l. studier för dylik; ”slå om”. Han studerade först juridik, men kastade plötsligt om och blev präst. WoH (1904). Jag beslöt att följa hans råd och kasta om, medan tid ännu var. Ramsay Barnaår 4: 19 (1905).
1) till I 1 o. II 1: kasta (ngt) hit l. dit; (vårdslöst) lägga (ngt) här o. där; strö omkring (sig); äv. bildl. Hamb. (1700). Ris och qvistar .. kastas omkring i Skogen. SmålHembygdsb. 4: 52 (1745). Wecksell SDikt. 101 (1859; bildl.). Rydberg Dikt. 1: 102 (1878, 1882).
2) (†) till III 1, = KASTA OM 3 a. Liten Kerstin kastade sin häst omkring. SvForns. 2: 126. Visb. 1: 352 (1658).
3) (†) till III 2: välta (ngt) rundt. Offta kastade Stormen detta stora trä (dvs. masten som de skeppsbrutna klängt sig fast vid) omkring. Ehrenadler Tel. 230 (1723). —
KASTA OMKRING SIG10 04 0. till I 1 o. II 1: strö (ngt) omkring sig; äv. i uttr. kasta omkring sig med (ngt); särsk. (numera ngt vard.) bildl., med avs. på yttranden o. d. At .. kasta omkring sig med kättare-namn. LärdaT 1769, s. 207. (Tegnér har) ständigt med en förvånande lätthet kastat omkring sig infall, bonmots, repliker. Sturzen-Becker SvSkönl. 93 (1845). Cavallin (1876). —
1) till III 2: störta l. vräka l. slå (ngn l. ngt) omkull l. överända; äv. med sakligt subj.; äv. bildl. (jfr c). De försökte förgäves kasta omkull varandra (under brottningen). Vinden kastade omkull honom. (Det) kom en lithin kåringh och kastade .. (fartyget) helt omkull. OxBr. 3: 163 (1628). Wallin Vitt. 1: 113 (1821; bildl.). Lagerlöf Holg. 2: 61 (1907). särsk.
a) (†) med avs. på byggnad(svärk) o. d.: bryta ned, jämna med marken; särsk. med avs. på bro: riva. Folcket .. stormadhe, och wille kasta muren om kull. 2Sam. 20: 15 (Bib. 1541). Att .. (snapphanarna) intet skulle .. kasta kull Högnarums broo. OStiernhöök (1700) i KFÅb. 1912, s. 336. KKD 5: 306 (1712).
b) (†) i oeg. anv., med avs. på fientlig trupp o. d.: ”kasta över ända”. Ryttmästaren Wolfeld .. kastade 3 fiendtliga esquadroner kull. KKD 8: 116 (1706).
c) i vissa bildl. anv.
α) (†) med avs. på person l. samhälle o. d.: bringa på fall; störta; tillintetgöra. (Rikskanslern) Befruchtade och, att sådantt (dvs. oenighet inom rådet o. ständerna) kastar medh tijden staten omkull. RP 6: 397 (1636). Träta och skull, kastar mången omkull. Grubb 822 (1665). Spegel TPar. 118 (1705).
β) slå ned, tillintetgöra, krossa, (ngt); numera bl. med avs. på plan l. avsikt l. beslut l. resultat av ett arbete o. d.: göra om intet, kullkasta; äv. med sakligt subj.; förr äv. med indir. personobj. Detta kastar omkull alla mina beräkningar. Att han (dvs. ”juten”) skall kasta oss omkull våre desseiner. RP 9: 252 (1642). Döden kastar å kull, alt hwad här yppert, och högt är. Stiernhielm Herc. 68 (1658, 1668). En lärare (bör) .. icke med lefnaden kasta omkull, hvad han med läran uppbyggt. SGezelius (1780) i KyrkohÅ 1905, s. 233.
2) till III 6 a; refl.: störta sig omkull; kasta sig på sidan l. ned l. till marken. Ungern-Sternberg Bourgelat 27 (1752). Betjenten kastade sig omkull på isen. Blanche Våln. 628 (1847). Lagerlöf Holg. 2: 108 (1907).
1) till I 1, 2 o. II 1: kasta (ngt) l. (hastigt l. vårdslöst) lägga (ngt) på l. över (ngn l. ngt); äv. bildl. Kasta på ved (i ugnen). Kasta på en duk (på bordet), är du snäll! Ödman VårD 2: 68 (1888; bildl.).
a) särsk. spelt. till I 2 a α. Att bekänna färg, vill säga att kasta på kort af samma färg, som är utspelt. Lindskog Spelb. VII (1847). Hagdahl Fråga 15 (1883).
b) till II 1 d; med avs. på klädesplagg l. kläder l. sängkläder o. d.: breda l. hölja på l. över l. svepa om (ngn l. sig); (skyndsamt) taga på (sig); i fråga om kläder, i uttr. kasta på sig, äv. (vard.) med underförstått obj.: skyndsamt kläda på sig. Kasta på sig en kappa. Jag kastade på mig i en hast och sprang ut. Säfström Banquer. X 1 b (1753). Siwertz JoDr. 386 (1928).
2) (†) till II 4 d: lägga (en sjukdom o. d.) på (ngn). Der Gud kastade honom någon svagheet på. RP 8: 32 (1640).
3) till III 6 a (γ); refl.
a) (i fientlig avsikt) störta sig på l. över (ngn l. ngt); kasta sig över, angripa (ngn l. ngt). Såsom en tiger kastar .. (negern) sig .. på sitt rof. Ödmann MPark 294 (1800). Berlin Lsb. 133 (1852).
b) bildl.: (med iver l. energi) giva sig in på l. börja syssla med l. taga i tu med (ngt); (ivrigt) ägna sina krafter l. sitt intresse åt (ngt); slå sig på (ngt). Kasta sig på en affär, ett studium. Sedan hvarje utsigt på en qvadruppelallians hade strandat, kastade sig Napoleon på det af Ryssland väckta förslaget om en kongress. Samtiden 1873, s. 588. Med förbluffande snabbhet tillägnar .. (en viss förf.) sig det han kastar sig på. Laurin 4Minn. 284 (1932).
1) till I 1 o. II 1: kasta (ngt) i en hög; kasta (ngt) om vartannat; äv. bildl. Linc. (1640). Allas (val-)zedlar kastas ihoopweklade på itt bord tillsammans. KOF II. 2: 227 (c. 1655). Fries BotUtfl. 2: 204 (1852; bildl.).
KASTA SÖNDER10 40. (numera bl. i Finl.) till I 1 o. III 1: slå sönder. ConsAcAboP 2: 79 (1657). Kasta sönder glas. Schultze Ordb. 2244 (c. 1755). Stundom drog .. (tomten) yxan ur bänken och kastade sönder det ena föremålet efter det andra. Hembygden(Hfors) 1911, s. 100. jfr Bergroth FinlSv. 229 (1917). jfr SÖNDERKASTA. —
1) till I 1: slunga (ngt) tillbaka; äv. oeg., med sakligt subj.; särsk. (jfr KASTA, v. I 3 b) med avs. på ljus(stråle) o. d.: återkasta, reflektera; äv. mer l. mindre bildl. Linc. (1640). De kroppar, som ej absorbera ljus utan kasta det tillbaka. Scheele Bref 79 (1775). Kasta namnet (dvs. ”fähund”) tillbaks på dem, / Som gett det. Runeberg 5: 95 (1860). Balck Idr. 1: 133 (1886; i fråga om bollspel). särsk. (†) bildl.: avvisa, visa ifrån sig (ngt); förkasta, ”kassera”; äv.: gendriva (klagomål o. d.). Hvadh odugse är (bland de levererade yxorna), moste han vräka och kasta tillbakar. RP 6: 129 (1636). Kasta hiälpen tilbaka. Schultze Ordb. 2244 (c. 1755). Riksdagsbeslutet i Upsala 1598 handlar om konungens besvär emot hertigen, hvilka kastas till baka. Svedelius i 2SAH 46: 296 (1870).
