Publicerad 1991   Lämna synpunkter
STOLPE stol3pe2, förr äv. STULPE, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (i ä. språkprov möjl. äv. att hänföra till sg. stolpa, OPetri Tb. 138 (1526) osv.) ((†) -er, möjl. äv. att hänföra till sg. stolpa, G1R 26: 373 (1556), VGR 1671, s. 41 (: dörestolper)); förr äv. STOLPA, r. l. m. l. f.; pl. -or (ArkliR 1562, avd. 18 (: Järnn stolpor), Rosensten Skog. 5 (1737)) l. -ar? l. -er? (se ovan).
Ordformer
(stolpa (-å-) 15361737. stolpar, pl. 1526 osv. stolpe (-å-) 1588 osv. stolper, pl. 15561671. stulpe 1583, 1590)
Etymologi
[fsv. stolpe, stulpe; jfr fd., dan. o. nor. stolpe, fvn. stolpi, mnl. stolpe, meng. stolpe, stulpe (eng. dial. stoop), ry. stolb, kyrkslav. stlŭba, trappa, lett. stulbs, skenben, vad, stövelskaft, lit. stulbas; i avljudsförh. till STJÄLPA o. sannol. till roten i STALL, sbst.2 — Jfr STOLP, STOLPA, v.1—3]
1) jämförelsevis lång o. grov, ofta tillhuggen trästock l. stång, anbragt l. avsedd att anbringas i vertikal ställning, i sht ss. bärande l. stödjande del i byggnadskonstruktion; äv. om snarlikt föremål (stundom med annan funktion), dels av klenare dimension, dels av annat material än trä; jfr BJÄLKE, sbst.1 1, PELARE 1, POST, sbst.5 1, STÖTTA, sbst. OPetri Tb. 138 (1526). (Till husets delar höra:) Förtaak och Taakbärur, karnap, och the på stolpar vpsatte lechten. Schroderus Comenius 546 (1639). Som husen fasta stå när starcka stolpar bära, / Så (osv.). Spegel ÖPar. 60 (1705). (Boskaps-)Båsen äro skillda genom stolpar eller ståndare, af hvilka någre utgöra stöd för bärbjelkarne. LAA 1813, s. 316. Lodrätta bjelkar kallas Stolpar eller Ståndare, då de hafva att bära en ofvanpå hvilande last. Stål Byggn. 1: 285 (1834). Han .. gick ut i svalgången, .. lutade pannan mot en af .. bröstvärnets stolpar och bad. Rydberg Vap. 10 (1891). Träskman Fjäd. 17 (1948). — jfr AXEL-, BAK-, BALK-, BALUSTRAD-, BOKVERKS-, FACKVERKS-, GRUV-, HJÄRT-, HÄNG-, HÖGSÄTES-, HÖRN-, JÄRN-, KLO-, KRAN-, LUCK-, RAM-, RESNINGS-, RÖR-, SIDO-, SILVER-, SIMSONS-, SKYDDS-, STEN-, TELEFON-STOLPE m. fl. — särsk.
a) i korsvirke: var o. en av de stockar l. bjälkar som är anbragta l. avsedda att anbringas vertikalt på fotträ för att utgöra stöd för överliggare; äv. i skiftesverk (se d. o. 3), om vertikal stock l. bjälke i ramverk. Husen woro .. öfwer alt bygde med kors-werke .. De ståckar, som stodo perpendiculaira på fot-trädet och uppehöllo öfwer-trädet, kallades stålpar. Linné Sk. 118 (1751). Ladugårds-husen (på norra Öland) sättjas (i motsats till mangårdshusen) i Stolpar, af ganska smått gran- eller Furu-Timmer. Åhstrand Öl. 130 (1768).
