Publicerad 1921 | Lämna synpunkter |
BRAND bran4d, hvard. äfv. bran4, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. i bet. I 2 (föga br. utom i ssgr) brander32 (RP 3: 216 (1633), GAB 1911, nr 130, s. 3) l. bränder40 (Rydberg FilFörel. 2: 25 (1877), GAB 1911, nr 130, s. 6 (: skogsbränder)), i bet. I 4 (om olika slag af brand, föga br.) brander32 (Schützer PVetA 1755, s. 14), i bet. I 6 bränder40 (Grubb 389 (1665) osv.), äfv. brandar (Dom. 15: 4 (Bib. 1541), JernkA 1899, s. 345), förr äfv. brander (Bureus Suml. 41 (c. 1600), KKD 2: 16 (1704)).
I. brinnande samt i därur utvecklade betydelser.
1) (numera i sht i vissa uttr., se a) brinnande; eld; brinnande tillstånd. Eldens brand och låga. Ehrenadler Tel. 690 (1723). Opgå i brand och rök. Nordberg C. XII 1: 524 (1740). — särsk.
a) [jfr motsv. uttr. i dan. o. t.] i uttr. med bet.: vara l. komma l. försätta (ngt) i brinnande tillstånd; brinna; fatta eld, börja brinna; tända eld på (ngt), antända; i sht i fråga om större föremål, ss. hus, skepp o. d.; stundom snarast anslutande sig till 2. få (ngt) i brand. Jagh .. fick staden uthi brandt aff dhe glödande loodh jagh lätth där inskiuta. OxBr. 9: 653 (1645). — (numera knappast br.) gå i brand. Widekindi Krigsh. 541 (i handl. fr. 1613). OxBr. 9: 653 (1645). — komma i brand. Ett ibland .. Örlogs-skeppen .. kom i brand. Nordberg C. XII 2: 60 (1740). — råka i brand. Humbla Landcr. 406 (1740). — skjuta (ngt) i brand. Glödande kuhlor brukas til at i brand skiuta träwärke. Grundell Anl. t. artill. 2: 43 (c. 1695). — sticka (ngt) i brand. Tuå (af våra galejor) hava vårt egitt fålk stukitt i brand. OxBr. 6: 8 (1626). — stå i brand. Seent wachta Elden, när Hwset står i brandh. Grubb 713 (1665). — sätta (ngt) i brand. Schroderus Uss. L 2 a (1626). Om syret vore ensamt i luften, skulle den minsta gnista sätta hela jorden i brand. Topelius Läseb. 1: 144 (1856, 1860). — (numera knappast br.) sätta brand i (ngt). (Prästerna) satte .. (den döde) vppå Halmen, och sedan Brandh ther vthi. Kiöping Resa 108 (1667). — (numera föga br.) tända (ngt) i brand. (Han) tände .. Huusen i brand. Widekindi Krigsh. 256 (1671). — vara i brand. Inom par timar var Staden i brand på 3 ställen. Nordberg C. XII 1: 417 (1740).
b) (numera föga br.) med tanken särsk. fäst vid det från elden utgående ljusskenet, öfvergående i bet.: låga, (eld)sken. Jorden, hwilcken intet lius eller brand från sig gifwer. Rudbeck Atl. 2: 493 (1689). (Facklornas) dunkla Brand förökar Nattens Dimma. Dalin Arg. 2: nr 1, s. 5 (1734: uppl. 1754: skien). Vid lampans brand. Stagnelius (SVS) 1: 116 (c. 1815). Vårdtornets brand vinner ny styrka af ilarne på höjden. Wingård 2: 4 (1818).
c) (i sht i högre stil) bildl. i fråga om yttre företeelse l. kroppsligt tillstånd som liknar l. påminner om en brand. — särsk.
α) med tanke på den med branden förenade hettan. Vtom plågar sol, och innom törstens brand. Kolmodin Qv.-sp. 1: 64 (1732). Din skönhet (försvinner) i en febers brand. G. F. Gyllenborg Vitt. 2: 166 (1795). Hvem springer fortast ner (till bäcken) och svalkar / Falernska vinbuteljens brand? Wallin Vitt. 2: 217 (1806). Vid blåögda sjöar med speglande vatten / Min hjord hämtar svalka i middagens brand. Böttiger 1: 283 (1856). Hon värmde honom med kyssars brand. Öman Lyr. bl. 1: 17 (1857). — jfr FEBER-BRAND.
β) med tanke på eldslågans l. glödens färg. Tegnér (WB) 2: 136 (1817). Bären (dvs. smultronen) lågo i sin sköna brand, / Uti vår skäppa, doftande och ljufva. E. Sjöberg 106 (1819). Vid morgonrodnans brand. Bremer Grann. 2: 115 (1837). Hans kind stod i brand. Heidenstam Dikt. 36 (1895). Ärter blomma ibland fläder, / bönorna bland vallmors brand. Karlfeldt Frid. lustg. 96 (1901).
γ) [jfr motsv. bet.-utveckling af BRÄNNING] (i poesi, föga br.) i fråga om vågsvall l. bränning. Evigt står du (Suomi) i skummets brand / så vild och öde. Wecksell S. dikt. 118 (1860). Vattenmassors brand uppslukar klippig strand. Josephson Gula rosor 55 (1896).
d) (i sht i högre stil) i bildl. l. öfverförd anv. i fråga om sinnestillstånd l. sinnesrörelser (stundom snarast anslutande sig till 2). — särsk.
α) i fråga om känslor af kärlek l. hänförelse, begär l. lusta l. dyl.: eld (o. lågor), glöd, passion. Min kärleks brand. Knöppel Regulus 49 (1741). Hvi skal jag då uti en evig tysthet kämpa? / En sådan tysthet är en Olja på min brand. Nordenflycht Tankar om skaldek. 5 (1744). En Skald skall besjunga, / med hjertat i brand, / den slumrande unga / som föll för sitt land. Tegnér (WB) 2: 18 (1808). Min far .. älskade mig .. med en brand, som kanske liknade den låga, han hyst för min mor. Almqvist Tre fruar 2: 47 (1842). särsk. (mindre br.) i uttr. råka i brand (för ngn), bli (häftigt) förälskad (i ngn). Han råkat i brand / för en af de fröknar bleka. Scholander I. 1: 46 (c. 1865). — jfr KÄRLEKS-, ÄLSKOGS-BRAND.
β) i fråga om känslor af upprördhet, vrede, hat l. hämnd, sorg, ånger l. förtviflan o. d. Gudz grymma wredes brand. Columbus Bibl. v. B 1 a (1674). När .. (hjärtat) tärs af ångrens brand. Ps. 1819, 136: 3. Förkrossad, känna med brand i hjertat, sin uselhet. Wallin Rel. 4: 44 (1838). Den s. k. värmländska ölstriden har satt sinnena i brand. VL 1907, nr 79 C, s. 4.
2) förhärjande eld; eldsvåda, vådeld. Branden var anlagd. Branden började, utbröt, grep omkring sig, begränsades, släcktes. De förlorade hela sitt bohag vid den stora branden. GR 1: 35 (1522). Trojæ brand. A. Wollimhaus (c. 1669) i 2 Saml. 1: 118. Han är .. anstiftare .. til .. branden. Envallsson Gen. Schlenzh. 55 (1796). Assurancer mot eld och brand å fast och lös egendom. SvT 1852, nr 14, s. 1. En förhärjande brand. Hahr ArkitH 435 (1902). — jfr ELD-, PRÄRI-, SKOGS-BRAND m. fl. — särsk.
a) (†) ss. lystringsrop vid eldsvåda: eld! elden är lös! det brinner! Så snart någon af Brandvakten förmärkte Eldsvåda vara å färde, blåste han i sin pipa, rörde sin skramla och ropade brand. Aken Eldsl. 69 (1797).
b) (i sht i högre stil) bildl. i fråga om krig l. strid; numera nästan bl. i sg. RP 3: 216 (1633: brander, pl.). Örlogs grymme brand. Stiernhielm Fred. Anman. (1649). (Rosencreutzarna verkade för) släckandet af de teologiska bränder, som nyss så fruktansvärdt härjat Europa. Rydberg FilFörel. 2: 25 (1877). Kejsar Karl .. hade .. så när satt hela Europa i brand. Pallin NTidH 96 (1882).
3) (†) om vulkaniskt utbrott. Vesuvii Brand Åhr 1631. Rel. cur. 156 (1682). Björnståhl Resa 1: 242 (1771). De fjäll, som ej hafva tydlige spår af brand. Troil Island 231 (1777).
