Publicerad 1930   Lämna synpunkter
HATT hat4, r. l. m.; best. -en; pl. -ar ((†) -er G1R 23: 276 (1552), Kankel Hemmersam 78 (1674)).
Ordformer
(haat c. 1580. hat(h) 15351712. hatt(h) 1528 osv.)
Etymologi
[fsv. hatter, motsv. d. hat, isl. hǫttr, eng. hat; avljudande med t. hut, m., hatt, samt trol. rotbesläktat med t. hut, f., vård, omsorg. Grundbet. är trol.: skyddande betäckning]
1) huvudbonad för man l. kvinna, i allm. förfärdigad av mer l. mindre styvt material o. vanl. bestående av en kulle som omsluter o. betäcker huvudet o. (i sht beträffande manshattar) ett rundt om gående brätte (i sht förr ofta uppfäst vid den ena sidan l. båda sidorna). Med hatten långt ned i pannan, på nacken, på tre kvart. Taga av sig hatten. Sätta på sig hatten. Sätta hatten för ansiktet (vid tyst bön). JönkTb. 131 (1535). Item skall han och lathe hattemakeren tage then granneste ull, som han haffver, och göre till Kong:e Ma:ttz behoff någre hatter medt the letteste filther han them göre kan. G1R 23: 276 (1552). Hatten flög af Ryttaren. Dalin Vitt. II. 6: 108 (1740). Rumor per urbem (dvs. det går ett rykte i staden) att Du (dvs. Atterbom) skulle gå utan sorgflor på hatten efter Tegnér. Beskow (1846) i 3SAH 37: 258. Han klädde sig .. i en vid kappa och en stor, slokig hatt. Lagerlöf Drottn. 193 (1899). Hatten, om ock af olika beskaffenhet, var (under 1830-talet) förbehållen ”bättre” fruntimmer, och dit ville äfven småborgarnes kvinnor räknas. Lundin StockhMinn. 1: 96 (1904). Hattarna (för damer) voro omkr. 1909 jättestora och rikt garnerade, därefter halvstora i tio år och sedan små och klockformiga. BonnierKL 6: 945 (1925). — jfr ARTIST-, ATLAS-, BARN-, BLANK(SKINNS)-, BRYN-, BÅRD-, CYLINDER-, DAM-, DÄCKER-, FALL-, FILT-, FÄLB-, HALM-, HÅR-, JÄRN-, KAPOTT-, KARL-, KASTOR-, KYRK-, MANS-, NACK-, PANAMA-, PROMENAD-, REMBRANDTS-, SAMMETS-, SCHÄFER-, SILKES-, SKORSTENS-, SKYGG-, SLOK-, SOL-, SOMMAR-, SORG-, SPÅN-, STORM-, STRÅ-, STÅL-, TYG-, UNIFORMS-, VINTER-HATT m. fl. — särsk.
a) i vissa uttr., om olika slag av huvudbonader för män: hög hatt, särsk. om cylinderhatt. Höge hattar med silkesflor / .. Som sedan mycket upkomne äre / Såg man ej tå (dvs. i midten av 1500-talet) Studenter bäre. LHelsing (1603) hos OMartini Läk. 21. Höga Swarta Hattar. BoupptSthm 22/7 1667. Uppträda i hög hatt. Torpson Eur. 2: 381 (1896). trekantig hatt, om hatt med brättena uppfästa på tre ställen, förr (i sht under 1700-talet) använd av ståndspersoner i allm. samt till uniform (senast i hären 19061923); äv. oeg., om den båtformiga hatt som ingår i paraddräkten för vissa högre officerare inom armén, sjöofficerare samt civila ämbetsmän o. hovämbetsmän. (Gamla män i Holstein bära) Stora trekantiga hattar. Palmstedt Resedagb. 33 (1778). Trekantig hatt med guld-träns och toffsar. KonstNyhMag. 5: 47 (1823; i fråga om herrarnas nya hovdräkt vid svenska hovet). Den allmänt bekanta trekantiga hatten, som nu (dvs. på G. III:s tid) upplevde sin sista modeperiod. GustStil 38 (1926). 3NF 9: 624 (1928). hård hatt, om hatt förfärdigad av styvt material (som icke låter vika sig); kubb; motsatt: mjuk hatt. Östergren (1926).
b) om särskilda slag av hattar burna ss. tecken på stånd, värdighet o. d. Trekantig hatt (se a). Veckad hatt, om juris, medicine o. (i sht) teologie doktorshatt. 2Saml. 1893, Extrah. 94 (1693; om teologie doktorshatt). Cardinalerne med röda hattar och femton tofsar. Uggla Herald. 129 (1746). (De nypromoverade medicine doktorernas) hattar voro af ljusblått sidentyg, med hvita band och rosor. HTSkån. 1: 303 (1768). Ynnar .. tog hatt och stav och drog på pilgrimsfärd. Heidenstam Svensk. 1: 138 (1908; om pilgrimshatt). — jfr DOKTORS-, FURSTE-, KARDINALS-, RÅDS-HATT m. fl. — särsk.
α) (†) om den israelitiska översteprästens huvudbindel. 2Mos. 29: 6 (Bib. 1541; Bib. 1917: huvudbindeln). Sak. 3: 5 (Därs.).