2) till II 1 d; med avs. på (del av) klädesplagg o. d.: (hastigt l. med en rask rörelse) lägga l. föra l. fälla tillbaka, slå tillbaka. Det ögonblick, då .. (damerna) kasta tillbaka sina slöjor. Grimberg VärldH 3: 130 (1928).
3) till III 1: driva l. vräka (ngn l. ngt) tillbaka; särsk. (i sht mil.) med avs. på fientliga trupper. Mindre (fientliga) afdelningar kastas tillbaka af de förutskickade sqvadronerna. Nordensvan o. Krusenstjerna 2: 103 (1880). Tingsten o. Hasselrot 61 (1902). särsk. bildl.: (plötsligt l. våldsamt) flytta l. föra (ngt) tillbaka; återföra (ngn till ngt). Efter menskligt utseende skulle Europas bildning varit kastad ett årtusende tillbaka (om G. II A. icke varit). Tegnér (WB) 7: 130 (1832). Vi kastas tillbaka till de förut angifna konseqvenserna. Wikner Tidsex. 96 (1888). (†) Der icke Julfästen .. hade warit kastat tilbaka, så hade han (osv.). Rudbeck Atl. 2: 185 (1689; lat. texten: retroactum fuisset).
4) till III 6 a; refl.: (hastigt) luta sig bakåt. Han kastade sig tillbaka i stolen. Auerbach (1909).
5) i sht jäg. till III 7; intr., om djur (villebråd): plötsligt (vända o.) springa tillbaka. Efter skottet hade .. (älgen) kastat tillbaka inåt jagttrakten. Hemberg NJagtsk. 190 (1897). Sparre Kryss 146 (1920).
6) till IV 1: kasta (huvudet o. d.) bakåt. Stolt kasta huvudet tillbaka. Auerbach (1909). Hallström Händ. 301 (1927).
7) till IV 1 e α; i uttr. kasta en blick l. blicken l. blickarna (förr äv. ögonen) tillbaka (på ngt), se sig om l. tillbaka, se tillbaka (på ngt); äv. bildl. Jag kastade en blick (blickarna) tillbaka över vägen. Gifwes osz tilfälle at kasta wåra ögon tilbaka på det som i förriga tider i wårt kära Fädernesland förelupit är. HC11H 14: 153 (1680). Cavallin (1876). Kasta vi en blick tillbaka på det för 1800-talet typiska läget, så (osv.). SvTeolKv. 1932, s. 29. —
1) till I 1 o. II 1. Nordforss (1805). Pojken hoppade ner i klyftan, tog ett musselskal i vardera handen och började kasta undan sanden. Lagerlöf Holg. 2: 430 (1907).
2) till III 1: driva l. vräka undan (ngn); särsk. (mil., mindre br.) med avseende på fientlig(a) trupp(er) o. d.; äv. bildl. (De franska jägarna) skulle säkerligen kastat undan de nu underlägsna preussiska kompanierna, om icke (osv.). Rappe Nordarm. 35 (1874). Hon kämpade med det (som hon ville frigöra sig ifrån, dvs. kärleken) och kastade det undan med makt. Benedictsson Peng. 286 (1885). 1LundagKron. 264 (1918).
3) (†) till III 1 (2); bildl., i uttr. kasta fötterna undan ngn, ”slå fötterna undan” ngn, beröva ngn fotfästet. Om kopparen icke kommer uth (till Tyskland), .. då förlorar man all crediten och kastar fötterne undan Cantzleren, som nu är uthi Tysklandh. RP 5: 255 (1635). RARP V. 2: 144 (1655). —
1) till III (1,) 2: kasta (ngn) under sig; kasta omkull (ngt); äv. bildl. (Rodiern) drog mig väl uppå sig, men giorde sig fåfäng möda at kasta mig under. Ehrenadler Tel. 186 (1723). Om min’ bevisnings grunder / Ej skydd af äran får, / Så kastas de snart under. Nordenflycht QT 1744, s. 6.
2) till III 2 b; refl.: underkasta sig (ngt). (E. M:t) kastade sigh ingen annars domb under (än Guds). AOxenstierna 2: 656 (1624). Cavallin Herdam. 5: 353 (cit. fr. 1691).
1) till I 1: slunga (ngt l. ngn) upp, kasta (ngt l. ngn) i höjden; äv. oeg., med sakligt subj. Kasta upp raketer. Kasta ngt upp i luften, förr äv. upp i högt. Then som kastar en steen vp j högt, honom faller han nedher vppå hoffuudhet. Syr. 27: 25 (”28”) (Bib. 1541). Utanför kastade en springbrunn upp sin friska plaskande stråle. Bremer Grann. 2: 9 (1837). Modern kastade honom (dvs. gossen) upp i luften och fångade honom igen. Hallström Than. 47 (1900). särsk. bildl.
a) (†) upphöja (ngn till ngt). Meenige man .. kastade så dhenne Wasilium Ivanovitz up för storfurste. Gustaf II Adolf 132 (1616). Thorild 3: 234 (1793).
b) framkasta, framlägga, framställa, komma fram med (ngt), bringa (ngn l. ngt) på tal; i sht med avs. på tanke, plan, fråga o. d.; äv. (i sht i fackspr.) i fråga om skriftlig framställning l. teckning o. d.: (hastigt) skriva upp l. teckna, utkasta, skissera. Kasta upp en fråga. Nu har jag .. kastat upp så mycket ängsliga tvifvel. Bremer Brev 1: 190 (1832). De af oss .., som i ett nu kunna kasta upp en möbelritning (i en viss stil). MeddSlöjdF 1890, s. 15. (Han) kastade upp plan för byggnaden. Strindberg Fagerv. 265 (1902).
2) till I 6: kräkas upp (mat l. dryck som intagits); ofta abs.: kräkas, ”spy”. Om tu förmykit ätit haffuer, så statt vp, gack bortt och kasta vp. Syr. 31: 21 (Bib. 1541). Then som them (dvs. maskar) har, .. kastar up hwad man nyligen ätit. Lindestolpe Matk. 18 (1714). Sjödin StHjärt. 292 (1911).
3) till II 1: (hastigt l. vårdslöst) lägga upp (ngt). Kasta upp korten (på bordet). Sedhan hade han kastet vp en klipping till ööll. SthmTb. 1573, s. 5 b. Med denna machin eller greppel kastar man up både Jorden och (potatis-)rötterna tillika. Alströmer Får. 69 (1727). Hammarström Sportfiske 108 (1925).
4) till II 1: (gm uppkastande av jorden) åstadkomma, gräva (en grop l. grav l. kanal o. d.); (gm grävningsarbete o. sammanförande av jord, stenar o. d.) uppföra, uppkasta (en vall l. hög o. d.). Atj (dvs. att I) .. wele komma oss medt Tw eller Try dagxwerker till hielp till att kasta en sådana graff (dvs. kanal) hasteligen vp. G1R 14: 38 (1542). (Fienden) har .. kastat åpp bröstvärner och Batterier. Carl XII Bref 91 (1708). Strindberg Sag. 70 (1903).
5) (†) till II 1: slå upp, leta rätt på (ett ställe l. en handling o. d.) i en bok l. dokumentsamling o. d.; äv.: slå upp i (en bok osv.). (Rättegångsmålet) huilkett man kastade op ij stadzssens tangkebogh. SkrGbgJub. 6: 17 (1587). KyrkohÅ 1911, MoA. s. 108 (c. 1640). Då kastar Hr Cammereraren vp alla Rullar och finner (osv.). VDAkt. 1709, nr 264. Tullberg SvRättskr. 38 (1862).