4) oeg. i namn på vissa sjukdomar (l. sjukdomsalstrande organismer) hos människor, djur l. växter.
b) med. o. vet. urspr. om elakartad inflammation; numera bl. om sådant sjukligt tillstånd i väfnaden hos människor l. djur hvarvid hvarje lifsverksamhet i en större l. mindre del af organismen fullständigt upphör: lokal död, väfnadsdöd. Fuktig brand, då den brandiga delen är genomdränkt af vätskor: gangrän; torr brand, då den brandiga delen intorkar o. skrumpnar: mumifikation; (numera föga br.) het (äfv. varm) brand, förr äfv. heta l. varma branden, vid stark inflammation omkring det brandiga väfnadspartiet; (numera föga br.) kall brand, förr äfv. kalla branden, kallbrand. Brand i bensystemet, i lungorna, i hjärnan. Angripas af brand. Forsius Min. 82 (c. 1613). Then heeta Branden. Lindh Huuszapot. 17 (1675). Thet förbundna lilla fingret .. (hade) swartnad, såsom en förberedelse til kalla branden. Linder Fross. 39 (1717). Warma Branden. Därs. 43. Brand eller Inflammation .. kallas det, när Bloden betages af så stark hetta, at des sereusa del vil löpna. Haartman Sjukd. 72 (1765). Utgången af en inflammation kan blifva .. Brand, (gangrän, nekros, väfnadens fullständiga död) om genom tryck eller tilltäppning af blodkärlen all näringstillförsel blifvit afbruten. Lenhardtson Tandläkek. 191 (1897). — jfr HET-, KALL-, LUNG-, MJÄLT-, MUGG-, TRYCK-BRAND m. fl.
c) trädg. om vissa kräftliknande sjukdomar hos träd (särsk. fruktträd). Rålamb 14: 42 (1690). Brand .. kommer derutaf, at trän äro planterade på en sur, sumpig, kall, och obeqväm ort, hvarigenom träden få stora och svarta fläckar på barken. Trozelius Rosensten 163 (1752). Holmstén Trädg. 187 (1893).
d) bot. af vissa svamparter alstrad växtsjukdom; i sht om dylik sjukdom hos säd hvarigenom sädeskornens inre mot mognadstiden fylles med en kolsotliknande spormassa; äfv. benämning på olika brandalstrande svamparter af klassen Ustilagineæ, brandsvamp, sot, sotsvamp. 1 Kon. 8: 37 (Bib. 1541). Af brand förtäras sädens rika ax. Stagnelius (SVS) 4: 122 (c. 1818). Fries Brand o. rost 11 (1821). De på våra sädesslag förekommande sjukdomar, som benämnas sot, rost, brand och mjöldagg, bero .. på utveckling af svampar. P. A. Törnblom i UVTF 2: 43 (1872). — jfr BET-, BLOM-, HÅRD-, KOL-, MAJS-, POTATIS-, SOT-, STEN-, STINK-, STRÅ-BRAND m. fl.
5) (numera knappast br.) konkretare, om det som brinner, brännbara ämnen i brinnande tillstånd, eld (se d. o. 4, 5, 6); bål. Sägh Eleazar .., at han vptagher rökepannonar vthu brandenom. 4 Mos. 16: 37 (Bib. 1541). Effter .. (örnungarna) ickie en nu woro fullfiädrade och flogföre, mosthe the (då deras bo brann) bliffua quarre i brandenom. L. Petri Oec. 77 (1559). bildl. (Du) haffuer .. friyat migh .. Vthu branden som migh vmhwerffdt hadhe, mitt vthu eelden, at iagh icke vpbrann ther vthi. Syr. 51: 6 (Bib. 1541). — särsk. (†) i fråga om bränning å bål ss. straff. Komma bådhe på Eldh och brandh. VDAkt. 1671, nr 158. Polycarpus .. blef .. lagder uppå bål och brand. Burman Alm. 1721, s. A 15 b.
6) föremål (i sht trästycke o. d.) som brinner l. har brunnit (l. är afsedt att brinna); brinnande l. släckt (o. ofullständigt uppbrunnet) trästycke o. d., eldbrand. Mijn been äro forbrend såsom en brand. Mess. 1531, s. C 2 a; jfr Psalt. 102: 4 (Bib. 1541). Simson .. toogh brandar .. och tende eeld på them. Dom. 15: 4 (Bib. 1541). Stormvädret .. feck ny styrka, at föra eldkol och brandar några hundrade alnar från stället. Aken Eldsl. 10 (1797). Prester stodo kring tempelvägg, / makade bålets bränder. Tegnér 1: 86 (1825). De kristnes kvarter hade lagts i ruiner. Under bränderne hade liken legat i högar. Heidenstam End. 29 (1889). — jfr ELD-, FLYG-BRAND m. fl. — särsk.
a) i ordspr. Röök går geft aff brande. Sv. ords. C 1 a (1604); jfr: Dhet går giärna Röök aff bränder. Grubb 485 (1665). Oreent Watn släcker och en brand. Grubb 23 (1665). Aldrig en brand så liten, den ger ju rök ifrån sig. Granlund Ordspr. (c. 1880). — Anm. I vissa af här anförda ordspr. fattas brand stundom ss. hörande till 1 l. 2.
b) vid kolning erhållet ofullständigt koladt vedträ. Bergv. 1: 43 (1621). Bönderna hafva lof i hvarje stor skrinda kol .. at inblanda 2 1/2 tunna brandar. Hülphers Dal. 323 (1762). Efter kolningens slut, återstå som fast kolningsprodukt icke allenast fullt genomkoladt, svart kol, utan äfven dels ofullständigt koladt ”brandigt” kol, ”brunkol”, dels föga kolad ved, s. k. ”brandar”. Svedelius Koln. 30 (1872). — jfr FOT-, KOL-, MIL-BRAND.
c) [jfr motsv. anv. af eng. brands] tekn. i pl.: vid framställning af svafvelsyra erhållen rostad kis, kisbränder. TT 1888, s. 117. Rostad kis eller s. k. bränder från svafvelsyrefabriker. JernkA 1892, s. 23.
d) (numera föga br.) ljusbrand; ljustjuf. Några brandar af vaxljus. Lenæus Delsbo 87 (1764). Hon .. nappade branden af det ena ljuset. Runeberg 4: 152 (1832). Auerbach (1907).
e) i jämförelser samt mer l. mindre bildl. Sathan plägar .. i Dagszliuset framdragha the gamble Kätterske Läror, them man hade meent aldeles wara dödhe och begraffne, och vpblåser slijke vthsläckte Brandar vthur Askan igen. Schroderus Os. 1: 319 (1635). Hwad är iagh annat, vtan tina (dvs. Guds) Nådh, än itt tort Trää, och en onyttigh Brand, som skal bortkastas. Preutz Kempis 436 (1675). I väster glödde de sista bränderna från solens bål. Janson Lögn. 222 (1912). — särsk.
α) i uttr. rycka (ngn) såsom en brand ur elden o. d., rädda ngn i sista ögonblicket l. ur en öfverhängande fara. J woren som en brand, then vthu eeldenom ryckt warder. Am. 4: 11 (Bib. 1541). Här ryckte han mig utur dödsens käftar såsom en brand utur eldenom. Dahlberg Lefn. 101 (c. 1755; uppl. 1911). De fleste blifva räddade såsom bränder utur elden. Thomander Pred. 1: 228 (1849).
β) [jfr t. höllenbrand, fr. tison d’enfer] (†) i uttr. helvetes brand, om person som skall l. förtjänar att brinna i helvetet, ”helvetesbrand”; jfr ELDBRAND 1 a. Guds obegripeliga kärlek och godhet rycker the största syndare, såsom helfvetis lefvande brender, vtur eldenom, och frelser them vtur satans våld och nät! Münchenberg Scriver Fåret 5 (1725); jfr α. Vi måste blifva syndare och helvetes brandar. Borg Luther 1: 384 (1753).
Anm. till e β. Till denna bet. ansluter sig ordet sannolikt i följande språkprof: Arnold (dvs. den tyske kyrkohistorikern Gottfried Arnold), den fördömde Branden var aldrig Prästvigd. Dalin Arg. 2: nr 9, s. 4 (1734). Möjligen är ordet dock att hänföra till f.
f) eldbrand hvarmed ngt skall antändas; brandfackla; särsk. bildl. Det .. inbördes krig, hvartill Magnus Nilsson genom sin förrädiska handling utkastat branden. Strinnholm Hist. 3: 78 (1848); jfr 2 b.
7) (†) koll.: vedbrand, bränsle. Gamla Stubbar och Rötter af Graan, Tall, Een etc. tiäna .. at brukas till Brand. Hiärne Ved. 12 (1696). Gullby var nästan den endaste Gård här på orten, som hade egen brand af egen skog. Linné Västg. 162 (1747). — jfr ELD-, VED-BRAND.
8) [efter motsv. anv. i t.] jäg. om de partiklar som vid skottlossning stanna kvar i bösspipan. — särsk. [efter t. auf den brand laden] (föga br.) i uttr. ladda på brand, ladda omedelbart efter skottlossning, utan att först rengöra loppet. Hahr HbJäg. 546 (1866). Bergström HbJagtv. 95 (1872).