β) (†) om biskopsmössa; äv. i uttr. kluven hatt. (Biskopen) skal dragha .. en kloffuen hatt. OPetri 1Post. 65 a (1528). Svart G1 38 (1561). — jfr KLOV-HATT.
c) med tanke på att man kan fästa föremål i det rundt om kullen gående hattbandet. Ha biljetten i hatten. — särsk. i fråga om vissa äldre bruk. (Snyltgästerna) blifwa dher så länge dher är en ööldroppa igeen, så haar du tappen i hatten, då ästu en wacker gäst, dhå haar du sysslat wäll. VDAkt. 1678, nr 284. Förladningen aff Hatten. Söderman ExBook 55 (1679; kommandorop). Med glaset i sin hand och pipan i sin hatt. Bellman 6: 277 (1774). Lördagarne vid hemresan från Torget sitter gemenligen en ny Lerpipa i hatten på både Karl och Qvinfolk. Johanson Noraskog 1: 60 (i handl. fr. 1785).
d) i fråga om seden att män taga hatten av huvudet vid hälsning l. ss. tecken på vördnad. Lyfta på hatten för ngn, förr äv. lyfta hatten för ngn. Svänga hattarna. Stå med hatten i hand. Visb. 1: 26 (1572). Tagh offta tin hatt aff. Fosz 285 (1621). Alle Baijorer .. måste holla hatten i hondh för den skellmen. OxBr. 5: 301 (1624). Man lyffter hatten och läser ena bön, när thet klemtar. Swedberg Dödst. 549 (1711). Det är tids nog lyfta på hatten, när man ser karlen. Rhodin Ordspr. 33 (1807). Hatten af i alla leder! / Stilla andakt, helig frid! Runeberg 5: 32 (1860). — särsk. i bildl. anv. För Penningen taar man Hatten aff. Grubb 237 (1665). Snaar till hatten, seen till pungen. Hiärne 2Hdskr. 195 (c. 1715; ordspråk). Liljefors, för hvars ”Fågelskytt” man bör taga af sig hatten. GHT 1897, nr 112 B, s. 1. (†) Wij skulle tagha hatten i handen för dem (dvs. polackerna). RARP V. 2: 220 (1655).
e) i fråga om förhållandet att tiggare, musikanter m. fl. bruka insamla pängar i hatten. KOF 1: 557 (c. 1618; i fråga om kollekt). Runeberg 5: 18 (1860).
f) [jfr liknande anv. i fsv.] (†) i fråga om förh. att en hatt sattes upp av en stridande part ss. tecken på att denne önskade vapenstillestånd; särsk. i uttr. sätta upp hatten o. d. Och gingo thå Engelbrect, Karl Knutszon .. (m. fl.) in för porten (i Stockholm), vpsatte hatten och begierade at borgmestarene skulle komma vth och tala med them. OPetri Kr. 185 (c. 1540). I thet samma vart hatten niderslagen och Borgmästarna tagne vid halsen. LPetri Kr. 115 (1559). Då hafwer bonden tigtt nådh och satt Hattarne up, men dhe äre straffadtt wårdna efther deres förtienst. UrkFinlÖ I. 1: 78 (1597).
g) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) om hätta l. mössa buren av kvinna. Hülphers Dal. 171 (1762). De gifta (kvinnorna i Mora) hafva öfver håret en hvit lärftsmössa, hvilken kallas hatt. 1MinnNordM IV. 1: 6 (1882). Norlind AllmogL 331 (1912). — jfr KNYPPEL-HATT.
h) i uttr. slask i hatt, våt hatt o. d., i ordspråksartade talesätt, i fråga om rägn. Morgonrodnad slask i hatt, säger ordspråket. Topelius Planet. 2: 215 (1889). Aftonrödt klar natt — morgonrödt våt hatt. HeimdFolkskr. 12: 11 (1894). Nordström Luleåkult. 219 (1925).
i) (†) i uttr. lämna både hatt och hätta, giva sig i väg utan att taga ngt med sig. Och när de märkte, att jag alvar med dom mente, goffuo de sigh till skogs och lemna både hatt och hätta. Ekeblad Bref 1: 110 (1652; rättat efter hskr.).
j) i bildl. anv. (jfr äv. d slutet); särsk.
α) (i sht i folkligt spr.) om moln l. dimma som omhöljer spetsen av ett bärg l. om snö som täcker ngt. De (dvs. bärgen) taga sin hatt och hufva på sig. Möller (1790). Om stubben har hatt, Andersmessnatt, Då är vintern satt, och varar till Vårfrunatt. HeimdFolkskr. 12: 4 (1894; folkligt talesätt). — jfr MOLN-HATT.
β) [jfr t. einen breiten hut tragen, vara hanrej, samt fr. coiffer, göra till hanrej. Den bredskyggiga hatten antyder att hanrejen ingenting ser] (†) i uttr. som angiva att ngn göres till hanrej. Reynick hafwer skänkt migh (dvs. Isegrim) en Hatt. Fosz 11 (1621). En hanrej, som tittar efter hatten och käppen. Bellman 5: 176 (1781). — särsk.
α’) i uttr. giva ngn en vit hatt o. d., äv. göra ngn till en vit hatt, göra ngn till hanrej. Får Pilatus tina hustru fatt / Tå gör han tigh till een hwit hatt. Rondeletius 95 (1614). Hwijt Hatt med horner i Skallan. CupVen. C 6 b (1669).
β’) i uttr. sätta en fjäder i sin l. ngns hatt, se FJÄDER I 1 h γ α’; äv. sätta en vit fjäder på ngns hatt, göra ngn till hanrej. WerldzlFåfSpeg. 11 (c. 1685). jfr: Någon Hustru, som pryder sin Mans hatt. Kling Spect. L 2 b (1735).