6) i sht handarb. till II 1; vid virkning o. stickning (äv. nätbindning o. d.): bilda, lägga upp, ”slå opp” (de första maskorna); äv. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) påbörja (ett arbete) gm att kasta upp de första maskorna. Börja (stickningen osv.) med att kasta upp 30 maskor. Kasta upp en strumpa. Meurman (1846). I Kaskö (i Österbotten) anser man att noten böra ”kastas upp” .. vid nyet, om man skall hava lycka med sina bragder. FoU 24: 178 (1911).
7) till III 1: (våldsamt) vräka l. ”slunga” (ngn l. ngt) upp (ngnstädes); med sakligt subj.; i sht om hav l. vågor l. storm o. d.; äv. mer l. mindre bildl. Havet har här kastat upp stora massor av sand (tång). Båten kastades högt upp på land av stormen. Migh een stor bölia fann / Och kasta migh vpp blandh steenar. Rondeletius 36 (1614). Siwertz Varuh. 139 (1926; bildl.).
8) till III 1: (häftigt) öppna (dörr l. fönster l. lucka l. klaff o. d.), ”slå opp”; äv. med sakligt subj. CAEhrensvärd Brev 2: 218 (1798). Då fönstret upp jag kastar, in en korp i rummet hastar. Rydberg Dikt. 1: 78 (c. 1876, 1882). En stark vindpust hade för längesedan kastat upp lad-dörren. Lagerlöf Holg. 2: 79 (1907).
9) (†) till III 3; med avs. på bro o. d.: riva. Han .. förfölgde the flychtige .., så at fienden nödgades kasta up broon efter sig. Spegel Dagb. 104 (1680). KKD 9: 189 (1706). Lindfors (1815).
10) till III 6; refl.
a) till III 6 a: störta (sig) upp, fara upp (från den plats där man befinner sig); svinga sig upp (ngnstädes); äv.: skyndsamt begiva sig upp (ngnstädes); äv. bildl. Kasta sig upp på en häst, i sadeln, i l. på en vagn. Rövarna kastade sig upp i bärgen. Sirenerna straxt kasta sig upp ur Bölljan. LykkoPris A 2 a (1689). Strindberg Fagerv. 18 (1902; bildl.). (Örnen) kastade sig med starka vingslag upp i luften. Lagerlöf Holg. 2: 250 (1907). särsk. (†) i vissa bildl. anv.
α) uppresa sig (emot ngn); göra uppror (emot ngn). G1R 6: 29 (1529). 2Krön. 13: 6 (Bib. 1541). Kasta sigh vp emot sin öfwerhet. Isogæus Segersk. 157 (c. 1700).
β) upphöja sig (till ngt); äv.: giva sig ut för att vara (ngt). (Någon upprorisk undersåte kunde få) anledning, at vilja kasta sig up för Souverain öfver (Cypern). ECarleson (1733) i SvMerc. 6: 697. Kasta sig up för en Bedragare eller falsk Prophet. Därs. 1765, s. 469.
b) till III 6 b: hastigt förflytta sig l. föras l. kastas upp (ngnstädes); ”svinga sig upp”; med sakligt subj.; äv. bildl. Blodet kastade sig med ögonblicklig hastighet upp i hans ansigte. Ridderstad Samv. 2: 462 (1851). (Lundin o.) Strindberg GSthm 3 (1880; bildl.). Vågorna kastade sig upp så att vita skumtrasorna flögo som rök. Koch Timmerd. 234 (1913).
11) till IV 1; med avs. på kropp l. lem: (häftigt) lyfta l. resa på l. böja uppåt. (Hästarna) kasta hufvudet up, stampa och gnägga af glädje. SvMag. 1766, s. 338. Kasta upp kroppen. TIdr. 1896, s. 460 (i fråga om simhopp). 2NF 25: 1432 (1917).
12) till IV 1 e α, med avs. på blick (förr äv. öga): (plötsligt) vända l. rikta uppåt; förr äv., med avs. på öga: slå upp. Aldrig har jag kastat upp mina ögon utan ny förtjusning (i mitt hem). BLGjörwell (1791) i MoB 2: 34. Stellan kastade en kännarblick upp i höjden. Siwertz Sel. 1: 60 (1920).
1) till I 1. Kasta ngt ut genom fönstret. Kasta ut en livboj; jfr KASTA, v. I 1 i. Effter the fructadhe ath .. (skeppet) skulle komma på sandräflen, kastadhe the vth itt hinderfaat. Apg. 27: 17 (NT 1526); jfr KASTA, v. I 1 i. särsk.
a) till I 1 j; med avs. på fisknät l. rev o. d.; äv. i bildl. anv. Gack till haffuet, och kasta vth thin crook. Mat. 17: 27 (NT 1526). När .. (braxen-)leken riktigt börjat, kringsluter .. (fiskaren) stället med nät och kastar ut sådana i sjelfva ringen. UpprFiskaren 9 (1847). Den primitiva människan liksom kulturmänniskan kastar ut sina nät mer än på ett håll. Nilsson PrimKult. 127 (1923; i bild).
b) till I 1 k.
α) i eg. bem.: strö ut, utdela (ngt). Räntemästaren .. (red) straxt efter Rijkz-Baneret, och kastade ut de där till förordnade Skåde-Penningar. BerC12Hyldn. 1697, s. C 1 b. Nordforss (1805). (Ätandet vid smörgåsbordet) blev till ett plockande och pickande larm, som om det kastats ut korn för höns. Hallström Händ. 273 (1927).
β) bildl.: giva ut (pänningar o. d.); i sht: onödigt l. onyttigt giva ut (ngt, i sht pänningar o. d.), ”kasta bort”, slösa bort, förslösa. Han har kastat ut öfver tjugotusen riksdaler på bara försök (i landtbruksskötsel). Wetterbergh SamhKärna 1: 56 (1857). Gå och kasta ut patroner på gamla trolltjurar. Åhnej! Knöppel SvRidd. 75 (1912).
c) (folkligt, i vissa trakter) i fråga om ett botemedel för vissa åkommor o. d., bestående däri att den sjuke l. ngn annan person tager ngt som tillhör den sjuke l. också eldkol l. dyl. o. kastar det bakåt över sin vänstra axel. Landsm. XI. 4: 26 (1896). För säkerhets skull lät hon mor sin kasta ut för ont åt henne. Väring Vint. 131 (1927).
d) bildl. (jfr KASTA, v. I 1 l δ), med avs. på yttrande o. d.: utslunga, framkasta; stundom (i vitter stil) användt ss. anföringsord. Jane-Marie kastade ut en liten vink om att (osv.). Bremer Grann. 1: 173 (1837). Herrn kan sköta en skrivmaskin? kastade grosshandlarn ut. Essén Doll. 119 (1917). (†) Borgmästaren Wil-brant haffver kastet uth smedeord. RP 8: 112 (1640).
e) (ofta med ngt nedsättande bet.) bildl., med avs. på skrifter, idéer, läror o. d.: sprida, offentliggöra, utgiva, ”slunga ut”; med avs. på varor, värdepapper o. d.: (i stora mängder) föra ut i marknaden o. d., salubjuda. Effter han haffuer kastat en hoop medh pasquiller uth både emot H. K. M:tt och riket. OxBr. 3: 246 (1631). Det var under dessa år som Encyklopedien kastade ut sina nya idéer såsom tankefrön öfver Europa. Odhner i 3SAH 6: 58 (1891). Över 2 600 000 aktier kastades .. ut på marknaden. SvD(A) 1929, nr 291, s. 3.
f) (numera föga br.) bildl. (jfr KASTA, v. I 1 l ε): göra ett utkast till (en skrivelse l. en teckning o. d.); nedkasta (på papperet), (hastigt) nedskriva l. teckna (ngt). SkrGbgJub. 6: 313 (1593). Doctor ZierVogel kastade uth en lijten historiam morbi. CollMedP 1697, s. 92. Kasta ut en bild på väggen. Schultze Ordb. 2247 (c. 1755). Strindberg Hafsb. 142 (1890).