9) landt. om förbränningsprocess gm jäsning l. förmultning (under utvecklande af hetta); särsk. i uttr. taga brand, börja jäsa. EconA 1807, okt. s. 116. Gödseln .. låg som stora, väl stackade hövolmar och täckta med halm för att bättre befordra brand. C. H. Anckarsvärd (1817) i HTSkån. 4: 73. Kupor, som genast täcktes med jord, togo straxt efter ett par veckor brand. Grönberger Hvitbet. 7 (1872).
II. brännande; uppbrännande.
1) (upp)brännande i afsikt att förhärja; anstiftande af eldsvåda, mordbrand; ofta svårt att skilja från I 2. (Kristiern II ville) medh Rooff och Brand, Mord och Dråp .. the Swenske .. vndertwinga. GR 1: 19 (1521). (Maximinus) förhäriade ganska monga Städer .. vthi Tydzland medh Eld och brand. Schroderus Sleidanus 73 (1610). Hafwa för händer .. någon Brand, något Mord och Förgift. Kyrkol. 7: 3 (1686). Med svärd och brand. Dalin Hist. 1: 356 (1747). Kyrkan .. brändes af ryssarne, då de med plundring och brand hemsökte trakten. Höjer Sv. 3: 146 (1882).
2) (numera föga br.) svedjande. Rödiande medh swedie eller brand. RARP 4: 122 (1647). Alle buskar samlas .. tilhopa och brännas straxt på åkren, som af askan ansenligen gjödes. De ställen der branden förrättas, gifva altid tjockare och ymnigare gräs. Thunberg Resa 1: 159 (1788). — (†) konkretare, öfvergående i bet.: gm svedjande afbrändt ställe, svedjeland. De brände svid, hvarigenom jorden på svidlandet eller branden vardt .. rensad från gräs och rötter. LAH 15: 6 (1876).
3) (†) brännande å bål; likbränning, eldbegängelse. Alle saker som skal medh brand öfuer rättes (dvs. alla mål som skola exekveras gm bränning), ther skal huar bonde i häredet före ett lass wedh till båålit. Lagförsl. 234 (c. 1609). Bleff .. then gambla Neiko dödh, och Sonen .. bödh .. (landshöfdingen) till sin Faders Brandh. Kiöping Resa 106 (1667). — jfr LIK-BRAND.
4) i fråga om påverkande af ngt medelst eld l. hetta, utan att det sålunda påverkade föremålet antändes.
a) i fråga om tegelbränning. Efter slutad brand, rifves (tegelstapeln). Gundberg Tegel 13 (1860). Genom en skarp brand kan salthalten (hos teglet) förstöras. TT 1900, K. s. 74.
b) om svedande l. brännmärkande l. dyl.; i ssgr; jfr BRAND-BINDA, -FLÄCK 4, -JÄRN 5, -LÄDER, -SALFVA, -SÅR 3.
c) (†) brännskada; brännsår. En kostelig Salwa, till att hela Brand, den må wara utaf Eld, Watn, Fett, eller annat sådant. Roberg Beynon 75 (1709).
-AKTIG. i sht till I 4 b. Veckoskr. f. läk. 3: 72 (1782). Brandagtiga fläckar. Florman Abildgaard 100 (1792). —
-ALARM. alarm vid eldsvåda. —
-ARTAD, p. adj. i sht till I 4 b, c. Brandartade inflammationer i cellväfven. Hallin Hels. 2: 161 (1885). UtsädT 1895, s. 111. —
(jfr I 1 d β) -ARTIKEL. upphetsande artikel; jfr -TAL. Geijerstam Skogen o. sjön 149 (1903). (Han) skrev gnistrande brandartiklar. Koch Timmerdalen 382 (1913). —
-ASSEKURANS. (†) brandförsäkring; äfv. konkret: brandförsäkringsinrättning. SP 1779, s. 1032. Dalin (1850). —
-ASSEKURERAD, p. adj. (†) brandförsäkrad. 2:ne Brand-Assecurerade Egendomar. DA 1824, nr 38, s. 17. —
-ASSURANS. brandförsäkring. —
-AUTOMOBIL. jfr -VAGN. Sveriges första brandautomobil afprofvades i Eskilstuna i tisdags. GHT 1902, nr 229 A, s. 2. —
(I 4 d) -AX. af brand angripet sädesax; brand på säd. Franckenius Spec. E 1 a (1659). Möller (1790). Hvetefält med öfver 50 proc. brandax. SDS 1909, nr 106, s. 8. —
-BEFÄL. befäl vid l. öfver brandkår l. annat eldsläckningsmanskap. Aken Eldsl. 64 (1797). Ahlström Eldsl. 385 (1879). —
-BEREDSKAP ~020 l. ~002. i fråga om ä. förh. samt mil. i fråga om förh. i garnison l. läger: antal personer som hållas i beredskap att i händelse af eldsvåda utföra släckningsarbete, eldsläckningsberedskap. 2 NF 3: 1482 (1905). —
(II 4 b) -BINDA, r. l. f. impregnerad gasbinda afsedd till förband å brännsår o. d. —
(I 4 b) -BLÅSA, r. l. f. Brandblåsa, den af blodvatten fyllda uphöjning af öfverhuden, som stundom bildas på af brand angripna delar. Svalin Ordl. (c. 1847). Löwegren HippokrSkr. 1: 582 (1909). —
-BOTTEN. byggn. skikt af brandfritt material (tegel, betong l. dyl.) som i sht lägges på bjälklaget mellan vinden o. därunder liggande våning för att till minskande af eldfaran afskilja denna från taklaget o. annat trävirke å vinden. I gångar och på vindarne bör alltid läggas brandbottnar af tegel. Stål Byggn. 2: 8 (1834). —
-BREF.
1) (förr) af vederbörande myndighet utfärdadt intyg om liden brandskada. Wikforss (1804; under brandbrief). Dalin (1850).
-BÄLTE.
(I 4 b) -BÖLD. Florman Abildgaard 69 (1792). Brandböld, ett slags stor .. böld .. med stor benägenhet att öfvergå i brand. Svalin Ordl. (c. 1847). —
-DIKE. dike afsedt att begränsa skogs- l. mosseld. Elden dämpades och begränsades af ett bredt branddike på en half mils omkrets. SvT 1852, nr 186, s. 2. —
-DÖRR. järndörr l. på alla sidor med järnplåt inklädd trädörr afsedd att bilda ett för eld ogenomträngligt hinder. Mellan källaren och bottenvåningen samt mellan vinden och öfversta våningen i bättre stenhus anbringar man s. k. branddörrar. Ahlström Eldsl. 137 (1879). —
(I 1) -ERTS. [af t. branderz] bergv. lerskiffer som innehåller kol, cinnober o. kvicksilfver, kolmalm. Cronstedt Min. 143 (1758). Biogr. lex. 3: 315 (1837). —
-FACKLA. fackla som (särsk. i ä. tiders krigföring) användes för att därmed sticka ngt i brand. Adlerbeth Aen. 100 (1804). mer l. mindre bildl. Leopold 3: 233 (1799, 1816). Atterboms skrift (angående studentmöte 1844) .. blef .. en brandfackla, som upptände fanatismens flammande lågor. Svedelius Förfl. lif 416 (1887). —
-FALS. tekn. Till åstadkommande af riktigt tät anslutning mellan dörren och karmen (i ett kassaskåp) anbringar man en ”brandfals”, bestående af två eller tre järnstänger, omväxlande fästa vid dörren och vid karmen. 2 UB 6: 438 (1904). —
-FARLIG. eldfarlig. Brandfarlig terräng. Ahlström Eldsl. 98 (1879). ”Det brandfarliga Norrland”. ST 1898, nr 2676, s. 1. —
-FARLIGHET~200 l. —00~2. eldfarlighet. Klassificering af försäkringsföremålen efter brandfarligheten. 2 NF 3: 1463 (1905). —
-FAST. brandsäker; brandfri; jfr ELD-FAST. Väl bygda brandfasta hotell. GHT 1898, nr 245 C, s. 2. Fabriksbyggnaden är försedd med brandfasta bottnar. NDA 1909, nr 131 A, s. 3. —
(I 4 b) -FEBER. (numera föga br.) jfr SEPTIKEMI. Haartman Sjukd. 135 (1765). Hallin Hels. 2: 69 (1885). Septikemi .., brandfeber, putridfeber, rötfeber, feber beroende på inträngande af septiskt gift i blodet. NF 14: 885 (1890). —
-FLAGG l. -FLAGGA. (röd) flagg(a) som (i sht förr) användes ss. brandsignal. Mutter är röd i ansigtet som en brandflagga. Blanche Våln. 125 (1847). Ödman Resebild. 67 (1907). särsk. (hvard.) bildl. i uttr. hissa brandflagg(a), i fråga om rodnad på grund af förtäring af spritdrycker. Östergren (1917). —
(II 3) -FLAK. arkeol. jfr -GRAF. Äro benen och bålmörjan utbredda på ett horisontalt plan, kallas grafven brandflak. K. Stjerna i AntT XVIII. 1: 8 (1905). —
-FLOTTE. (-flotta) i sht i ä. tiders krigföring; jfr -SKEPP. Vid fasta orters öfverfallande i hast .. gjorde man .. brand-flottor, stora som hus, hvilka släptes med stråken i förbiflytande strömar åt fästningen. 1 VittAH 1: 196 (1755). Dalin (1850). —
-FLÄCK.
