Publicerad 1918   Lämna synpunkter
DJUR 4r (med afs. på uttalet af dj jfr anm. vid DJUP, sbst.), sbst.1, n.; best. -et; pl. =; pl. best. -en, hvard. äfv. (utom i sydligaste Sv.) -ena (Elgström (o. Ingelgren) 52 (c. 1810: djurenas, i vers), Lagerlöf Liljecr. 64 (1911)).
Ordformer
(i ä. tid vanl. skrifvet diur. dy(e)r G. I:s reg. 4: 121 (1527: dyregongh), Därs. 7: 388 (1531: Dyereskytte). diyr Carl IX Calend. 5 (1581: diyregården))
Etymologi
[fsv. diur (dyrh, i ssgn dyrhganga), djur, i sht fyrfota (vildt) djur; jfr sv. dial. (d)jur, dyr (Jämtl., Skåne, Bohuslän), jyr (Skåne, Blekinge), ä. d. djur (dyr), d. dyr, fnor. dýr, (vildt) djur (särsk. om älg o. hjort), nor. dyr, isl. dýr, fyrfota (vildt) djur, särsk. jaktbart (hjort)djur, got. dius, vildt djur, fsax. dēor, vildt djur, mnt. dêr(e), nt. deer, dür, mnl. o. holl. dier, ffris. diar, dier, (vildt) djur, fht. tior, (vildt) djur, särsk. hjortdjur, mht. o. nht. tier, feng. déor, (vildt) djur, särsk. hjortdjur, eng. deer, djur tillhörande hjortsläktet. Ordet utgår ifrån en germ. grundform *ðeuza o. antages i allm. tillhöra en indoeur. rot dheṷes, ’andas’ (jfr lat. animal, lefvande varelse, djur — se ANIMAL —, af anima, ande, själ); jfr DÅSA. Sannol. till samma rot hör lat. bestia (se BEST, BESTIE), af ett *dhṷēzdhiā, *dṷēzdhiā. -y- i formen dyr beror på en dialektal utveckling af -iū- till -y-, möjl. framkallad af r-omljud. Jfr Noreen Altschw. gram. 61 (1897), Kock Sv. ljudh. 2: 346 (1911)]
Jfr AFVELS-, ALPACKA-, ANGLER-, AP-, ARBETS-, AS-, AYRSHIRE-, BARK-, BEN-, BETES-, BISAM-, BJÖRN-, BLÖT-, BORST-, BOSKAPS-, BÄLT-, DI-, DILUVIAL-, DRAG-, DUBBEL-, DÄGG-, EKORR-, FINGER-, FORNVÄRLDS-, FRÖ-, FYRFOTA-, FÖRSÖKS-, FÖRÄLDRA-, GAGNS-, GET-, GROD-, GRÄF-, GÖD-, GÖRDEL-, HAF(S)-, HAN(N)-, HAND-, HAR-, HEM-, HJORT-, HJUL-, HOF-, HON-, HORN-, HUND-, HUS-, HVALROSS-, HVIRFVEL-, HÄST-, HÖG-, IGELKOTTS-, INFUSIONS-, INSJÖ-, INTESTINAL-, INÄLFS-, KAMEL-, KATT-, KAVITETS-, KLO-, KLOAK-, KLOCK-, KLÖF-, KORALL-, KORTHORNS-, KROKODIL-, KRYP-, KRÄFT-, KRÄL-, KULT-, KUST-, KÄNGURU-, KÖTT-, LAND(S)-, LANDT-, LAST-, LAT-, LED-, LO-, LOCK-, LYS-, LYX-, LÅGLANDS-, MAMMUT-, MANET-, MANTEL-, MJÖLK-, MODER-, MOSS-, MUL-, MURMEL-, MUSSEL-, MYSK-, MÅRD-, MÄRL-, MÖSS-, NÄBB-, NÄSSEL-, NÖT-, O-, OCEAN-, OFFER-, OHÄGNADS-, OKYNNES-, OR-, ORM-, PANSAR-, PARAD-, PARASIT-, PARK-, PLANKTON-, PLANT-, PLUGG-, PRAKT-, PUNG-, PÅLÄGGS-, PÄLS-, RAS-, RID-, ROF-, RYGGRADS-, RÅ-, SALAMANDER-, SIREN-, SJÄL-, SJÖ-, SKABB-, SKADE-, SKAL-, SKOGS-, SKUNK-, SLAKT-, SLEM-, SLIDHORNS-, SMÅ-, SNABEL-, SNYLT-, SNÄCK-, SORK-, SPINDEL-, SPOR-, SPÄCK-, SPÖK-, STEN-, STINK-, STRÅL-, STÄPP-, SVAMP-, SVIN-, SÄL-, SÄLLSKAPS-, TAM-, TARF-, TARM-, TOFFEL-, TOTEM-, TRANSPORT-, TRÖG-, TUNDRA-, ULL-, UNDER-, UNG-, UR-, URVÄRLDS-, UTTER-, VATTEN-, VESSEL-, VILD-, VÄRD-, ÖKEN-DJUR m. fl.
1) om lefvande varelse som ej tillhör växtriket.
a) [jfr motsv. anv. i fsv., d., nt., mnl., holl. o. t.] med uteslutande af l. åtminstone utan bestämd tanke på människan; ofta i förb. människor och djur o. d. Vilda, tama djur. Lefvande, döda, fossila djur. Jordens, markens, skogens, luftens, vattnets djur. Urtidens, fornvärldens djur. Menniskian är skapat så, / at hon scal all diwr fore stå. Ps. 1536, s. 65. Kroppanar bådhe aff menniskior och annor diwr, vphengde the (vid de stora offerfesterna i Uppsala) i en helgelund som hart widh affgudha templet war. O. Petri Kr. 14 (c. 1540). Göre watnet aff sigh, kräkande (dvs. krälande) och leffuande diwr. 1 Mos. 1: 20 (Bib. 1541; Bib. 1917: Frambringe vattnet ett vimmel av levande varelser). Papegoijer, markatter eller andre slijke sielsinde (dvs. sällsamma) diur. G. I:s reg. 21: 151 (1550). Thet brummande Diuret (dvs. björnen). Fosz 59 (1621). Månge små meenlöse diur, man seer där (i skogen) spelande (dvs. lekande) springa. Stiernhielm Herc. 265 (1648, 1668). (Vänte-)tiden (förnöttes med) at söka örter, Insecter och andra mindre beskrefna Svenska diur. Linné Öl. 153 (1745). Den oförnuftiga och lägre verlden, djuren, växterna och de kroppsliga tingen. Wikner Pred. 13 (1866). Vi känna för litet om djurens själsliv för att kunna frånkänna dem allt personligt liv. Åberg Filos. sedelära 1: 101 (1893). Små hoppande djur (dvs. loppor). Nyrop Ordenes liv 23 (1901). En damast, .. där alla djurena i Noaks ark var avbildade. Lagerlöf Liljecr. 64 (1911). — särsk.
α) [jfr t. (Luther): gedenck an den ewigen Bund zwischen Gott vnd allem lebendigen Thier samt liknande anv. af lat. animal] (†) i sg. i koll. anv. Alt thet diwr som klöffuat är, och icke tweklöffuat. 3 Mos. 11: 26 (Bib. 1541; möjl. att fatta som: hvarje djur; Luther: alles Thier; Vulg.: Omne animal; öfv. 1776: Allt thet bland boskapen).
β) i fråga om djur med skal (ss. snäckor o. musslor) l. i allm. fast omhölje, om det däri inneslutna, egentliga, lefvande djuret. Diuret (i snäckan) var svart. Linné Gothl. 261 (1745). Musslans djur har .. alla de lifvets verktyg, som finnas hos andra djur. Alm. (Sthm) 1862, s. 38.
γ) i jämförelser. Eder barn .. leffua som en hoop oskälige diur. G. I:s reg. 13: 204 (1541); jfr ε. Unge män, dödsbleka, resignerade, för stunden tanketomma som djur. Nordensvan Skuggsp. 118 (1884). Jag hade fått ligga och dö som ett djur, / .. om hunden (icke hade varit). Melin Dikt. 2: 168 (1904). Han undrade över, varför hon icke sparkade åt honom som åt ett orent djur. Strömberg Nepomuk 211 (1915).
δ) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. All Diuur äre icke Kloodiur (dvs. alla djur äro icke elaka). Grubb 20 (1665) [jfr t. es sind auch andere thiere im busch als wölfe]. Intet Diwr så ringa, dhet wil jw medh sin lijke springa. Dens. 399 [jfr motsv. ordspr. i d.]. Intet Diwr så wildt, at jägaren kan jw fällat. Dens. 400 [jfr motsv. ordspr. i d.]; jfr 2 b β, γ. Offta fångas stoort Diwr aff en lijten Hundh. Dens. 608; jfr: Lijten Hundh jagar offta stoort Diwr. Dens. 462; jfr 2 b β, γ. Tw olijka diwr, en Elg och en Biwr (dvs. bäfver). Dens. 482. Små Diwr haa och sin Galla. Dens. 737; jfr Fromt folk har ock sin galla. Sv. ordspråksb. 34 (1865) [jfr motsv. ordspr. i dan. o. t.]. Man kan tämja ett vildt djur, men inte en elak qvinna. Därs. 61 [fsv. man githir tampth eth wilt diwr ok egh een ondh quinna; jfr motsv. ordspr. i dan., isl. o. t.].