2) till I 2 b: kasta bort, avlägsna, göra sig av med (i sht ngt förbrukat l. odugligt o. d.); ofta: kasta på sophögen; särsk., i fråga om fartyg: kasta (last) över bord. Kasta ut barnet med badvattnet, se BAD-VATTEN. Man nödgades (vid grundstötningen) kasta ut en del av lasten. Till intit mera är thet (dvs. saltet utan sälta) nyttogt, vthan ath man kastar thet vth, och läter thet trampas aff menniskiomen. Mat. 5: 13 (NT 1526). Alexanderson Sept. 59 (1868).
3) till I 3: slunga ut; giva ifrån sig; sprida o. d.; med sakligt subj. Swedenborg RebNat. 1: 291 (1719). Bärget kastar ut eld. Schultze Ordb. 2246 (c. 1755). Handen bär en ring med en grön ädelsten, som kastar ut ljus. Strindberg HögreR 131 (1899). SD(L) 1900, nr 569, s. 3.
4) till II 1: (hastigt) lägga ut l. sätta ut o. d. (ngt ngnstädes). Landgången hade ej väl kastats ut, förr än (osv.). Fahlcrantz Kyrkoh. 110 (1907). särsk.
a) (†) med avs. på båt o. d.: sätta ut, fira ned i vattnet. Skepmennena .. kastadhe vth skepbåten. Apg. 27: 30 (NT 1526; Bib. 1917: firade ned skeppsbåten i havet).
b) (†) sjöt. (överhala gårdingarna o. därigm) låta (ett råsegel) falla helt ut. Kast uth Stormers seglet. Rosenfeldt Tourville 11 (1698). (Eng.) Heave out foretop-sail, (sv.) kasta ut för märs-seglet. Serenius Hhhh 4 a 1 (1757).
5) till III 1.
a) med våld föra l. fösa ut (ngn ur ett rum o. d.), vräka ut (ngn); ofta utan adverbiell bestämning: handgripligen köra ut (ngn), kasta (ngn) på dörren; äv. mer l. mindre oeg. l. bildl.: köra bort, förskjuta (ngn) o. d. (jfr b). Then till mich kommer kastar iach icke vth. Joh. 6: 37 (NT 1526). ”Kast ut honom!” ljöd det från gubbens tunna läppar. Blanche Tafl. 3: 273 (1849, 1857). Hennes egna föräldrar tålde henne knappast i sin stuga, utan talade var dag om att kasta ut henne. Lagerlöf Saga 30 (1908).
b) oeg. l. bildl.: driva ut, sända ut, ”slunga ut” (ngn från l. till ett ställe o. dyl. l. i ngt). Värnlös, kastad ut i verlden, / Är att tjena blott och lyda / Hennes (dvs. kvinnans) enda, bittra lön. Oscar II I. 2: 65 (1859, 1886). Det mål .. (K. XII) föresatt sig, att kasta ut konung August ur Polen, var uppnådt. Svedelius i 2SAH 44: 91 (1868). SvD(A) 1930, nr 294, s. 4.
6) till III 6; refl.: störta (sig) ut.
a) till III 6 a; om levande varelse; äv. mer l. mindre bildl. Kasta sig ut genom fönstret. Kasta sig ut i vimlet på gatan. (Han) kastar sig (från skeppet) ut för bord. Verelius Gothr. 59 (1664). (Svalhannen) kommer då och då susande med en godbit .. och kastar sig ut igen i solluften. Forsslund Djur 113 (1900). Han .. kunde inte med sin familj kasta sig ut i det ovissa. Siwertz JoDr. 217 (1928).
b) till III 6 b; med sakligt subj.; särsk. (mindre br.) om flod o. d.: strömma ut, tömma sitt vatten (i sjö l. hav). De floder, som kasta sig ut i Östersjön. Nilsson Fauna 4: 323 (1853).
7) till IV 1. I allmänhet är hästen benägen att till en början kasta ut bakdelen. KörITrängtrTrängk. 1918, s. 36.
KASTA ÅSIDO10 032. till II 1; bildl.: lägga l. sätta åsido. Borelius Metaf. 339 (1895). Brandrotarna å taken kastade all släckning åsido. Högberg JesuBr. 2: 203 (1915). —
1) till I 1 o. II 1: slunga l. (hastigt l. vårdslöst) lägga (ngt) över (från ett ställe till ett annat); äv. bildl. Kasta en sten över i trägården. Schultze Ordb. 2242 (c. 1755). Vi ha nu (dvs. i vår tid) .. kastat vår hänförelse över på det salta vattnet (dvs. havet). Böök ResSv. 118 (1924).
2) till II 1 b: breda l. hölja (ngt) över (ngt l. sig). Kasta ett kläde över sig. Schultze Ordb. 2242 (c. 1755). Auerbach (1909).
3) sömn. till II 2: sy över en tygkant o. d. med kaststyng; äv. abs. Sy försting eller kasta öfver. Sahlstedt TuppSag. 3 (1758). Törngren Artill. 3: 136 (1795).
4) till III 6 a; refl.
a) (i fientlig avsikt) störta sig över (ngn l. ngt), falla över, överfalla, angripa; äv. mer l. mindre oeg. o. bildl. Kasta sig över maten (som en varg). (Astarbea) kastade sig öfver honom (dvs. den halvdöde Pygmalion) och förqväfde honom. Ehrenadler Tel. 298 (1723). Då .. (kattdjuren) med pilens snabbhet och i några få skutt kasta sig öfver sitt rof. Nilsson Fauna 1: 109 (1847). (Människan) har ingen kraft att stå emot de onda anlopp som kasta sig öfver henne. Thomander Pred. 1: 7 (1849). Grimberg VärldH 5: 472 (1931).
b) bildl.: (med iver l. hänförelse l. energi) börja syssla med l. taga i tu med l. inrikta sig på (ngt), kasta sig på (ngt); äv.: begärligt söka tillgodogöra sig l. begagna sig av (ngt) o. d.; äv. i överförd anv., med sakligt subj. BEMalmström 7: 407 (1845). De politiska lidelserna hade med häftighet kastat sig öfver det nya vapen, som blifvit dem gifvet. Malmström Hist. 6: 51 (1877). Mycket snart kastade sig den liflige gossen med begärlighet öfver de sagoböcker och historiska berättelser, som funnos till hands. Sander i 3SAH 4: 20 (1889). Han kastade sig över sitt nya studium med .. raseri. Siwertz JoDr. 47 (1928).
c) hastigt förflytta sig l. begiva sig över (från ett ställe till ett annat); äv. bildl. Oförmedladt kasta sig öfver från ett ämne till ett annat. Anderson (c. 1880) i 3SAH 7: 287. De på Irland huserande vikingarna .. kastade sig ej sällan över till Northumberland. SvFolkH I. 1: 212 (1914).
5) till IV 1. I det .. (ryttaren) kastar högra Benet .. öfwer Hästen, släpper han (osv.). BeskrExCav. 1695, s. 3. särsk. till IV 1 e α, med avs. på blick(ar). Ibland kastade de blickarna över åt andra stranden. Lagerlöf Holg. 2: 84 (1907). —
KASTA ÖVER ÄNDA10 00 32. till III 2: kasta omkull, vräka omkull, störta omkull (ngn l. ngt); äv. bildl. HSH 31: 388 (1662; bildl.). Verelius Gothr. 131 (1664). At det späda och än lika som vacklande värket skal kunna kastas öfver ända. Dalin Arg. 1: 47 (1733, 1754). (Björnhonan) märkte ej snaran förrän linan spändes och hon kastades öfver ända i rycket. Berg Sjöf. 195 (1910). särsk.
a) (†) jämna (byggnad o. d.) med marken; rasera. At den Ottomaniske Porten wore beredd til at låta kasta Fästningen Caminiek öfwerända. OSPT 1687, nr 7, s. 3. NWessman (1757) i 3SAH 28: 285.
b) i sht mil. oeg., med avs. på fientlig truppstyrka: hastigt driva tillbaka, kasta ur dess ställning, slå ur fältet. Serenius E 1 b (1734). Innan qvällen hann sin skugga sända, / Var ryska styrkan kastad öfverända. Runeberg 2: 118 (1846). Carlson i 2SAH 61: 369 (1884). Ramsten o. Stenfelt (1917).