γ) [trol. utvecklat ur β] (†) i fråga om avslag på frieri, i uttr. få vit hatt, få korgen. Han fåår Kalffskin, Hwijt Hatt ochså Korg. Chronander Bel. G 8 a (1649).
δ) [jfr ä. d. raade for hatten, hava makten, d. være karl for sin hat. Hatten var symbol för den frie mannen; jfr att de romerska slavarna erhöllo en hatt, då de frigåvos] (ngt vard.) i uttr. vara karl för sin hatt, visa att man duger ngt till, (veta att) göra sig gällande; kunna klara sig själv; vara sin egen herre. Rhodin Ordspr. 64 (1807). Att han icke redan är styrman och, som ordspråket lyder, karl för sin hatt, det är åtminstone hvarken hans eller min skuld. Carlén Rosen 124 (1842). Jag är karl för min hatt och står för hvad jag gjort. Rydberg Vap. 290 (1891). jfr: De ha alltid velat spela herrar för egen hatt, och så må de stå sitt eget kast. Topelius Fält. 3: 181 (1858).
ε) [jfr t. mit einem unter einem hütchen spielen. Uttr. torde urspr. syfta på taskspelarkonsten att samla kulor som lågo under flera olika hattar in under en o. samma hatt] (†) i uttr. spela under en hatt (med ngn), spela under täcke (med ngn). Schultze Ordb. 1830 (c. 1755).
ζ) [jfr t. viele köpfe unter einen hut bringen] i uttr. bringa l. samla under en hatt o. d., förr äv. bringa l. komma många l. alla huvuden under en hatt, samla (personer o. d.) omkring en gemensam uppgift l. i enighet om ngt; hopföra vad som förut varit spridt l. åtskilt; äv. (mindre br.) sätta under en hatt o. d., likställa, betrakta på samma sätt. RP 9: 71 (1642). Så at thet synes omöyeligit, at komma så månge Hufwuden vnder en Hatt, så frampt icke then allmänne Fahran, til en sådan resolution them twinga torde. Brask Pufendorf Hist. 296 (1680). Slafinstitutionen gör att man sätter god och elak husbonde under en hatt; och likväl äro de så åtskiljda som dag från natt. Bremer NVerld. 3: 350 (1854). (Det är icke) svårt att samla de andra europeiska makterna under en hatt, om blott Österrike och Ryssland äro eniga. VL 1896, nr 147, s. 4. SvD(B) 1929, nr 342, s. 21.
η) [jfr d. hat i bet.: rus, eng. (amerik.) brick in the hat i samma bet. samt BLY-HATT, FLORS-HUVA] (vard.) i vissa uttr. i fråga om (lindrigare) berusning: vara l. bliva i hatten, få litet l. alltför mycket i hatten; äv. (i slang) rulla (sin) hatt, rumla. Fara ner (från Uppsala) till Stockholm och rulla hatt. Vara i hatten. Björkman (1889). En s. k. ”rallare”, hvilken syntes hafva tagit sig så mycket till bästa, att han blifvit ”i hatten”. SD 1899, nr 151, s. 2. Heidenstam Dag. 83 (1909). Pojkarna hade visst fått litet för mycket i hatten. Väring Vint. 169 (1927).
2) om person som bär hatt; särsk.
a) [jfr fsv. gange hatter til ok huva fran] (†) om man, i motsats till kvinna (som bär hätta). At tadla andras fehl och sina icke rätta, / Står wärre för en Hatt, än för en dålig hätte. Riddermarck Alm. 1698, s. 14.
b) [namnet har trol. uppstått ss. motsats till smädenamnet ”nattmössor”, givet åt Arvid Horn o. hans anhängare på grund av deras försiktiga politik; rörande olika traditioner härom se SvFolkH 4: 298 (1927). I allmänt bruk kom namnet under riksdagen 1738—39, då hattarna ss. igenkänningstecken prydde sina huvudbonader med en bandros] hist. medlem av det politiska parti i Sverge som kom till makten 1738 o. därefter skiftesvis med mössorna innehade denna till frihetstidens slut. Numera kallas de förres afkomlingar, neml. Holsteinska partiets för Hattar, Hessiska partiets för mössor. HSH 7: 295 (c. 1750). Hatten Fersen och Mössan Frietzcky. Crusenstolpe Mor. 1: 255 (1840). Grimberg SvH 377 (1908). jfr: (Svea) klär sig som en Karl med Hatt, / Och lider ingen Mössa. Odel Sincl. 38 (1739).
3) [i allm. med motsvarigheter i utländska spr.] oeg., om föremål som till formen liknar en hatt l. gm sin användning l. plats (ovanpå ngt l. ss. översta avslutning av ngt) påminner om en hatt (jfr äv. 1 j α). — jfr BOG-, FINGER-, FRADE-, HAVRE-, RÖK-, VÅRT-HATT. — särsk.
a) landt. på visst sätt bunden, större sädeskärve som placeras över en sädesskyl för att skydda denna mot rägn, hattkärve. Linné Ungd. 2: 356 (1734). Hatten hvälfves öfver skylen med axen hängande nedåt. Juhlin-Dannfelt 407 (1886). — jfr SÄDES-HATT.
b) biodl. kägelformigt hölje av halm som påsättes en bikupa. Rothof 169 (1762).
