Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HJÄRTA jær3ta2, n. ((†) f.(||ig.) (i bet. V) HB 3: 191 (1688), Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 25 (1690)); best. -at (-adt) (Svart GI 66 (1561) osv.) ((†) -ad(h) G1R 7: 16 (1530), RP 4: 27 (1634); -edh G1R 25: 247 (1555); -e(d)t(t) G1R 4: 13 (1527), HB 3: 150 (1687)); pl. -an (Gustaf II Adolf 198 (1617) osv.) ((†) = Upp. 2: 23 (NT 1526), Rålamb 4: 87 (1690); -ar Balck Es. 235 (1603), RARP 3: 74 (1638); -e Svart Gensv. F 7 a (1558), Visb. 1: 7 (1572); -en RA I. 3: 86 (1593), LdVBl. 1834, nr 47, s. 4; -er RA I. 1: 338 (1544), HT 1909, s. 170 (1633); -or RelUlrEleonIntågh 1680, s. A 2 b); pl. best. -ana (Boivie SvSpr. 107 (1820) osv.), bygdemålsfärgat ngn gg äv. -anen (VDAkt. 1667, nr 382, Bååth-Holmberg Morf. 1: 57 (1910)), förr äv. (till pl. hjärta) hjärtan (2Mack. 15: 27 (Bib. 1541), Flensburg KyrklT 45 (c. 1875))).
Ordformer
(giertha 1690. gärta 1697 (: gärtans ängels). herta c. 1678. hiarta c. 1620. hjärta (hjert(t)a, hiert(t)a m. fl. former) 1521 osv. iartta 1708. järta (jert-) c. 16601915. -a 1521 osv. -e 15271687. -æ 1536. I ä. handskrifter ersättas ofta ordets fyra första bokstäver med det hävdvunna tecknet för hjärta; se språkprovet fr. 1691 under I 1. Anm. Formen hjärtans kvarstår ännu i vissa anv. (se VI), stundom (i VI 3 a o. 1) i utvidgad form hjärtandes, hjärtanes. -ans(s) 1526 osv. -ens 15491565. -andes 17721927. -anes 19081927)
Etymologi
[fsv. hiärta, motsv. d. hjerte, isl. hjarta, got. haírtō, fsax. herta, fht. herza, t. herz, feng. heorte, eng. heart; av germ. hertan-, besläktat med lat. cor, gen. cordis (jfr KORDIAL), gr. κῆρ, καρδία (jfr KARDIALGI). — Formen -ans (se VI) motsvarar formellt fsv. gen. sg. best. hiärtans, men torde i många fall bero på inflytande från mnt. hertens l. t. herzens. Formen -andes (-anes) är en utvidgning av hjärtans av samma slag som kolande (mörk) o. d. — Jfr BARMHÄRTIG, BEHJÄRTA]
I. ss. namn på vissa kroppsdelar.
1) benämning på den i stort sett trubbigt konformade, kraftigt utvecklade, ihåliga (två-, tre- l. fyrrummiga) muskel som utgör blodomloppets motoriska centralorgan hos människan o. de högre djuren, utvecklingshistoriskt sett ett kraftigt utvecklat parti av blodvägarna; i vetenskapligt fackspr. äv. om motsvarande, mindre utvecklade organ hos de lägre djuren, utgörande ett med sammandragbara väggar försett parti av blodvägarna; äv., i oeg. anv., om det parti av kroppen som ligger omedelbart framför hjärtat. Venöst hjärta l. venös hjärthalva, (i fackspr.) hjärta l. del av ett hjärta som framdriver venöst blod. Ha för stort hjärta, (i folkligt spr.) i fråga om hjärthypertrofi. VarRerV 6 (1538). Iehu fattadhe boghan och skööt Ioram emellan härdanar, så at pilen gick vth igenom hiertat. 2Kon. 9: 24 (Bib. 1541). Menniskior som hafwa stora Hierta. IErici Colerus 1: 332 (c. 1645). Sadelknappen stötte migh mitt för tat. VDAkt. 1691, nr 222. At detta Kräket Silkes-Matken äger et hierta, må man så mycke mindre tvifla på, som man helt grant kan skiönja och kiänna det slå. VetAH 1745, s. 257 (om ryggkärlet hos silkesmasken). Impromtu vid det assessor Abraham Beck viste anatomien af hjertat. Nordenflycht (SVS) 2: 110 (c. 1746). Läkarna hade förbjudit Fant att röka starka cigarrer, ty han hade ett dåligt hjärta. Söderberg Främl. 50 (1903). Han har blivit sjuk i afton. .. Det var något åt hjärtat. Lagerlöf Holg. 2: 192 (1907). Glädjen kommer hjärtat att slå kraftigare, i smärta krymper det samman, det står stilla av skräck. Kahn Männ. 2: 310 (1928). — jfr FETT-, HUND-, KORP-, MÄNNISKO-, ORM-, VARG-HJÄRTA m. fl. — särsk.
