Publicerad 1997   Lämna synpunkter
STÖTT, adj.; utom ss. förled i ssg anträffat bl. i komp. -are.
Etymologi
[sv. dial. stött, av sv. dial. stytt, (gm anslutning till STYNTA uppkommen) biform till STUTT, adj., l. möjl. eg. p. pf. av STYNTA; jfr äv. ä. d. styt, vresig, d. dial. styt, nor. nn. stytt. — Jfr STÖTTING, sbst.1–3]
(†) kort; anträffat bl. i komp. VDAkt. 1659, nr 323.
Ssg (†): STÖTT-HALM. [sv. dial. stötthalm (Hof DialVg. 282 (1772))] = stunt-halm, stutt-halm; jfr kort-halm. Möller 2: 168 (1785). Heinrich (1828).

 

Spalt S 14311 band 32, 1997

Webbansvarig