ε) [jfr fsv. osinnoght diur, oskiælik diur] föregånget af oförnuftig l. oskälig, för att framhålla djuret som en varelse af lägre slag i jämförelse med människan (jfr b). The oförnufftigha diwr, födde vthaff naturen till ath fångas och dödhas. 2 Petr. 2: 12 (NT 1526). Hwj warde wij achtadhe (för tigh) såsom oskäligh diwr. Job 18: 3 (Bib. 1541). Oskäligh oförnufftigh diwr. L. Laurentii Nyåhrspr. C 3 b (1618). Språket .., hwar igenom wi åtskiljoms ifrå oskiälig diur. Swedberg Schibb. 2 (1716). Slafvarne behandlades (i Sparta) grymt, ofta ej bättre än oskäliga djur. Läseb. f. folksk. 455 (1868).
ζ) (i vissa kretsar, vulg.) i svordom: djur och djäflar (l. djäklar) o. d. Dä va då djur och djäflar. Engström Guldbåg. glasög. 32 (1911). Han gaf sig djur och jäklar på att ingen karl i hela Södra Roslagen hade mera skäl att vara ilsken (än han, skepparen). Dens. Kryss 1 (1912).
η) om af fantasien skapad djurliknande varelse. Cring om stolen (voro) fyra diwr full mz öghon, bådhe före och baak. Upp. 4: 6 (NT 1526). Medh the olijkelige (dvs. disparata) diur, Tragelaphis, Hippo Centauris .. etc. them wij hafwe een faaseligheet (dvs. fasa) före. Thyselius Handl. lärov. 1: 109 (1624). Vanskapade (heraldiska) Diur (chimeræ) äro de som förmedelst inbildnings kraften giöras .. (t. ex.) Enhörningar .., Sirener .., Gripar. Uggla Herald. 78 (1746). Den italienska renässansens förråd af .. fantastiska djur o. s. v. Hahr Arkitekt. hist. 414 (1902). — jfr FABEL-, VAPEN-DJUR m. fl.
ϑ) [jfr lat. (Cicero): quam ob causam non est cunctandum profiteri .. hunc mundum animal esse, idque intelligens] (tillf.) om universum betraktadt ss. en organism. Hwad är denna werlden för ett diur, och hwad boo därutj för narrar. J. Cederhielm (1701) i Karol. krig. dagb. 8: 170; jfr 3 a β.
ι) [ytterst efter gr. ζῴδιον, om zodiakens stjärnbilder, af ζῷον, djur] om vissa stjärnbilder; numera bl. i ssgn DJUR-KRETS. Mång sälsam Diwr fick man och så / See, som monde ther öfwerst stå / I Firmamentet, thesse Diur ibland, / The stode herligh och skön försan. Sigfridi H 1 a (1619). jfr: (Man har gifvit) Djurkretsen (detta namn), sannolikt derföre att så många djur förekomma bland de derpå fördelade stjernbilderna. Scheutz Jorden 51 (1856).
κ) i pregnant motsats till MÄNNISKA. Uti vårt slägtes lägre bildningsgrader, uti hvilka menniskan sjunker ned till djuret. Agardh Theol. skr. 2: 7 (1842, 1856). Djäfvulen har .. svårt att göra .. (Faust) till djur, ehuru lätt att göra honom till syndare. Rydberg 2: 329 (c. 1870). jfr: Man antager icke menniskan, sedan hon bekommit det menskliga ordets, talets underbara gåfva, vara så alldeles ett djur, att man bör lemna henne ostörd i köttets och sinlighetens våld. Thomander Pred. 1: 168 (1849).
b) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] (†) i utvidgad anv., inbegripande äfv. människan (jfr c), ngn gg föregånget af förnuftig l. oförnuftig (jfr a ε). At iagh skal .. tenkia vppå thet ewigha förbund emellan Gudh och all leffuande diwr j hwario och eno köte som på iordenne är. 1 Mos. 9: 16 (Bib. 1541; Bib. 1917: mellan Gud och alla levande varelser). När nu fullkomnad stood en månglynt Skepszel-Skara (dvs. skara af skapade varelser), / Då feeltes allom En .., / Ett diur, män ock därhoos en Printz för andra diur. Columbus Bibl. v. A 3 a (1674). Jesus Guds Son (har) blifvit .. igenkänd för det han var, icke af oförnuftiga djur, oxar och åsnor, utan af förnuftiga djur, menniskor. Eneman Resa 2: 257 (1712). Du ren i Skolan veta fått, / Hur menskjan, som bland alla djuren / Allena har förstånd, dock ingen ting förstått, / Om hon ej lärt det sen af Bröder Kreaturen. Kellgren 2: 132 (1783); jfr c. Menniskan, i sitt naturliga tillstånd, är det vildaste af alla djur. Hagberg Pred. 4: 10 (1818).
c) [speciell anv. af b; jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] naturv. individ l. art som tillhör djurriket. Fyrfota(de), flygande, simmande, krypande, krälande djur. Köttätande, växtätande, idisslande djur. Encelliga, flercelliga, ryggradslösa, vertebrerade, evertebrerade djur. Sammansatta djur. Alt thet som hafwer Lijff, sinne, och rörelse, thet är itt Diwr. Schroderus Comenius 142 (1639). Så väl uti Diurens, som Växternas och Metallernas rike. Serenius Eng. åkerm. 125 (1727). Däggande djur (dvs. däggdjur). Fischerström 1: 100 (1779). Krälande djur (dvs. kräldjur). Deleen Meidinger 287 (1825). Mellan djur af olika slägten synes vara ett ständigt krig. Bergman Handlex. f. landthush. 48 (1838). Djuren äro kroppar, som nära och fortplanta sig samt äga känsel och fri rörelseförmåga. Thorell Zool. 1: 10 (1860). Tarmlösa djur, Coelenterata. Rebau Naturh. 1: 21, 730 (1879). De fysiska och psykiska egenskaper, som menniskan .. har gemensamma med sina närmaste slägtingar bland de lägre djuren. Westermarck Äkt. 6 (1893). Hos djuret försiggår .. företrädesvis en oxydationsprocess, medan hos växten reduktionsprocessen är öfvervägande. 2 NF 6: 561 (1906).
2) [utveckladt ur 1 a; jfr liknande specialisering af lat. animal] om visst slag af djur i bet. 1.
a) [jfr motsv. anv. i fsv., d., isl., mnt., ä. holl., t. o. ä. eng.] (numera föga br.) om djur som gå och hafva sitt tillhåll på marken: landtdjur, däggdjur, fyrfotadjur; i motsats dels till fåglar, kräldjur, fiskar, insekter osv., dels till människan; vanl. i pl. På thet j icke skole .. göra idher någhot beläte, thet en man lijkt är, eller quinno, eller diwre på iordenne, eller foghle vnder himmelen. 5 Mos. 4: 17 (Bib. 1541; Bib. 1917: fyrfotadjur). (Lapparna) bruka hwarken åker eller Eng, vthan födha sigh medh foghlar, diwr och fisk. Petreius Beskr. 1: 52 (1614). (Korpen) kan lära .. låta och tala som Menniskior, Foglar och allehande Diur. I. Erici Colerus 1: 20 (c. 1645). Quadrupedia. Diur. Linné Syst. nat. 33 (1740). Desse (svanskinns-)kragar äro snöhvita, ganska mjuka, och liksom af djurs skinn. Dens. Sk. 187 (1751). Lejonet (har) blifvit Djurens, Örnen Foglarnas, och Valfisken Fiskarnas Konung. Tessin Bref 2: 248 (1754). (Ett) rikt sortement af apor, babianer och andra sällsynta djur och fåglar. Braun Ber. 2: 31 (1850; i skämtsam efterbildning af en kringresande djurförares språk). jfr: På inre sidan af Palmtaken, hvarest .. (läderlappar) om dagen agera djur, och om natten åter antaga en nattfogels egenskaper. Gosselman Col. 1: 149 (1828).
b) [jfr motsv. anv. i fsv., d., isl. o. t.] († utom i γ, δ samt i vissa ssgr) vildt djur i skog o. mark; särsk. om vilda däggdjur.
α) [ytterst efter liknande anv. af hebr. khajjāh] i allm.; i motsats till husdjur, boskap. Tå tenckte Gudh på Noah, och på all diwr, och på all fänat som medh honom j Arkenom war. 1 Mos. 8: 1 (Bib. 1541; Bib. 1917: alla de vilda djur). Diwr och all fänat, krypande diwr och foghlar. Psalt. 148: 10 (Bib. 1541; Bib. 1917: vilda djur).
β) [jfr motsv. anv. i d., isl. o. t.] vildt (dägg-) djur som är föremål för jakt; villebråd, vildt; i sht i pl. Skiwtandis fuglar eller diwr i skoghen sigh til födho. G. I:s reg. 6: 306 (1529). Ett fett och ymnogt Land, bådhe på Spannemål, fisk, Boskap Foglar och diwr. Petreius Beskr. 1: 66 (1614). Alt högdiurs fällande, så ock fugleskiuterij och fångande, ware allom .. förbudet .. ifrån Medfasto och in til Oluffsmesse dagh .., på thet diur och fugel må hafwa tilfälle .. at öka sigh .. i sin rätte och ordentlige leketijd. Schmedeman Just. 265 (1647). Diurs och fogels fängande och skiutande är förbudit at idkas. Påbud emot diur o. fogels fäng. 1734, s. 2.