a) (i vitter stil) i uttr. bära, förr äv. draga (ett foster l. barn) under sitt hjärta l. hjärtat, om kvinna: bära (ett barn) i sitt sköte l. i sitt liv, vara havande med (ett barn); jfr BRÖST 2 b α. Tob. 4: 4 (Bib. 1541). SDS(A) 1930, nr 10, s. 13.
b) i ordspr. o. ordspråksliknande uttr. Kalla fötter, varmt hjärta; jfr: Friskt hjerta och kalla fötter. Granlund Ordspr. (c. 1880). Hiertat, som sitter i bröstet quicknar först, och döör senst. Schroderus Comenius 273 (1639) [efter nylat. cor primum movens postremum moriens]. Det är Högvyrdige Herr Doctoren och Biskopen så väl bekant, at iag intet behöfver säija läkaren hvar hiärtat sitter. OvDalin (1735) i 2SAH 59: 190. — särsk. [jfr a] (†) i ordspr. barn gå från hjärtat och till hjärtat igen o. d., föräldrarna älska sina barn. Barnen komma Föräldromen ifrån hiertat, och gå them strax åter til hiertat igen. Gallius AÅkeson D 1 a (1643). Grubb 38 (1665). Granlund Ordspr. (c. 1880).
c) i vissa (ofta bildl. använda) uttr. i vilka hjärtat uppfattas ss. den vitala delen av kroppen, där livet o. de väsentligaste livsfunktionerna ha sitt säte. — särsk.
α) (†) i uttr. stöta sönder hjärtat i ngn, döda ngn. G1R 9: 318 (1534). Därs. 10: 25 (1535).
β) (i högre stil l. skämts.) i uttr. krossa ngns hjärta, bildl.: bereda ngn så stor sorg att livet kännes ss. förintat; göra ngn olycklig (ofta av kärlekssorg). Oscar II 3: 113 (1888). (Hon) hade till käresta en sergeant, som krossade hennes hjärta. Geijerstam LycklMänn. 86 (1899).
γ) (numera föga br., emfatiskt o. känslobetonat) i uttr. så länge hjärtat slår, förr äv. så länge hjärtat är varmt l. helt o. d., så länge jag (han osv.) lever, för all framtid, ”i all evighet”, alltid. Huar wi kunne legge oss winning wm ederss n(ådes) .. beste skal eders n(åde) finne oss wäluilig så lenge hiärtat är helt. G1R 6: 367 (1529). Svart G1 22 (1561). Östergren (1927).
δ) (i högre stil) i uttr. ngns hjärta brister o. d., bildl.: ngn dör, särsk. av sorg o. d.; se BRISTA, v. I 1 e γ.
ε) i uttr. ngt skär ngn l. gör ngn ondt i hjärtat, ngns hjärta blöder l. svider, bildl.: ngt bereder ngn sorg l. upprör ngn resp. ngn känner stor sorg l. blir djupt upprörd. Tå the thetta hörde, skaar thet them j hiertat. Apg. 5: 33 (Bib. 1541; NT 1526: giordhe thet them ganszka oondt; Bib. 1917: blevo de mycket förbittrade). Palmblads hjärta blöder öfver Eleganzens död. Atterbom (1810) i BrefNSkolH 189. KKD 8: 74 (1913).
d) i vissa förb. o. uttr. som beteckna hjärtats normala l. förändrade, i sht dess stegrade l. försvagade värksamhet o. d., ofta använda symboliskt för att angiva frånvaron resp. förhandenvaron av känslor som bruka framkalla en stegrad l. försvagad hjärtvärksamhet (jfr språkprovet från 1928 under 1); ofta i fråga om förändringar i hjärtats förhållanden som bl. äro tänkta o. som sakna fysiologiskt underlag. Hiertadt begynte swälla och vpbläsas medh hogmodh oc storsinnigheet &c. Svart G1 155 (1561). Grollen .. hade .. sådan kärlek för sin Hilmer, at hjertat växte i honom hvar gång han kände hans minsta rörelser. Dalin Vitt. II. 6: 110 (1740); jfr II 5 b. Man kan ej läsa dessa uppsatser utan att bli varm om hjärtat. Vasenius Samkänsl. 34 (1901). — särsk.
α) i uttr. hjärtat slår l. klappar l. bultar (förr äv. pickar l. kläcker) o. d., oftast med tanke på att slåendet osv. är förorsakat av oro, längtan, glädje o. d.; äv. i uttr. hjärtat spritter (av glädje o. d.). Mitt hierta bultar j kroppen, och haffuer ingen roo. Jer. 4: 19 (Bib. 1541). Bellman Gell. 62 (1793). Hans hjärta börjar klappa af glad förväntan. Lagerlöf Drottn. 4 (1899). — särsk. i uttr. ngns hjärta klappar för ngn l. ngt o. d., ngn hyser varma känslor för ngn, ngn är allvarligt o. varmt fäst vid ngn l. ngt, ngn intresserar sig varmt för ngn l. ngt; jfr II 2. (Jag) blef kär i .. Mamsell Anna Maria Hjortsberg, vacker som en dag, och för hvilken hjertat ännu klappar. Bellman 1: 16 (1794). Det ädla stora hjerta, som klappat så varmt för religionens och bildningens sak, hade upphört att slå. Annerstedt UUH 1: 268 (1877; i fråga om G. II A.). De Geer Minn. 1: 70 (1892).