1) till I 4 b. I den rätta Boskaps-sjukan (finner man) understundom .. lungorne mycket angripne .. af brandfläckar. PhysSH 1: 228 (1786). Brandfläck, ett begränsadt, till följe af brand missfärgadt ställe af huden, eller andra organer. Svalin Ordl. (c. 1847).
2) till I 4 c, d. På potäternas yta visa sig (vid torröta) ”rost”-eller ”brandfläckar”, som från ytan sprida sig inåt. Arrhenius Jordbr. 2: 229 (1860). (Lindstammarna) hade större och mindre s. k. brandfläckar. BotN 1863, s. 80.
3) arkeol. till I 1, II 3: mörkfärgad jordfläck uppkommen gm likbränning l. annan eld. H. Hildebrand i AntT 4: 178 (1872).
-FOLK. personer som deltaga i eldsläckningsarbete; särsk. om (meniga) brandsoldater, brandmanskap. NDA 1861, nr 152, s. 3. Två underofficerare och fyra af brandfolket. PT 1910, nr 295 A, s. 2. —
-FRI.
1) till I 2: som ej kan l. är utsatt för risk att angripas l. förstöras af eld, brandsäker, eldsäker. Brandfrie packhus af sten. Thunberg Resa 3: 202 (1791). De .. brand- och dyrkfria kassaskåpen. UB 6: 163 (1874). bildl. Ett samhälle .. brandfritt för alla förrädiskt utströdda eldsämnen. Leopold 5: 272 (1810). Kärleken får ej likna vådelden … Jag är sjelf brandfri som ett kassaskåp. V. Benedictsson (1871) hos Lundegård Benedictsson 12; jfr BRAND, sbst.1 I 1 d α.
(I 4 c) -FULL. (†) full af brand, angripen af brand. Befruchtar någon at Hwete kan blifwa brandfult. I. Erici Colerus 1: 101 (c. 1645). —
(jfr I 1 c β) -FUX. [af t. brandfuchs] på visst sätt rödfärgad häst. Brand-fuchs: har rödt, starkt i brunt stötande lod (dvs. hårbeklädnad), hvaraf spetsarne se ut som de voro svedde; svartbruna extremiteter. Billing Hipp. 125 (1836). —
-FÄLT. af brand (särsk. skogsbrand) härjadt fält. Björkman Skogssk. 281 (1868). Brandfälten å bergssluttningarne äro i allmänhet beväxta med frodiga gräs. LAHT 1891, s. 105. —
-FÖRMAN~20, äfv. ~02. person som innehar viss lägre befälsgrad (närmast under sergeant) i en brandkår, motsv. brandkorpral. Brandförmännen vid Norrköpings brandkår. PT 1904, nr 7 A, s. 1. —
-FÖRSÄKRA. försäkra mot brandskada; dels om försäkringstagare o. dels om inrättning som meddelar brandförsäkring. AdP 1800, s. 1036. Skånska brandförsäkringsinrättningen .. brandförsäkrar endast byggnader i de skånska städerna. 2 NF 3: 1466 (1905). bildl. Hon .. har sitt hjärta oåterkalleligt brandförsäkradt. Dahlgren 1 Ransäter 278 (1905); jfr BRAND, sbst.1 I 1 d α. —
-FÖRSÄKRING, se d. o. —
-GAFVEL. af brandfritt material byggd gafvelmur afsedd att vid eldsvåda hindra eldens spridning; jfr -MUR 2. Carlberg Sthms architect contoir H 1 b (1740). —
-GATA. gata l. mellanrum som afser att underlätta begränsning af eldsvåda.
a) om (i sht förr bruklig) för dylikt ändamål afsedd smalare gata l. gränd mellan byggnader. SPF 1842, s. 87 (”78”). Såkallade vretrum eller brandgator. SFS 1868, nr 22, s. 8. Husen .. skulle (i ä. tid) åtskiljas af smala ”brandgator” för takvattnets afrinnande och till minskande af faran vid brandolyckor. 2 UB 1: 466 (1898).
b) (förr) mil. i tältläger med tälten i parallella rader vinkelrätt mot frontlinjen, om mellanrummet mellan tältens baksidor; motsatt: tältgata. Regl. f. inf. 1751, s. 373.
c) obeväxt l. afröjd (l. löfskogsplanterad) jordremsa omkring l. igenom barrskog l. dyl. till förekommande l. begränsande af skogseld; jfr -BÄLTE 2. Hugga brandgator och gräfva diken mot (skogselden). Ahrenberg Stockj. 223 (1892). SD(L) 1902, nr 542, s. 3. —
-GLAS. brandfritt glasprisma (till fönster i brandgafvel o. d.). Rutor af ett enda stycke eller s. k. brandglas. 1 NJA 1901, s. 66. —
-GOLF. (†) brandbotten. Förordn. ang. Sthms slott 1795, s. 3. —
(II 3) -GRAF. arkeol. graf med rester efter likbränning; motsatt: skelettgraf. S. Söderberg i AntT XI. 3: 18 (1892). Brandgravar från såväl brons- som järnåldern. O. Rydbeck i TurÅ 1919, s. 18. —
-GRANAT. mil. jfr -BOMB. Skjutning med brand-granater sker .. i ändamål att antända byggnader, broar, förhuggningar .. m. m. Hazelius Förel. 448 (1839). —
(I 1, II 3) -GROP. arkeol. (kittelformig) grop med rester efter likbränning l. annan eld. O. Almgren i SvFmT 11: 125 (1900). —
(jfr I 1 c β) -GUL. skarpt rödgul (liknande en eldslåga), orangegul, pomeransgul; jfr ELD-GUL. GR 8: 100 (1532). Hösten kommer, .. de brandgula löfven falla ned på marken. Hagberg Tegnér 28 (1847). särsk. i förb. brandgul lilja, liljeväxten Lilium bulbiferum Lin., brandlilja. Retzius Flora Virg. 66 (1809). —
(jfr I 1 c β) -GULT, n. brandgul färg. Dagsljuset, eller det som kallas vitt, består af 7 sammanblandade hufvudfärgor; rödt, brandgult, gult, grönt, blått, purpur och violett. Bergman Jordkl. 267 (1766). Et mörkt brandgult, som stöter i brunt. Agrell Maroco 1: 179 (1796). —
(jfr I 1 c β) -GÅS. [jfr isl. brandgás] (†) den med rostfärgade vingpennor försedda andfågeln Anas tadorna Lin., grafand, grafgås. Fischerström 3: 56 (1782). Nilsson Fauna II. 2: 279 (1834). —
-HAKE.
1) stång med järnhake (båtshake) till nedrifvande af murar o. d. vid eldsvåda. Barckhusen Cotossichin 96 (1669). Båtshakar eller, såsom de inom brandväsendet må kallas, brandhakar. Ahlström Eldsl. 360 (1879).
2) (förr) sjömil. Brandhake .. Lång stång med hake i ändan, på bogsprötet af en brännare, för att haka fartyget fast vid ett fiendtligt. Dalin (1850). —
(I 1) -HARTS. [af t. brandharz] visst slags hartsartad återstod vid förnyad destillation af gm torr destillation af växtämnen erhållna tjärartade ämnen. Åkerman Kem. techn. 2: 250 (1832). Rätt använd kan .. den på brandhartser rika tjäran skydda trävirke ganska lång tid. AB 1898, nr 167, s. 1. —
-HERRE. (i Finl., †) = -MÄSTARE 1. Brandherrar och soteherrar, dhe granneligen skulle tilsee om elaka taak och skårstenar. BtÅboH I. 2: 112 (1625). —
-HINK. jfr -REDSKAP. Pytsar eller brandhinkar (brandämbar) begagnas, när vatten bäres eller langas till brandstället. Ahlström Eldsl. 213 (1879). —
-HJÄLP. (numera bl. tillf.) understöd åt person som lidit förlust gm eldsvåda. ConsEcclAboP 3 (1656). Ahlström Eldsl. 448 (1879). —
-HUS. (†) hus afsedt till förvaringsrum för brandredskap; spruthus. Vthi Staden (Sthm) och på Malmerne äro 4. ordinarie publique Brandhuus .., vthi hwilke förwaras Stadsens egen och enskylte Brandredskap. Sthms brandordn. 1675, s. D 4 a. Brandordn. f. Gbg 1805, s. 15. —
(I 1) -HÅL. mil. o. fyrverk. i brandprojektil l. fyrverkeripjäs: hål l. öppning för utsläppande af eldslågan. Möller (1790). Hazelius Artill. 53 (1833). Endast ett litet ”brandhål” lämnas öppet (i rakethylsan). 2 UB 6: 404 (1904). —
-HÄRD.