γ) [jfr motsv. anv. i d., isl., mnl., t. o. eng.] (numera mindre br.) i sht jäg. om större matnyttigt vildt djur: högdjur, hjortdjur (älg, vildren, hjort, rådjur). Ingen man öfwer allt Swerike må diur fälla, Hiort, Råå eller Elgh. Lagförsl. 58 (1609). Harar och fogel bekienner han wäll sigh här .. skutet hafua men icke diur. Växiö rådstur. prot. 1642, s. 1048. Äldre namn på vildrenen: knore eller vanligen djur. Modin Härjed. fauna 9 (1900). Rådjur (”hvita djur”, som de på 1600-talet kallades). T. Lundahl i Sv. turistfören. årsskr. 1908, s. 248.
δ) [jfr motsv. anv. i d., isl., mnl. o. t.] (med bygdemålsfärgad anstrykning) eufemistiskt: vilddjur, rofdjur, skadedjur; särsk. om rofdjur som göra åverkan på boskap. (I) skolen .. intit kött äta, thet som på markenne aff diwrom riffuit är. 2 Mos. 22: 31 (Bib. 1541). ”Djuren” hade uppätit en ko och en kvigekalf. J. Nordlander i Norrl. saml. 340 (e. handl. fr. 1565). Djur. Dermed förstås .. ofta endast rofdjur. Leijonflycht (1827).
c) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] tamt djur, husdjur, boskapsdjur, kreatur; äfv.: dragare, riddjur, ök. Ladher (dvs. lasten) idhor diwr, farer bortt. 1 Mos. 45: 17 (Bib. 1541). Hund eller annat diur, som vildt varder, skal ägaren strax instänga, eller döda. BB 22: 8 (Lag 1734). Att låta djuren beta, medförer mycken beqvämlighet. Qvartalsskr. f. landtm. I. 3: 41 (1833). Vårt absolut nödvändiga behof af foder till våra djur. Sk. aftonbl. 1915, nr 277, s. 5.
3) bildl. i fråga om människa.
a) [jfr fsv. mannen är samwistelikt diwr, motsv. anv. i holl. o. t., äfvensom eng. a physician is a grave formal animal, fr. nous avons un colonel aide de camp de Masséna, assez mal plaisant animal, lat. quid hoc homine faciatis .. tam perfidiosum tam importunum animal, gr. ὅπως ἡ χώρα τοῦ τοιούτου ζῴου (näml. tiggare) καϑαρὰ γίγνηται. Vanligare än det enkla djur i en sådan anv. äro ssgr, t. ex. HÖG-, KRYP-, O-, PLUGG-, ROF-, SKADE-, SNYLT-DJUR] (numera bl. hvard.; knappast ss. stående anv. annat än i uttr. ett underligt djur, ditt lilla djur) utan betonande af skillnaden mellan en människa o. ett djur, men vanl. med adj.-attribut uttryckande det hvarpå hufvudvikten ligger; ofta ss. uttryck för föraktfull, men äfv. för medlidsam l. smeksam öfverlägsenhet; kan ofta ersättas med sådana uttr. som: individ, varelse, figur, prisse, kräk; jfr liknande anv. af BEST, KREATUR. The Creter äro altijdh liughare, ond diwr, och late bukar. Tit. 1: 12 (Bib. 1541; NT 1526: oonde beester, Luther: bose viech, Vulg.: malae bestiae, gr. κακὰ ϑηρία; Bib. 1917: odjur). Tänck hwad ett osnygt Diur, en gammal, och dygde-löös Man är. Stiernhielm Herc. 495 (”505”) (1658, 1668). At .. Cederhielm har väl och lyckligen hela sin Commission förrättat, och at diuret (dvs. Patkull) är utgifvit (dvs. utlämnadt). Bark Bref t. Hermelin 2: 176 (1707). (Judarna) förvänta sig .. att de .. skola .. varda de högsta djuren i Messiæ rike. Eneman Resa 2: 242 (1712). Månne .. (den svenske undersåten) intet är ett ädlare Diur, än den som drar ett Eneväldes-Ook. Dalin Arg. 1: nr 52, s. 6 (1733; uppl. 1754: Kreatur). En 30 åra Läslymmel är et obeqvämt diur i sysslor och gör litet eller intet gagn i Republiquen. Därs. 1: 30 (1733, 1754). (Fångvaktaren till en skön kvinnlig fånge:) Du lilla enfaldiga djur, tror du, at jag lärer låta dig åter komma ibland folk. Weise Narrar 2: 140 (1771). (Birger Jarl) reser .. sielf til Ulfåsa, til at besöka detta underliga djur, som kommit i släkten (dvs. Sigrid den fagra). Lagerbring 1 Hist. 2: 642 (1773) [jfr UNDERDJUR]. (Pigan) var et fasligt långsamt djur. Eurén Orth. 2: 9 (1794). I våra tider, då .. nunnor tämligen allmänt anses för de onyttigaste djur på jorden. Agrell Maroco 2: 142 (1797, 1807). Aldrig har jag sett ett sådant djur / som vår länsman: / hufvet har han som en tjur, / å aldrig skäms han. J. Nordlander i Landsm. V. 5: 237 (1886). (Det är nödvändigt) att rensa undan alla de här utländska spionerna i landet, utländsk polis och sådana sorts — djur. Jaederholm Conrad Provokatören 241 (1910). — särsk.
α) i numera obr. uttr. The vanliga syllogistiska formerna .. Hvilka .. äro .. för små vellustig diur (dvs. goddagspiltar) altför benige och ledsame. Rydelius Förn. 317 (1737). Då en (skånsk) Bonde kommer körandes med 6 a 7 par för plogen, sätter han handen i sidan, och tycker sig vara större djur, än en Herre som åker med äfven så många hästar. Linné Sk. 174 (1751). Han tror sig vara et stort djur. Weste (1807).
β) [efter gr. ϑηρίον πολυκέφαλον (Plato)] om allmänheten betraktad ss. en individ. Hwadh för itt grufweligit, wettlööst, månghöffdat, galet Diwr, thet gemena folck är, hafwer Moses .. nogsamt förfarit (dvs. erfarit). Fosz 347 (1621). Allmogen är ett djur med många hufvuden. Sv. ordspråksb. 3 (1865).
b) med betonande af skillnaden mellan en människa o. ett djur.
α) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t. samt af eng. o. fr. animal] för att beteckna en människa ss. djuriskt rå o. okultiverad l. ohyfsad l. brutal l. ss. blindt följande sina djuriska drifter. Sådana menskliga djurs maxim är ingen annan än: äta mycket och göra litet. Holmbergsson Sartorius 101 (1800). Ett sinnligt djur, i styrkans dagar, / Du blir en Vis, när allt hör opp! Leopold 2: 38 (1801, 1815). Hon är den enda qvinnan med lefvande ande bland alla de djur som kräla här i smutsen. Strindberg Röda r. 208 (1879). Cajus (Caligula var) ett galet djur. Fröding Gralstänk 22 (1898).
β) (hvard.) i uttr. vara djuret, vara dödligt berusad. Jag är ej djuret, jag, mer än de andra. Schultz Värjhugg 64 (1864).
γ) [jfr motsv. anv. i d.] mera abstr. om det djuriska o. sinnliga hos människan. Det menskliga dör hos dem (dvs. de i timligt o. andligt afseende vanlottade) ut; och blotta djuret återstår, i tanklöshet eller i vildhet. Wallin 2 Pred. 3: 20 (1838). Djuret i menniskan tager .. ut sin rätt och anden dukar under för sinligheten. Rundgren Minnen 3: 230 (1889).
Ssgr [de flesta med motsvarigheter i dan. o. t.] (i allm. till 1, i sht till 1 a):
A: DJUR-AFFALL~02 l. ~20. affall efter djur. —
(i sht till 2 c) -AFVEL. Sjöstedt Husdj. 1: 310 (1860). I växtodlingen och djurafveln spelar .. ärftligheten en dominerande rol. K. Bohlin i Ped. tidskr. 1905, s. 295.
-AKTIG. (numera knappast br.) djurisk. Muræus Arndt 2: 68 (1648). Hahnsson (1888).
-ALSTER.
1) (knappast br.) varelse hörande till djurvärlden; motsatt VÄXT-ALSTER. Jernk. annal. 1828, Bih. s. 25.
2) (mindre br.) produkt som vinnes af djur. Djuralster (kött, fett, .. stallspillning). Sv. mossk.-fören. tidskr. 1890, s. 370.
-ANATOMI. vetenskap(en) om djurens inre byggnad; jfr ZOOTOMI; motsatt VÄXT- o. vanl. äfv. MÄNNISKO-ANATOMI. Trafvenfelt Årsber. om sv. läk.-sällsk. 1816, s. 88 (föreslaget ss. försvenskning af zootomia).
-ARTAD.
-BEN. (djurs- Nilsson Ur. I. 1: 78 (1843)) [jfr BEN I] Bensvärta .. erhålles genom djurbens utsättande för en högre temperatur, uti slutna kärl. Almroth Kem. 126 (1834).
-BESKRIFNING. (föga br.) Ödmann Str. saml. 1: Föret. 4 b (1785).
(2 c) -BESTÅND.