β) i uttr. hjärtat står stilla, stannar (börjar stanna) o. d., oftast med tanke på att avstannandet av hjärtvärksamheten är framkallat av skräck, oro, spänning o. d. Geijerstam LycklMänn. 61 (1899). Hennes hjärta stod stilla af längtan. Heidenstam Folkung. 2: 209 (1907).
e) i vissa förb. o. uttr. som angiva att hjärtat befinner sig på sin normala plats l. (i överensstämmelse med en vid påkommande förskräckelse l. rädsla ofta förekommande förnimmelse) är förflyttat därifrån, använda symboliskt för att angiva frånvaron resp. förhandenvaron av mod, tillförsikt o. d. — särsk.
α) (i högre stil) i uttr. hava hjärtat på rätta stället, vara behjärtad, modig (jfr II 5); äv. (med anslutning till II 2 d α, II 2 f): vara en hedersman, vara godhjärtad (välvillig o. hjälpsam). Han hafver uti sidsta Kriget förvärfvat sig godt beröm, och hafver vijst uti Konungens tienst at hiertat sitter på rätta ställe hos honom. Lagerström Tart. 12 (1730). Hon är med ett ord, hvad man kallar en människa ”med hjärtat på rätta stället”. Levertin 10: 95 (1902). VL 26/1 1908, Söndagsnr s. 1.
β) i uttr. ha hjärtat i halsgropen o. d., se HALS-GROP 2 b.
γ) (vard., numera föga br.) i uttr. ha hjärtat i l. hjärtat sjunker l. är i byxorna på ngn o. d., förr äv. ligger i brok på ngn, se BROK, sbst.1 1 b, BYXA 1 a slutet. Jfr: Då hörde han öfver sig slag af starka vingar, och hjärtat sjönk i kroppen på honom, det var visst San Marcos lejon, som kom flygande. Lagerlöf Drottn. 163 (1899); jfr II 5.
f) (i högre stil; se dock δ) i vissa stående (ofta l. uteslutande bildl. använda) uttr.
α) i uttr. ligga l. vila vid ngns hjärta o. d., trycka ngn till, ngn gg mot sitt hjärta, vila vid ngns resp. trycka ngn till sitt bröst, vila i ngns resp. taga ngn i sin(a) famn l. armar; vanl. bildl. i fråga om förtrolighet, kärlek o. d. De, som i lefvande Tro, vandra vid .. (Kristus’) sida och hvila vid hans hjerta, de äga ett kraftigt försvar mot alla förförelsens faror och försåt. Hagberg Pred. 2: 121 (1815). Cavallin (1875).
β) i uttr. lägga handen på hjärtat, med handen på hjärtat o. d.; ss. uttr. för bedyrande l. försäkran att man är uppriktig, att vad man yttrar är sant; numera vanl. imperativiskt: handen på hjärtat!; jfr BRÖST 2 b ε. Posten 1769, s. 662. Almqvist PrSt. 26 (1840). Wikner Lifsfr. 1: 163 (1866). Göra .. våra läroverk och lärare det möjliga i de afseenden, som här omnämnts? Handen på hjärtat! SvTidskr. 1894, s. 562. LfF 1895, s. 240.
γ) i uttr. ligga som en sten på ngns hjärta, tynga, trycka, plåga, oroa ngn; en sten föll (har fallit osv.) från mitt (hans osv.) hjärta, jag (han osv.) kände mig (sig) plötsligt lättad, jag (han osv.) kunde ”åter andas”. PErici Musæus 2: 27 b (1582). Med skuldens betalande hade, såsom ordspråket lyder, en sten fallit från .. (löjtnantens) hjerta. Zedritz 2: 145 (1857).
δ) (vard.) i uttr. ligga l. lägga sig som bomull kring hjärtat, se BOMULL a.
ε) i vissa uttr. med bet.: (uppmana ngn att) behjärta ngt o. d. — särsk.
α’) i uttr. ligga (förr äv. vara) ngn (nära, mycket o. d.) om, i sht förr äv. på hjärtat (förr äv. hjärta), förr äv. ligga l. vara på ngns hjärta, om sak (stundom person): vara av vikt o. betydelse för ngn, vara en hjärtesak för ngn, vara föremål för ngns omtanke l. ömhet. Swaa frampt eder fred och endrekt nogit på hierthet ligger. G1R 4: 13 (1527). Afzelius Sag. XI. 1: 24 (1868). (Vad) som .. låg honom (dvs. den livdömde) ömt om hjärtat, var att kunna betala en skuld af några kronor till en kamrat. De Geer Minn. 1: 141 (1892). Den stackars gossen ligger mig mycket om hjärtat, och jag gick genast hit. Hallström VenezKom. 147 (1901).
β’) (†) i uttr. hava (sig) ngt (mycket l. högt) om hjärtat, lägga vikt vid, allvarligt beakta l. besinna l. behjärta ngt l. ömma för ngt. 2RA 1: 349 (1723). Han har det almänna mycket om hjertat. Serenius (1741). Höpken 2: 46 (1746).