1) mil. till I 1 d: projektilbana vid kasteld (motsatt: flackbana). Tallqvist (1898). 2NF 15: 196 (1911).
(I 1 d) -BATTERI. mil. truppförband av kastpjäser (i regeln under kaptens befäl; jfr BATTERI 3); för kastpjäser uppfört batteri (se d. o. 1). Ståhlsverd 100 (1755). Hazelius Bef. 305 (1836). Holmberg Artill. 4: 155 (1886). 2NF (1910). —
(II 1) -BLOCK. i sht sjöt. block i vilket ett tåg kan tillfälligtvis läggas in (”kastas” in). Ambrosiani DokumPprsbr. 199 (i handl. fr. 1788). SkrGbgJub. 19: 123 (1923). —
(I 1 g) -BOK; pl. -böcker. (förr) ss. tidsfördriv använd bok varur spådomar hämtades medelst tärningskast. Dalin Arg. 2: 49 (1734, 1754). Palmblad Fornk. 1: 407 (1844). WoJ (1891). —
(I 1 f) -BOLL.
1) boll som användes i bollekar (numera särsk. om boll som kastas med händerna o. d., motsatt: fot-, sparkboll o. d.); lekboll, spelboll; äv. ss. namn på lek(ar) med dylik boll. Palmchron SundhSp. 141 (1642). Kastboll med stor boll. Norman GossLek. 96 (1878). TLev. 1912, nr 31, s. 3.
2) (i sht i vitter stil) i bildl. anv. (delvis med anslutning till KASTA, v. III 1 b). Vara en kastboll för ödet l. ödets hand, för sina passioner. 2VittAH 1: 244 (1786, 1789). Sigismund blef .. en kastboll för gunstlingar. Fryxell Ber. 4: 389 (1830). Försvarsfrågan .. blev en politisk kastboll mellan partierna. 3NF 6: 1096 (1927). —
-BRÄDE.
1) (i fackspr., i fråga om äldre l. mera primitiva kulturförh.) till I 1 d: bräde som användes vid slungande av spjut l. pilar för att giva större fart åt vapnet. Nilsson Ur. I. 5: 2 (1843; i fråga om de forntida nordborna). Vid kastandet (av den s. k. fågelpilen) begagnas (bland grönländarna) ett s. k. kastbräde. Fries Grönl. 93 (1872). Fatab. 1906, s. 121.
2) (föga br.) idrott. till I 1 f slutet. Framför uppställningsplatsen (vid kägelspel) fästes i marken ett ungefär två meter långt, vågrätt liggande kastbräde. Utåt detta måste klotet först slås. Norman GossLek. 139 (1878). —
(III 8) -BY. plötslig o. häftig vindstöt med annan riktning än den som vinden eljest för tillfället har (ofta från högt land över hav l. sjö); äv bildl.; jfr -VIND. Dalman 28 (1765). SPF 1812, s. 328. Varje ny kastby i dagens hårda (ekonomiska) storm. SvD(A) 1931, nr 266, s. 26. (Det) kom en kastby, i vilken båten kantrade. SvD(A) 1932, nr 195, s. 3. —
(I 1 d) -ELD. mil. eld ur kastpjäs, avgiven med så stor elevation att utgångsvinkeln är större än 25°; motsatt: flackeld. Hazelius Bef. 27 (1836). Ett mot kasteld fullständigt skyddande kupoltak (över kanon). KrigVAH 1885, s. 263. FörslExGranatk. 1924, s. 69. —
(I 1 f) -GRÄNS. idrott. på idrottsplats markerad linje från vilken ett kast sker. Balck Idr. 1: 142 (1886). IdrBibl. 3: 49 (1918). —
(II 1) -HAKE. (i sht i fackspr.) hake l. hasp varmed lösa delar av ngt l. lösa föremål fästas ihop l. hållas åtskilda; särsk. om dylik hasp på dörr l. fönster o. d. som är avsedd att hindra dörren osv. att slå igen: stormhake. 10 st. små Kast Hakor (till fönster). BoupptSthm 3/7 1686. Facken fästas till takstolarna medelst kasthakar. FörhLäkS 1870, s. 75. Bildmark Entrepr. 154 (1921). —
(I 1) -HJUL.
1) (numera knappast br.) tekn. vid vattenuppfordringsvärk: skovelhjul som kastar upp vattnet. Bland pumpverk, som Polhem använde .. må nämnas .. kasthjul. TT 1879, s. 5. Zidbäck (1890).
2) anordning för särskiljande av kornformiga ämnen gm centrifugalkraft; särsk. landt. om ett slags sädesfläkt i tröskvärk; jfr KASTA, v. I 1 e α. Patent nr 4087, s. 1 (1893). LB 4: 394 (1906). —
(I 1 d) -HUS. (förr) mil. byggnad vari krutprobering utfördes med provmörsare. Isander Artill. 1: 94 (1825). Nyblom Minn. 2—3: 97 (1904; om förh. på 1850–talet). —
(I 1) -HÅLL. jfr HÅLL, sbst.1 VII 2; särsk. till I 1 d o. f. Så snart .. (halvtroppen) kommit inom kasthåll för fienden. Balck Idr. 3: 119 (1888; i fråga om snöbollskrig). Bååth Grette 162 (1901). —
(I 1) -HÖJD. höjd till vilken ngt kastas; särsk. mil. till I 1 d, om projektilbanans högsta punkt l. topp; förr äv.: höjd till vilken en viss krutsort vid provning förmår kasta en projektil. Allt det krut, hvars kasthöjd uppgår till 94 procent af normal-krutets .. är antagligt. SFS 1831, s. 312. Variera kasthöjd och kastlängd! IdrBibl. 4: 55 (1918; i fråga om fotboll). —
(I 1 d) -KLUBBA, r. l. f. etnogr. klubba (av sten l. trä) l. klubbliknande vapen som hos många primitiva folk användes ss. kastvapen. Möller Afr. 126 (1899). FoFl. 1922, s. 19. —
(I 1 d) -KNIV. etnogr. i fråga om primitiva folk: kniv som användes ss. kastvapen. VetAÅrsb. 1910, s. 201. —
(I 2 b α α’) -KORT, n. spelt. om vart särskilt av de kort som kastats l. äro avsedda att kastas (som icke användas i spelet l. som bytts ut mot andra vid köp i talongen). BeskrLombreSp. 18 (1745). Düben Talism. 2: 12 (1817). Östergren (1929). —
(I 1) -KRAFT. (i fackspr., †) om den kraft varmed en kropp sättes i rörelse (i en viss riktning). Triewald Förel. 1: 200 (1728, 1735). Tallqvist (1898). —
-KROK.
2) (i vissa trakter) fisk. till I 1 j, om ett slags ståndkrok, försedd med flöte o. ett längre stycke rev mellan detta o. stångspetsen, vilket tillåter flötet att driva något omkring. Schröder Fiske 12 (1900).