b) byggn. ss. handelsvara (av viss, bestämd kvalitet l. dimension); särsk. om rundvirke till stolpar (i bet. e). Huadh eckie wirkie, di haffua sollt Biörnn P(er)ss(o)n, ähr huggitt .. på Norigz lannd och ter kiöppt: stålper: Siffuurdh Olss(o)n .. 2 1/2 tyltt (osv.). TbLödöse 203 (1590). Stolpar af Ek, 5 à 6 alnar långa. PH 6: 4393 (1756). För vissa värdefulla specialsortiment av gagnvirke, såsom pålar, stolpar, sparrar och slipers, bör särskild utredning (för beräkning av prisstegring) i varje fall göras. SFS 1941, s. 1318. Stolpe .. (dvs.) virke av ofta grov dimension och god kvalitet, i vilket trädets rotända ingår; används bl. a. för att bära upp elledning, (kraft)ledningsstolpe eller teleledning, telefonstolpe. TNCPubl. 43: 358 (1969). — jfr GRUV-STOLPE.
c) om var o. en av de på ömse sidor om dörr, grind o. d. befintliga, stödjande stolparna o. d.; i sht i ssgn GRIND-STOLPE; i sht förr äv. allmännare, till dörr o. d.: post (se POST, sbst.5 1 a). Mina dörs stolpar. SalOrdspr. 8: 34 (öv. 1536; Bib. 1703: min dörträ; Bib. 1917: dörrposterna). Genom .. stora gallergrindar mellan stolparna med släktens stolta örnar fingo Roms invånare tillåtelse att komma in och lustvandra (i Villa Borgheses park). Lagergren Minn. 7: 42 (1928). — jfr GRIND-, LED-, PORT-STOLPE.
d) på stående möbel o. d. (i sht säng l. stol), om var o. en av de i varje hörn befintliga benen (o. deras ovanför sängens l. stolens ligg-, resp. sittplan uppskjutande övre delar); äv. allmännare, på möbel l. husgeråd l. vagn, om ståndarliknande anordning, ofta med mer l. mindre utpräglat dekorativ funktion. 1 Furu bordh medh Swarfwade stolper. BoupptSthm 1668, s. 17 (1667). Rÿgglänstohlar med swarfwade och Anstrukna stolpar. HusgKamRSthm 1730—32, s. 481. Spegel .. med snidade stolpar och överstycke. KatalÅhlénHolm 37: 179 (1916). En jättestor paradsäng med stolpar och änglar bjöds ut (på auktionen). Martinson BakSvenskv. 168 (1944). — jfr BAK-, HÖRN-, MÄSSINGS-, ROTTING-, RYGG-, SLÄD-, SÄNG-STOLPE. — särsk. (†) om armstöd på tronstol. Hoffuudhet aff stolen war rundt baak til, och woro stolpar på bådha sidhor widh sätet. 1Kon. 10: 19 (Bib. 1541; Bib. 1917: armstöd).
e) om stolpe vertikalt anbragt i l. på marken för speciellt ändamål (o. ofta stående för sig själv). På hvardera sidan om (fågel-)snaran nedsättas så kallade stolpar, hvartill fingertjocka grankäppar af en fots längd användas. Hahr HbJäg. 202 (1865). Stolpar med lyktor, med anordningar för fasadbelysning, med ledningar för spårvägen, stolpar som markera spårvägs- och busshållplatser (osv.). SvD(A) 15/2 1935, s. 3. — jfr BÄR-, FÖRANKRINGS-, GASLYKT-, GRÄNS-, HÄSSJE-, INKOPPLINGS-, KABEL-, KRAFTLEDNINGS-, LEDNINGS-, LYKT-, MÅL-, PAR-, PARKERINGS-, PINN-, PROV-, REFUG-, SEMAFOR-, SERVIS-STOLPE m. fl. — särsk.