γ’) i uttr. lägga ngn (förr äv. sig) ngt på hjärtat, förr äv. lägga ngt på ngns (resp. sitt) hjärta, förehålla l. uppmana ngn (resp. sträva efter l. söka) att allvarligt beakta l. besinna l. behjärta ngt l. ömma för ngt; lägga ngt på hjärtat, förr äv. hjärta, allvarligt beakta ngt osv. G1R 3: 110 (1526). Gvdh böödh Israels almogha .. at the skulle alwarligha leggia hans ord och bodh på hiertat. TobCom. A 2 a (1550). Med kraftiga, vältaliga ord lade .. (Gustav Vasa) sina åhörare på hjertat fäderneslandets nöd. Odhner Lb. 124 (1869). Svedelius SmSkr. I. 1: 118 (1871, 1888). Alm. 1886, s. 34.
δ’) (numera föga br.) i uttr. taga (sig) ngt till hjärtat, förr äv. hjärta (jfr II 4 c), taga tillbörlig hänsyn till ngt, beakta ngt, behjärta ngt; särsk. med avs. på lidande o. nöd: ömma för ngt. Solen hafwer förmörkrat sit sken, jorden hafwer bäfwat (osv.) .., skulle wi som äre .. förnuftige menniskior, icke tå tagat til hierta. Spegel Pass. 11 (c. 1680). En dygdig Fröken der tog sig vår nöd til hierta; / Och hade vård om oss, uti vår siukdoms smärta. Kolmodin QvSp. 2: 472 (1750). Flensburg KyrklT 434 (c. 1875).
ε’) (†) i uttr. gå ngn till hjärtat (jfr II 4 b), spela en roll l. betyda ngt för ngn; ofta i uttr. låta ngt gå sig till hjärtat, äv. hjärta, allvarligt beakta ngt. Medh en galen man haff intet rådh, ty thet gåår honom intet til hiertat. Syr. 8: 17 (Bib. 1541). G1R 24: 487 (1554). Stiernhielm Fateb. Föret. 4 a (1643).
ζ’) i uttr. hava ngt på hjärtat, hava ngt som man vill meddela l. fråga l. bedja om, vilket man är starkt upptagen l. intresserad av. Säg hvad som du hafver uppå hiertat. Lagerström Bunyan 2: 57 (1727). Oscar II IV. 1: 58 (1871, 1890).
g) (numera knappast br.) i uttr. ngns halva hjärta, bildl., om person som står ngn mycket nära, i sht om ngns make (maka). KyrkohÅ 1909, MoA. s. 124 (1624). Vid afresan från Karlberg (där drottningen låg död) utbrast .. (K. XI) jemrande: här lemnar jag qvar mitt halfva hjerta! Fryxell Ber. 19: 82 (1853).
2) zool. i överförd anv., benämning på ett hos fiskar, amfibier o. fågelembryoner förekommande, pulserande, ihåligt organ med sammandragbara väggar som driver lymfan framåt o. särsk. tjänar till lymfans inpumpande i venerna; äv. i uttr. lymfatiskt hjärta. Fries ÅrsbVetA 1834, s. 160. Thorell Zool. 1: 31 (1860). — jfr LYMF-HJÄRTA.
II. bildl., om hjärtat (i bet. I 1) betraktat ss. säte för människans andliga förmögenheter. Anm. Anv. 25 äro i själva värket bl. specialfall av 1 med särskilt framhållande av olika sidor av det mänskliga själslivet. Övergångarna mellan de olika betydelserna äro icke skarpa o. väl avgränsade. I många fall föreligger också förnyad anslutning till I 1. I äldre tid var den allmänna bet. (1) vanligare än nu, då däremot den nyans som föreligger i 2 nu är den mest framträdande.
1) (i högre stil, i sht i religiöst spr.) i allmännare anv., om hjärtat betraktat ss. bärare av människans andliga förmögenheter, sinne, själ (jfr språkprovet nedan från 1903). Iach haffuer funnit Dauid .., en man effter mitt hierta. Apg. 13: 22 (NT 1526). Vplyffter idhor hierta til Gudh. Hb. 1548, s. E 1 b; jfr OPetri Hb. C 2 a (1529: Vphäffuer). Så länge den Påwesche Superstitionen behöllt någre strimor qwarr i follksens hiertar. RARP 3: 74 (1638). Lärdomen är ett Fröö; där af Wijsdom gröder (dvs. gror) i hiertat. Stiernhielm Herc. 419 (1658, 1668). Med .. tacksamhet lyfta sitt hjerta till honom, från hvilken all god och all fullkomlig gåfva kommer. Hagberg Pred. 1: 127 (1814). Ur svenska hjertans djup en gång / En samfäld och en enkel sång, / Som går till kungen fram! CVAStrandberg 1: 38 (1844). Kanske i hans gamla hjärta / lyste solen, lyste lifvet / litet mera varmt än förr. Fröding Guit. 17 (1891). Så öppnade sig .. i Jonas hjärta .. klyftan mellan dröm och verklighet. Siwertz JoDr. 35 (1928). jfr: Hjärtat är just föreningen af tanke, vilja och känsla i ett odeladt helt. SkrSällskNykterh. 1903, 5: 35. — särsk.