(I 1 d) -KROPP. i sht mil. projektil. Explosiva kastkroppar, sprängprojektiler. Törngren Artill. 1: 74 (1794). Laddade kastkroppar (dvs. sprängprojektiler). SFS 1862, nr 44, s. 3. JernkA 1904, s. 18. —
(I 1 d) -KULA. (kast- 1844—1848. kaste- 1567) (†) mil. jfr -KROPP. ArkliR 1567: 12 (1567). KrigVAH 1844, s. 202. —
(III 6 b γ) -KVARKA. veter. metastaserad kvarka. Dannström Hering 67 (1848). Lundberg HusdjSj. 543 (1868). —
(I 1) -KÄPP. (kast- 1739 osv. kaste- 1619—1884) [jfr d. kastekæp]
1) (i fråga om äldre l. primitiva förh. l. nutida idrott) käpp som användes ss. kastvapen. Thunberg Resa 2: 214 (1789). Jagten (hos lapparna) skedde (ursprungligen) med snaror eller giller, med kastkäpp (slauka), pil och båge och med spjut. Düben Lappl. 296 (1873). Kastkäppen .. (är) afsedd att användas vid förberedande öfning (i spjutkastning). Balck Idr. 1: 424 (1886). Nilsson PrimKult. 68 (1923).
3) (förr) vävn. benämning på ett visst vävnadsmönster för dräll; jfr KASTKÄPPS-MÖNSTER. Ekenmark Mönst. 33 (1827). Kastkäppar, med Klöfver och (slät list). Ekenmark Dräll. 46 (1828).
4) [väl utgående från 1] (numera bl. bygdemålsfärgat, föga br.) bildl.: person (l. sak) som man kan behandla hur som helst; vanl. övergående i bet.: (ngns) lekboll, kastboll (se d. o. 2), förr äv.: (ngns) redskap. (Människan) är lijka som sathans kastekäpp (då det gäller att göra ondt). Bullernæsius Lögn. 420 (1619). Patriotismen .. (blev) en förgyld kast-käpp mellan partierna. HSH 9: 161 (c. 1800; i skildr. av frihetstiden). Han skulle bli en kastekäpp mellan alla kvinfolken i huset. Geijerstam FattFolk 1: 120 (1884). Lundell (1893; angivet ss. folkmål).
Ssg (till -käpp 1): kastkäpps-mönster. (-käpp- 1794) (förr) vävn. mönster i form av en kastkäpp; jfr -käpp 3. BoupptVäxjö 1794. 1 duk med kastkäppsmönster. Därs. 1872. jfr: 6. st: styrstolar med sydt kastkäppsmönsters öfverdrag. ÅgerupArk. Bouppt. 1762. —
(I 1; jfr särsk. I 1 i, j) -LINA. (i sht i fackspr.) lina som är avsedd att kastas l. varmed ngt kastas; särsk. dels om lasso; dels sjöt. om lina varmed en logg kastas ut l. en tross kastas i land l. ombord m. m., kasttåg; dels fisk. om yttersta delen av reven på laxspö o. d. Möller (1790). Klar är på skeppet kast-linan gjord. Sehlstedt Utk. 73 (1857). Mellan (met-) refven och flugan eller betet skall det finnas en s. k. kastlina. TurÅ 1897, s. 289. (Lappen) fångade .. renkorna med kastlina. Lagerlöf Holg. 2: 360 (1907). SFS 1917, s. 2211. —
(I 1 (d)) -LINJE. (i fackspr.) om den kurva som en kastad kropp beskriver i luften; särsk. mil. om projektils bana. Kastlinien är en boglinie, som alla kulor och bomber giöra i luften. Swedenborg Reg. 84 (1718). KrigVAH 1827, s. 58 (i fråga om krigsraket). Läran om kastlinien för projektiler (ballistiken). 2UB 2: 50 (1901). —
-LÄNGD. särsk. (i sht i fackspr.) till I 1 d, f, j; jfr -VIDD. VetAH 1741, s. 101 (i fråga om kastning med mörsare). Träskmännen uppnå (med spjut) en kastlängd av bortåt 40 meter. Rosen Träskf. 192 (1916). IdrBibl. 4: 55 (1918; i fråga om fotboll). Hammarström Sportfiske 74 (1925; i fråga om fiske med metspö). —
(I 1) -MASKIN.
1) till I 1 d.
a) (i fråga om forntida o. medeltida förh.) krigsmaskin för kastning av tunga kroppar (stenar o. d.) l. av pilar o. d.; katapult, ballist; jfr BLIDA, sbst.2 Richardson Krigsv. 1: 39 (1738). De assyriska trupperna rycka fram med murbräckor och kastmaskiner. UVTF 12: 75 (1875). 3NF 5: 911 (1926).
b) (†) mil. artilleripjäs för kastning av bomber, granater o. d.; kastpjäs. Lindblom PVetA 1773, s. 8. Hazelius Förel. 97 (1839). Sundén (1886).
c) (i fackspr., †) om ett slags skjutapparat använd för provning av krut. Triewald Förel. 1: 207 (1728, 1735). Hazelius Artill. 25 (1833).
2) i sht landt. till I 1 e α: sädesrensningsmaskin som gm en stark luftström (o. medelst såll) skiljer slösäd, agnar m. m. från den strida säden; sädesharpa. GFHjortberg (1772) hos Barchæus LandtHall. 120. Ekholm Torp 18 (1923). UNT(A) 1934, nr 272, s. 3.
3) i allmännare anv.: apparat varmed ngt sättes i hastig rörelse (fritt gm luften), kastas, slungas. Balck Idr. 2: 235 (1887). S. k. ”lerdufvor” (vid skjutning på rörligt mål) .. erfordra mera komplicerade kastmaskiner (än sådana som uppkasta glaskulor). 2NF 16: 231 (1911). —
(I 1 j) -NÄT. (kast- 1734 osv. kaste- 1559—1761) i sht fisk. numera dels om nät som kastas i vattnet från stranden o. på vanligt sätt kvarligger för ilanddragning l. som kastas från båt o., sedan fisken gm pulsning drivits mot nätet, omedelbart upptages, dels om cirkelrundt nät som kastas över fisken o. sedan snabbt hopdrages; förr äv. allmännare: vad, not. G1R 29: 636 (1559). VetAH 1761, s. 67. Till fisket i Singsjön brukades: kastnät, drag, mjärdor. NorrlS 1: 106 (1799). Dalin (1852; med hänv. till läggnät). Rig 1930, s. 34. —
(jfr II 1 a β) -PANNA. sockerbag. panna som användes vid ”ankastande” (överdragande med socker) av mandlar o. d. BoupptVäxjö 1830. Grafström Kond. 7 (1892). —
(I 1 d) -PIL. (kast- 1682 osv. kaste- 1674) (i sht i fråga om äldre l. mera primitiva förh.) pil (l. kortare spjut) som användes i strid l. vid jakt o. som slungas med handen l. medelst ngt därför avsett redskap. Kankel Hemmersam 53 (1674). Kastpilar af 2 fots längd, fyllde med bly i ändan. Lefrén Förel. 1: 82 (1818; i fråga om fornromerska förh.). Under .. (jaktens första tidevarv i Skandinavien) utgjordes de förnämsta jagtredskapen .. på vattnet af Harpunen, Lansen och Kastpilen. Nilsson Fauna II. 1: XXI (1835). Billmanson Vap. 270 (1882). Swenander Harpun. 27 (1906). —
(I 1 d) -PJÄS. mil. artilleripjäs (mörsare, haubits, granatkastare) för avgivande av kasteld. HA 6: 77 (1808). VFl. 1915, s. 26. —
(I 1) -PÄNNING.
1) (förr) till I 1 k: mindre medalj (jetong) som präglades vid större officiella högtidligheter för att utkastas bland folket; jfr JETONG 2. 1 Kastpenning wid HögstSahl: Kung Carl den XI begrafning. ÅgerupArk. Arvskifte 1713. Sahlstedt (1773). SvD(A) 1934, nr 139, s. 11.
2) (†) pänningliknande metallpjäs som användes ss. hjälpmedel vid räkning (av större pänningsummor o. d.); jfr JETONG 1. Möller (1790). Dalin (1852). —
(I 1 e) -RAKA l. -REKA l. -RÄKA. [jfr sv. dial. kastraka, kasträku] (†) = -SKOVEL 1. Aurivillius Gr. 45 (1684: kasträku). 3 st. Kastrakor. BoupptRasbo 1750. HushBibl. 1755, s. 180 (: kastreka). ÖoL (1852; med hänv. till kastskofvel). —
(I 1) -REM.
