| Publicerad 1926 | Lämna synpunkter |
FÄGNA fäŋ3na2, ngn gg vid läsning fä3gna2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE (i bet. 5, 6), -ING (i bet. 5, 6).
1) (numera i sht i vitter stil l. mera pretiöst spr.) göra (ngn) glad, bereda (ngn) glädje, glädja, fröjda; roa; äv. med avseende på ngns sinnen (öga l. öra l. dyl.). TobCom. C 3 a (1550). De mångfaldiga Örter, .. som pryda jorden och fägna våra sinnen. Linné MusReg. V (1754). Jag hoppas at ock Bror, då ledighet är, fägnar mig med bref. Porthan BrefCalonius 16 (1793). Han var oändeligen fägnad af att språka med mig. Almqvist TreFr. 3: 89 (1843). Det fägnar oss att höra, att han .. särskildt gladde sig åt att få se svenska adepter bland sina lärjungar. Paulson Minnestal 33 (1895, 1899). — särsk.
b) opers. Det fägnar mig när jag ser och hörer folket .. önska hvarannan gott. Dalin Arg. 1: nr 4, s. 3 (1733). Fägnar mig, min fru, fägnar mig oändligt, om jag kan vara till tjenst. Carlén Repr. 23 (1839). Det skall fägna mig att få göra er närmare bekantskap. Hagberg Shaksp. 1: 44 (1847).
c) i p. pr. i adjektivisk anv.: glädjande; jfr FÄGNESAM. Bergeström IndBref 384 (1770). Ett .. fägnande meddelande. AntT 1: 183 (1864). — jfr ÖGON-FÄGNANDE.
2) (numera bl. i vitter stil l. mera pretiöst spr.) refl. l. ss. deponens: glädja l. fröjda sig, glädjas, fröjdas; särsk. i förb. med prep. över l. åt, i sht förr äv. av l. med l. vid.
a) refl. Diefwulen .. fägnar sigh öfwer Gudz Tienares Fall. Schroderus Os. 1: 799 (1635). Under hela belägringstijden hade man sig af ganska lijten natteroo och sömbn att fägna. KKD 1: 271 (1709). En Trogen, men oförsökt Siäl fägnar sig gärna med then inbillning, at (osv.). Bælter Chr. 19 (1743, 1748). Erke-Biskopen fägnade sig, at se Konungens hemliga missnöje. Celsius G1 1: 277 (1746). Schlyter .. hade alltid att fägna sig åt en talrik åhörarekrets. Wisén i 3SAH 4: 181 (1889). — särsk.
β) (†) övergående i bet.: njuta. Sedan Agne landstigit vid Stocksund, .. tänkte han, at fägna sig af sin Seger. Dalin Hist. 1: 358 (1747). Då man fägnat sig vid eldbrasan, fryser man ett par steg derifrån. Thorild 4: 198 (1795).
b) ss. deponens. LykkoPris A 3 a (1689). Tvärtom skulle du, för Guds kärleks skuld, fägnas åt motgången. Liljestråle Kempis 218 (1798). Wulff Petrarcab. 47 (1905). — särsk. (†) i förb. med prep. vid. LejonkDr. 76 (1689). Envallsson Slått. 41 (1787).
3) (†) vara glad över (ngt l. ngn); uttrycka sin glädje över (ngt l. ngn); fira; äv.: hylla, ära; äv.: lyckönska. Wij skola feghna henne (dvs. Maria, Jesus’ moder) och glädhias medh henne, ath gudh hafwer henne såå erligha scapat, bewarat j frå syndenne (osv.). OPetri MenFall I 8 b (1526). Iagh fägnar then som illa gör. Fosz 156 (1621; nt.: fröwe ick my der sunder schar). Linc. (1640; under congratulor). Ingen fägnar sin deel. Grubb 26 (1665). Suggan fägnar drafwet. Dens. 771. Ach wäl ock trefalt wäl! dän ägde Svadæ tunga! / och Maros söta Skald att fägna dänna dag! LejonkDr. 3 (1689). — särsk. [jfr motsv. anv. i isl.] med fest l. gästabud högtidlighålla (inträdet av en årstid l. dyl.). Blotemånan och Slachtemånan, då offrades till at fägna Hösten eller Winteren. Rudbeck Atl. 2: 632 (1689). Strinnholm Hist. 2: 591 (1836).
