Publicerad 1979   Lämna synpunkter
SMUTTER, n.; pl. = (möjl. att hänföra till SMUTT, sbst.2, l. SMUTTA, sbst.2, Modée FruR 91 (1738)).
Etymologi
[sv. dial. smutter, smotter; vbalsbst. till SMUTTRA l. ombildning av SMUTT, sbst.2, l. SMUTTA, sbst.2]
(†) liten bit l. smula (se SMULA, sbst. 1); särsk. i pl. l. koll., i uttr. riva l. klämma o. d. ngt i smutter, riva osv. ngt i småbitar l. smulor; jfr SMATTER 2, SMITTER, SMUTT, sbst.2 1. (Säljägarna) draga båtarna på ijstjälen (då isen brustit), eljest klämmas de sönder i smutter. Hiärne 2Anl. 103 (1702). (Hon) ref sönder sedeln i smutter. Törner Vidsk. 160 (1763).

 

Spalt S 7647 band 28, 1979

Webbansvarig