a) i vissa numera obr. förb. (jfr b, d—f). Någen owilia som wij hadhe til tigh .., Huilkin wij doch nu platt haffue slagit aff hiertat. G1R 6: 231 (1529). Strax föll honom then tancken .. fulkomliga j hiertat (att osv.). LPetri 3Post. 53 a (1555). Thet går icke utur mit hjerta. Lind (1749).
b) (utom i religiöst spr. numera knappast br.) närmande sig l. övergående i bet.: sinnelag. Svart Gensv. E 6 b (1558). Aldenstundh min käre broder mitt hierta noksampt kunigt ähr. OxBr. 3: 4 (1612). Hvad vågar jag af er mig lofva? talen! / Med hvilket hjerta kommen I till mig! Fahlcrantz 3: 191 (1864). — särsk. i numera obr. förb. (Konung må icke taga utlänning i sitt råd) medh mindre pröfwas kan, att han .. rätt Swenskt hierta bär. Lagförsl. 14 (1609). Romerska hiärtat var nu (dvs. under inbördeskrigen) icke mera til. Dalin Montesquieu 75 (1755).
c) [efter Apg. 4: 32; se nedan] (i bibliskt spr. o. i anslutning till bibliskt språkbruk) i förb. ett hjärta, i anv. o. uttr. som beteckna överensstämmelse i känslor o. meningar, särsk. i uttr. vara ett hjärta, hava ett hjärta o. d., hava samma meningar (o. vara fyllda av samma varma känslor för varandra); äv. i uttr. vara ett hjärta med ngn; oftast i förb. vara ett hjärta och en själ o. d. Och vthi heela hoopen aff them som troodde war itt hierta, och een siäl. Apg. 4: 32 (NT 1526; ännu i Bib. 1917). Själesörjare och Åhörare äro som ett hjerta. VDAkt. 1787, nr 610. LbFolksk. 884 (1892). Under urtima riksdagen voro Första kammarens ledamöter, på få undantag när, ett hjerta och en själ. VL 1893, nr 14, s. 2.
d) i uttr. av hjärtat (förr äv. av hjärta); numera i sht i uttr. av hela mitt hjärta (förr äv. av mitt hjärta), av allt (mitt) hjärta, av själ och hjärta (jfr e); äv. av uppriktigt hjärta, ngn gg av fullt hjärta; i fråga om känslor, önskningar o. d., ofta närmande sig bet. av förstärkningsadverbial: av hela min själ, intensivt, ”innerligt”, oändligt; stundom: hjärtligt, hjärtans; äv., med anslutning till e: i hjärtat, i själva värket. G1R 1: 32 (1521). At tu Herran tin Gudh elska skalt aff allo hierta, och aff allo siäl. 5Mos. 30: 6 (Bib. 1541). Iagh arm owerdig .. syndig menniskia, bekenner vthaff hiertat, at (osv.). LPetri KO C 3 b (1571; äv. i hskr. 1561); jfr Hb. 1917, s. 18 (: av allt hjärta). Rudbeck Bref 19 (1663). Kom, kom lät oss fly! .. (svar:) Af hjertat gärna! Eurén Kotzebue Cora 17 (1794). Wingård hatar af själ och hjerta Almquist och hans idéer. Liljecrona RiksdKul. 226 (1840). Jag är av hjärtat glad, att ni kunde stå honom bi. Lagerlöf Troll 2: 110 (1921). — särsk. (†) i uttr. av allt mitt hjärta, i fråga om annat än känslor, önskningar o. d., ss. allmänt förstärkande adverbial: mycket; svårt. Och war iag af alt mit hiärta siuk och låg 3 weker til sängs. Horn Lefv. 139 (c. 1657; rättat efter hskr.).
e) med särskild tanke på att hjärtat ligger gömt i bröstet: (en människas) innersta (vars tankar o. hemligheter äro fördolda för omgivningen o. vars uppfattning l. moraliska beskaffenhet kan vara en annan än den som utseende o. ord angiva); ofta i uttr. i hjärtat, ävensom i själ och hjärta (jfr d), förr äv. till hjärtat, innerst inne, i själva värket. Hans (dvs. Jesus’) modher gömde alla thessa oordh vthi sitt hierta. Luk. 2: 51 (NT 1526). OPetri Clost. B 2 b (1528). Abraham .. loogh, och sadhe j sitt hierta (dvs. för sig själv, tyst), skulle (osv.). 1Mos. 17: 17 (Bib. 1541). Een menniskia seer thet för öghonen är, men Herren seer til hiertat. 1Sam. 16: 7 (Därs.). Kellgren 2: 206 (c. 1790). Nero var icke till hjertat elak, men (osv.). Samtiden 1873, s. 635. Utsäga sitt hjertas mening. Wisén i 2SAH 54: 87 (1878). Elak hon ändå ej var i själ och hjärta. Jensen Mickiewicz 239 (1898). Hagberg VärldB 55 (1927). — särsk.
