Publicerad 1991   Lämna synpunkter
STOLPA stol3pa2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[jfr d. stolpe; avledn. av STOLPE. — Jfr STOLPA, v.2]
1) (numera bl. tillf.) förse (ngt) med stolpar (se STOLPE 1); i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., om byggnad: försedd med stomme av stolpar l. stolpverk. Två vedbodar, stolpade och infodrade med bräder, under tak af spån. PT 1910, nr 258 B, s. 2. särsk. (numera bl. mera tillf.) förse (väg) med stolpar (se STOLPE 1 e α) utvisande avstånd o. d. (Svar önskas på följande fråga:) När vägarne blivit mätte och stolpade, så väl i äldre som nyare tider, samt om trän blivit vid dem planterade. SockenbeskrHäls. 375 (1791).
2) i sht sjöt. förse (länkarna i kätting o. d.) med mellanstolpar (jfr STOLPE 2 c). Då .. ankaret skulle gå, sprang kettingen med den påföljd, att såväl ankare som omkring 100 fot stolpad grof ankarketting försvunno i djupet. SDS 1895, nr 362, s. 3. Vid ”stolpad” kätting insvetsas ett tvärstag inuti länken, sedan denna är färdiggjord. 2NF 15: 600 (1911). Stolpning .. användes vid gröfre kedjor .. emedan stolpen dels förstärker länken .., dels hindrar kättingen att trassla sig. Därs.
3) (mera tillf.) förse (koncept till anförande) med stolpar (se STOLPE 3 b). Jag lade åt sidan det anförande som jag stolpat. Hjörne SmåOrdKärlek 136 (1962).

 

Spalt S 12103 band 31, 1991

Webbansvarig