(2 c) -BESÄTTNING, på en egendom. —
-BETT. (diurs- I. Erici Colerus 1: 310 (c. 1645)) [fsv. diurbit, diura bit (-beth)]. —
-BILD. (djurs- Biogr. lex. 19: 32 (1851)) V. F. Palmblad i Poet. kal. 1818, 2: 109 (om stjärnbilderna i djurkretsen). Sfinxer och andra djurbilder. Jernk. annal. 1832, Bih. s. 105. (Ehrenstrahls) djurbilder, porträtt .. och historiemålningar. Eichhorn Konst. hist. 161 (1881). I ornament upplösta djurbilder. (Romdahl o.) Roosval Sv. konsth. 5 (1913). särsk. [jfr BILD 1 a] (†) om djurförstening. Retzius Min. 367 (1795).
(i sht till 2 c) -BINDSLE.
-BLOD. [fsv. diura blodher].
(i sht till 2 b γ) -BRODD. (†) djurhår, särsk. af ren o. älg. (Dynor) med blandad stopp af spritad fiäder och diurbrodd. Växiö domk. akt. 1724, nr 250.
(2 b, i sht γ, δ) -BÖSSA. (i sht förr) Att ingen .. bonde ehwar han ock .. går, icke må bähra daglig Fogel: eller Diurbyssa medh sig. RARP 4: 57 (1647). Djurbössorna .. Grofva, långa och tunga bössor afsedda för stordjursjagter. Schröder Minn. fr. skog. 32 (1888).
(1 c) -CELL. biol. Wirén Zool. gr. 1: 153 (1896).
-DANS.
1) dans (se d. o. 6) som djur utföra antingen af sig själfva l. dresserade. SFS 1861, nr 73, s. 1.
2) (hos naturfolk förekommande) dans som härmar djurs rörelser. 2 NF 5: 1312 (1906).
-DEL. (djurs- Retzius Flora Virg. 6 (1809)) Förmultnade växt- och djurdelar. Juhlin-Dannfelt 67 (1886).
-DEMON. demon i djurgestalt, t. ex. ”bäckhästen”, ”gloson”, ”våroxen”. Nilsson Prim. rel. 61 (1911).
-DIKT. jfr -EPOS, -FABEL, -SAGA.
-DIKTNING.
-DYRKAN. dyrkan af djur l. af gudar i djurgestalt. —
-EKONOMI. (†) om systemet af lifsföreteelser hos djurorganismen; jfr -FYSIOLOGI. Djurens respirations-sätt, den förnämsta af alla functioner i djur-œconomien. W. T. Tilesius i VetAH 1814, s. 180. J. J. Nordström (1845) i Acta soc. sc. fenn. 11: Minnestal 1: 49. —
-ELEKTRICITET. (mindre br.) sammanfattande benämning på de hos djurorganismen l. delar däraf iakttagna elektriska fenomenen; jfr MUSKEL-ELEKTRICITET. Fock 1 Fys. 580 (1855).
-EMBRYO.
-EPOS. epos som behandlar djursagan. —
-EXPERIMENT. särsk. fysiol. i vetenskapligt syfte företaget experiment på lefvande djur; jfr VIVISEKTION. W. Cygnæus i Acta soc. sc. fenn. 18: 325 (1891).
-FABEL. fabel i hvilken de handlande personerna utgöras af djur, hvilka (mer l. mindre) uppträda ss. människor; äfv. koll. l. sammanfattande. —
(i sht till 2 c) -FARSOT~02 l. ~20. jfr EPIZOOTI. Ilmoni Sjukd. 3: 571 (1853).
-FETMA. (†) = -FETT. Fem slags fetmor finnas, nämligen luft- mineral- växt- djur- och af dem blandade fetmor. Wallerius Åkerbr. 257 (1761).
-FETT. djuriskt fett; i pl. om olika slag af djurfett. Berzelius Kemi 4: 294 (1827). Under lifvet är allt djurfett flytande. Hammarsten Fysiol. kemi 55 (1883). Alla djurfett utom smör äro blandningar af stearin, palmitin och olein. AHB 128: 41 (1887).
-FIBULA. arkeol. fibula hvars bygel mer l. mindre liknar ett djur. Ur .. (germanernas) grafvar i mellersta Europa upptagas ofta djurfibulor, .. Mycket talrika äro fogelfibulorna, hästen träffas ofta, men äfven lejonet och gripen förekomma. S. Söderberg i Ant. tidskr. XI. 3: 15 (1892).
-FIGUR.
1) = -BILD. Atterbom 1: 295 (1824). Af papiermaché (kunna) framställas djurfigurer. AHB 119: 21 (1884).
2) = -SKEPNAD. De underliga djurfigurerna .. voro människor, insydda i hudar. Hallström Sparfvert 56 (1903).
-FLOCK.
1) (mindre) samling af djur.
2) (†) zool. = -KLASS 2, -ORDNING 1. Maskkräken äro .. tydeligen skilde ifrån de öfrige Djur-Flockarne. A. Modeer i VetAH 1792, s. 6. Boivie Sv. spr. 275 (1820).
(2 c) -FODER. jfr -FÖDA 2.
-FORM, pl. -er.
1) art l. slag af djur med hänsyn till dess form. S. Nilsson i VetAH 1818, s. 95. Vi möta .. (på Jan Mayen) samma djurformer som på Spetsbergens stränder. Quennerstedt Resa 166 (1867).
2) djurskepnad, djurgestalt, djurisk form. Estlander Konst. hist. 275 (1867). Några af dessa dvärgträd .. hafva med konst erhållit åtskilliga djurformer. AB 1890, nr 3, s. 4.
-FORMATION. [termen bildad af Stuxberg] zool. Djurformationer, d. v. s. sådana områden, större eller mindre, der en eller ett par arter lefva i den ojämförligt största mängden, under det att de öfriga arterna, som finnas tillsammans med dem, hvar för sig äro ytterligt fattiga på individer. A. Stuxberg i Vega-exp. vet. iakttag. 1: 744 (1882).
-FOSSIL. = -FÖRSTENING.
-FOT.
-FRÄTARE. [efter t. tierfresser] (†) zool. Till .. (familjen Tineadæ) höra de minerande småfjärilar såväl som djurfrätare, hvilka lefva af hår, fjädrar o. d. Thomson Insect. 203 (1862).
-FYSIOLOGI. vetenskap(en) om de normala lifsföreteelserna hos djuren. Berzelius Själfbiogr. ant. 121 (c. 1845).
-FYSIONOMI.
(2 b, i sht β) -FÅNG. (djura- Sv:s traktater V. 1: 104 (1596). djure- (diure-) G. I:s reg., Sv:s traktater)
1) [jfr t. tierfang, omfattande såväl jakt som fiske] (numera mindre br.) = -FÅNGST 1. G. I:s reg. 22: 26 (1551). Skyttar, och slijke skola ingen Löhn mehra niuta, uthan försees (från godset) medh alt det de till Diur-fång behöfwa. Rålamb 13: 108 (1690). Till djurfång räknas ock djurs dödande medelst förgiftade åtlar. NF (1880). Ekman Norrl. jakt 1 (1910).
2) (†) = -FÅNGST 2. Beslag, som göres i Tullar på olofligit skogshygge, fågel- och djurfång. Landtullsstadga 1776, s. 66. Adlerbeth Ov. 316 (1818).
3) (†) tillfälle l. möjlighet l. tillgång l. rätt att idka djurfång i bet. 1. Eij heller (skall någon, vare sig i Sverge eller Ryssland) råde vthöfuer huarken plögde eller oplögde åker, engier, watn och skogar, biistockar och djurefång (på andra sidan riksgränsen). Sv:s traktater V. 1: 98 (1595). Skattehemmanet .. med derå varande fiske, jagt och djurfång. Publ. handl. 14: 290 (1789). Dalin (1850).
(2 b, i sht β) -FÅNGARE.
(2 b, i sht β) -FÅNGST.
1) (sätt för) vilda (dägg)djurs (o. fåglars) fångande medelst giller, snaror, fällor, fallgropar, o. d.; motsatt JAKT; ngn gg äfv. allmännare, omfattande äfv. jakt. Möller (1790). Anteckningar angående Jagt och Djurfångst uti Sverige. Greiff (1821; boktitel).
2) (föga br.) djur som hafva erhållits gm djurfångst i bet. 1. Dalin (1850).
-FÄKTNING. skådespel bestående i strid mellan (vilda) djur inbördes l. mellan dessa o. människor. Dähnert (1746; under thiergefecht). Tessin Bref 2: 353 (1755). (Drottning Kristina lät) anställa djurfäktning mellan hästar, räfvar, en björn, en buffeloxe och ett lejon. Fryxell Ber. 9: 98 (1841). I början af seklet användes bulldoggen i England vid djurfäktningar, hvarvid tre hundar ansågos kunna reda sig mot en björn. 1 Brehm 1: 165 (1874).
-FÄLL. Kläderne (hos de gamle Finnar) voro diurfällar, sängarne bara marken och födan vildt. Dalin Hist. 1: 280 (1747).
(2 b, i sht β) -FÄLLANDE. (diurs- Schmedeman Just. 1248 (1689)) nedläggande (o. dödande) af vilda djur, särsk. högdjur. Sv:s R:s ständers besl. 1643, s. B 3 a. Berch Hush. 194 (1747).
(2 b, i sht β) -FÄLLE. (diure- Ångerm. landstingsprot.) (†) = -FÄLLANDE. RP 7: 191 (1638). Det myckla och otijdige diurefället som åhrligen bruukas vthi fiället, bådhe af finnar och andre. Ångerm. landstingsprot. 30 dec. 1643, fol. 59.
(2 b, i sht β) -FÄLLING. (†) = -FÄLLANDE. G. I:s reg. 22: 81 (1551).