α) [efter nedan anförda bibelspråk] i uttr. rannsaka, i bibliskt spr. äv. pröva hjärta(n) och njurar, stundom njurar och hjärtan, äv. hjärtana l. hjärtat, rannsaka ngns innersta resp. det innersta. Iach är then som ranszakar nywrar och hiärta. Upp. 2: 23 (NT 1526; ännu i Bib. 1917: hjärtan). Psalt. 7: 10 (Bib. 1541). Det förhåller sig måhända med bristande djup i min känsla på samma sätt som med mitt förstånd, ehuru det är svårt att rannsaka sitt eget hjärta. De Geer Minn. 1: 24 (1892).
β) i uttr. öppna l. utgjuta, förr äv. yppa l. uppenbara sitt hjärta för ngn, omtala för ngn sin innersta mening l. sitt värkliga själstillstånd (ofta sina hemliga sorger l. bekymmer) o. d. Dom. 16: 18 (Bib. 1541). Sahlstedt (1773). Kan någon ting bedröfva eller förskräcka den, som .. har beständigt tillfälle att för .. (Gud) utgjuta sitt hjerta och klaga sin nöd? Hagberg Pred. 1: 13 (1814). Han (hade) öppnat sitt hjärta för Lejonhjelm, talat om sitt tycke för Caroline Wachtmeister. De Geer Minn. 1: 123 (1892).
γ) i uttr. i vilka hjärta förbindes med l., vanl., sättes i motsats till annan kroppsdel (annat organ), särsk. munnen (tungan, läpparna) o. d., l., i bildl. anv., till yttrande (ord) o. d. Hes. 3: 1 (Bib. 1541). (Man) skal .. loffua och tacka Herrans nampn medh hierta och munn. Syr. 39: 35 (”40”) (Därs.). Iu mindre hierta, iu större tunga. Hiärne 2Hdskr. 195 (c. 1715); jfr 5. — särsk.
α’) i fråga om oförmåga att hålla inne med en hemlighet, i uttr. hava sitt hjärta på tungan (läpparna), förr äv. i munnen, o. (arkaiserande) därav hjärtat är fullt, därav talar munnen [jfr nedan anförda bibelspråk]. Ther hiertat fult aff är, ther talar mwnnen aff. Luk. 6: 45 (NT 1526; Bib. 1917: vad hennes (dvs. människans) hjärta är fullt av, det talar hennes mun). Hans hjerta låg på tungan och hans vigtigaste hemlighet var nära, att flyga öfver ”tändernas stängsel”. Gumælius Bonde 282 (1828).
β’) i fråga om uppriktighet l. falskhet i ord. Ha honung på tungan l. läpparna, men galla i hjärtat o. d., se HONUNG 1 a slutet. G1R 1: 19 (1521). Thetta folkit ärar mich medh leppanar, men theras hierta är longt j frå mich. Mark. 7: 6 (NT 1526). Spegel Pass. 179 (c. 1680). (Orden i skrivelsen) äro wackra ordh, men gudh bättre att hiertat och pennan skall wara så långt åthskillde. VDAkt. 1699, nr 338. Rydberg Ath. 415 (1859).
γ’) (†) i ordspr. det ögat ser, tror hjärtat; det ögat icke kan se, gör hjärtat intet ve (kan hjärtat icke gråta). Huad ögat icke seer, thet kan hierta icke gråta. SvOrds. B 2 a (1604). Dhet Ögat seer, dhet troor och Hiertat. Grubb 84 (1665). Granlund Ordspr. (c. 1880).
δ) (i vitter stil, föga br.) i uttr. hjärtats hjärta, själens innersta; jfr III. Atterbom 2: 162 (1827). Jag från mitt hjertas hjerta hör / En klagoton, som darrar klar; / Han cellosträngens vemod har. Josephson GRos. 7 (1896). Dahlbäck Åb. 251 (1914).
f) [jfr Luther: Also stal Jacob dem Laban .. das hertz; efter motsv. uttr. i hebr.] (†) i uttr. stjäla ngn hjärtat (jfr 2 f α), narra, bedraga ngn. Alt så staal Iacob Laban aff Syrien hiertat, at han honom icke tilsadhe tå han flydde. 1Mos. 31: 20 (Bib. 1541).
2) (i sht i högre stil) om hjärtat (i bet. 1) med tanken särsk. fäst vid att detta är säte för känslor av sympati, medlidande, välvilja, ömhet, tillgivenhet, vänskap l. kärlek resp. dessa känslors motsats; särsk., i fråga om förhållandet mellan man och kvinna, om hjärtat ss. säte för förälskelse l. kärlek; äv. i överförd anv. (se f). Huru kan tu säya at tu haffuer migh käär, effter titt hierta är doch icke när migh? Dom. 16: 15 (Bib. 1541); jfr a. Visb. 1: 197 (c. 1620). Där Henness Maij:tt i sådan meiningh (dvs. att vilja ha en dansk på Sverges tron) fortt härdar, varder Henness Maij:tt göra alle redhlige suenskass hierter koll emot sigh. JDelaGardie (1633) i HT 1909, s. 170. Gråt ej, fast din vän är borta, / fast han var ditt hjerta kär. Tegnér (WB) 2: 165 (1814). Geijers dikter och hans toner .. så väl som hans häfdeböcker tala alla ett språk, som går från hjerta och till hjerta. Wisén i 2SAH 60: 22 (1883). Ingen stod närmare konungens hjärta och öra än han (dvs. Carl Scheffer). Odhner i 3SAH 6: 117 (1891). — särsk.