α) vid vägkant o. d. anbragt stolpe utmärkande visst avstånd l. viss judiciell l. administrativ gräns. Wid hwarje hel mihl å landswäg rätte Häradet up stolpar, eller stora stenar, och mindre wid hwarje half och fierdedels mihl, ther å mihletalet utmärkt är. BB 25: 3 (Lag 1734). Alla vägar .. äro uppmätta .. i km; stolpar utmärka hvarje kilometers afstånd äfvensom läne-, härads- och sockengränserna. AtlFinl. 27: 11 (1899). jfr FJÄRDEDELS-, FJÄRDINGS-, GRÄNS-, KILOMETER-, MIL-, VERST-STOLPE.
β) i fråga om bollspel, om var o. en av de två (främre) sidostolparna hörande till målbur. IdrB 1: 82 (1913). Ena gången gick skottet i stolpen. DN(A) 5/12 1964, s. 17. jfr MÅL-STOLPE. särsk. sport. i uttr. ha stolpe ut, prestera stolpskott. PiteåT 20/2 1986, s. 12.
2) i utvidgad l. överförd anv. av 1: föremål l. anordning o. dyl. l. del därav som (till utseende l. funktion) liknar l. erinrar om stolpe (i bet. 1). Och haffve vij .. efftherlatidt honum att bekomme igen aff för:ne Madz Holst .. enn krantz medh tije förgyltte stolper. G1R 26: 373 (1556). Knopparna (på en fästnål från vendeltiden) böra jämföras med stolparna på sena djurhuvudformade fibulor. AntT XXII. 4: 79 (1919). — jfr RIKT-, SADEL-, SIDO-, SILVER-STOLPE. — särsk.
a) (i fackspr.) om låsstolpe. Stommen (till låset) består av följande delar, nemligen låsblecket .., stolpen .. eller den sidoväggen genom hvilken kolfven går fram ur låset; omsvepen (osv.). Almroth Karmarsch 622 (1839). Dubbelfallås med cylinder och vred .. Stolpe, slutbleck, fallar, roddare, cylinder och vred av glansförnicklad mässing. SvByggkatal. 1955, s. 630.
b) (i fackspr.) på räl: mellandel mellan rälsfot o. rälshuvud. JernkA 1863, s. 270. Ett .. sätt att tillgodogöra rälsändar af bessemerstål var, att i ett valsverk skära dem efter längden i trenne delar, nämligen hufvudet, stolpen och foten. Därs. 1869, s. 26.
c) i länk (se d. o. 1): bult l. tvärstag avdelande länken i två lika stora delar. JernkA 1821, s. 92. Stolpe, (dvs.) mittelbulten i en kättingslänk. Stenfelt (1920). — jfr KÄTTINGS-, MELLAN-STOLPE.
d) (numera föga br.) kort stycke tross l. tåg som i båda ändarna (gm splitsning l. surrning) rides tillsamman med bukt (se d. o. 3) så att ridningen o. bukten gemensamt bildar en öppning (ett ”öga”). Sist sammanridas alla Kjättingens parter under stångfoten uti en stolpe. Pihlström SkeppAflöpn. 1: 310 (1796). Öga i bukten af tågverke bildas medelst stolpe .., eller kapa och splitsa. UFlott. 2: 57 (1881).
e) i fråga om sömnad o. d.
α) på klädesplagg påsytt avlångt stycke tyg o. d. avsett att täcka l. stärka underlaget; numera bl. skrädd.: längs öppningen på iskuren ficka med mer l. mindre lodrät, stundom äv. vågrät, öppning påsydd klaff (oftast c. 3—6 cm bred), vanligen i samma tyg som plagget, fickstolpe, fickklaff. Weste FörslSAOB (c. 1817). (Byxficka) Med stolpe .. För denna art av ficka bildas överkanten av en stolpe eller list för ficköppningen. Fröberg Skrädd. 88 (1941).
β) [delvis sannol. elliptiskt för STOLP-MASKA] i fråga om virkning: stolpmaska. SthmModeJ 1848, s. 60. (Virkning.) En stolpe (göres) genom att slingra tråden omkring virknålen ett eller två hvarf samt derefter utdraga den genom uppläggningsmaskan, slingorna och maskan på nålen. Hubendick FlickLek. 269 (1879).
