Publicerad 1991   Lämna synpunkter
STORK stor4k, i bet. 1, 2 m. l. r., i bet. 3 m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(förr äv. -å-, -ck)
Etymologi
[fsv. storker; motsv. fd. stork (d. stork), fvn. storkr (jfr nor. dial. stork, klumpig o. enfaldig person), fsax. stork, mlt., mnl. stork(e) (lt., nl. stork), fht. storah (mht. storch(e), t. storch), feng. storc (eng. stork); i avljudsförh. till STARK, med fågelns stela gång (o. hållning) ss. grund för beteckningen]
1) fågeln Ciconia ciconia Lin. (äv. kallad vit stork); äv. (i sht zool.) allmännare, dels: fågel av (den till ordningen Ciconiiformes, storkfåglar, hörande) familjen Ciconiidae (som omfattar ett 20-tal arter), särsk. i pl., i uttr. äkta storkar, om denna familj, dels (i ä. systematik): (fågel tillhörande) släktet Ciconia Briss. (äv. kallat C. Bechst.) (vilket omfattade flertalet av arterna hos familjen Ciconiidae). Svart stork, fågeln Ciconia nigra Lin. VarRerV 54 (1538). Han sade .. att Storckarna sig om Winteren ther (i Senegal) i stoor Myckenheet uppehålla. Kankel Hemmersam 5 (1674). Ström SvFogl. 55 (1839: Hvita). Den svarta Storken .. träffas någon gång i Sveriges sydligare landskaper, men tillhör egentligen östligare trakter. SKL (1850). Storkens näbb, hwarmed den åstadkommer ett så eget, knaprande ljud, är tjockare än hägerns, och klufwen icke alldeles så högt upp. Holmström Ström NatLb. 2: 49 (1852). Stork. (Ciconia.) (dvs.) Slägte af storväxta vadfåglar, som (osv.). KonvLex. (1864). Storkarne, slägtet Ciconia Bechst., indelas i egentliga storkar och jättestorkar. Rebau NatH 1: 465 (1879). Storkar ståta ännu stolt på längorna, / och taklök blommar praktfullt där bredvid. Fjelner Typ. 12 (1921). Storken går i mossen. Långt kring slätten skiner hans vita fjäder. Lackrött lysa benen, när han lyfter dem i det höga gräset. Rosenius SvFågl. 4: 16 (1931). DjurVärld 8: 331 (1960: äkta). — jfr JÄTTE-, KRÄV-, MARABU-, SADEL-, SKOGS-STORK.
a) i ordspr. (jfr b o. c). Den som vill äta med storken, måste ha lång hals. Granlund Ordspr. (c. 1880). — särsk. [utgående från Aisopos’ fabel om grodorna som ville ha en konung. Zeus gav dem först en trästock. När grodorna i stället för denne ”härskare” utan liv o. värdighet bad om en ny konung, sände Zeus grodätaren storken; jfr 3 a] i följande ordspr. Han lyder hwarken stock eller stork. Grubb 300 (1665).
b) i anv. som återger l. utgår från föreställningar i (ä.) folktro o. forntida l. främmande religion om storken (ss. lyckobringare l. medförande olycka); jfr a o. c samt 3. När någhon Storck kommer i the land, ther han icke pläghar gement wara, bodhar han för hunger och oåhran. Forsius Phys. 279 (1611). Som nu storken hölls i icke mindre helgd hos de Gamle .. än han hålles i Skåne (osv.). Lysander RomLittH 246 (1858). Den, som dristar sig till att skjuta en stork, vissnar antingen sjelf ur världen, eller också blir han straffad med att alla hans barn komma dödfödda till denna verld. SvFmT 10: 173 (1898). Ser man om våren den förste storken stående, slipper man flytta det året; är han deremot flygande, blir man ej sjelf gammal i gården. Därs. Enligt folkmeningen bringar storken lycka åt den gård, där han bosätter sig. Ericson Fågelkås. 2: 137 (1907).
c) skämts., utgående från den gamla barnkammarsagan om att storken kommer med nyfödda barn; särsk. i ordspr. o. ordspråksliknande uttr. Vänta l. ha haft besök av storken. Tro på storken. Familjen Martens .. (blev) helt plötsligt förökad med en ny medlem. Det var icke storken, som bragte herr och fru Martens denna skänk. Lundegård Prom. 1: 77 (1893). Storken har många barn att försörja. Ström SvenskOrdspr. 287 (1926). Jag tror varken på storken eller jultomten eller djävulen, för jag vet att det är pappa alltihop, sa den lilla flickan. Holm Ordspr. 314 (1964).