c) om det branta taket på ett torn, särsk. byggn. om konformigt tak med svagt inåtböjd profil. Ditt torn står utan hatt. Atterbom 2: 331 (1827). UB 1: 324 (1873). — jfr TORN-HATT. — särsk. om övre delen av en klockstapel. VDAkt. 1717, nr 336 (1716). Hatten på stapelen. Därs. 1725, s. 18.
d) om hattliknande topp av ett bärg o. d.; i sht ingående i ortnamn. Om de (dvs. fjällen) slutas i branta spitsar, kallas de Hattar och ibland Stötar. NorrlS 1: 85 (1793). JmtFmT 2: 150 (1899).
e) (förr) den avtagbara, hattliknande övre delen av en destillerkolv l. destillerpanna av äldre typ; alambik; jfr HJÄLM. Wallerius Hydrol. 128 (1748). Sakta destillation uti kolf med hatt uppå. VetAH 1775, s. 94. — jfr GLAS-, KOPPAR-HATT m. fl. — särsk. om huven l. locket till en brännvinspanna, brännvinshatt. BtÅboH I. 13: 270 (1638). (Laggilla brännvinspannor skola hava) en från pannan skild platt hatt, derifrån tvänne i bredd stående, nedåt lutande, raka pipor utgå. SPF 1838, s. 315.
f) metall. övre delen av en drivugn l. en bessemerugn. Rinman 1: 446 (1788). JernkA 1863, s. 195. NF 3: 1449 (1880). — jfr DRIV-HATT.
g) orgelb. metallock som upptill täcker labialpipa av metall, mössa. Hülphers Mus. 308 (1773). Hennerberg (o. Norlind) 1: 96 (1912).
h) om cylindriskt metallbläck som förr fastsattes vid ett ljus o. skyddade ljuslågan för drag; äv. (i sht förr) om rundt, mer l. mindre konformat metallbläck l. rund skiva av glimmer som fastsättes vid ett lampglas o. skyddar föremål ovanför lampan för hetta; äv. om kägelformigt metallbläck som användes för att släcka ljus l. (förr) rovoljelampor o. d. 3 p(a)r tenstakar med hattar. Nordström o. Dahlander ÖrebroSl. 148 (i handl. fr. 1695). DA 1793, nr 236, s. 4. På lampglaset satt en liten hatt. Linder Tid. 34 (1924; i fråga om förh. på 1870-talet). — jfr SLÄCKE-HATT.
i) skjutk. om knallhatt till perkussionseldvapen av äldre typ; huv av koppar för knallhatt. JernkA 1826, 1: 264. Jochnick Handgev. 74 (1854). UB 4: 650 (1873). — jfr KNALL-, KOPPAR-, SLAG-, TÄND-HATT.
j) telegr. o. telef. isolator fastsatt vid telegraf- l. telefonstolpe för att isolera o. uppbära tråden. Nyström Telegr. 60 (1869). VL 1894, nr 250, s. 2. — jfr KABEL-, PORSLINS-, SPÄNN-, TELEGRAF-HATT.
k) (†) om hjässan på djur, i sht fåglar; huva; jfr KALOTT. Retzius Djurr. 116, 135 (1772; i fråga om däggdjur o. fåglar). Hufvudets hatt kullrig med nacktofs är ofvanpå svart och hvitfläckig. VetAH 1797, s. 136 (i fråga om en hackspettart). Marklin Illiger 200 (1818). — jfr MES-HATT.
l) bot. om den övre, utbredda, sporbärande delen av vissa svampar (hattsvampar). Linné Vg. 215 (1747). De högre svamparne bestå .. utaf .. svampvexten, foten, hatten och fruktlagret. Smitt Svamp. 18 (1863). Skårman Forssell 128 (1898). — jfr CHAMPINJON-, SVAMP-HATT.
m) ss. benämning på växter l. bär av växter.
α) (i vissa trakter) i pl., ss. namn på växt av släktet Centaurea Lin.; jfr BÅTSMANS-HATT. Linné Fl. nr 709 (1745; om Centaurea Jacea Lin.). Nyman VäxtNatH 1: 39 (1867; om Centaurea Cyanus Lin.).
β) ss. senare ssgsled i namn på vissa växter med hjälmlik krona, t. ex. MUNK-, STORM-HATT.
γ) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i pl., = HATT-BÄR. SvBot. nr 548 (1818).
4) [jfr motsv. anv. i d. dial.] (†) nätmage; jfr HUVA, KUNGS-HATT, KUNGS-HÄTTA. Spijsen .. nedersläpes .. genom Swalget nedh i Magan .. vthi Söderne (dvs. fåren) först til Morlösan sedhan hatten, så til Wamben. Schroderus Comenius 267 (1639; t.: Feistdarm).
Ssgr (i allm. till 1): A: HATT-AFFÄR. särsk. om bod där hattar försäljas. Björkman (1889).
-ASK. ask för förvaring l. transport av hatt(ar). Geijer Brev 290 (1836).
(jfr 1 d) -AVTAGNING~020. (i skriftspr.) Björkman (1889). Min artiga hattavtagning skvallrade om att jag var utlänning. Lindqvist BakMoln. 61 (1911).