γ) fisk. i fiskegarn: sida i maska, maskstolpe. LAHT 1887, s. 165. De enkla (fiske-)näten, här kallade slätnät, snärja fisken i allmänhet därigenom, att maskornas stolpar haka upp sig bakom fiskens gällock eller fenor. Kulturen 1949, s. 96; jfr LandsmFrågel. 37: 34 (1935). — jfr MASK-STOLPE.
f) mil. jämförelsevis smalt, rektangulärt märke utgörande l. ingående i gradbeteckning för underbefäl inom armén, flyget o. kustartilleriet att bäras på axelklaff. IllSvOrdb. (1955). De tre stolparna betyder att han är furir. SvHandordb. (1966).
g) i trekluven vapensköld: mittfält (omfattande en tredjedel av sköldens yta); numera bl. (herald.) om sådant mittfält som gm sin färg avtecknar sig mot de omgivande, sinsemellan likfärgade fälten. Klyfwes .. (skölden) med twå sådane (parallella) skuror uti tre delar, kallas den mellersta Stolpe .. och har gierna sin egen färg skild ifrån Skölden, dock icke nödwändigt. Uggla Herald. 53 (1746). Dahlby SvHeraldUppslB 29 (1964).
3) i jämförelse l. i mer l. mindre bildl. anv. av 1, om ngt (äv. ngn) som uppfattas l. tänkes ss. stolpe (i bet. 1); i sht förr (se dock b) äv. om ngt som uppfattas l. tänkes ss. en stödjande anordning l. företeelse l. som utgör ett stöd. Syr. 26: 18 (öv. 1536; Apokr. 1921: pelare). Alt (lämpas) derhän, att Kongl. Maij:tt blifwer medh the stolpar och medell understödder, som tiena och förslå till fäderneslandetz egit tarff, förswar och oprätthållande. RARP 7: 203 (1660). Redan hade öar bildats, / Klippor uti hafvet uppstått, / Resta voro luftens stolpar, / Jord och marker frambesvurna, / .. Men ännu ej föddes Wäinö, / Den evärdelige sångarn. Collan Kalev. 1: 10 (1864). Landet där borta kunde vi inte skönja, men väl fyrtornet Bocca Fiumara, som likt en skyhög stolpe reste sig över horisonten. Mörne Vinga 254 (1935). — jfr GRUND-STOLPE. — särsk.
a) (†) bildl., om person (i sht i förh. till annan person): framstående (o. redbar l. trofast) människa o. medborgare (som utgör l. kan utgöra ett stöd för den andra personen, ”stöttepelare”). Then ena hustru haffuer hans gotz förkoffwrar sich, och han haffuer en troghen hielp, och en stolpa som honom styrkia kan. Syr. 36 (”37”): 26 (öv. 1536; Apokr. 1921: fast stöd). Hr Springer .. är äldsta Stolpen i Kyrkorådet. Björnståhl Resa 2: 220 (1776). I hvarje (kör)-stämma är en och annan stolpe, en sådan der notsäker baddare. Ödman StudM 73 (1891). — jfr RIKS-STOLPE.
b) (fullt br.) ss. stöd för minnet avsedd, i sht i koncept l. dyl. antecknad hållpunkt l. huvudpunkt i framställning, i sht i föredrag l. annat muntligt anförande, minnesstöd; företrädesvis i pl. Björnståhl Resa 1: 373 (1772). Där hade han .. suttit vid herrummets skrivbord och kastat ned några stolpar till ett anförande han skulle hålla i början av nästa vecka, och (osv.). Gustaf-Janson LastHäxa 172 (1969).
c) (numera bl. vard., skämts.) i pl., om en människas båda mer l. mindre kraftiga (o. jämntjocka) ben, ”påkar”. Han har ett par stolpar till ben. Weste FörslSAOB (c. 1817); jfr i jämförelse: De stadiga benen (var) som svarvade stolpar under kjolen. Hellström Storm 89 (1935).