2) till I 4 b: af brand angripet ställe. Vid smärre brandhärdar blifver ofta det allmänna tillståndet oförändradt. Hallin Hels. 2: 69 (1885). —
1) (†) till I 1: järnställning att lägga veden på i en spisel l. dyl. l. att sätta kokkärl o. d. på öfver elden; jfr -RING 1. GR 2: 266 (1525). Fotring eller Brandjern. Bouppteckn. fr. Toftnäs 1723. Brandjern .. för grytor. Weste (1807). Dalin (1850).
2) till I 1: (i allm. korgformig) järnställning hvari ved antändes ss. bloss (särsk. vid fiske i mörker). Brahe Oec. 102 (1581). Man begagnar sig .. (vid ljustring af ål) vanligen af en starkt lysande torrvedseld, som anbringas i ett mer eller mindre korgformadt ”brandjärn”. E. Lönnberg i Sv:s rike I. 1: 264 (1899).
3) (†) skeppsb. till I 1: järnbock som användes till stöd under planka som skall böjas öfver eld. Ett Brandjern under Plankan. Rålamb 10: 36 (1691).
4) (†) till I 1: järnredskap hvarmed elden omröres; jfr ELD-GAFFEL. Eldgafflar eller brandjärn. Bouppteckn. fr. Växiö 1782. Brandjern .. Jern. hvarmed elden omlagas i smedjor. Dalin (1850).
5) (numera föga br.) till II 4 b: brännjärn. Brandiern, ther medh wårt Kött brännes. Schroderus Hoflefv. 67 (1629). Lind (1749). En rad af finnar, som voro märkta i pannan med brandjärn till tecken att de blifvit döpta med våld och hemförda under sista korståget. Heidenstam Folkung. 2: 3 (1907). —
-KAPTEN. kapten vid brandkår. Försl. t. ordn. af brandv. i hufvudstaden 1866, s. 19. PT 1911, nr 213 B, s. 1. —
(I 1) -KARA, r. l. f. [sv. dial. brandkara] (†) eldraka; eldgaffel. Schultze Ordb. 2221 (c. 1755). Heinrich (1814; med hänv. till eldgaffel). jfr: Rida brandkara (stå i skamvrån). Granlund Ordspr. (c. 1880). —
-KARL. menig brandsoldat, brandman. TT 1878, s. 6. Personalen (vid Sthms brandkår) består af (bl. a.) .. 30 korpraler och 90 brandkarlar. 2 UB 1: 570 (1898). —
-KASSA. (i sht förr) brandstods- l. brandförsäkringskassa. Brand-Cassor, eller försäkringar om ägarens skadeslös hållande. Berch Hush. 129 (1747). Den socken, som .. inrättat en brandkassa. Lille Försäkr. 23 (1882). —
(I 1) -KIS. tekn. Jernsulfuret .. Förekommer nativt .. uti stenkolslager, under namn af brandkis, emedan den i kontakt med vatten syrsättes så hastigt att den blir glödande. Almström Tekn. 1: 445 (1844). —
-KITT. (i sht förr) Brandkitt, ett ämne, hvarmed trävirket i en byggnad skyddas mot eld. Det utgör en blandning af tegelmjöl, aska, filspån och limvatten eller slammad lera och mjöl-klister. NF (1878). —
(jfr I 1 c β) -KLIPPARE. visst slags mindre (särsk. ss. ridhäst använd) brandfux. Kong Carl XI:s Brandklippare. HC12H 1: 98 (c. 1734). Snoilsky 2: 72 (1881). —
-KLOCKA. (kyrk)klocka hvarmed man klämtar vid eldsvåda. Wikforss (1804; under brandglocke). Oupphörligt klämtade brandklockorna i gamla Stockholm. Lundin (o. Strindberg) G. Sthm 211 (1880). —
(II 1) -KNEKT. (förr) mil. menig soldat som biträdde ”brandmästaren” vid utkräfning af brandskatt. NF 2: 1048 (1878). —
(I 4 d) -KORN. af brand angripet sädeskorn; brand på säd. Iagh plåghadhe idher medh torko, och medh brandkorn. Am. 4: 9 (Bib. 1541). Hwad Brandkorn anlangar, förorsakar thet sigh när Wäderleken om Sommartijd är förblandat medh Rägn, Köldh och en hastigh och häfftigh Heta. I. Erici Colerus 1: 98 (c. 1645). (Den brandalstrande) svampen sprides därigenom att, då brandkornen vid tröskningen sönderslås, de klibbiga sporerna fastna vid de friska sädeskornen. LAHT 1907, s. 379. —
-KORPRAL. korpral vid brandkår, brandförman. Försl. t. ordn. af brandv. i hufvudstaden 1866, s. 20. —
-KROK. (numera bl. i Finl.) = -HAKE 1. VRP 1715, s. 72. Vid hvarje .. lägenhet .. skola finnas .. minst en brandkrok och två .. stegar. FFS 1882, nr 39, s. 27. —
(jfr I 1 c β) -KRONAD, p. adj. försedd med brandgul ”krona”; i förb. brandkronad kungsfågel, den med brandgul hjässa försedda kungsfågeln Regulus ignicapillus Naumann. Nilsson Fauna II. 1: 430 (1858). —
-KULA. (förr) mil. visst slags (med brandsats fylld) projektil afsedd att antända målet; jfr -BOMB. Jag wäntar .. 4 Fyrmörsare och behöriga Bomber och Brandkulor ifrån Malmö. M. Stenbock (1710) hos Loenbom M. Stenbock 2: 67. Billmanson Vap. 282 (1882). —
-KUPA. (föga br.) brandfri hvälfd trappafslutning. Vindstrappan .. inom jerndörren försedd med en fortsättning af trapphvalfvet, eller en så kallad brandkupa. SFS 1842, nr 44, s. 20. —
-KÅR. (företrädesvis i städer o. andra större samhällen) organiserad kår (af fast anställda l. frivilliga medlemmar) med uppgift att utföra eldsläcknings- o. räddningsarbete vid eldsvådor o. d. Försl. t. brandregl. f. Sthm 1824, s. 9. Tidskrift för Sveriges frivilliga brandkårer. (1913; titel). Anm. I bet. ’medlem af (i sht frivillig) brandkår’ förekommer i Finl. afledningen brandkårist (se H. Bergroth i TPedFinl. 1895, s. 125). Ahrenberg Män. 2: 88 (1907). —
(I 1, II 3) -LAGER, n. arkeol. jordlager med lämningar efter likbränning l. annan eld. Högarna innehöllo tämligen stora brandlager med kol, aska, brända benbitar .. af både människor och djur. O. Almgren i SvFmT 11: 127 (1900). —
-LUCKA. lucka å hustak för underlättande af eldsläckning. SPF 1856, s. 13. Å hus med eldstad skall taket förses med lätt åtkomlig brandlucka af plåt eller gjutjern, försedd med gångjern. Byggn.-ordn. f. Norrköping 1890, s. 14. —
(I 1, 2) -LUKT. Deleen (1829). Då en skogseld ger sig till känna genom brandlukt och rök. SkogsvT 1907, s. 160. —
-LUR. lur för alarmering vid eldsvåda; äfv.: signalhorn som användes på brandvagn. Nere från byn hördes brandlurens sträfva låt. Benedictsson Folkl. 93 (1887). Brandlurarne ljödo i går afton .. åter på Stockholms gator. SD(L) 1901, nr 495, s. 5. —
-LYRA. skogsv. gm skogseld uppkommen trekantig skada (vid basen) på träd. Skogvaktaren 1893, s. 232. Brandlyrorna uppstå därigenom, att elden bakom träden vid deras bas finner en plats, där den ej hindras af luftdraget i sitt förstörelsearbete. Ekman Skogstekn. handb. 26 (1908). —
(II 4 b) -LÄDER. på gevärspipa: (förr brukligt) handskydd af läder afsedt att skydda handen för att brännas, när pipan gm (hastig) skjutning blifvit upphettad. Jochnick Handgev. 132 (1854). Billmanson Vap. 277 (1882). —
-LÖJTNANT~02 l. ~20. löjtnant vid brandkår. Försl. t. ordn. af brandv. i hufvudstaden 1866, s. 20. —
-MAN.
1) (förr) person som hade att förrätta brandsyn; jfr -MÄSTARE 1. BtÅboH I. 6: 41 (1633). Brandmännerna pålades .. att .. gåå omkringh i staden (Åbo), (och) ransaka vthi pyrten. BtÅboH I. 13: 77 (1638).