4) (†) mottaga (ngn l. ngt) med glädje (l. jubel); med försvagad bet.: mottaga med välvilja; välkomna; mottaga; äv.: hälsa på (ngn inträdande l. ankommande), hälsa. Philistea fäghnar migh. Psalt. 60: 10 (Bib. 1541; Luther: jauchzet zu mir). Holof. 34 (c. 1580). (De) stodho vppå bådhe sijdhor om Elfwen til at vndfåå och fängna Borgmästaren. Schroderus Liv. 906 (1626). Gudh .. förhielpe, att vij snart medh godh hellssa och vällmågo måge få sij och fägna hvar annan. OxBr. 3: 462 (1633). Säve Yngl. 10 (1854). — särsk.
a) med adverbiell bestämning som angiver det sätt på vilket ngn (l. ngt) mottages; särsk. [jfr motsv. uttr. i fsv. o. isl.] i uttr. fägna väl l. illa, mottaga på ett vänligt resp. ovänligt sätt; i sht passivt: bliva väl resp. illa mottagen. Foor han vpp til himbla j ghen och wart wäl fäghnat aff fadheren. OPetri MenFall E 3 a (1526). (Hertig Karl påstods hava) illa och otillbörligen fägnat K. M:tz Sändebudh. Stiernman Riksd. 462 (1598). Rect. Mag. medh 6 professorer (uppvaktade) ambassaden, som medh stoor höflighet fegnade dem. Rudbeck Bref 372 (1699). Lönnberg Sigtr. 43 (1892).
b) i överförd anv. Någre fåå fattighe fiskiare, Publicaner och andra sådana arma menniskior, hwilke ther widh gladdes och feghnade thetta bodhskapet. LPetri 2Post. 144 a (1555). Gudh ähr mitt witne medh hwadh frögd iagh detta Konghlighe högha förtroende fegnatt hafwer. MGDelaGardie (1675) i HSH 7: 161. Swedberg Dödst. a 7 a (1711).
5) om djur, i sht hund: gm yttre tecken (t. ex. viftande med svansen, visst slags läte l. dyl.) uttrycka sin glädje, när (ngn) kommer, l. sin tillgivenhet för (ngn), vänslas med (ngn); ngn gg om annan levande varelse. En lithen Hund .. kom och fäghnadhe sin Herra, och språng honom vp j skiöthet. Balck Es. 112 (1603). IErici Colerus 1: 393 (c. 1645). Musti småskälde och fägnade med yfvig svans gamla Matti, som just nu steg ut på trappan. Ahrenberg Hih. 160 (1889).
6) (numera i sht bygdemålsfärgat) undfägna l. förpläga (ngn med mat o. dryck), traktera. (De) togho härberghe och blefvo väl fägnadhe. Bureus Suml. 62 (c. 1600). (Mannen) bleff .. vtaff henne medh Dryck fägnat och tracterat. Schroderus Os. 2: 32 (1635). Hvad skall vi få at fägna så rart främmande med? Cederborgh UvT 1: 103 (1809). Lagerlöf Mårb. 301 (1922). — jfr OM-, UND-, VÄL-FÄGNA. — särsk.
a) i ordspr. Den, som vill fägna gästen bör äfven fägna hästen. Granlund Ordspr. (c. 1880). Bjudet är fägnadt. Därs.
b) ss. vbalsbst. fägning i konkretare anv. Ekeblad Bref 2: 36 (1657). Sedan vilja han och ”kära mor” bjuda någon fängning, annars är det ej riktigt bra. NSandblad i GbgVBl. 1889, nr 8, s. 1.
c) (föga br.) i överförd anv.: undfägna, traktera; förnöja. Uttolkarens Sedvänja var, at fägna sina Gäster öfver Måhltiden med Musik. Lagerström Bunyan 2: 55 (1727). Den lysande församlingen, van att fägnas med glänsande vältalighet. Beckman Amer. 2: 46 (1883).
7) (†) göra (ngt) tilltalande; smycka. Blomstren, som nu förnämligast fägnade Ängarna, voro Parnassia (osv.). Linné Gothl. 253 (1745). ANEdelcrantz (c. 1780) hos Thorild 1: 89.
Spalt F 2038 band 9, 1926