d) (numera mindre br., vard.) krona (se d. o. 5 d); i pl. i uttr. ha stolpar, äv. liktydigt med: pengar. Kolingen: Tror herrn, att jag skulle slå till å gifta mej, om ja ägde så mycke som 10 stolpar. Strix 1899, nr 16, s. 4. De va bara båg. Han hade inga stolpar. SvD(B) 1927, nr 180, s. 4. Engström Nak. 295 (1934).
Ssgr (i allm. till 1): A: (1 e) STOLP-AFFISCHERA. jfr -affischering. SvD(A) 26/6 1938, s. 9.
(1 e) -AFFISCHERING. affischering (se affischera 1) på stolpar; jfr -reklam. SvD(A) 26/6 1938, s. 9.
-BOD. (stolp- 1678 osv. stolpa- 1681. stolpe- 16061914) (i sht förr) etnogr. stolpbyggnad avsedd ss. förråds- l. visthusbod; jfr bod, sbst.1 2, bur, sbst.1 1, njalla, stabbur, -härbärge, -visthus. InventHuseby 10/3 1606. PH 4: 2906 (1749).
-BUR. (stolp- 1912. stolpa- 1852) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) jfr bur, sbst.1 1, o. -bod. Holmberg Nordb. 210 (1852). Norlind AllmogL 150 (1912).
-BYGGNAD. (till skydd mot fukt, rovdjur o. ohyra) på stolpe l. (vanligtvis) stolpar (i norra Sv.) uppförd byggnad; jfr -bod, -hus, -lada, -skjul. Fatab. 1927, s. 133.
(2, 3) -DIAGRAM. (i fackspr.) diagram (se d. o. 1 c) vari jämförelsen mellan storheterna sker medelst stolpar; jfr stapel-diagram. Gamma BeskrStatist. 6 (1972).
(1 d) -FAST, adj. särsk. (numera bl. tillf.) om säng: gm sina stolpar fast o. stadig. Han .. / .. sofwer vthan Sorg / Vthi en stolp-fast Säng ey i en botn-lös Korg. Lucidor (SVS) 109 (1669).
(2 e α) -FICKA. skrädd. iskuren (ytter)ficka med vanligtvis mer l. mindre vertikal o. c. 19—20 cm bred öppning försedd med stolpe. MärthaskolHb. 25 (1941). Björkman Skräddarlex. 77 (1988).
(1 d) -FODER. (stolp- 16601945. stolpe- 16501655) särsk. (förr) för sängstolpar avsett foder (se foder, sbst.2 3). HusgKamRSthm 1650—55, s. 236. Karlson StåtVard. 56 (1945).
-FORMIG. jfr -formig a. Nilsson Ur. 2: 134 (1864).
(1 e) -GALGE. särsk.: (†) stolpregel; jfr galge 3 d. SD(L) 1898, nr 309, s. 2.
(2) -GLAS. (stolpe- 1765) (†) om glaspokal med stolpliknande ben. KunstHaandv. 29 (cit. fr. 1765).
-HUGGNING.
1) huggning av (klenare) rundvirke avsett till stolpar, huggning av stolpvirke; särsk. till 1 b, i utvidgad anv., konkret(are) om (sortiment av) för visst ändamål avsedda stolpar. Sonesson BöndB 967 (1955; om sortiment).
2) till 1 a: huggning av rännor l. spår för plank i stockar l. stolpar i skiftesverk (se d. o. 3); särsk. konkretare, närmande sig bet.: skiftesverk. Följande (byggnads-)metoder förekomma: knuthuggna timmerbyggnader, stolphuggning (skiftesverk) i timmer eller plank, vanligt resvirke. Hofrén Herrg. 436 (1937).
-HUS. jfr hus 1 o. -byggnad. MosskT 1887, s. 12.