d) i jämförelser; särsk. i sådana uttr. som syftar på fågelns sätt att stå (på ett ben) l. sättet att röra sig. (Jag) sitter mörk i wrå, som ensam Stork på tak. Kolmodin QvSp. 2: 103 (1750). Du bara sitter och tiger .. orörlig som en stork vid ett råtthål. Strindberg TrOtr. 2: 270 (1890). Det var Moros högsta nöje att härma .. (den långbente mannen), hur han alltid gick som en stork, och hur han kacklade som en kalkon. Martin Sett 145 (1933). (Mannen föreföll) lite löjlig, då han i sin svarta rock, stelbent som en stork, steg upp i (resvagnen). Hultenberg Zweig HjärtOro 177 (1939).
2) i utvidgad anv., om vissa fåglar inom ordningen Ciconiiformes som liknar (l. ansetts likna) vit stork l. annan fågel l. andra fåglar tillhörande familjen Ciconiidae (äkta storkar); numera nästan bl. ss. senare led i ssgrna SKED-, SKUGG-STORK. En i Afrika lefvande vadfogel, Skuggfogeln, eller Umbretten, äfven kallad Umbrabruna Storken. 1Brehm 2: 461 (1875). — jfr SKED-, SKUGG-STORK.
3) [bildl. anv. av 1] (numera mindre br.) om person.
a) [sannol. med tanke på grodätaren storken som grodornas konung i en av Aisopos’ fabler] om person som kastar sig över stackare (av olika slag); jfr 1 a slutet. (Om ngn råkar få för mycket av) en Styrcke-Dryck .. Sij, då äre strax Lackare der tillstädes, som äro Storckar och Diefwulens Advocater, Ehre-Tiufwar .. Hwilka uthropa honom på det aldrawärsta .. för dhen argeste Fyllehund. Fernander Theatr. 273 (1695).
b) (numera bl. tillf.) om äldre mansperson: rackare (se d. o. 4) l. dyl. (Mannen flydde från barnskrik o. hustruns förebråelser.) Han var en gammal stork, men han skulle akta sig. En sådan gammal kamrat skulle inte lemna sin unga fru ensam, det kunde vara farligt! Strindberg Giftas 1: 292 (1884).
Ssgr (i allm. till 1): A: STORK-AND. [anledningen till benämningen okänd] (†) anden Anas platyrhynchos Lin., gräsand. Holmgren Fogl. 1084 (1871).
-ART. zool. art av släktet Ciconia Briss. l. art inom familjen Ciconiidae. 1Brehm 2: 462 (1875).
-ARTAD, p. adj. särsk. (zool.) i uttr. storkartade fåglar, ordningen Ciconiiformes (omfattande bl. a. familjerna äkta storkar, hägrar o. ibisar); förr äv. i uttr. storkartade vadare, om (en, bl. a. äkta storkar omfattande) avdelning inom den i ä. systematik uppställda ordningen vadare. De Storkartade vadarna. Sundevall Zool. 85 (1858). FoFl. 1907, s. 94 (: fåglar).
-BARN. (storke- 1869) (smeksamt) storkunge. Snoilsky Dikt. 1: 156 (1869).
-BEN. särsk. i bildl. anv.: långt o. mycket smalt ben (som liknar benet på en stork). SAOL (1900). En jättelik, spiselsvart nubier med röd fez och smala storkben kommer ut ur kojan. Bergengren Snok 191 (1934).
-BENT, p. adj. om person: som har storkben, med storkben. GbgP 1948, nr 218, s. 2.
-BESTÅND. jfr bestånd 11 b. SvGeogrÅb. 1938, s. 106.
-BO.
1) i eg. bet. Lind (1749). Ett par ögonblick därefter stod Akka i storkboet på Glimmingehus. Det var ett stort och präktigt bo. Till underrede hade det ett hjul, och däröver lågo flera varv kvistar och grästuvor. Lagerlöf Holg. 1: 74 (1906).
2) (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) i bildl. anv., om flottyrkokta kakor av struvsmet som ringlas ner i flottyren så att en sammanhängande liten hög av degslingor bildas (som kan föra tanken till ett storkbo). 2NF 27: 366 (1918).
-FAMILJ. familj (se d. o. 2 f) av storkar. 2Brehm 2: 565 (1884).