2) person som är anställd vid brandväsendet; särsk.: menig brandsoldat, brandkarl. SvD 1898, nr 281, s. 2. Brandmannen vid Kalmar brandkår K. H. G. PT 1916, nr 174 A, s. 2. —
(I 6 b) -MILA. Wikström Koln. 54 (1881). Lärlingarne (fingo) af bränderne efter skogsmilorna inresa s. k. brandmilor. JernkA 1895, s. 408. —
-MUR. [fsv. brandmur]
1) (numera knappast br.) till I 1 (l. 2): af brandfritt material byggd mur (i en byggnad) vid hvilken eldstad finnes l. gm hvilken skortensrör från eldstad går. Rålamb 13: 92 (1690). Uppå alla Trä-hus bör Timmer-väggen vara borthuggen der Eldstäder äro .. samt igenmurad med en Brandtmur. Brandordn. f. Gbg 1748, s. 7. Möller (1790).
2) till I 2: brandfri mur mellan angränsande tomter l. byggnader (stundom äfv. mellan olika afdelningar i stora byggnader) afsedd att vid eldsvåda hindra eldens spridning; jfr -GAFVEL. Alla de som sina Tomter bebyggia vilja, måste tilhållas, att instängia dem med Stenhus eller updragne gode brandmurar. Förordn. 6 juli 1725, s. B 4 a. När .. (gafvelmurarna) såsom s. k. brandmurar skola tjena som bålverk mot elden från angränsande hus. Ahlström Eldsl. 128 (1879). bildl. Jag .. ärar och älskar .. (den evangeliska brödrakyrkan) såsom en brandmur emot Antichristendomen i våra dagar. Wulf Köppen 2: 969 (1800). —
(II 4 b) -MÄRKA. [afledn. af -MÄRKE 3] (†) förse (ngn l. ngt) med brandmärke, brännmärka. Det utrikes .. brukelige brandmärkandet på armar och rygg. Posten 1769, s. 1032. bildl. (De) töras .. billiga (kriget), emot deras brandmerkte Samwete. Kempe Krigzpersp. 33 (1664). —
-MÄRKE.
1) till I 1, 2: märke efter eld l. brand. På grund af sin torrhet äro dessa (tallheds-)skogar mera än andra utsatta för skogseld, hvarför brandmärken på träden och kolade stammar allmänt förekomma i dem. Högbom Norrl. 312 (1906).
2) (förr) till I 2: brandförsäkringsmärke. Det gamla brandmärket ofvan en port, där en Fågel Fenix spänner ut vingarna ofvan flammande lågor. VL 1908, nr 90, s. 9.
3) (numera mindre br.) till II 4 b: (till straff l. ss. igenkänningstecken) inbrändt märke, brännmärke. Schroderus Dict. 59 (c. 1638). En vacker dag omringas alla kloster, och alla munkar, som icke bära det föreskrifna brandmärket, bortföras. NordT 1893, s. 492. —
-MÄSTARE.
1) (förr) till I 2: för visst område vald person som hade att förrätta brandsyn o. vid eldsvåda leda eldsläckningsarbetet. Brandmestere blefue i hwarje quartere förordrade. BtÅboH I. 6: 166 (1633). Brandregl. f. Sthm 1661, s. A 1 b. SP 1779, s. 217.
2) till I 2; inom vissa större byggnadskomplex: person som förestår eldsläckningsanstalterna. J. T. Bureus (1627) i 2 Saml. 4: 104. Brandmästaren (på teatern hade) gått omkring och släckt gasen i foyern och i trapporna. Hedberg På ömse sid. om ridån 147 (1888). Brandmästaren vid K. Slottet. PT 1895, nr 166, s. 2. Vice brandmästaren vid riksbankens hufvudkontor. PT 1911, nr 274 A, s. 2.
3) (i Finl.) till I 2: brandchef. Kommunalkal. f. Hfors 1920, s. 60.
4) till I 2; i vissa brandkårer: person som innehar viss lägre befälsgrad, motsv. brandsergeant. Den omedelbara uppsigten och vården om redskapen är anförtrodd åt brandmästaren, som tillika är förman för vakten vid stationen. Ahlström Eldsl. 391 (1879). PT 1898, nr 143, s. 4.
6) (förr) mil. till II 1: person som hade att ombesörja brandskattning o. brännande. 1 VittAH 1: 244 (1755). NF 2: 1048 (1878). —
-MÄSTAR(E)-SKAP. (-mäster- Brandordn. f. Sthm, Broocman Osterg. 1: 99 (1760)) [afledn. af -MÄSTARE 1] (förr) med hänsyn till organisationen af eldsläckningsberedskapen afdeladt (större) område som stod under ledning af en l. flera brandmästare. Brandregl. f. Sthm 1661, App. s. A 2 a. Lundin (o. Strindberg) G. Sthm 216 (1880). —
(jfr I 1 c β) -NYCKELBLOMSTER ~0020. växten Orchis ustulata Lin., svedt nyckelblomster. Lilja Sk. flora 632 (1870). —
(II) -OFFER. [efter t. brandopfer] (numera knappast br.) brännoffer. O. Petri Men. fall 201 (1526). Tÿ wiliom wÿ gå in i templet nu / Och itt brand offer görre herren wårom gudh. Holof. 7 (c. 1580). E. Hellquist i GAB 1907, nr 41, s. 2. —
(I 1) -OLJA. om vissa vid torr destillation af växt- l. djurämnen erhållna oljartade ämnen. Nyblæus Pharm. 428 (1846). Tjärans brandoljor hindra rostningen. AHB 131: 3 (1887). —
-OLYCKA~020. (af) eldsvåda (vållad olycka); särsk. i fråga om större eldsvåda. Hfors dagbl. 1875, nr 4, s. 2. —
-ORDNING.
1) (numera knappast br.) ordning som skall iakttagas till förekommande af eldfara o. vid släckande af eldsvåda o. d. Brandordningen, reenheet, vacht och flere ordningar, som bör hållas i acht till stadzens conservation. RP 7: 372 (1638). Fryxell Ber. 8: 107 (1838).
2) reglemente med bestämmelser öfver de åtgärder som inom ett visst samhälle l. dyl. skola iakttagas till förekommande af eldfara o. för släckande af eldsvåda o. d. RARP V. 2: 283 (1655). Brand Ordningh För Stockholms Stadh. (1661; titel). Särskild brandordning för fästningen (skall) upprättas af kommendanten. Tj.-regl. 1889, s. 304. —
-ORSAK~02 l. ~20. —
-PERSONAL. vid brandväsendet anställd personal. —
-PIL. (förr) mil. med brännbara ämnen försedd (järn)pil afsedd att antända målet. DA 1808, nr 7, s. 2. VittAH 20: 74 (1849, 1852). bildl. Cupidos heta brandpil. Hagberg Shaksp. 1: 25 (1847). —
-PIPA, r. l. f. (förr) pipa för alarmering vid eldsvåda; jfr -LUR. Eldsvåda .. bör .. tilkännagifvas .. i Brandpipor, i Lurar eller stora Oxhorn. Aken Eldsl. 65 (1797). —
-POST. vattenledningsventil (särsk. sådan som är anordnad i ett slags brunn under gatan) på hvilken brandslang (gm förmedling af brandposthufvud) kan fastskrufvas. SFS 1868, nr 84, s. 34. —
-POST-HUFVUD. böjdt metallrör som kopplas vid brandpostens uppåt vända mynning o. på hvilket brandslang fastskrufvas. Ahlström Eldsl. 207 (1879). —
-POST-KÄRRA. kärra med brandslang som är afsedd att fastkopplas vid brandpost. —
-POST-SKYLT. (i allm. å husvägg anbragt) skylt som utvisar att brandpost finnes på visst å skylten angifvet afstånd från densamma. —
-PROJEKTIL. mil. glödande l. med brännbara ämnen försedd projektil afsedd att antända målet. Holmberg Artill. 2: 136 (1882). —
-REDSKAP~02 l. ~20. redskap för eldsläcknings- o. räddningsarbete vid eldsvåda; dels om enskildt redskap, dels koll. Brandregl. f. Sthm 1661, s. A 2 b. —
-RESERV. brandkårs reservmanskap. —
(I 1) -RING. järnring (på fötter) att sätta kokkärl o. d. på öfver elden; jfr -JÄRN 1. Brandring med 4:ra fötter. Bouppteckn. fr. Växiö 1800. Öfver brasan en hög brandring, på hvilken en kaffepanna af messing sjuder. Crusenstolpe Mor. 4: 119 (1841). —
-ROTE. (i fråga om förh. på landsbygden samt ä. förh. i städerna) med hänsyn till organisationen af eldsläckningsberedskapen afdeladt (mindre) område (i ä. tid underafdelning af brandmästarskap). SP 1779, s. 217. Östergren (1917). —
(jfr I 1 c β) -RÄF. (brande- S. Rheen (1671) i Landsm. XVII. 1: 53) viss färgvarietet af vanliga räfven. Tullordn. 1636, § 4. Brandräf … Bringan blåaktig; svansen saknar hvit spets. Lilljeborg Däggdj. 603 (1874). —