a) i vissa uttr. med mer l. mindre tydlig anslutning till I 1. COxenstierna (1687) i HB 3: 150. Han (dvs. Döbeln) bjöd grefvinnan Piper sitt hjerta och sin hand; han begärde, att det måtte täckas henne blifva hans maka. Svedelius i 2SAH 60: 214 (1883). Om Anna Wachtmeister ännu hade en plats i hans hjärta, så var hon ej ensam. Tegnér SvBild. 56 (1896). — särsk.
α) i uttr. ett hjärta av sten o. d., ett mycket hårdt o. känslolöst hjärta. Thet hierte måtte vare af sten, som icke ther skulle hafve ynke och medhlidende uthöfver. RA I. 2: 334 (1569; i fråga om sturemorden). Hagberg Shaksp. 10: 375 (1850). — jfr HÄLLEBÄRGS-, STEN-HJÄRTA.
β) i uttr. rymligt, trångt hjärta, mot många välvilligt sinne resp. motsatsen. Geijer I. 3: 198 (1811). Det var i de rymliga hjärtanens, de stora känslornas tid, han (dvs. Johan Lundblad) lefvat i Leipzig. Bååth-Holmberg Morf. 1: 57 (1910).
b) i uttr. hava hjärta till ngt l. att göra ngt, i sht förr äv. till att göra ngt (jfr 5 b slutet), kunna förmå sig till ngt l. att göra ngt (under övervinnande av betänkligheter framkallade av omtanke för en annans bästa); nästan bl. med negation l. i frågesats l. villkorssats o. d.: (icke) vara så hård l. grym att osv., (icke) ”nännas”. Ekeblad Bref 1: 244 (1653). Iag näns intet, iag har intet hiärta till att göra det. Verelius 180 (1681). Isogæus Segersk. 495 (c. 1700). Magnus hade ännu ej hiärta til en sådan stränghet. Dalin Hist. 2: 296 (1750). O död, har du väl hjärta till att krossa / Min ljuva lycka? Wulff Dante 57 (1897). När mamsell Lovisa var ung, hade hon inte velat gifta sig, därför att hon inte hade hjärta att flytta ifrån föräldrarna. Lagerlöf Mårb. 169 (1922).
c) [jfr t. über das herz bringen] (†) i uttr. (icke) kunna bringa över sitt hjärta l. taga över l. på sitt hjärta att göra ngt, (icke) hava hjärta att göra ngt (se b). Han (dvs. Jesus) skulle aldrig kunna bringa öfwer sitt hierta, at låta sin kiära brud fara illa. Swedberg BetSvOlycko 75 (1710). Huru har du kunnat taga öfver ditt hjerta, att (osv.)? TegnérPpr 327 (1831).
d) med adjektivbestämning som karakteriserar hjärtat ss. vänligt, varmt, ömt, resp. kallt, fientligt sinnat o. d. l. i gen. ss. bestämning till sbst. med bet.: godhet, resp. hårdhet osv. Hans hierta är hardt såsom steen. Job 41: 15 (Bib. 1541); jfr a α. Så länge han stannade i skolan, var Johan Nybom en god, anspråkslös och sedig yngling med ett varmt hjärta och den rikaste poetiska begåfning. De Geer Minn. 1: 32 (1892). Hjärtanas hårdhet. Levertin Linné 110 (1906). — särsk.
α) i uttr. godt hjärta, ngns goda hjärta, välvilja, (för alla) ömmande sinne; hava ett godt hjärta, icke vilja göra ngn ondt, vilja vara god (mot alla); äv.: ömma för nöden; stundom: vara frikostig. RP 6: 451 (1636). Många Konungar blifva Tyranner, mindre i brist af godt hjerta, än i brist af kunskap om de fattigas belägenhet uti et land. PH 6: 3890 (1756). Han var en glad själ med det bästa hjärta. De Geer Minn. 1: 58 (1892). Hans goda hjärta dref honom att söka med alla möjliga medel hjälpa dem för hvilka han intresserade sig. Annerstedt Rudbeck Bref clix (1905). — särsk.
α’) (†) i uttr. hava l. bära l. draga ett godt resp. ondt o. d. hjärta till l. för ngn (jfr 1 b), vara välvilligt l. ovänligt sinnad mot ngn. OxBr. 5: 40 (1613). Blefue the förmante wara enighe, och gå till H:s Nattwardh tillsammans, och icke draga något ondt hierta till huar andra. VDP 23/3 1664, s. 548. Lybecker 128 (c. 1715). Sahlstedt (1773).
