Publicerad 1999   Lämna synpunkter
SVIGA, v.1; utom i inf. anträffat bl. ss. vbalsbst. o. pret. sg. sveg. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(äv. skrivet su-, sw-, -gh-)
Etymologi
[fsv. svigha, böja sig, ge efter, sv. dial. sviga, böja sig, svikta; i avljudsförh. till SVEG, sbst.1, 2, SVEGA, v.2, o. rotbesläktat med SVIKA, v. — Jfr SVIG, sbst.1, 2, SVIGA, sbst.1, SVIGA, v.3, -SVIK]
(†) böja sig, svikta, ge efter; särsk. opers., betecknande att ngt ger efter; äv. bildl.: ge sig, ge efter. Ingendera parten ville för den andra sviga. HSH 12: 168 (1599). När hon talar moste han tija / j alla saker skall han suiga. DrSimon 6 (1627). Det var lappfolket, som kommit på skidorna och satte stafvarne i drifvan så det sveg. Hülphers Linier 66 (1899). — särsk. i uttr. giva svigande, ge sig, ge vika; jfr ge svig l. sviga (se SVIG, sbst.2, resp. SVIGA, sbst.2). Somlighe mena ath thå the hafua förstånd och andans gåffuor skola the ingom wijka eller geffua swighande, aff hwilko .. twedrect pläghar komma. Gl1Kor. 14: 32 (NT 1526).

 

Spalt S 15113 band 32, 1999

Webbansvarig