(2 b, i sht β) -FÄLLNING. (diure- SUFH 4: 210 (1613)) (†) = -FÄLLANDE. G. I:s reg. 29: 656 (1559).
(2 b, i sht β) -FÄNG. (†) = -FÅNGST 1. H. Forsius (1757) i Bidr. t. Hfors hist. 2: 109.
(2 b, i sht β) -FÄNGARE. (diure- RARP 3: 175 (1641)) (†) = -FÅNGARE. Botin Hem. 1: 2 (1755). Möller (1790).
(2 b, i sht β) -FÄNGD. (†) rik på (vilda) djur. Ungboskapen den vallas merendels i skogen .. af ett vallhion med 1. 2 eller 3. fähundar, särdeles om skogen är diurfängd och mycket .. träskfull. Dahlman Reddej. 34 (1743).
(2 b, i sht β) -FÄNGE. (diura- J. Petri)
1) = -FÅNGST 1. J. Petri Likpr. ö. P. Eriksson A 3 a (1639). Den nytta man gör sig af skogarne, medelst fogel och djur fänge. M. N. Nordenström (c. 1770) i Norrl. saml. 52. Holmberg Nordb. 116 (1852).
2) (†) = -FÅNGST 2. Fiske och Djurfängen voro ej så tilräckelige, att de förslogo til kläder och föda. Botin Hem. 1: 2 (1755). Strinnholm Hist. 1: 470 (1834).
-FÖDA.
1) ur djurriket hämtad föda; animalisk föda. Djurföda (är) lättsmältare .. än växtföda. NF 3: 1177 (1880).
2) föda för djur. Den här maten kan passa till djurföda.
-FÖRARE. kringresande djurförevisare. Sundevall Zool. 78 (1835). Af djurförare visas .. (bulldoggen) i kamp med björnen och andra vilda djur. Nilsson Fauna 1: 241 (1847).
-FÖREVISARE~00200. —
-FÖRSTENING. (del af) förstenadt djur; jfr -FOSSIL.
-FÖRSÖK. = -EXPERIMENT. Vid djurförsöken (för inympning af tyfusbaciller) användes kaniner, hundar och vanliga gråa möss. W. Cygnæus i Acta soc. sc. fenn. 18: 302 (1891).
(2 c) -FÖRÄDLARE. i sht landt. person som ägnar sig åt förädling af husdjur(sraser). Uppf. b. 3: 361 (1873).
(2 c) -FÖRÄDLING. i sht landt. förädling af husdjur(sraser). Odalmannen, Tidning för åkerbruk, djurförädling (osv.). AB 1845, nr 2, s. 4 (namn på tidning).
-FÖRÄDLINGS-LÄRA. (arbete som behandlar) läran om djurförädling. Qvartalsskr. f. landtm. I. 2: 25 (1833).
(2 b, i sht δ) -GARN. garn (l. nät) som (i sht förr) användes vid jakten på vilda djur (rofdjur), särsk. varg; jakttyg. Ågerups arkiv Bouppteckn. 1750. Hvarje bonde skulle (i gamla tider) .. vara försedd med vissa famnar vargnät eller djurgarn, som det kallades. S. Lampa i Fataburen 1913, s. 50.
-GATA. (knappast br.) zool. Massanhopningar af organismer eller s. k. ”djurgator” förekomma (i vattnet) mest invid kusterna och säkrast inom hamnområdena. H. Théel i Fauna o. flora 1909, s. 295.
-GELATIN.
-GELÉ. koncentrerad lösning af djuriskt lim i vatten. —
-GENRE. konst. Framställas djuren i vänligt och gladt sällskap med menniskan, uppstår den s. k. djuregenren. NF 3: 1307 (1880).
-GEOGRAFI. Palmblad Lärob. i geogr. 80 (1835). Betraktelsen af sättet för djurens .. fördelning öfver jordens yta och af de lagar, som bestämma denna deras geografiska fördelning .. utgör föremål för .. djurgeografien. Thorell Zool. 1: 9 (1860).
-GEOGRAFISK.
-GESTALT.
-GIFT. från djurriket hämtadt gift. —
-GRUPP. särsk. zool. om grupp l. afdelning inom djurriket. Fenhvalarnas djurgrupp. Nilsson Fauna 1: 630 (1847).
-GUD. gud (helt o. hållet l. delvis) i djurgestalt; djur som åtnjuter gudomlig dyrkan. Filistéernas gud Dagon var en djurgud, han hade fiskstjärt. Björkman (1889).
(2 b) -GÅNG. (dyre- G. I:s reg.) [jfr fsv. diurganga (dyrhganga), jakt]
1) (numera föga br.) vilda djurs kringströfvande l. framfart. (Hästarna) kwnna (icke) begå siigh (dvs. reda sig) .. för then dyregongh schyld som them ær til mens j skoghen. G. I:s reg. 4: 121 (1527). Ett år med svår djurgång och en myckenhet rifna hemdjur. Fauna o. flora 1912, s. 283.
2) [jfr sv. dial. (Gotl.) lambá-gangårr, fårbeten] (†) mark där de vilda djuren ströfva omkring o. söka sin näring. (Skogstrakter) ämnade af Skaparen till fäbete, skafskog, djurgång, fogel-, fisk- och bäfverfängen. F. A. Burman (1799) i Norrl. saml. 1: 108. —
-GÅRD. (diwra- Var. rer. diure- Saml. af instr. f. landtreg., Spegel Guds verk 232 (1685))
1) [fsv. diura gardher; jfr isl. dýragarðr] (förr) till 2 b: plats (byggnad, inhägnad) där (sällsynta) vilda djur förvaras. Uiuarium .. (fiskdamm) eller diwragård. Var. rer. 40 (1538). Björnståhl Resa 3: 220 (1778). Wirén Zool. gr. 1: 83 (1896).
2) [jfr eng. deer-yard] till 2 b, i sht β, γ: inhägnad skogs- l. hagmark där vilda djur (företrädesvis hjortdjur) underhållas. Carl IX Calend. 5 (1581: diyre-). Bevilljades Fru Ebba Leijonnehuffvud två hjortar uthur djuregården till sin dotters bröllop. RP 6: 257 (1636). (Det fanns) Romare, som ägde ordenteligen inrättade djurgårdar af lefvande Snäckor. A. Modeer i VetAH 1793, s. 84. Djurgårdar, fulla av rådjur. Lagerlöf Holg. 1: 102 (1906).
3) (†) om inhägnad till djurgård i bet. 2. Schole och fougterne icke försume ath komme bönderne .. till at göre diuregårder (m. m.) .., Effter som Swerigis lagh förmeller. Saml. af instr. f. landtreg. 17 (1563). RARP V. 1: 91 (1652).
-GÅRDS-INSPEKTOR~002. (förr) benämning på viss tjänsteman vid jägeristaten. Henel 1729 155 (1730). Saml. af bref ö. bevilln.-mål 53 (1795).
-GÅRDS-STÄNGNING. (†) till -GÅRD 2: inhägnande af djurgård; särsk. ss. ett onus som ålåg bönderna gentemot kronan. RARP 3: 391 (1644). Salander Gårdsf. 220 (1727).
-GÅRDS-VAKTARE. (i sht förr) Spegel Gl. (1712). Arnell Smith Slottet Brambletye 1: 23 (1827).
(2 b, i sht β, γ) -HAGE. (diwrehagha Helsingius (1587)) [fsv. diura haghi] (numera mindre br.) inhägnad jaktpark; jfr DJURGÅRD 2. Skötseln af djurhagen och parkanläggningen .. å Kongl. Djurgården. Hahr Handb. f. jäg. 31 (1866). PT 1895, nr 141, s. 1.
(2 b γ) -HAGEL. (†) grofva hagel afsedda för jakt på rådjur. Bouppteckn. fr. Växiö 1776.
-HAMN. (djura- Sv. folkv. 1: 194. djurs- Afzelius. -ham Rydberg Myt. 1: 614 (1886), SDS 1899, nr 595, s. 2) djurgestalt, djurskepnad. Före dagbräckningen, måste de (genom trolldom till djur förvandlade människorna) åter påtaga sig djurshamnen och löpa ut i skog och mark. Afzelius Sagoh. 2: 83 (1840).
-HETSNING.
1) (föga br.) till 1 a, om skådespel bestående i strid mellan (vilda) djur. Möller (1790). SKN 1841, s. 319.
2) (knappast br.) jäg. till 2 b β: hetsjakt, parforsjakt. Öhrlander o. Leffler (1852).
-HISTORIA.
1) till 1 a: historia l. berättelse om djur.
2) [uttr. går ytterst tillbaka till gr. ἡ ἱστορία ἡ περὶ τὰ ζῷα (Aristoteles), o. den andra ssgsleden har bet.: vetande, vetenskap (jfr NATURAL-HISTORIA)] (†) till 1 c: djurbeskrifning, zoologi. Linné Bref I. 2: 111 (1747). (Aristoteles’) Djurhistoria, i 10 böcker. Norrmann Eschenburg 1: 305 (1817). Berndtson (1880).
-HORN. (djurs- Dalin, Weibull, E. Hildebrand i Sv:s hist. 2: 120 (1904)) [fsv. diurs horn; jfr isl. dýrshorn] djurs (i sht oxes) horn, särsk. i dess användning som dryckeshorn l. musikinstrument. Dalin Hist. 1: 425 (1747). Djurshorn utgjorde .. (de nordiska vildmännens hjälm-)prydnader. Weibull Lunds o. Lundagårds minnen 2 (1884). Djurhornet (kohornet eller bockhornet), det instrument, på hvilket sedan urminnes tider vallåtarnes egendomliga locktoner utförts. SDS 1913, nr 228, s. 3.