-HUVUD. jfr huvud 6. Heidenstam Svensk. 1: 116 (1908; på högsätesstolpe).
-HÅL.
1) för nedsättning o. fastsättning av stolpes fot avsett hål i marken. Martin PampL 138 (1930).
2) arkeol. på fyndplats: hål i marken (innehållande rester av trä, missfärgad jord l. dyl.) utvisande att stolpe där tidigare funnits. Schnittger FörhistFlintgr. 15 (1910).
-HÅLSÖM~02 l. ~20. sömn. hålsöm med stolpmönster. MärthaskolHb. 252 (1941).
-HÄRBÄRGE l. (o. numera företrädesvis) -HÄRBRE. (stolp- 1588 osv. stolpe- 15731648) (i sht förr) jfr härbärge 3 o. -bod. GävleTb. 3 (1573). Broman Glys. 3: 99 (c. 1730). jfr socknen-stolpehärbärge.
(1 b, e) -IMPREGNERING. jfr impregnera 2. HbSkogstekn. 915 (1922).
-KONSTRUKTION.
1) konstruktion kännetecknad av användning l. förekomst av stolpar; jfr -verk. Werner Korsvirk. 3 (1924). Kulturen 1976, s. 153. särsk. till 1 d. Erixon Möbl. 2: XXVI (1926; i fråga om stolar).
2) till 1 e, om konstruktion av stolpe. TurÅ 1950, s. 283.
-KVARN. (förr) väderkvarn, vars kvarnhus (se d. o. 2) är vridbart över en kraftig, i byggnadens mitt befintlig vertikal stolpe; jfr stubba-mölla. Erixon SkansenKultH 113 (1925).
(2 c) -KÄTTING. sjöt. kätting bestående av stolplänkar, stolpad kätting, stödkätting. NF 1: 795 (1876).
-LADA. jfr -byggnad. LmUppslB 703 (1923).
-LIK, adj. Östergren (1946).
-LIKNANDE, p. adj. Törngren Gunnarsson Barn. 88 (1924; om ben).
(1 e) -LINJE. särsk. (i sht i fackspr.): obruten linje (se d. o. 3) av stolpar avsedda att (på lämplig höjd över marken) uppbära en l. flera längs linjen framdragna ledningar. SFS 1875, nr 2, s. 40.
(1 e) -LÄNGD. särsk. (mera tillf.) ss. längdmått använd längd hos stolpe. Karlén FinNov. 18 (1930).
(2 c) -LÄNK. sjöt. med mellanstolpe försedd länk. SMS 1476 (1949).
(2 c) -LÄNKAD, p. adj. om kätting o. d.: bestående av stolplänkar. GHT 1898, nr 5 A, s. 1.
(2 e (β)) -MASKA. [maskan erinrar till utseendet om en stolpe] handarb. maska virkad på det sätt att garnet först slås en gång om virknålen innan nålen sticks in i luftmaskan o. därefter, sedan det på maskans andra sida ånyo slagits om nålen, dras genom tre garnöglor, helstolpe. NJournD 1859, s. 69.
-MÖNSTER. (stolp- 17571857. stolpe- 1743 (: stolpe mönsters drel)1762) textil. mönster kännetecknat av stolpliknande figurer (särsk. om mönster av stolpmaskor). ÅgerupArk. Bouppt. 1751. NJournD 1857, s. 144. Ssg (vävn.): stolpmönster-, äv. stolpmönsters-dräll. dräll vävd i stolpmönster. ÅgerupArk. Bouppt. 1743.
(1 e) -NUMMER-PLÅT. om plåt (se plåt, sbst.1 2 c) för användning vid numrering av stolpar. SvD(A) 18/3 1927, s. 12.
-RAD. rad (se rad, sbst.1 1) av stolpar.
1) till 1. SvTyHlex. (1851; i plank).