-BAND. (hatt- 1623 osv. hatte- 15821779)
1) till 1: band, fastsatt på en hatt l. fäst vid en hatt l. avsett att pryda en hatt; särsk. på manshattar: band (förr ofta försett med prydnader) som går rundt om kullen omedelbart ovanför brättet; på damhattar ofta (i sht förr) om band avsett att knytas under hakan, hakband. Hatteband opå Båtzmenns hattar. VinkällRSthm 1582. För en stor Mans död .. lägger han sig til ett svart hattband. Kling Spect. X 2 a (1735). (Fröken Sallgrens) svarta hattband af siden hängde ned öfver prestgårdsbänkens höga ryggstöd. Tavaststjerna Inföd. 289 (1887). (Han hade) hittat sin biljett fastsatt under hattbandet. Janson Ön 129 (1908). jfr DIAMANT-, GULD-, PÄRL-, SILVER-HATTBAND m. fl.
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) landt. till 3 a: hattkärve. Arrhenius Jordbr. 2: 28 (1860). Alm(Sthm) 1868, s. 40.
-BOD. (numera mindre br.) hattaffär. Dalin (1852). Lundell (1893).
-BORSTE. (liten, smal) borste för putsning av hattar. Lind (1749).
-BROTT. (†) hattbrätte. Lind (1738). Heinrich (1814).
-BRÄDE. (hatt- 1655. hatte- 1646) (†) om hylla för hattarna (i kyrkan). Murenius AV 138 (1646). Därs. 313 (1655).
-BRÄM. (†) hattbrätte. Möller (1782; under hutkrempe). Nyblom Twain 1: 140 (1873).
-BRÄTTE. KonstNyhMag. 2: 28 (1820).
-BÅRD. (†) hattbrätte. BoupptVäxjö 1835. LoW (1862).
(jfr 3 m γ) -BÄR. (hatt- 18681899. hatte- 18181863) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (bär av) örten Fragaria collina Ehrh., backsmultron, vars frukter omslutas av fodret; jfr HÄTTE-BÄR. SvBot. nr 548 (1818; fr. Västergötl.). LfF 1899, s. 194 (fr. Sk. o. Väster götl.).
(2 b) -CHEF. hist. chef för hattpartiet; ledare av hattarna. Crusenstolpe Mor. 1: 198 (1840).
-DAM. (i folkligt spr., numera föga br.) kvinna som bär hatt. Fina ”hattdamer”, fruar eller systrar till befälet. Melander Läger 64 (1887). Landsm. XIII. 10: 41 (1894; efter ä. berättelse).
-DYNA. (hatt- 1899. hatte- 1675) liten, sammetsklädd dyna för putsning av silkeshatt. BoupptSthm 14/8 1675.
-FABRIK. ÖoL (1852).
-FABRIKÖR.
-FILT. filt som användes vid tillvärkning av hattar. Möller (1782; under hutfilz).
-FJÄDER. (hatt- 1632 osv. hatte- 15631640) fjäder som pryder en hatt. En swartt hatte fieder, smycket med perler och guld på then ene enden. FörtHertJohLösegend. 1563, s. 29. Bersagliererna med spänstig gång och vajande hattfjädrar. Rydberg RomD 138 (1874, 1877).
-FLOR. flor fäst vid en hatt (ofta om sådant som kan dragas ned över ansiktet l. del därav) l. avsett för en hatt. BoupptSthm 14/8 1675. Öfver björkarne vid Berga / som ett hattflor på en herrgårdsfröken / sväfvade en sky. Fröding Guit. 16 (1891).
-FLÄTA, r. l. f. fläta av halm, filtremsor m. m. som användes vid tillvärkning av hattar. Wikström ÅrsbVetA 1827, s. 45.
-FODER. (hatt- 1674 osv. hatte- 16681686)
1) (†) hattfodral. 1. hattfoder af bly. BoupptSthm 1680, s. 117 b (1674). ÖoL (1852).
2) foder i en hatt. Lind (1738; under hutfutter).
-FODRAL. (hatt- 1846 osv. hatte- 1743) fodral för förvaring av (herr)hatt. ÅgerupArk. Bouppt. 1743. SFS 1906, nr 38, s. 33.
-FORM, sbst.1; pl. -er. (hatt- 1749 osv. hatte- 1764) yttre form av en hatt. NJournD 1857, s. 86.
-FORM, sbst.2; pl. -ar. hattm. form l. stomme som användes vid tillvärkning av hattar. Lind (1749; under hutstock).
-FORMIG. Castrén Res. 2: 80 (1845).
-GALLER. (†) hattkarkas. Hattflätor och Hattgaller. VexjöBl. 1836, nr 23, s. 4.
-GALON. (hatt- 1727 osv. hatte- 1720) Officerarnes .. Hatte-Galoner. PH 1: 183 (1720).
-HANDEL. handel med hattar; äv. (mindre br.) konkret: hattaffär. Wikforss 1: 867 (1804). AdrKalSthm 1921, s. 160.
-HANDLARE. PT 1892, nr 88 A, s. 4.
-HYLLA, r. l. f. hylla (i tambur) för hattar. BoupptVäxjö 1899.
-HÄNGARE, r. l. m. krok, pinne o. d. för upphängning av hatt; äv. om träslå l. ställning o. d., försedd med pinnar osv. för detta ändamål. Kläd- och hatthängare. Svensson Vexelund. 3 (1823).
-KANNA. (förr) = -ÖL. Fallén Biogr. 10 (c. 1820; i fråga om gymnasiet i Karlstad).
-KARKAS. karkas som användes vid tillvärkning av hattar. Freja 1881, s. 47.
-KLÄDSEL. abstr. o. konkret; i sht i fråga om damhattar. SthmModej. 1850, s. 8.