-FAR. (stork- 1871 osv. storke- 1869) smeksam benämning på storkhane (med ungar), äv. i anv. motsv. stork, sbst. 1 c. Snoilsky Dikt. 1: 156 (1869). Storkfar är en filur, han kommer ofta, då han inte är i tur. Ström SvenskOrdspr. 287 (1926).
-FÅGEL.
1) zool. till 1, 2, om alla till ordningen Ciconiiformes hörande arter, äv. i pl., om ordningen; i sht om fågel tillhörande familjen Ciconiidae (särsk. i pl., om familjen); i sht (förr) äv.: storkartad fågel. LPetri Œc. 61 (1559). NF (1891; i pl., om familjen). Underordningen egentliga storkfåglar omfattar tvenne familjer, ibisfåglar .. och äkta storkar. 4Brehm 9: 352 (1926). Storkfågel, (dvs.) fågel av ordn. Ciconiiformes. IllSvOrdb. (1955). BraBöckLex. (1980; i pl., om ordningen).
2) (föga br.) zool. till 2, om skuggfågel. 4Brehm 9: 382 (1926).
-HANE l. -HANNE. 2Brehm 2: 564 (1884).
-HONA. Weste FörslSAOB (c. 1817).
-MAGE.
1) mage hos stork. DjurVärld 8: 340 (1960).
2) (vard. o. skämts.) hos person: mage med god förmåga att tåla all slags mat o. mat på oregelbundna tider o. d.; i sht förr särsk. bildl., om hårdför person. Denne politiske storkmage (hade) lämnat ifrån sig premiärministerportföljen med samma förträffliga nerver, med hvilka han gripit den. Lindqvist BakMoln. 232 (1911).
-MOR. smeksam benämning på storkhona (med ungar). Hebbe Skog. 29 (1871).
-NÄBB. (stork- 1684 osv. storke- 16111716)
1) näbb (se d. o. 1) på stork. Weste FörslSAOB (c. 1817).
2) om vissa växter med näbblikt utdragna frukter; jfr näbb 4 f.
a) (numera föga br.) bot. (växt av) släktet Geranium Lin., näva; särsk. dels om växten G. sylvaticum Lin. (äv. kallad allmän storknäbb), skogsnäva, midsommarblomster, dels om växten G. robertianum. Lin., stinknäva; jfr -näv 2 a o. -näva. Forsius Phys. 204 (1611). Samzelius Blomst. 54 (1760; om G. robertianum Lin.). (Lat.) G. sanguineum L. (Sv.) .. Röd storknäbb. Alcenius FinlKärlv. 75 (1863). Därs. 76 (: Allmän; om G. sylvaticum Lin.). Geranium, storknäbb. HbTrädg. 6: 102 (1876). Finnilä BortPolcirk. 189 (1917; om G. sylvaticum Lin.). Den heliga Hildegard var den första som gav örten (dvs. G. robertianum) namnet storknäbb. Hewe VälsignVäxt. 150 (1939). jfr skogs-, stink-storknäbb.
b) (†) om växt av släktet Erodium L’Hér. (som enl. ä. systematik räknades till släktet Geranium Lin.); anträffat bl. om växten Erodium cicutarium (Lin.) L’Hér., skatnäva. Lindestolpe FlWiksb. 15 (1716). Juslenius 66 (1745). jfr desmans-storknäbb.
c) (†) växt av släktet Pelargonium L’Hér., pelargon (som enl. ä. systematik räknades till släktet Geranium Lin.). Pelargonium (storknäbb). Lindman NordFl. 158 (1903).
Ssgr: storknäbbs-, äv. storknäbb-art. (numera föga br.) bot. till -näbb 2 a; jfr art 8 a. HbTrädg. 6: 103 (1876).
-blomma. (numera föga br.) bot. till -näbb 2 a; jfr blomma, sbst. 1 a. Rosenius Naturst. 74 (1897).
-liknande. särsk. till -näbb 1. Holzhausen VäxtInomh. 499 (1924).
-sax. (†) till -näbb 1: (storknäbbliknande) tång med långa smala, i kontaktytorna platta gripskänklar (använd vid dyknings- o. bärgningsarbete för hantering av tunga föremål); jfr sax, sbst.1 II 2 a. Triewald Konst. 63 (1734).
-ört. (numera föga br.) bot. till -näbb 2 a: (växt tillhörande) släktet Geranium Lin.; äv.: växt tillhörande familjen Geraniaceae, nävväxt (anträffat bl. i pl., om familjen). Nyman VäxtNatH 1: 359 (1867). NF (1891; i pl., om familjen).