-HUD. (diuure- Schroderus Osiander 1: 284 (1635). djurs- Lindeberg Catlin 81 (1846), Weibull Lunds o. Lundagårds minnen VII (1884)) [fsv. diura hudh] Rå djurhudar till kläder. Geijer II. 1: 313 (1825). Djurhudar i stället för mattor. Ner. alleh. 1896, nr 232, s. 1.
-HUFVUD. (djurs- (Bladh o.) Hornstedt Resa 106 (1783), SKN 1841, s. 295) [fsv. diura hovudh] Guldskålar .. försedda med långa handtag, som sluta i djurhufvuden. O. Montelius i Ill. Sv:s hist. 1: 122 (1876).
-HUS.
1) (numera föga br.) byggnad (numera företrädesvis i zoologisk trädgård) afsedd att hysa vilda djur; äfv. om i djurgård uppfördt hus l. skjul till skydd för därstädes lefvande djur. J. M. Norsbergh (c. 1710) i Karol. krig. dagb. 3: 232. Linné Öl. 86 (1745). Bet. ang. underv. 1828, Lit. I, s. 1. Henriksson Tyskl. 362 (1901).
2) (†) om museum för (dägg)djur. Grill Præs. i VetA 1795, s. 32.
3) om det horn- l. kalkartade hölje som omsluter hvarje särskildt djur i en mossdjurskoloni. NF 1: 385 (1875).
-HÅR.
-INDIVID, n., äfv. r. l. m. i sht biol. om enskildt djur. —
(2 b β) -JAKT. (diure- Peringskiöld Vilk. 321 (1715)) (numera föga br.) Schmedeman Just. 1158 (1687). Nilsson Fauna 1: 570 (1847).
-JORD. (†) jord af animaliskt ursprung. Linné Syst. nat. 9 (1740). Dalin (1850).
-KADAVER.
(2 b, i sht γ) -KARL. [fsv. diura karl (diwrekarl)] (förr) tillsyningsman öfver jakten, jägare, kronoskytt. G. I:s reg. 10: 213 (1535; ss. tillnamn till person). Hr Joen (förde Gustaf Vasa) .. til Sven i Isala, som var cronoskött eller diurkarl. L. Folkernius (1667) i Hist. tidskr. 1910, s. 41. Hahr Handb. f. jäg. 29 (1866).
(1 c) -KEMI. (mindre br.) den del af kemien som behandlar de kemiska processerna hos djuren o. de därvid bildade ämnena; jfr BIOKEMI. Föreläsningar i Djurkemien. Berzelius (1806; boktitel). NF (1880).
-KLASS.
1) klass af djur. De äldre djurklasserna .. bli allt fåtaligare representerade (vid premieringarna). LAHT 1901, s. 359.
2) zool. till 1 c, om hvarje särskild af de stora afdelningarna inom djurriket. Oldendorp Evang. br. missionsarb. 1: 108 (1786).
-KLO.
-KOL. kol som erhålles af animaliska ämnen vid glödning utan lufttillträde; jfr BEN-KOL, -SVÄRTA. Åkerman Kem. techn. 1: 169 (1832).
-KOLONI. zool. samling af organiskt med hvarandra förenade lägre djur (i sht polyper). Thorell Zool. 1: 331 (1860). De öfriga .. bandmaskarne uppfattas bäst såsom en djurkoloni, i hvilken hufvudet och lederna hvar för sig äro att betrakta såsom djur, dock med större eller mindre sjelfständighet gentemot kolonien, som också är i viss mån ett helt, ett individ. 1 Brehm III. 2: 253 (1876).
-KONUNG(EN). (†) i sg. best., om lejonet, ”djurens konung”. Rydelius Förn. 180 (1721, 1737). Ling As. 130 (1816).
-KRAFT. i motsats till MÄNNISKO-, VATTEN-, ÅNG-KRAFT osv. —
(2 b β) -KRATS. jäg. Djurkrats. En större krats, som fastskrufvas på spetsen af en stör, för att dermed utdraga djur utur berggryt. Swederus Jagt 326 (1832).
-KRETS, se d. o. —
-KROPP. [fsv. diura kropper]. —
-KULT. djurdyrkan. —
-KUNSKAP~02, äfv. ~20. (mindre br.) zoologi. Läseb. f. folksk. 564 (1892).
-KÅL. [jfr d. svinekål. Ordets första ssgsled är dock måhända en omtydning af det ord som föreligger i KIRSKÅL. Ssgns sista led förklaras däraf att växtens blad om våren stundom användas ss. kål] umbellaten Aegopodium podagraria Lin., kirskål, skvallerkål, skvaller, kvaller. Lilja Sk. flora 181 (1870). G. Löwegren hos Lindgren Trädg. 6: 10 (1876).
-KÄNNARE. person som har kännedom om o. förstår sig på djur; i sht förr äfv.: zoolog. Wallerius Hydrol. A 6 b (1748). Dalin (1850; anm. ss. föga br.).
-KÄNNEDOM~002 l. ~200. —
-KÄNNING. (†) zoologi. Wallerius Hydrol. A 6 b (1748). G. J. Billberg i VetAH 1813, s. 98.
-KÖTT. (diura- Petreius Beskr. 1: 55 (1614). diure- Schroderus Osiander 2: 45 (1635)) [fsv. diura kiöt (-köt)]. —
-LEK.
1) (föga br.) till 1 a; i sg. best. om en viss ringlek, där hvar o. en i ringen föreställer tre djur i olika element o. är skyldig att vid tillrop utan dröjsmål säga det djur han föreställer i det angifna elementet. Lovén Folkl. 89 (1847).
2) (föga br.) till 2 a: djurs (parnings)lek. När Diur- Fogell- och Fiskeleekar påstå (böra ej) .. Leekarne hindras och förstöras. RARP 3: 323 (1643).
-LIF.
1) animaliskt l. djuriskt lif. Hammarsköld Sv. vitt. 2: 171 (1819). Den af sinnevillan obetagna, öfver djurlifvet upphöjda menniskan. Wallin Rel. 2: 249 (1826).
2) djurens lif. Fabeln blir med bibehållande af sin moraliska syftning en tafla ur djurlifvet. Ljunggren i SAH 41: 307 (1866).
3) konkretare o. koll. om de (inom ngt visst område) lefvande djuren; jfr -VÄRLD, FAUNA. Ett kraftigt utprägladt djurlif (finnes) på detta stora (hafs-)djup. Lindström Geol. gr. 36 (1857). Djurlifvet (omkring Stolbowoj-ön) var bland det fattigaste jag sett. Nordenskiöld Vega 1: 399 (1880).
-LIK, n. djurkadaver. —
-LIK, adj.
1) som (i ett l. annat afseende) är lik ett djur. Lantingshausen Young 1: 117 (1787). De första djurlika menniskorna. Broocman Sv. spr. 66 (1810).
2) (numera knappast br.) som utmärker l. karakteriserar l. passar l. anstår djur; djurisk. En så Diurlik och Bestialisk egenskap (näml. att icke kunna tåla andras lycka) hafva jemväl de Afvundssiuke. Bliberg Acerra 741 (1737). Den djurlika lukten af (korallerna). A. Modeer i VetAH 1793, s. 245. Djurlika behof. Boëthius Sed. 39 (1807). Jag tillbragte .. (söndagen) i en slags djurlik dorskhet emellan sömn och vaka. Bremer N. verld. 2: 215 (1853).
-LIKNANDE, p. adj. —
-LIKNELSE. (†) djurskepnad. Brunius Resa 1838 158 (1839). Skålen (å Västra Karaby dopfunt) .. prydes å hvarje hörn med en menniskofigur och å hvarje sida med en djurliknelse. Dens. i VittAH 21: 204 (1853).
-LILJA. (†) zool. (individ l.) art tillhörande stråldjursgruppen Crinoidea af tagghudingarna, hårstjärna, liljestjärna; vanl. i pl. om afdelningen. Scheutz Naturh. 222 (1843). Dens. Jorden 148 (1856).
-LIM. animaliskt lim. —
-LIMMAD, p. adj. om papper. Sv. kem. tidskr. 1910, s. 65.
-LUKT. särsk. landt. om en obehaglig lukt som mjölk får, om ej nödig renlighet iakttages vid mjölkningen; kreaturslukt; jfr KO-SMAK, STALL-SMAK. LAT 1872, s. 324.
-LYMFA. med. från djur hämtad vaccin l. lymfa, animal lymfa. FFS 1893, nr 30, s. 5.
(2 c) -LÄKARE. veterinär. Wikforss (1804; under thierarzt). Billing Hipp. 345 (1836).
-LÄKAR(E)-KONST(EN). Litt.-tidn. 1797, s. 115.
(2 c) -LÄKEKONST(EN).
-LÄMNING. J. G. Agardh i SKN 1843, s. 109. De (i dyjorden) inblandade växt- och djurlemningarne. Juhlin-Dannfelt 67 (1886).
-LÄTE. (djurs- Björnståhl Resa 3: 5 (1777)) (Hadding) kunde tolka djurläten. Rydberg Gudasag. 155 (1887).