1) (å ett föremål l. vid handen fäst) rem med vars hjälp ett föremål kastas (avsedd att giva större fart l. säkerhet åt kastet). Wikforss 2: 1023 (1804). IdrBibl. 3: 53 (1918). Alm BlVap. 129 (1932; i fråga om ”snarespjut”).
(I 1) -REP. (i fråga om lapska förh.) lasso varmed renar infångas; jfr -LINA. Düben Lappl. 72 (1873). ArkNorrlHembygdsf. 1918, s. 53. —
(jfr I 1 d) -RÖR. (†) mil. o. fyrvärk. eldrör varmed raketer avfyras. JournLTh. 1811, s. 55. KrigVAH 1827, s. 63. —
(I 1 (d)) -RÖRELSE. i sht fys. o. mil. Fock 2Fys. 1: 91 (1857). NF (1884). Den s. k. sneda kaströrelsen. Moll Fys. 5: 36 (1897). NoK 49: 89 (1925). —
(IV 1) -SIM. i sht idrott. NordIdrL 1903, s. 228. Åt alla de kappsimningsmetoder, där båda armarna lyftas öfver vattenytan och växelvis föras framåt, ges den gemensamma benämningen ”kastsim”. 2NF 25: 565 (1916). IdrIArmén 1926, s. 17. —
(I 5 b) -SJUKA. veter. o. med. smittsam infektionssjukdom som förorsakar kastning hos djur (o. som stundom angriper äv. människan). Upsala(A) 1928, nr 44, s. 4. 3NF 11: 501 (1929). —
(jfr I 3) -SKENA, r. l. f. bot. ifråga om den mogna frukten hos geraniumarter, benämning på den (vid fröets utslungande värksamma) övre delen av vartdera av de lösgjorda partierna (valvlerna) av fröhuset. BotN 1902, s. 6. Lindman NordFl. 3: 159 (1903). —
(I 1 f) -SKIVA, r. l. f. [jfr t. wurfscheibe] diskus (se DISKUS, sbst.2); särsk. idrott. rund diskusskiva av trä med kant av metall (o. med bestämda mått o. bestämd vikt). ÖoL (1852). OoB 1900, s. 17. IdrBl. 1924, nr 78, s. 1. —
-SKOTT. (kast- 1818 osv. kaste- 1794)
1) (mindre br.) mil. o. sjömil. till I 1 d: eldgivning med kastpjäs, kast (se KAST, sbst.4 I 1 a β). Hallenberg Hist. 4: 962 (1794; i fråga om förh. 1621). TSjöv. 1905, s. 224.
2) i sht jäg. till I 1 l α: hastigt avlossat skott (utan längre siktning). KrigVAT 1834, s. 441. Ett par harar (blevo) skrämda genom några hastiga kastskott. Knöppel SvRidd. 110 (1912). Upsala(A) 1920, nr 224, s. 5. —
-SKOVEL. (kast- 1639 osv. kasta- 1526—1742. kaste- c. 1580—1927. kasto- 1526—1925)
1) (i sht förr) till I 1 e α: skovel varmed säden kastas vid rensning. VarRerV 43 (1538). Korn .., thet kastat är medh kastoskoffuel och wanno. Jes. 30: 24 (Bib. 1541). Suneson GGrund 61 (1926). RedNordM 1929, s. 20. särsk. (i sht i religiöst spr.) bildl., vanl. med tanke på åtskiljandet l. särskiljandet av dugligt o. odugligt, godt o. ondt o. d.; särsk. (i bibl. spr.) i fråga om det vid yttersta domen skeende åtskiljandet av de goda o. de onda människorna. (Kristus) haffuer sina kastoskoffuel j sina hand, .. och han skal försambla sitt hwete j ladhona, men aghnanar skal han brenna j ewinnerlighen eeld. Mat. 3: 12 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). Iagh skal kasta them (dvs. Jerusalems innevånare) medh een kastoskoffuel bortt vthu landet. Jer. 15: 7 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). SvD(A) 1930, nr 327, s. 10.
2) (mindre br.) till I 1 o. II 1; i allmännare anv.: skovel varmed ngt kastas, skyffel. Roos Skugg. 299 (1891). Sandlåda och kastskovel för jordfästningen. Estlander Schauman 162 (1925). —
(I 1) -SNARA, r. l. f. lasso; jfr -LINA, -REP. Berlin Lsb. 40 (1852). Kastsnaran, med hvilken renarna i hjorden .. infångas. Hammarstedt NordMLapp. 7 (1911). —
(I 1 d) -SPETS. (kast- 1682. kaste- 1640—1852) (†) kastspjut. Linc. Iiii 1 b (1640). JRöding i 1VittAH 1: 162 (1755). Dalin (1852; angivet ss. ”gammalt” o. med hänv. till snarspjut). —
-SPJUT. (kast- 1658 osv. kaste- 1640—1746) [jfr t. wurfspiess]
(I 1 j) -SPÖ. fisk. i sht i fråga om sportfiske: kort metspö med ringar gm vilka reven vid kastet löper ut, spinnspö; äv. (mindre br.) om andra metspön (laxspö, flugspö o. d.). Östergren (1929). —
(jfr I 1 d) -STEN. (kast- c. 1775 osv. kaste- 1640) sten som användes ss. kastvapen; slungsten; förr äv. om sten av viss storlek (lämplig att kastas); äv. koll. Linc. Ss 5 a (1640). Kaststen .. (benämnas stenar) ifrån 6 till 10 tums axel. 2VittAH 14: 9 (1828, 1838). UpplFmT 33—36: 88 (1918). —
(II 2) -STYNG l. -STYGN, förr äv. -STING. sömn. styng varmed man syr över en tygkant l. över kanterna av två på varandra kant i kant lagda tygstycken som skola hopsys. NJournD 1854, s. 8. Hagdahl DBäst. 178 (1885). SFS 1919, s. 2699. —
-STÖT. (†) mil.
1) till I 1 (l β); i fråga om bajonettfäktning: stöt medelst ett hastigt framkastande av geväret mot motståndaren. KrigVAH 1833, s. 29. IGymnInf. 1872, s. 109.
2) till II 1; vid laddning av framladdninsgevär: stöt med laddstocken varigm kulan bringas ned i loppet. KrigVAT 1847, s. 290. —
(II 2) -SÖM. sömn. söm med kaststyng. Sy två tygstycken tillsamman med kastsöm. Holmberg 2: 841 (1795). 2UB 8: 378 (1900). —
(I 1 d) -TABELL. (†) mil. i tabellform gjord sammanställning av de ballistiska värdena för en kastpjäs; skjuttabell (för kastpjäs). Aschling Sjöartill. 106 (1806). KrigVAH 1883, s. 173. Lundell (1893). —
(I 1 f) -TRISSA. (†) idrott. diskus (se DISKUS, sbst.2); jfr -SKIVA. Norrmann Eschenbg 2: 137 (1818). PriskurKMLundberg 1899, s. 110. —
(I 1 d) -TRÄ. (i fackspr., i fråga om primitiva kulturförh.)
1) trästycke (av skiftande form) användt ss. kastvapen; jfr -KÄPP 1 samt BUMERANG. 2NF 2: 461 (1904). Nilsson PrimKult. 68 (1923).