(jfr I 1 c β) -RÖD. eldröd; blossande röd; jfr -GUL. Johansson Hom. Il. 10: 178 (1846). Tidskriften Fosforos, hvars första brandröda häfte utkom .. 1810. Böttiger i SAH 49: 229 (1873). Rodnad brandröd som cinober. Levertin N. dikt. 33 (1894). bildl.: ultraradikal. Möten der brandröda tal hållas. SDS 1888, nr 358, s. 2. —
(I 1) -RÖR. mil. inrättning hvarigm sprängladdningen i ihålig projektil antändes (urspr. bestående af ett rör gm hvilket eld leddes till projektilens krutkammare). Dahlberg Dagb. 106 (c. 1660; Lundströms uppl.). —
(II 4 b) -SALFVA. salfva mot brännskada. B. Olavi 115 b (1578). Oftast torde med brandsalfva menas blyättiksalfva. 2 NF (1905). —
(I 1) -SALT, adj. (†) brännande salt. Hoon dröpplar Tåre-lijkt i ställe för liuffsött, / Brand-salta Watnet vth. Lucidor (SVS) 224 (1672). —
(I 1) -SATS. mil. blandning af brännbara ämnen hvarmed brandprojektil fylles. VittAH 17: 276 (1839, 1846). I Sverige består brandsatsen af hartz, salpeter, svafvel och mjölkrut. Hazelius Artill. 79 (1856). —
-SEGEL. skyddssegel som vid eldsvåda användes (t. ex. till öfvertäckning af angränsande tak l. husvägg l. dyl.) ss. skydd mot elden l. till förhindrande af dess spridning. ConsAcAboP 4: 484 (1679). —
-SELE. visst slags (till brandkårshästar använd) sele med särsk. anordning för hastig anspänning. —
-SERVIS. tjänstgörande afdelning af brandsoldater; hvard. äfv. om enskild brandsoldat. Larsen (1884). Brandservisen inom slottet, under ledning af brandmästaren .. utryckte genast. SD 1893, nr 25, s. 3. (Elden var) icke af farligare beskaffenhet än att några brandserviser inom kort lyckades qväfva den. VL 1894, nr 65, s. 2. —
-SIGNAL. signal som tillkännagifver att eldsvåda utbrutit; jfr -ALARM. Lind (1749; under feuer-fahne). Tutning i lur användes af tornväktare i vissa fall som brandsignal jemte klämtningen. Ahlström Eldsl. 176 (1879). —
(I 1) -SILFVER. [efter t. brandsilber] metall. fineradt silfver, finsilfver. Hiärne Berghlychta 458 (1687). AHB 13: 31 (1865). —
(I 4) -SJUK. angripen af brand; särsk. till I 4 d. Brandarterna förhärja ett brandsjukt fält. TLandtm. 1884, s. 79. Brandsjuka plantor. UtsädT 1895, s. 290. —
-SKADA, r. l. f. af eldsvåda vållad skada; förr äfv.: eldsvåda; jfr -OLYCKA. Linc. (1640; under incendium). På landet häromkring hafva några brandskador timat. Porthan Bref t. Calonius 565 (1799). Den ersättning, som gafs för brandskador. Lille Försäkr. 21 (1882). —
-SKADAD, p. adj.
1) till I 2; om sak: som blifvit skadad gm eldsvåda; om person: som lidit (förlust gm) brandskada. Insamlingen för de brandskadade. Tegnér 6: 322 (1838). Brandförsäkringsvärdet för brandskadad egendom. Stockholm 2: 420 (1897).
-SKATT. [fsv. brandskatter i bet. 2, efter mnt. brantschatt]
1) (förr) till I 2: till nödhjälp åt brandlidande (inom häradet) erlagd skatt; jfr BRANDSTOD. (När) något af R(idderskapets) o. A(del)ns frällsehemman igenom olyckelig vådeld afbrunnit, då .. måste ägaren .. gifva åboen utom den ordinarie brandskatten utaf häradet tre à fyra års frijheet .. för räntor. 2 RARP 5: 684 (1726).
2) (i fråga om ä. krigföring) till II 1: skatt som ett samhälle l. dyl. i krig tvangs att erlägga till fienden ss. lösepenning för att undgå ödeläggelse gm brand; jfr KRIGS-KONTRIBUTION. GR 1: 47 (1523). Kom en hoop vproriska .. och twungo Skeninge Borgarna Brandskatt vthaff. Girs G. I 200 (c. 1630). —
1) (i fråga om ä. krigföring) pålägga (ngn, ett samhälle osv.) brandskatt; äfv. abs.: utkräfva brandskatt. Brandskatta (ngn) på, förr äfv. till en summa. Valdemar Atterdag brandskattar Visby (benämning på oljemålning (1882) af C. G. Hellqvist). GR 10: 195 (1535). The Hispaniske Soldater .. brandskattade Borgerskapet til en stoor summa Penningar. Schroderus Os. III. 2: 180 (1635). The Pohler .. hafwa samma Stadh (Falckenburg) på 2000. Pommeriske Gyllen brandtskattat. NAv. 25 dec. 1656, s. 3. Horn och Mornay .. brandskattade vidt omkring uti Halland och Bleking. Celsius E. XIV 161 (1774).
2) i öfverförd o. bildl. anv., i fråga om påläggande af oskäligt stora afgifter o. d. l. om orättmätigt tillägnande af annans egendom l. idéer o. d.: plundra, pungslå. Monopol .. tillåta ett fåtal personer att brandskatta hela befolkningar. NF 14: 1524 (1890). Under hela färden brandskatta mongolerna tanguternas betesmarker. Hedin Gm Asien 2: 432 (1898). Voltaire .. översattes flitigt, och nästan lika flitigt brandskattades han för de svenska originaldramerna. Schück o. Warburg Huvuddr. 2: 262 (1917). —
-SKATTNING. vbalsbst. till -SKATTA; särsk. (†) konkret = -SKATT 2. OxBr. 11: 487 (1632). Wilster och Cremper Mascha .. gifwa 50 tusende Rijkz-Daler Brandskattning. NAv. 1 sept. 1657, s. 3. —
-SKEPP. (förr) med brännbara ämnen fylldt skepp afsedt att antända fiendens fartyg, brännare. OxBr. 9: 644 (1645). TSjöv. 1901, s. 366. —
(I 1) -SKIFFER. visst slags bituminös l. finfördeladt kol hållande, brännbar skiffer. Cronstedt Min. 142 (1758). —
-SKORPA.
1) till I 1; i kolmila: af nedrinnande tjärvatten bildad hård skorpa på milans botten. Wikström Koln. 13 (1881). JernkA 1896, s. 333.
-SKOTT. (i sht förr) gm (kanon)skott afgifven brandsignal. Wikforss (1804; under brandschuss). Blanche Våln. 12 (1847). —
(jfr I 1 d β) -SKRIFT. jfr -TAL. Brandskrifter .., som åsyfta en fullkomlig omstörtning. Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 220 (1809). —
-SKÅP. (i allm. å husvägg anbragt) skåp med elektrisk apparat (särsk. telefon l. telegraf) medelst hvilken brandkåren kan alarmeras. Ahlström Eldsl. 179 (1879). —
(jfr I 1 c β) -SKÄR. (†) växt af släktet Bidens Lin., brunskära. Franckenius Spec. B 1 b (1638). Bromelius Chloris 28 (1694). —
-SLÄCKNING. —
-SLÄCKNINGS-REDSKAP~20 l. ~02. —
-SOLDAT. medlem af fast organiserad brandkår; särsk. om sådan som icke har befälsgrad, brandman. Ahlström Eldsl. 362 (1879). —
(jfr I 1 c β) -SPIRA, r. l. f. växten Pedicularis flammea Lin., brunspira. Nyman Sv. växt. naturh. 1: 178 (1867). —
-SPRUTA, r. l. f. vattenspruta för släckning af eldsvåda l. dyl. Lind (1749; under feuer-sprütze). En brandspruta, som drifves med ångmachin. Pasch Årsb VetA 1831, s. 5. 2 UB 1: 568 (1898). —
-STADGA, r. l. f. jfr -ORDNING 2. Kongl. Maj:ts nådiga Brandstadga för rikets städer. SFS 1874, nr 26, s. 1. —
(I 1) -STAKE. (branda- (brånna-) VRP 1644, s. 16. brande- VRP 1685, s. 204) (förr bruklig, i spetsen järnskodd) stake för omröring af elden i brasor o. d.; äfv. (numera bl. i Finl.): eldgaffel. BtÅboH I. 9: 4 (1637). Verelius 42 (1681). Fischerström 3: 427 (1787). Ställ för att skydda golfvet för het brandstake. Montell Den unga frun 8 (1898). —
-STATION. lokal där brandpersonal, brandredskap o. d. äro stationerade. Ahlström Eldsl. 177 (1879). —
-STEGE. lång stege afsedd att begagnas vid (släckning af) eldsvåda. Upresa .. brandstegar. Regl. f. Sthm 1728, s. A 4 b. En mekanisk brandstege på vagn. TT 1872, s. 274. —
(I 1) -STICKA, r. l. f. (†) vedsticka till upptändande af eld. Spegel 537 (1712). JernkA 1828, 2: 188. —
-STOD, se d. o. —
-STYRKA. brandmanskap; brandkår. Stadens brandstyrka skall stå under en för sådant ändamål utsedd Brandchef. SFS 1874, nr 26, s. 4. Stockholm 2: 417 (1897). —
-STÄLLE.