(2 c) -LÖS. landt. i uttr. djurlöst jordbruk o. d., jordbruk som icke är förenadt med boskapsskötsel (af ngn betydenhet). Tidskr. f. landtm. 1891, s. 46.
-MASK, pl. -er, till förklädnad. —
-MJÖLK. Vextmjölken skiljer sig i så måtto från djurmjölken, att den coaguleras af kokning. Berzelius Kemi 4: 285 (1827).
-MUMIE.
-MYLLA. (numera knappast br.) Diurmylla, eller den mylla som ernås af förrutnade animalier. Wallerius Åkerbr. 145 (1778). Post Kopr. jordbildn. 40 (1862).
-MÅLARE. Vår Ehrenstrahl (kan) altid räknas för en ibland de bästa Djur-målare. Tessin Bref 1: 87 (1751).
-MÅLERI.
-MÅLNING.
1) konsten att måla (lefvande) djur; jfr -MÅLERI. Fries Årsber. t. VetA 1833, s. 5. Professorn i djurmålning (vid konstakademien i München). Fin. biogr. handb. 2487 (1905).
2) konkret: tafla l. målning på hvilken djur framställas. C. G. Tessin (c. 1765) hos Ehrenheim Tess. 366. —
-MÄNNISKA.
1) (primitiv) människa som ännu står kvar på djurets ståndpunkt. Grenander Niemeyer 97 (1805). Hallström Ital. bref 197 (1899, 1901).
2) (mindre br.) af djur o. människa sammansatt varelse, t. ex. sfinx, centaur. Brunius Resa 1838 123 (1839). (Vischnu) uppenbarar sig (en gång) såsom en djurmenniska (näml. ss. manlejon). Wikner Pred. 520 (1881).
-MÄRG.
-MÄSTARE. (†) djurförare. Rel. cur. 178 (1682).
-NAMN. Från hednatiden kom bruket att gifva menniskor djurnamn såsom Björn, Ulf. Rydberg Vap. 183 (1891).
-NATUR.
-OFFER. Sådana voro .. diur-offren eller de vanliga (offren hos våra hedniska förfäder); men i stora nödfall utgiöts menniskio-blod för Afgudarnes altare. Dalin Hist. 1: 172 (1747).
-OLJA. af animaliska ämnen beredd olja. Wallerius Hydrol. 93 (1748).
-ORDNING. (diure- RARP 9: 182, 411 (1664; i bet. 2))
1) zool. till 1 c, om viss afdelning inom djurriket, närmaste underafdelning till djurklassen. Nilsson Fauna 1: 2 (1820).
2) (†) till 2 b β, om jaktstadga. RARP 9: 180 (1664).
-ORGANISM.
1) om djur betraktadt som en organism, dvs. en enhetlig komplex af organ. Thorell Zool. 1: 13 (1860).
2) djurform (se d. o. 1). De djurorganismer, som tidigare uppträdt på jorden. Lilljeborg Däggdj. 15 (1870).
-ORNAMENT. ornament med motiv ur djurriket. —
-ORNAMENTIK.
-PALEONTOLOGI.
-PARASIT.
1) parasiterande djur.
2) parasit hos djur. —
(i sht till 2 b) -PARK. park där (vilda) djur underhållas; särsk. om zoologisk trädgård af större utsträckning. Karl Hagenbecks djurpark i Stellingen (vid Hamburg). NDA 1913, nr 113, s. 3. jfr: Paradisets blomstergård och djurpark. Atterbom Siare 1: 77 (1841).
-PETRIFIKAT.
-PLANKTON.
-PLÅGARE. Lindeqvist Ngra ord t. varning 6 (1860).
-PLÅGERI. Ekeblad Budkafle t. sv. folket 1 (1852). äfv. (skämts.) med afs. på människor. Sju timmars daglig skolundervisning är djurplågeri.
-PRODUKT. jfr -ALSTER 2.
-PROVINS. djurgeogr. område utmärkt gm en för detsamma egendomlig o. karakteristisk fauna. Lindström Geol. gr. 94 (1857).
-PSYKOLOG.
-PSYKOLOGI. (djurs- Nilsson Årsber. t. VetA 1831, s. 4) vetenskap(en) om djurens själslif. —
-RAS, r. Nilsson Fauna 1: 531 (1847). Menniskan kan bringa hela djurracer under sitt välde. Thorell Zool. 2: 85 (1861).
-REST. djurlämning. —
-RIK.
(1 c) -RIKE(T). (djura- Browallius Præs. i VetA 1747, s. 7) [efter nylat. regnum animale; benämningen först använd af kemisterna] Alla Naturalier fördelas i 3 Naturens riken: Sten-Riket, Växt-Riket ock Diur-Riket. Linné i VetAH 1740, s. 411. Bland skogens fiender ur djurriket äro de minsta just de värsta. Uppf. b. 3: 413 (1873). mera tillfälligt om djurvärlden på ngn viss tid. Cuvier (har), genom jemförelser af de fossila lemningarne med nu lefvande djurarter, åter construerat ett djurrike, som existerat tusenden af år före menniskans skapelse. J. G. Agardh i SKN 1843, s. 9.
-SAFT. (diurs- Wallerius Hydrol. 79 (1748)).
-SAGA. saga i hvilken djur uppträda o. handla (ss. människor); särsk. koll. o. sammanfattande. NF (1880). En historia, hvars motiv är hämtadt ur djursagan: den bekanta fabeln om tuppen och räfven. Björkman Chaucer 127 (1906).
-SENA. (diure- Peringskiöld Hkr. 2: 324 (1697)) At Finnarne länge nog förbundo deras skutor med djursenor och vidjor. Berch Præs. i VetA 1766, s. 18.
(i sht till 2 c) -SJUKDOM~02 l. ~20. —
-SKAL.
-SKAPNAD. (†) djurform (se d. o. 1). (På Nya Holland) finnas .. de besynnerligaste djurskapnader. Palmblad Lärob. i geogr. 241 (1851).
-SKARA. skara, hop af djur. särsk.
a) (†) zool. djursläkte. C. F. Fallén i VetAH 1805, s. 229.
b) (†) i sg. best. om djurvärlden. (Linné) afdelar hela Djur-skaran uti sex särskildta Flockar. P. V. Wargentin i VetAH 1751, s. 84. Nilsson Fauna 1: 528 (1847).
-SKELETT.
-SKEPNAD. Svicklarne (i Linköpings domkyrkas arkader) fyllas med blad och rosor eller djur- och menniskoskepnader. Brunius Resa 1849 161 (1851). Det var i djurskepnad djäfvulen bedrog Eva. Rydberg Vap. 183 (1891).
-SKINN. särsk. om skinn af pälsbärande djur. Finnarne gåfvo .. (Ottar) skatt af djurskin, fjäder, hvalfiskben (m. m.). Lagerbring 1 Hist. 1: 316 (1769). En gestalt klädd i djurskinn. AB 1890, nr 35, s. 2.
-SKINNS-PÄLS.
(2 b, i sht γ) -SKJUTNING. (numera föga br.) G. I:s reg. 27: 262 (1557). Förbudh af W(älakta)tt Befalningzman, opå Älgh och diuur skiutning. Ångerm. dombok 12 juni 1645, fol. 3. Strinnholm Vas. 3: 384 (1823; i fråga om förh. 1537).
(2 b, i sht γ) -SKOG. (†) (Om större jordägande) sielf äger någon diurschough eller diurståndh allena (får han jaga högdjur). RARP 9: 433 (1664). Icke giörandes någon åtskillnat emillan Jägerij eller Diurskogen och den öfrige Skogen. Stiernman Riksd. 2016 (1686). Peringskiöld Vilk. 328 (1715).
-SKULPTUR.
-SKULPTÖR.
-SKYDD. skyddande af djur mot vanvård o. misshandel; särsk. om bekämpande af djurplågeri. Nordvall Djursk. 4 (1880). Länge kämpade man för ett effektivt djurskydd, men lif fick rörelsen först genom de i senare hälften af förra århundradet bildade djurskyddsföreningarna. F. W. Lindvall i Ped. tidskr. 1905, s. 395.
-SKYDDS-FÖRENING. Bör o. kan ngnting göras t. förek. af djurens misshandel 35 (1857). I Sverige stiftades en djurskyddsförening i Strengnäs 1870. NF (1880).
-SKYDDS-VÄN.
-SKYDDS-VÄNLIG.
(2 b, i sht γ) -SKYTT. (djurra- Vg. fornm. tidskr. II. 2—3: 110 (1591). djure- G. I:s reg. 7: 388 (1531), Vg. fornm. tidskr. II. 2—3: 109 (1591)) (förr) person anställd af kronan l. enskild (frälseman) i egenskap af jägare; äfv.: tillsyningsman öfver jakten o. skogen. Haffwe wij .. befaledt thenne wår tijänere Clawes Diurskytta, ath han skall haffue eth nöge vpseende, vm .. (högdjurs-)Jacht, Tesligeste vm skoge hug ock bijstocker. G. I:s reg. 12: 216 (1539). RARP 2: 130 (1634). (Öfverjägmästaren) hade ock tillstånd att i hvart Fögderi förordna tvänne Djurskytter till underbetjäning. Hallenberg Hist. 2: 786 (1790).
(2 c) -SKÖTARE. kreatursskötare. LAT 1874, s. 53.
-SLAG. jfr -ART.
-SLINGA. arkeol. ornament som utgöres af en i slingor lagd bandlik kropp med stiliseradt djurhufvud, drakslinga. Brunius Resa 1838 158 (1839). Djurslingorna .. på pireuslejonet måste .. vara inhuggna af en man från Svealand. O. Montelius i Sv:s hist. 1: 238 (1903).
