Publicerad 1999   Lämna synpunkter
SVIGA (Weste (1807; med uppgift om grav accent), LoW (1889; med uppgift om grav accent)), sbst.2 oböjl.
Ordformer
(äv. skrivet sw-, -ij-, -gh-)
Etymologi
[fsv. giva svigha, sv. dial. giva sviga; sannol. ombildning av uttr. ge svig (se SVIG, sbst.2) (se Hesselman i o. y 55 f. (1910)) l. utvecklat ur sådana tautologiska uttr. som ge upp och sviga, ge tappt eller sviga, där inf. sviga uppfattats ss. adverbiell bestämning till ge. — Jfr SVIKA, sbst.2]
(†) i uttr. giva l. ge sviga: ge sig, ge upp, ge efter, falla till föga, ge vika, kapitulera; jfr uttr. giva svigande (se SVIGA, v.1 slutet). Marsken gaff al tijd swiga epter thet han war vng och kalladhe drotzeten sin fadher. OPetri Kr. 196 (c. 1540). Ändogh Konung Börjer hade .. wäldige och dughlige Krijgzmän .. moste the lijkwäl gifwa swijga för Hertigernars Folk. Schroderus JMCr. 577 (1620). Guds ord, för hwilket Herodes måste gifwa swiga. Borg Luther 1: 281 (1753). Flere svagare höfdingar måste .. gifva sviga för en starkare. Troil Isl. 51 (1777). Af barn, och slägt, och dräng och piga, / Ger ingen sviga / Alla täfla med hvarann. Leopold 1: 433 (1814). I allmänna tänkesättet hafva .. (rådsherrarna) kommit ansenligt till korta, sedan de gåfvo sviga för konungens (dvs. G. III:s) onda kynne i Götha Hofrätts sak. Crusenstolpe Mor. 2: 148 (1840). LoW (1889).

 

Spalt S 15113 band 32, 1999

Webbansvarig