-KNAPP, r. l. m. särsk. (förr) om knapp på utsidan av ett hattbrätte varöver en träns träddes, när brättet veks upp; jfr -TRÄNS. Widegren (1788).
-KOFFERT. (hatt- 16691885. hatte- 1669) (förr) koffert som var försedd med ”hattkull” (se d. o. 2) l. var avsedd för förvaring av hattar; jfr -KORG. Een lijten Hattekoffert .. medh skiälskin. BoupptSthm 13/7 1669. I tamburen .. 1 hattkoffert. BoupptVäxjö 1885.
-KORG. (hatt- 1829 osv. hatte- 1668) (mindre br.) korg för förvaring av hattar. BoupptSthm 1674, s. 8 b (1668). RedBlindinstTomteb. 1897—98, s. 12. —
-KORS. (förr) mil. Under pommerska kriget infördes ”hattkors” av järn, vilka placerades i hattkullarna, vid det svenska kavalleriet. De avskaffades på 1790-talet. Alm VapnH 98 (1927).
-KRANS. (hatt- 1774 osv. hatta- 1552. hatte- 1592) (förr) (av dyrbart material förfärdigad) ”krans” omkring en hattkulle. SthmTb. 22/8 1552. En gyllene Hatte Crants af 22 stifter och store och små Perler. Loenbom Upl. 2: 71 (1592).
-KROK. (hatt- 1679 osv. hatte- 16591702)
1) (förr) krok för uppfästande av hattbrättet. En hattekrook af Söllf 2 lodh. BoupptSthm 12/8 1659. Een stoor gulldträns Knap i stället för hattekrocken (på adelsryttarens hatt). HdlÅgerupArk. 1702. Därs. 1703.
2) krok för upphängning av hatt; jfr -HÄNGARE. BoupptVäxjö 1896.
-KULL l. -KULLE. (hatt- 1664 osv. hatte- 16901711)
1) kulle på l. av en hatt. Gropar diupa som en Hattekull. Rålamb 13: 27 (1690). Bucklade hattkullar. Heidenstam End. 120 (1889).
2) (†) förvaringsrum för hattar i locket av en koffert. 1 Coffert medh hattkull och Sielskin. BoupptSthm 7/6 1664.
(jfr 3 a) -KÄRVE. landt. kärve som användes för att bilda ”hatt” vid uppsättning av säd i skylar o. d. Lundequist Landtbr. 238 (1845). LB 2: 99 (1900).
-LAV. bot. laven Bæomyces byssoides (Lin.) Schær., med hattlika, skaftade frukter. Krok o. Almquist Fl. 2: 127 (1907).
(2 b) -LEDARE. hist. jfr -CHEF. IllSvH 5: 220 (1879).
-LIK, adj. Marklin Illiger 69 (1818).
-LIKNANDE, p. adj.
(jfr 1 d) -LYFTNING. (i skriftspr.) jfr -AVTAGNING. SP 1792, nr 293, s. 1.
-LÖS. (hatt- 1833. hatte- 16701739) (mindre br.) utan hatt. BtFinlH 2: 329 (1670). Almqvist VargDr 8 (1833).
-MAGASIN. (finare) hattaffär. NJournD 1855, s. 166.
-MAKARE, se d. o. —
-MAKERI, se HATTMAKARE avledn.
-MAN ~man2, m. l. r. (på Öland) namn på fågeln Larus ridibundus Lin., vars mörkbruna huvud sticker av mot kroppens vita färg, skrattmås. Holmgren Fogl. 965 (1871).
-MES, m. l. r. [namnet syftar trol. på den tofs som bildas av hjässans fjädrar] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) fågeln Parus cristatus Lin., tofsmes. Ericson Fågelkås. 2: 23 (1907).
-MOD. Hattmoderna för året. NJournD 1857, s. 70.
-MONTERING. i sht i fråga om damhattar. NJournD 1855, s. 173.
-MURKLA. svamp av släktet Helvella Lin., i sht arten Helvella infula Schæff., ”biskopsmössa”, äv. kallad brun hattmurkla. Romell Lindblad 102 (1901).
-MÅTT. hattkullens inre vidd; äv.: instrument för uppmätning därav. VaruförtTulltaxa 1: 468 (1912).
(jfr 3 a) -NEK. landt. hattkärve. Crælius TunaL 339 (1774).
-NÅL.
1) (†) nål använd ss. prydnad i damhatt. Freja 1874, s. 114.
2) (i sht förr) nål som stickes gm en damhatt o. den bärandes hår för att fasthålla hatten på huvudet. Vid ett bröllop i Visby inträngde en lång hattnål vid en hastig rörelse från bärarinnans sida i ögat på en 11 års flicka. LdVBl. 1890, nr 132, s. 3.
3) (†) hattmakarnål. Eneberg Karmarsch 2: 671 (1862).
-NÅLS-SKYDD. (i sht förr) till -NÅL 2: hattnålsskyddare. NDA 1913, nr 26, s. 1.
-NÅLS-SKYDDARE, r. l. m. (i sht förr) till -NÅL 2: doppskoliknande inrättning som fastsättes på den spetsiga ändan av en hattnål, när denna användes, för att förhindra att andra personer bliva stuckna av nålen. NDA 1913, nr 26, s. 1.
-ORM. [jfr port. cobra de capello] namn på glasögonormen på grund av att den bakifrån ser ut att bära en rund hatt, när den i retat l. uppskrämt tillstånd håller framkroppen lodrätt upprest, under det att halspartiet är starkt utvidgat. NF 5: 1281 (1882). Ossian-Nilsson Tigerh. 20 (1908).