2) handarb. till 2 e β. Berg Handarb. 62 (1874).
(1 e) -RAS. jfr ras, sbst.3 I 1. SvD(A) 30/12 1914, s. 5.
(1 e) -REGEL. på stolpe: regel (se regel, sbst.2 1 b); jfr -galge. TLev. 1904, nr 11, s. 1.
(1 e) -REKLAM. jfr -affischering. AB 2/10 1962, s. 10.
-RESNING.
1) byggn. till 1: av stolpar bestående resverk. PT 1896, nr 147, s. 1.
2) (mera tillf.) till 1 d, om resning (se resning, sbst.2 2 b) hos stolpe l. stolpar. SvSlöjdFT 1920, s. 70 (hos stolpsäng).
3) till 1 e: resning (se resning, sbst.2 1) av stolpe. DN(A) 1932, nr 36, s. 7.
(1 e) -SAX. jakt. pålsax. 2NF 24: 886 (1916).
-SKJUL. jfr skjul 3 o. -byggnad. PT 1921, nr 199, s. 4.
(1 e) -SKO. klätterjärn; jfr sko, sbst. 2. SödermNyh. 1894, nr 87, s. 3.
(1 e β) -SKOTT. sport. skott (se skott, sbst.2 3 b) mot mål varigm bollen l. pucken träffar ena målstolpen utan att gå i mål. IdrBl. 1935, nr 10, s. 8.
(1 d) -SKÄNK. (förr) från ä. tid härrörande (typ av) med mer l. mindre rikt profilerade stolpar försedd skänk (se skänk, sbst.2 5) (särsk. sådan skänk med framskjuten överdel uppburen av sådana stolpar). Erixon Möbl. 1: XLVII (1925).
(1 d) -SPEGEL. (mera tillf.) spegel med spegelramen (vridbart) fäst i två stolpar; särsk.: lådspegel l. pigtrymå l. ”pigtittare” (med denna konstruktion). Nyberg Herr. 155 (1941).
(1 e) -STAG. jfr stag 2. SD(L) 1898, nr 319, s. 2.
(1 e) -STEG. (numera mindre br.) för uppstigning i stolpar avsett, fast monterat fotstöd. TLev. 1905, nr 8, s. 1. VocTélInt. 104 (1931).
-STÖD. (i sht i fackspr.) stöd bestående av stolpe. Arwidsson Strömm. 45 (1913). (Föregångaren till Drottens medeltida kyrka i Lund) anses ha varit 25 m lång och har haft dubbla rader av stolpstöd. Rig 1963, s. 106.
-STÖTTA. (i fackspr.) jfr -stöd. HbSkogstekn. 851 (1922).
-STÖTTAD, p. adj. stöttad av stolpe l. stolpar. Fornv. 1932, s. 349.
(1 d) -SÄNG. (stolp- 1750 osv. stolpe- 17311757) (i sht förr) med hörnstolpar försedd säng; särsk. (numera bl. kulturhist.): säng vars hörnstolpar är förlängda för att kunna uppbära tak l. takkrans o. förhänge; jfr himmels-säng. VDAkt. 1731, nr 404. När ståndsängen i stolpkonstruktion får sina hörnstolpar förlängda uppåt för att uppbära förhängen och tak, uppkom stolpsängen. Erixon FolklMöbelkult. 37 (1938).
-SÖM. (stolp- 1941. stolpe- 1768)
1) handarb. till 1, = -hålsöm. Åhstrand Öl. 77 (1768).
2) till 2 e α, vid ficka: söm varmed stolpe är fastsydd. Fröberg Skrädd. 89 (1941).
-VERK. byggn. sammanfattande om mångfald av stolpar mer l. mindre systematiskt anbragta i byggnadsverk l. konstruktion o. d.; särsk.: stomme av stolpar med sammanbindande element, stolpkonstruktion (se d. o. 1). Brunius Resa 1838 272 (1839). Werner Korsvirk. 3 (1924; om stolpkonstruktion). särsk. (numera mindre br.) till 1 c, sammanfattande, om stolparna i dörr- l. portöppning o. d.; dörrposter o. d. Nordforss (1805). Lindfors (1824).