-NÄSTE. (numera i sht i vitter stil) jfr näste, sbst.4 1 a. Weise 1: 37 (1769).
-NÄV. (stork- 1639 osv. storke- 16381729. storks- 1640)
1) (†) storknäbb (se d. o. 1). Wikforss 2: 690 (1804). Dalin (1854).
2) om vissa växter som har näbblikt utdragna frukter; jfr -näbb 2.
a) (numera föga br.) bot. (växt av) släktet Geranium Lin., näva; särsk. dels om växten G. sylvaticum Lin., skogsnäva, midsommarblomster, dels om växten G. robertianum Lin., stinknäva; jfr -näbb 2 a, -näva. Franckenius Spec. C 2 b (1638; om G. sylvaticum). Hwilken aff mycken Blodh beswäras, at han altijdh sorgfull är, han äte thet Gräset Tranenäff (Storknäf) medh stött Polleya och ruta på Brödh, thet stärker och vpfriskar Hiertat, och gör honom gladh. Hildebrand MagNat. 40 (1650). (Lat.) Geranium columbinum, Pes columbinus. (Sv.) Storckenäff, Duffwefoot. Franckenius Spec. C 1 a (1659). Rudbeck HortBot. 46 (1685; om G. sylvaticum). Lindestolpe FlWiksb. 15 (1716; om G. robertianum). Stork-Näf, Geranium Pratense. Haartman Sjukd. 299 (1759). Liljeblad Fl. 133 (1792; om släktet). VetAH 1800, s. 60 (om G. sylvaticum). IllSvOrdb. (1964). jfr bömer-, skogs-, stink-storknäv o. röd-storknäv (Geranium sangvineum .. Röd-Storknäf. Liljeblad Fl. 133 (1792)).
b) (†) om växt av släktet Erodium L’Hér. (vars arter tidigare räknades till släktet Geranium Lin.); anträffat bl. om växten Erodium cicutarium (Lin.) L’Hér., skatnäva, samt i uttr. myskaktig storknäv, sannol. om växten E. moschatum L’Hér., mysknäva; jfr -näbb 2 b. Bromelius 36 (1694). Haartman Sjukd. 275 (1765: Myskaktig). jfr desmans-storknäv.
Ssgr (till -näv 2 a; numera föga br., bot.): storknävs-, äv. storknäv-art. jfr art 8 a. Torén Rebau o. Hochstetter 122 (1851).
-familj(en). växtfamiljen Geraniaceae (vari släktet Geranium Lin. ingår). Hartman Naturk. 115 (1836).
-gräs. växten G. robertianum Lin. (med medicinsk anv.), stinknäva; jfr gräs 3, 3 b. Haartman Sjukd. 293 (1765; ss. medel mot rosen).
-NÄVA. (numera föga br.) bot. = -näv 2 a. Schulthess (1885). Lyttkens Växtn. 597 (1908; om G. robertianum). Harlock (1944).
-PAR. jfr par, sbst.1 1 a β. Holmgren Fogl. 917 (1870).
-REDE, äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) -REDDE. Nilsson Fauna II. 2: 167 (1858). Rosenius SvFågl. 2: 140 (1922).
-SAMHÄLLE~020. (i sht i fackspr.) samhälle (se d. o. 5) av storkar. Rosenius SvFågl. 4: 23 (1931).
-SLÄKTE. zool. särsk. (i ä. systematik), i sg. best., om släktet Ciconia Briss. Nilsson Fauna II. 2. 2: 52 (1834).
-SNABEL. [jfr t. storchschnabel] (†) storknäbb (se d. o. 1). Schultze Ordb. 4640 (c. 1755).
-STAM. zool. jfr stam, sbst.3 II 10. SvGeogrÅb. 1938, s. 103.
-TRÄCK. Roberg Beynon 222 (1697).
-UNGE. Lind (1749; under störchlein).
B (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): STORKE-BARN, -FAR, -NÄBB, -NÄV, se A.
C (†): STORKS-NÄV, se A.
Avledn. (†): STORKINNA, f. storkhona. Schroderus Albert. 2: 271 (1638). Storkinnans bord har namn at vara fett och godt. GFGyllenborg Vitt. 2: 65 (1777, 1795; i fabel).

 

Spalt S 12368 band 31, 1991

Webbansvarig