(2 b) -PARTI(ET). hist. (Erik Benzelius) var all sin tid emot det Engelska och Ryska systemet, då däremot det Franska och som nu benämnes hattpartiet, alltid utgjort hans conjunctur. HSH 7: 218 (c. 1750). Hattpartiet är den första stora partibildningen i Sverige. Stavenow Frihetst. 45 (1898).
-PLYM. jfr -FJÄDER. DA 1808, nr 63, s. 4.
(2 b) -POLITIK. hist. hattpartiets politik. IllSvH 5: 169 (1878).
-PULL. [jfr sv. dial. (Sk., Bl.) hattapull, d. hattepuld] (†) hattkulle. Möller (1745, 1755; under ).
-PÄNNINGAR, pl. (hatt- 1678 osv. hatte- 1731) (förr) kam. avgift som erlades av rote l. rusthåll för anskaffande av hatt åt indelt soldat. RARP 12: 348 (1678). 2RARP 6: 495 (1731).
(2 b) -REGERING. hist. Odhner i 3SAH 6: 57 (1891).
-REM. hattband som utgöres av en rem. Hatt-Rem med messingz Spenne. HdlÅgerupArk. 1702.
-RING. (†) spänne (agraff) på en hatt. Möller (1807). BL 1: 288 (1835).
-ROS. (†) hattrosett. Möller (1782; under hutschleufe). Dens. (1790, 1807).
-ROSETT. rosett av band o. d. som pryder en hatt. NJournD 1860, s. 54.
(2 b) -RÅD. hist.
1) till hattpartiet hörande rådsherre. IllSvH 5: 120 (1878).
2) råd(skammare) där hattarna ägde majoritet; vanl. i sg. best. Odhner G3 1: 13 (1885).
(3 a) -RÖK. (i vissa trakter) landt. sädesskyl försedd med ”hatt”, hattskyl. VetAH 1754, s. 118.
(3 a) -RÖKA. [avledn. till -RÖK] (i vissa trakter) landt. uppsätta säden i hattskylar. Det sätt at hatt-röka, som å några andra orter är öfligt. VetAH 1754, s. 118.
-SKROLLA. (vard.) föraktfull benämning på illa medfaren l. tillbucklad hatt. (Professorn) hade på sig en gammal dålig hattskrålla, som börjat bli grön. Fröding ESkr. 2: 150 (1893). En gammal gumma med en blomsterprydd hattskrålla. Vallentin London 434 (1912).
(3) -SKRUV. tekn. om skruv med stort huvud. Tholander Ordl. (c. 1870). TT 1900, Allm. s. 41 (i fråga om utländska förh. beträffande fästande av järnvägsskenor).
-SKRÄLLE. (vard.) = -SKROLLA. Några gamla vederstyggliga kvinnotyper, med trasiga hattskrällen på de grå hårtestarna. Vallentin London 143 (1912).
-SKYGGE. (numera mindre br.) hattbrätte. Lannér StrArb. 108 (1788). Östergren (1926; anfört ss. mindre vanl.).
(3 a) -SKYL. landt. sädesskyl försedd med ”hatt”. Möller (1790). Hattskylar bestå af 8—12, men vanligen 9, kärfvar sammanbundna med ett toppband och täckta af en hatt. LB 2: 99 (1900).
(3 a) -SKYLNING. landt. skylning medelst hattskylar. LAHT 1913, s. 399.
-SKYVE. (†) hattbrätte. Sahlstedt (1773). Berndtson (1880).
-SKÄRM. (†) hattbrätte. KonstNyhMag. 1: 8 (1818). Bremer FamH 2: 252 (1831).
-SNODD. vid manshatt fastgjord snodd som ligger upplagd omkring hattbandet o. som man vid behov kan taga ned o. därmed fästa hatten (så att den icke blåser bort). Dalin (1852).
-SNOR, r. l. f. (†) hattsnodd. Möller (1745, 1755; under cordon).
-SNÖRE. (numera bl. tillf.) hattsnodd; förr äv. om snöre användt för hattens prydande o. d. Serenius (1734; under hat). WoJ (1891).
-SPÄNNE. (hatt- 1673 osv. hatte- 16711694) spänne l. agraff som användes till prydnad på en hatt (urspr. för att hopspänna hattbandet). BoupptSthm 11/7 1671. SFS 1912, s. 879.
(3 e) -STAKE. (†) städ för tillvärkning av hattar till brännvinspannor. BoupptVäxjö 1734. VRP 12/5 1735.
-STOCK. hattm. hattform (se -FORM, sbst.2) av trä. Rudbeckius MemQvot. 77 a (1633).
-STOFFERARE. (hatt- 1635 osv. hatte- 1636 (: hattestopherare Embete)1685 (: Hatte Stofferare boodhen)) [jfr d. hatstafferer, mnt. hōtstofferer, t. hutstaffierer] (i fråga om ä. förh.) urspr.: person som monterade o. gjorde i ordning de från hattmakaren kommande hattarna; handlande som sålde hattar o. mössor, till hattmontering o. d. hörande artiklar, modevaror m. m.; handlande som förde galanterivaror o. herrartiklar. SthmStadsord. 1: 39 (1635). Nu känner jag till punkt och pricka / De blomster, hattstofferarn sälja plär, / Af papper, siden eller gazer. CFDahlgren 2: 58 (1829). SDS 1907, nr 122, s. 3 (i fråga om förh. c. 1850).