-VERKE?; anträffat bl. i best. -et. (†) sammanfattande, om stolpar av viss art. Häskjan är gemenligen dubbel till besparing af Stolpvärket (dvs. hässjestolparna). Johansson Noraskog 1: 84 (i handl. fr. 1785).
(1 e) -VIND. (i sht förr) brunnssvängel. Fatab. 1930, s. 172.
-VIRKE. byggn. byggnadsmaterial bestående av stolpar; byggnadskonstruktion bestående av sådant material, stolpverk (stundom med tanken särskilt riktad på de enskilda, i stolpverket ingående stolparna). Ett mindre hus af tegel och stolpvirke. MinnSvLärov. 2: 6 (i handl. fr. 1860). Nederst (i byggnadskonstruktionen) befinner sig ett genombrutet räcke, hvarifrån det dubbla stolpvirket uppstiger. TT 1873, s. 194.
(2 e β) -VIRKNING. handarb. särsk. ss. beteckning för typ av utförande. SthmModeJ 1855, s. 3.
(2 g) -VIS. (stolp- 1855 osv. stolpe- 1746c. 1847) herald. i fråga om figurer i vapen: på så sätt att figurerna befinner sig i lodrät linje i förh. till varandra. Uggla Herald. 103 (1746).
-VISTHUS~02 l. ~20. jfr -bod. Munsterhjelm Wallenius MännJäg. 57 (1934).
-YXA l. -YX. (†) yxa (av skarvyxetyp) för upphuggning av rännor i stolpar i skiftesverk (se d. o. 3)? (Redskap på Nynäs gård:) en stolp ijx. BtFinlH 3: 237 (1549). Stållp ijxor .. Skarf ijxor. Jakobsson BevBeklädn. 463 (i handl. fr. 1630).
(2 d) -ÖGA. (numera mindre br.) på tågs bukt (se d. o. 3): gm anbringande av stolpe åstadkommen (rund) öppning. Frick o. Trolle 40 (1872). 2NF 38: 550 (1926).
B (†): STOLPA-BOD, -BUR, se A.
-RUM. [fsv. stolparum] (numera bl. rättshist.) på tomt: utrymme (icke understigande 1 1/2 alns avstånd mellan hus o. tomtgräns) för uppsättande av stolpe l. stolpar ss. stöd. FörarbSvLag 6: 169 (1723). Ej må någor närmare til grannans tomt bygga, än at han til stöde eller stolparum en och en half aln å sin tomt lemnar. BB 2: 1 (Lag 1734). Dalin (1854).
C (†): STOLPE-BOD, -FODER, -GLAS, -HÄRBÄRGE, -MÖNSTER, -SÄNG, -SÖM, -VIS, se A.
Avledn. (till 1): STOLPIG, adj.2 [jfr dan. o. nor. stolpet]
1) som liknar l. erinrar om stolpe l. stolpar; äv. bildl. Stolpiga ben. IllSvOrdb. (1955). Stolpig .. (dvs.) lik en stolpe el(ler) stolpar. SAOL (1973).
2) till 1 (o. 2): försedd med stolpar.
a) ss. enkelt ord. Alltse’n du fick ditt Metropol (dvs. en restaurang), / så har du skinit som en sol / i denna usla stad, vid detta stolpiga torg. Hallner Glam 34 (1905, 1915). Stolpig .. (dvs.) försedd med stolpar. IllSvOrdb. (1955; angivet ss. sällan förekommande).
b) ss. senare led i ssgr: försedd med (så l. så många) stolpar; jfr 2Saml. 8: 41 (i handl. fr. 1795: Fyrstolpigt).

 

Spalt S 12104 band 31, 1991

Webbansvarig