1) (†) till I 1: plats där det eldas, eldstad?; jfr ELD-STÄLLE a. Brandmästarne tilhållas att noga sig underrätta om alla brandställe. Förarb. t. Sv:s lag 1: 400 (1691).
2) till I 2: ställe som härjas l. härjats af eldsvåda; ställe där elden är lös. Lind (1749; under brandstätte).
3) (†) till II 3. Wij begrafwa, och joola the döda .. kroppar, them the aff Hedenhös vpbrände: Thedan kallades grafwar Brandställen. Schroderus Comenius 961 (1639). —
(I 4 d) -SVAMP. svamp af klassen Ustilagineæ, särsk. arten Ustilago carbo Tul. Arrhenius Jordbr. 2: 79 (1860). —
-SYN.
1) besiktning af byggnader, eldstäder o. d. för att tillse att föreskrifna åtgärder iakttagas till förekommande af eldfara o. underlättande af eldsläckning o. d. Hålla, förrätta brandsyn. Sthms stadsord. 2: 168 (1702). Hvarje år i Maj eller Juni månad skall brandsyn hållas. SFS 1874, nr 26, s. 5. jfr EFTERBRANDSYN.
2) (numera ngt hvard.) brandsynsmän, brandsynsnämnd. Brandordn. f. Gbg 1748, s. 24. Om ej brandsynen hade casserat bagarestugu-ugnen. Porthan Bref t. Calonius 397 (1797). Engström Kryss 6 (1912). —
-SYNS-MAN. (-syne- Porthan, 1 NJA 1908, s. 497) till -SYN 1: person som förrättar brandsyn. Porthan Bref t. Calonius 579 (1799). Sotarnes anlitande till brandsynsmän. SD(L) 1901, nr 104, s. 6. —
-SYNS-NÄMND. till -SYN 1: till förrättande af brandsyn utsedd nämnd. (Byggnaden hade) såsom eldfarlig, utdömts af brandsynsnämnden. PT 1895, nr 122 A, s. 4. —
-SYNARE. (†) brandsynsman. Brandordn. f. Gbg 1748, s. 7. —
(I 1) -SYRA. kem. benämning på vissa organiska syror som uppstå vid torrdestillation af andra syror, pyrosyra. Berzelius Årsb VetA 1827, s. 339. —
-SÅR.
2) till I 4 c: af brand föranledt sår i barken på fruktträd o. d. FFS 1893, nr 15, s. 8. Kräftsåren förblandas ofta med brandsår, hvilka .. ej smitta. Abelin Frukt 206 (1902).
(I 1, 2) -SÄKER. säker mot eldfara; brandfri. Brandsäkra kassahvalf. —
(jfr I 1 d β) -TAL. upphetsande (agitations)tal. VL 1896, nr 42, s. 3. Anarkisternas vildaste brandtal. Topelius Vint. III. 2: 100 (1897). —
-TECKEN. (brands- Brandregl. f. Sthm 1661)
1) (föga br.) till I 2: tecken till eldsvåda. Stadzens Staldrengiar (skola) .. widh första Brandzteckn ginast medh Hästarne sigh .. inställa. Brandregl. f. Sthm 1661, s. B 2 b.
2) (förr) till I 2: (igenkännings)märke som brandpersonal bar under tjänstgöring. Sätter någon obehörig Brandtecken på sig, eller vid Eldsvådor tager sig Befäl, som honom ej tilkommer, plikte. Brandregl. f. Sthm 1796, s. B 1 b.
3) (†) till II 4 b: inbrändt märke, brännmärke; bildl. De älskandes brandteken eller kännemärken äro ögonen, .. suckarna, m. m. Tranér Anakr. 200 (1833). —
-TOMT. af eldsvåda härjad tomt. —
-TORN.
1) (i Finl., förr) torn på brandstation från hvilket eldsvådor signalerades. Ramsay Vägv. i Finl. 5, 21 (1895).
2) (vid brandstation uppfördt) torn för brandsoldaternas öfningar o. för torkning af brandslangarna, slangtorn.
3) i skogstrakt uppfördt utsiktstorn afsedt att underlätta upptäckandet af skogseld. SkogsvT 1907, s. 159. —
-TRUMMA, r. l. f. larmtrumma som (i sht förr) användes för alarmering vid eldsvåda. Regl. f. Sthm 1728, s. A 2 a. Hedenstierna Fru W. 199 (1890). —
(jfr I 1 c β) -UGGLA. (†) den (delvis) rostgula ugglan Strix flammea Lin., tornuggla. O. Rudbeck (c. 1690) i VetAH 1816, s. 39. LfF 1867, s. 239. —
-VAK. vak som hålles öppen för att trygga tillgången på vatten för släckning af eldsvådor. Brandordn. f. Gbg 1748, s. 18. SFS 1874, nr 26, s. 3. —
-VAKT, se d. o. —
(I 4 b) -VAR. var i af brand angripet parti. Sjöstedt Förlossn. 172 (1875). Bohm Husdj. sjukd. 20 (1902). —
(jfr I 7) -VED. [fsv. brandvidher] (†) bränsleved. Lagförsl. 200 (c. 1609). Murenius AV 462 (1660). —
-VÄSEN l. -VÄSENDE. sammanfattande benämning på de anstalter som från det allmännas sida träffats till förekommande o. bekämpande af eldsvådor o. d. VRP 8 maj 1723. Det nya brandväsendets inrättande 1875 (i Sthm). NF 19: 194 (1895). —
(I 1) -YRKE. miner. mörk myrmalm. Linné Beskr. ö. stenr. 84 (c. 1747). Mörk Myrmalm, Brandörke .. ser ut inuti, lika som brändt stål, är hel mörk och blåaktig. Wallerius Min. 263 (1747). —
-YXA. jfr -REDSKAP. Sthms stadsord. 1: 241 (1675). Brandyxan är nödvändig vid flera tillfällen, såsom till öppnande af stängda dörrar, till upphuggning af trossbottnar, för eftersläckningsarbeten m. m. 2 UB 1: 566 (1898). —
(I 4 b) -ÅDER. [jfr t. brandader, benämning på vissa ådror som gm åderlåtning öppnades vid kallbrand o. d.] (i ä. läkekonst) benämning på blodådern vena ischiatica som går gm foten o. upp gm låret. (Om lefvern angripes) moste .. Ischiatica, thet är, Frw eller Brandådhren öpnadt warda. L. Paulinus Gothus Pest. 88 a (1623). —
(I 2) -ÄMNE. Med brandämne fyllda fartyg. SC 3: 87 (1822). bildl. Ett .. brandämne att upptända allmänhetens ovilja. Malmström Hist. 2: 128 (1863). —
-ÖFNING. (brandpersonals) öfning i eldsläcknings- o. räddningsarbete (vid fingerad eldsvåda). SDS 1897, nr 22, s. 2. —
(jfr II 4 b) -ÖRT. (†) växten Ranunculus flammula Lin., ältgräs, blåsört (se d. o. 3). Serenius Kkkk 3 a (1757).
B (†): BRANDA-STAKE, se A.
C (†): BRANDE-JÄRN, -RÄF, -STAKE, se A.
D (†): BRANDS-NÖD. brandolycka; jfr ELDS-NÖD. Dhen brandsnödh dhe lijdet hafva. ConsAcAboP 4: 366 (1677). —
-TECKEN, se A.
BRANDARE, se d. o. —
BRANDIG, adj.
1) [jfr BRAND, sbst.1 I 1 c β] (bygdemålsfärgadt i västra Sv.) om (färg på) boskap: rostbrun med mörkare tvärstrimmor; rödbrokig. Holmberg Bohusl. 3: 279 (1845). Heidenstam Folkung. 1: 29 (1905).
2) till I 4: angripen af brand; brandartad; särsk.
a) till I 4 b. Brandiga sår. Collin Ordl. (1847). Brandig (gangrenös) mugg förekommer särskildt vintertiden, i synnerhet hos hästar med långt hofskägg. 2 NF 18: 1274 (1913).
b) till I 4 d. Broocman Hush. 2: 65 (1736). Det brandiga axet innehåller i sina misslyckade fröhylsor ett sotigt mjöl. EconA 1807, febr. s. 116.
3) till I 6 b; om träkol: ofullständigt kolad; äfv.: uppblandad med bränder. Rinman Jernförädl. 63 (1772). Svedelius Koln. 30 (1872; se under BRAND, sbst.1 I 6 b). —
BRANDSEL, sbst. (bransel) (†) till I 1: brand. Jag kunde visa ärr och märken / Af köld och bransel. C. Gyllenborg Vitt. 117 (c. 1700).
Spalt B 4139 band 5, 1921