-STOFFERAR(E)-BOD. (i fråga om ä. förh.) BoupptSthm 1/7 1685. Framför ett bord satt min mor, träget arbetande på mössor eller kasketter, dem hon sydde för hattstofferarbodarna. Blanche Bild. 3: 18 (1864).
-STOFFERAR(E)-ÄMBETE~020, äv. ~200. (i fråga om ä. förh.) hattstofferarnas skrå; förr äv. om hattstofferarnas yrke. (Han) kan och hattestopherare Embete och kunde sig dher med fööda och vp hålla. VRP 1636, s. 635. MeddNordM 1901, s. 268.
-STOFFERI. [jfr -STOFFERARE] (†) hattstofferarnas yrke. SthmStadsord. 1: 84 (1641).
-STOL. hattm. faktmaskin (av äldre typ), faktstol. DA 1824, nr 84, s. 9.
-STOMME.
1) stomme för damhatt, avsedd att överklädas o. monteras. Knorring Skizz. II. 2: 85 (1845). Hattstommar af väf, med eller utan styfning. BtRiksdP 1892, Saml. 1. I. 2: nr 9, s. 19.
2) hattm. hattform (se -FORM, sbst.2), hattstock. Af filtstyckena formas hatten på hattstommen. Berlin Lrb. 142 (1852).
-STUMP. [efter t. hutstumpen] hattm. om halvfärdig, opressad hatt, hattämne. KatalIndUtstSthm 1897, s. 105. Patent, nr 66391, s. 1 (1928).
-STÄLL. fristående ställning för upphängning av hattar o. ytterkläder. Rydelius Bennett Tu 366 (1923).
-STÄLLARE, r. l. m. (†) hattställning (se d. o. 1); anträffat bl. i bildl. anv., ironiskt om huvud. CLivijn (1803) hos Hjärne DagDrabbn. 52. Livijn 1: 360 (1824).
-STÄLLNING.
1) ställning för skyltning med hattar i butiker o. d.
2) (föga br.) hattställ. Almqvist DrJ 58 (1834).
(3 l) -SVAMP(AR). bot. benämning på svampar av ordningen Hymenomycetes Fr., som utmärka sig därigm att sporerna vanl. bildas på undersidan av en hattformig fruktkropp; äv. allmännare: med ”hatt” försedd svamp; stundom i inskränktare anv. ss. benämning på skiv-, pip- o. taggsvampar med uteslutande av hud-, gren- o. fingersvampar. Hattsvamparne (voro) i äldre tider vårdslösade eller misskände. EFries i VetAH 1816, s. 129. Hartman Svamp. 18 (1874). Krok o. Almquist Fl. 2: 318 (1907).
-SÖMMERSKA. kvinna som yrkesmässigt tillvärkar o. monterar (enklare) damhattar. NJournD 1855, s. 125.
-TO l. -TOV. (hatt- 17411852. hatte- c. 1747) (†) hattfilt. Serenius (1741). Dalin (1852).
-TRÄNS. (förr) träns på en hatt; särsk. om den ögla som träddes över hattknappen, då hattbrättet veks upp. Widegren (1788).
(2 b) -VÄLDE(T). hist. hattarnas välde. Efter hattväldets slut. Odhner G3 1: 474 (1885).
-ÄMNE. (i fackspr.) ämne till en hatt. Pasch ÅrsbVetA 1828, s. 40. Formning och pressning af hatt- och mössämnen. BtRiksdP 1890, Saml. 1. I. 2: nr 23, s. 4.
-ÖL. (förr) kalas varigm man firade avslutningen av de yngre gymnasisternas prövoår o. deras upptagande i de äldre gymnasisternas krets, i o. med vilket de erhöllo vissa rättigheter i fråga om bärande av hatt; jfr -KANNA o. BASÖL, SPELÖL. Wid något baas- hatt- eller spehlöhl. VDP 1708, s. 822. Arcadius VexjöL 70 (1889).
B (†): HATTA-KRANS, se A.
-MAKARE, se HATTMAKARE.
C (†): HATTE-BAND, se A.
-BREDD. hattbrätte. AOxenstierna 1: 110 (1627).
-BRÄDE, -BÄR, -DYNA, -FJÄDER, -FODER, -FODRAL, -FORM, -GALON, -KOFFERT, -KORG, -KRANS, -KROK, -KULL, -LÖS, se A.
-MAKARE, se HATTMAKARE.
-PÄNNINGAR, -SPÄNNE, -STOFFERARE, -TO(V), se A.
(3) -VIN. vin i flaska försedd med kapsyl? Topelius Vint. II. 1: 40 (1850, 1881). Jag hade efter middagen druckit en bål äkta franskt hattevin med några vänner hos Maja Lisa vid Riddarhustorget. Björlin Ford. 1: 131 (1895).
Avledn.: HATTA, v. till 3: förse med ”hatt” l. huv; numera bl. landt. till 3 a. Under träna, dem de (dvs. lapparna) om wintern hatta med en hwijt hatt. Rudbeck Atl. 1: 432 (1679; i fråga om lappkåta). Hallman Blacksta 31 (1748). HushBibl. 1755, s. 165. Hattade trindskylar. LAHT 1903, s. 369. jfr AVHATTA.
HATTAD, p. adj. (†) bot. till 3 l: försedd med hatt. Et slags hattad svamp. Serenius Iiii 2 b (1757).

 

Spalt H 522 band 11, 1930

Webbansvarig