2) bräde l. stav varmed ett kastvapen (pil, spjut o. d.) slungas; jfr -BRÄDE 1. GHT 1895, nr 220 A, s. 2. Harpun, som äfven kan slungas med tillhjälp af kastträ. 2NF 7: 902 (1907). SvGeogrÅb. 1933, s. 23. —
-TYG. (kast- 1839 osv. kaste- 1755)
2) veter. till III 2 a β: av hällor, linor m. m. bestående apparat som användes för att före en operation kasta en häst (o. för att hålla honom stilla under operationen); förr äv. använd vid dressyr. KrigVAT 1839, s. 295. Schmidt HbVeterFält 63 (1920). —
(I 1) -TÅG. i sht sjöt. kastlina; särsk. om smal tross som från ett fartyg kastas till en båt för att fasthålla denna vid fartyget. Rajalin Skiepzb. 228 (1730). Minska segel, herr löjtnant, och låt gifva kasttåg (åt den annalkande slupen). Sparre Sjökad. 636 (1850). Hammarstedt NordMLapp. 12 (1911; om kastsnara). VFl 1919, s. 80. —
(I 1) -TÖM. (i fråga om lapska förh.) jfr -REP. MeddNordM 1895—96, s. 130. Lapparna äro mästare i att med kasttöm infånga renarna. TurÅ 1929, s. 99. —
(I 1 d) -VAPEN.
1) vapen (ss. sten, spjut, pil osv.) som kastas med handen (l. med hjälp av ngn enklare apparat, t. ex. båge l. kastbräde). Fréville Söderh. 2: 150 (1776). Pilen och bågen, ehuru ett ganska sammansatt kastvapen, (finnes) hos alla, äfven de råaste vildar. Nilsson Ur. I. 1: 84 (1843). Nilsson PrimKult. 68 (1923).
(I 1) -VIDD. [jfr t. wurfweite] (i sht i fackspr.) avståndet från den punkt varifrån en kastad kropp utgår till den där den faller ned (l., i fråga om kastning med sprängprojektiler, springer sönder); särsk. mil. till I 1 d, i fråga om eldgivning med kastpjäs; jfr SKOTT-VIDD; stundom: kasthåll. Törngren Artill. 3: 44 (1795). (De romerska) Katapulternes kastvidd var från 1/2 til 3 Stadier. Lefrén Förel. 1: 91 (1818). Med samma laddning (som i ett föreg. fall) och 69° elevation blef kastvidden 4,400 m. KrigVAH 1883, s. 175. Han var långt utom spjutens kastvidd. Kongo 2: 55 (1888). Moll Fys. 5: 40 (1897). BelysnInstrInf. 1919, s. 66. —
(III 8) -VIND, r. l. m. vind som plötsligt börjar blåsa från ngt (oväntat) håll (ofta från högt land utåt hav l. sjö) l. som sätter in med förnyad styrka; i pl. ofta om vindar som blåsa ostadigt från olika håll; jfr -BY samt VIND-KAST, VIND-STÖT. Kast-vindar från Bärgen. Sparrman Resa 1: 50 (1783). De på (in-)sjöarna så vådliga kastvindarna. Düben Lappl. 92 (1873). SvD(A) 1934, nr 259, s. 3. särsk. bildl. Passionernas häftiga kastvindara. Lantingshausen Young 2: 75 (1790). De politiska kastvindarna. SvD(A) 1933, nr 247, s. 4. —
(II 1) -VINDA, r. l. f. (i vissa trakter, folkligt) benämning på ett visst slags redskap för snoning av rep. SkrGbgJub. 19: 257 (1923). Fatab. 1928, s. 43. —
(IV 1) -VRIDNING. gymn. hastig bålvridning från den ena sidan till den andra (i två tidsmått); särsk. sjukgymn. hastig vridning av överkroppen i ridsittande ställning. Hartelius Sjukgymn. 66 (1870). Balck Idr. 3: 156 (1888). Wide MedGymn. 126 (1895). —
(jfr I 1 i) -VÅLE. sjöt. självankrande anordning som utkastas för markering av tappat föremål. UFlott. 2: 45 (1904). 3NF (1929). —
(I 1 d) -YXA, r. l. f., förr äv. -YXE l. -YX. (i fråga om äldre l. primitiva förh.) yxa som användes ss. kastvapen. När .. (skolmästaren) kom in wiliandes läsa, sprang vp menige hoopen medh stenar och kastyxar. Svart G1 139 (1561). Hembygden(Hfors) 1913, s. 23 (i fråga om stenåldern). Alm BlVap. 182 (1932). —
-ÖVNING. särsk. mil. till I 1 d o. idrott. till I 1 f. KrigVAH 1827, s. 59. IdrB 3: 88 (1907). NordKult. 24: 6 (1933).
B (†): KASTA-SKOVEL, se A.
C (numera bl. ngn gg starkt bygdemålsfärgat): KASTE-KNIPPEL. (†) = KAST-KÄPP 4; bildl. VexjöBl. 1839, nr 40, s. 2 (bildl.). —
-KULA, -KÄPP, -NÄT, -PIL, -SKOTT, -SKOVEL, -SPETS, -SPJUT, -STEN, -TYG, se A. —
D (arkaiserande, i sht i bibliskt spr.): KASTO-SKOVEL, se A.
1) till I 1.
a) person som kastar l. slungar (ngt); numera (utom i α o. β) bl. då av sammanhanget framgår vad som kastas, ävensom elliptiskt för ssgr. Schroderus Dict. 45 (c. 1635). Kastarna (av handgranaterna) hunno ej många steg in på gårdsplanen förrän de föllo. Hemmer Kokko 143 (1920); jfr KASTA, v. I 1 d. Hammarström Sportfiske 63 (1925); jfr KASTA, v. I 1 j. jfr BOMB-, GRANAT-, LASSO-, SPJUT-, STEN-, YX-KASTARE m. fl. särsk.
α) (i sht landt., numera föga br.) till I 1 e α: person som rensar säd gm kastning; förr (i bibl. spr.) äv. bildl. (jfr KAST-SKOVEL 1 slutet). Iagh skal senda kastare til Babel, huilke honom kasta skola. Jer. 51: 2 (Bib. 1541; Bib. 1917: jag skall sända främlingar mot Babel, och de skola kasta det med kastskovlar). Grotenfelt JordbrMet. 411 (1899).
β) idrott. till I 1 f. Balck Idr. 1: 144 (1886; i fråga om kricket). Bland kastarna segrade .. Lemming på kula, A. Åberg på slägga. SvD(A) 1916, nr 191, s. 7. jfr BOLL-, DISKUS-, SLÄGG-, TRISS-KASTARE m. fl.
b) (i fackspr.) apparat l. maskin som kastar ngt l. varmed ngt kastas; i ssgr l. elliptiskt för dylika. Vattenledning införd i bägge våningarne samt kastare på gården. AB 1890, nr 51, s. 4. PT 1912, nr 24 A, s. 2 (om torpedkastare). jfr BOMB-, ELD-, FLAM-, GAS-, GRANAT-, HONUNGS-, LJUS-, MIN-, STRÅL-, VATTEN-KASTARE m. fl.
KASTERSKA, f. (föga br. utom i ssgr) fem. till KASTARE 1 a. Östergren (1929; anfört ss. sällsynt form). särsk. motsv. KASTARE 1 a β; jfr MÅL-, SPJUT-KASTERSKA. —
KASTIG, adj. (i sht dels vard., dels i vitter stil)
1) till III 8; om vind l. väder, ostadig: som kastar hit o. dit; byig; äv. bildl. Hälst då det politiska vädret är så byigt och kastigt som för närvarande. DN 1914, nr 15920, s. 4.
2) till IV 1: som utmärkes av häftiga l. tvära rörelser, ”knyckig”, ”ryckig”; vanl. (med anslutning till KAST, sbst.4 V) bildl. (i sht i fråga om lynnesväxlingar o. d.): oberäknelig, nyckfull, ostadig, orolig. Strömmens (dvs. Norrströms) kastiga, oroligt brusande lynne. Levertin Gest. 178 (1903). Då Rika, med sin säregna, kastiga halfvändning bort från honom, sporde (osv.). Ullman FlickÄra 33 (1909). Hon är ivrig av sig och kastig. Sjöberg Kvart. 509 (1924). —
KASTNING, se d. o.
Spalt K 707 band 13, 1935