-SLÄKT. (†) = -SLÄKTE 1. Svartz Præs. i VetA 1797, s. 48. Ehrenheim Phys. 260 (1822).
-SLÄKTE.
1) släkte inom djurvärlden. SP 1780, s. 629.
2) (knappast br.) i sg. best., om sammanfattningen af samtliga djur: djurvärlden. (Rofdjuren) röfva och plundra hela Djurslägtet. Retzius Djurr. 13 (1772). Leopold 6: 279 (1797).
-SORT. (†) djurslag. Hemtamda djur-sorter. SP 1779, s. 613.
(i sht till 2 c) -SPILLNING.
(i sht till 2 b) -SPÅR.
(2 c) -STALL.
(i sht till 2 c) -STAM.
1) om sammanfattningen af de djur som hafva gemensamt ursprung; jfr -RAS.
2) djurbestånd. —
-STEN. (djurs- Brander Naturalh. 155 (1785)) (numera knappast br.) stenartad bildning i djurs inre. Wallerius Min. 412 (1747). Kräft- och andre djurstenar. Rinman 1: 401 (1788). Kindblad (1870).
-STIG. af djur upptrampad l. begagnad stig. —
-STOCK.
1) [jfr t. tierstock] zool. trädlikt förgrenad djurkoloni hos vissa kavitetsdjur (t. ex. koraller). (De stråldjur som fortplanta sig genom knoppning) bilda .. merendels fastvuxna kolonier eller djurstockar. Thorell Zool. 2: 33 (1861).
2) [trol. efter eng. live-stock] landt. till 2 c: förhandenvarande mängd af boskapsdjur, djurbestånd. Den stora djurstock, som vi nu ha, kunde vi icke hålla, om vi icke .. kunna producera .. mera foder. Tidskr. f. landtm. 1890, s. 128.
-STYCKE. bild med motiv ur djurlifvet; djurmålning (se d. o. 2). DA 1793, nr 252, s. 2.
(2 b, i sht γ) -STÅND. (†) ställe (skog) där ett större antal högdjur vanligen uppehålla sig; jfr -SKOG samt ÄLG-STÅND; äfv. om själfva högdjuren på ett sådant ställe. RARP 9: 433 (1664; se under -SKOG). The ther miszbruka sin egendom, .. i thet store Masteträn, Diurstånd eller annan nyttig Skog til Swediefall hugges. Schmedeman Just. 1503 (1698). Då .. (parken) för fogellekar och djurstånd .. vill synas beqväm och tjänlig. Vg. fornm. tidskr. I. 6—7: 82 (1760). Et vildbråd, som jägarens skicklighet qvarhåller i et djurstånd. F. V. Radloff i Litt.-tidn. 1797, s. 58.
-SYMBOL. djurbild använd ss. symbol. Vid .. (evangelisternas) fötter ligga deras bevingade djursymboler. Brunius Metr. 351 (1836; i beskrifning af en nattvardskalk).
-SYRA. (numera mindre br.) kem. syra som erhålles ur djurämnen. Retzius Min. 48 (1795). Berzelius Kemi 1: 381 (1808). Wenström o. Jeurling (1891).
(2 b β, γ) -SÖLA. (föga br.) jäg. sölgrop. Hjortar .. älska .. kärrhålor med lerbotten (”djursölor”), der de om sommarn kunna svalka sig. Uppf. b. 3: 469 (1873).
-TARM. (djurs- Björnståhl Resa 5: 57 (1777)).
-TOTEM. Nilsson Prim. rel. 38 (1911).
-TRANSPORT.
-TRÄCK.
-TUBERKULOS.
-TYP.
-TÄMJARE.
-TÄMJERSKA.
-UPPFÖDARE~0200. i sht till 2 c: kreatursuppfödare. Sjöstedt Husdj. 1: 236 (1860).
(i sht till 2 c) -UPPFÖDNING~020. —
-UPPSÄTTNING~020. i sht till 2 c: besättning af djur å egendom osv. —
(2 b) -VAKTARE. (djure- RP 5: 240 (1635)) person som har uppsikt o. vård om djuren i en djurgård, ett menageri osv. Diurwachtaren på Åland. Leinberg Vårt land 5: 27 (1635). S. Agrell (1710) i Karol. krig. dagb. 5: 79. Diur- och Skogvacktaren här på Visingsöö. Växiö domk. akt. 1737, nr 414. (De) på Djurgården .. anställde hofjägarne, — förut benämnda ”djurvaktare”. I. L. Ström i Jägaren 1897, 2: 50.
-VAKTAR(E)-BOSTÄLLE~020, äfv. ~200. Rosendal å Stockholms Djurgård var ursprungligen ett djurvaktare-boställe. Konv.-lex. 3: 375 (1848).
-VAX. (†) fettvax, likvax. Journ. f. litt. o. theat. 1811, s. 1210.
-VERK. [sannol. efter LÖFVERK] (†) Halfsliten var en väggebonat med djurverk .. och likaså en bonad med träuerk. J. Nordlander i Norrl. saml. 1: 343 (efter handl. fr. 1566).
-VETT. (djure-) Oförnuftigt djurevett. Bellman Skr. Ny saml. 1: 239 (1760).
(2 b β) -VÅN? l. -VÅNA? (†) giller l. fälla (l. snara?) för djurfångst; jfr VÅNVERKE. De hafua .. opbrutit diurwånner. Ångerm. landstingsprot. 20 juli 1640, fol. 42.
-VÅRD.
-VÅRDARE.
-VÄN.
-VÄNLIG.
-VÄRLD. om sammanfattningen af samtliga djur: fauna; i sht i best. Jernk. annal. 1828, Bih. s. 24. En långt före mennisko-slägtets tillkomst förgången djurverld. Nilsson Ur. 1: Inl. III (1843). Mannen, / Djurverldens konung. Hagberg Shaksp. 9: 14 (1850). Tropikernas växt- och djurverld. E. H. Tegnér i Ydun 58 (1869).
(2 b δ) -VÄXEL. (föga br.) jäg. om fullväxt rofdjurskull. I. L. Ström i Jägaren 1897, 2: 50.
-VÄXT. [öfvers. af nylat. zoophyton (t. ex. hos Linné Syst. nat.), af gr. ζῳόφυτον (se ZOOFYT)] (†) zool. gammalt namn på vissa lägre djur hvilka gm utseende l. lefnadssätt erinra om växterna o. förr stundom ansågos intaga en verklig mellanställning mellan djur o. växter, zoofyt; vanl. i pl. ss. benämning på en viss ordning bland djuren med olika omfång hos olika författare; jfr VÄXT-DJUR. Sv. Merc. V. 1: 312 (1759). Thorell Zool. 2: 33 (1861).
(i sht till 2 c) -ÄGARE. Sjöstedt Husdj. 1: 179 (1860).
-ÄMNE.
1) ämne ur djurriket, animaliskt ämne. Berzelius i FKM 2: 109 (1807). Sådana fabriker, der djurämnen brännas. SFS 1874, nr 68, s. 10.
2) (†) ämne till djur, embryo. Bland Djur-ämnen eller Ägg äro Foglarnes de största. Alströmer Præs. i VetA 1770, s. 52. Embryo kallas det lilla djurämne som bildas i ägget (hos insekterna). Dahlbom Skand. insekt. XXVII (1837).
-ÖRA. (djurs- Biogr. lex. 12: 144 (1846)).
-ÖRT. (†) = -VÄXT; jfr ÖRT-DJUR. Bergman Jordkl. IV (1766). Trädet har sin rot, stam, blomma och frukt; likaså hafva Djur-örterne (Zoophyta). Alströmer Præs. i VetA 1770, s. 57.
B (†): DJURA-FÅNG, -FÄNGE, -GÅRD, se A.
-HAG, se C.
-HAMN, -KÖTT, -RIKE(T), -SKYTT, se A.
C (†): DJURE-FÅNG, -FÄLLE, -FÄLLNING, -FÄNGARE, -GÅNG, -GÅRD, se A.
(2 b β) -HAG. (diura- Visb.) [fsv. diura hagh] af ris o. kvistar uppförd inhägnad hvilken är försedd med snaror o. giller för djurfångst. Att han later hugge nogre dijurehag udi sin befalning (dvs. distrikt) på the skoger han ter haffver. G. I:s reg. 22: 449 (1551). bildl. Huru iag skall then iungfru få / vthi mit diura hagh. Visb. 1: 196 (c. 1620).
-HAGE, -HUD, -JAKT, se A.
-KRETS, se DJURKRETS.
-KÖTT, -ORDNING, -SENA, se A.
(2 b, i sht γ) -SKJUTERI. jfr DJUR-JAKT. RARP 3: 175 (1641).
-SKYTT, se A.
(2 b, i sht γ) -TJUFVERI. tjufskytte. Dhe Lettinger som stryka Skogerne emellan och giöra en nähring af Diure Tiufwerj. RARP 3: 175 (1641).
-VAKTARE, -VETT, se A.
D (numera föga br.): DJURS-BEN, -BETT, -BILD, -DEL, -FÄLLANDE, -HAMN, -HORN, -HUD, -HUFVUD, -LÄTE, -PSYKOLOGI, -SAFT, -STEN, -TARM, -ÖRA, se A.

 

Spalt D 1766 band 7, 1918

Webbansvarig