β’) (†) i uttr. fatta godt hjärta till l. mot ngn, bliva välvilligt stämd mot ngn; äv.: fatta kärlek till ngn. KyrkohÅ 1914, s. 252 (1641). (Han) will fullborda Echtenskapet, om hon will fatta ett godt hierta till honom. VDP 12/3 1662, s. 438.
γ’) i uttr. av (med) godt hjärta, av välvilja; med glädje. Serenius (1741). Ödmann Hågk. 34 (1801; uppl. 1918). (Gåvan) är gifven af (med) godt hjärta. WoH (1904).
δ’) närmande sig bet.: person med godt hjärta (jfr V). Hvad det måste kosta på ett godt hjerta, att sakna magt till att göra väl! Bergklint Vitt. 230 (1772).
β) pregnant: godt (välvilligt, ömmande) hjärta (se α); jfr f. Fattig man haffuer och hierta. SvOrds. A 6 a (1604); möjl. till 4. Hade betraktaren .. haft ett hjerta för det ordentliga sockenpresterskapet, så (osv.). Thomander 2: 462 (1860). En menniska utan hjerta. Cavallin (1875). Det hade ändå varit hjerta på frun … Och gifmild och hederlig var hon också. Wahlenberg UnderlVäg. 5 (1887). (Jag önskar) ett hjärta för allt lidande i världen. Runeberg Dikt. 19 (1909).
e) (numera bl. i högre, särsk. religiös stil) i fråga om kärlek till l. intresse för ngt sakligt. Ther som idhra äghodelar äro, ther är och idhart hierta. Mat. 6: 21 (NT 1526). Allmänna nyttan och Myntets beständighet var långt ifrån hjertat (dvs. intresserade man sig icke för). SvSaml. 2: 23 (1764). Flensburg KyrklT 131 (c. 1875). — särsk. (†) i uttr. lägga l. sätta l. slå sitt hjärta på l. sätta sitt hjärta till ngt, fästa sig vid ngt, sätta sin lit till ngt. Faller idher rikedom til, så legger icke hiertat ther på. Psalt. 62: 11 (Bib. 1541; Bib. 1917: så akten icke därpå). Rudbeck Atl. 1: 298 (1679). Tro wi, at werlden skal förgås, och all hennes lusta, huru kunne wi sätja wårt hierta til henne? Spegel Pass. 239 (c. 1680). Rogberg Pred. 2: 103 (1822).
f) (i högre stil) i överförd anv.: kärlek, ömhet, välvilja, medkänsla; jfr d β. Lidner, känslans skald i norden, / Sjelf rik på hjerta. Nybom SDikt. 1: 124 (1844, 1880). VVasenius i NordT 1883, s. 461. — särsk.
α) i vissa uttr. med bet.: vara föremål för l. äga l. vinna ngns tillgivenhet l. kärlek o. d. (Absalom) staal .. bortt männernars hierta aff Jsrael. 2Sam. 15: 6 (Bib. 1541); jfr 1 f. Jag vet du älskar mig, jag vet du ej bedrar, / Men darrar likafullt, fast jag dit hjerta har. Creutz Vitt. 31 (1761). En man, som fångat och äger ditt hjerta. Runeberg 1: 74 (1832). Hans finkänsliga väsen vann allas hjertan. Wirsén i 3SAH 2: 138 (1887). Stjäla ngns hjärta. Östergren (1927); jfr 1 f.
β) (†) i uttr. hava hjärta till ngn, hysa välvilja för ngn, älska ngn; få hjärta till ngn, fatta kärlek till ngn. (Jag) haffuer .. intet hierta til thetta folcket. Jer. 15: 1 (Bib. 1541). Pijgan (kan) icke .. bewekas att få hierta till Erich. VDAkt. 1665, nr 338. Schenberg (1739).
γ) (†) i förb. hjärta för ngn l. ngt, kärlek till ngn l. ngt. Af hjärta för sin födelseort. Tersmeden Mem. 4: 252 (1766). Gud ske låf vi få vår Kung hit, jag är glad som känner hjärta för En Kung. CAEhrensvärd Brev 1: 92 (1784).
g) i uttr. ngns hjärtas dam l. drottning, se DAM, sbst.1 4 b β, DROTTNING 2 a.
h) närmande sig bet.: person som älskar en annan (jfr V). Runeberg 2: 19 (1835). Då tvenne hjertan, som funnit hvarandra i kärlek, oupplösligt sammanbinda sina öden. Wisén Tal 5 (1881).
3) (i högre stil) om hjärtat (i bet. 1) med tanken särsk. fäst vid att detta är säte för människans moraliska egenskaper. En godh menniskia bär got fram vtaff hennes hiertas godha fatabwr. Luk. 6: 45 (NT 1526). OPetri Clost. C 2 b (1528). Thetta ordet (för idher) kräffuer troghen hierta. Cat. 1567, s. C 6 a. Hafve vi .. så väl för oss som våre efterkommande thette frivillieligen och af trofast hierta medh egne hender underskrifvidt. RA I. 3: 90 (1593). Mången gieer god ord aff falskt hierta. Törning 108 (1677). Hans ädla och stora hierta. Ehrenadler Tel. 68 (1723). Jag tror, at jag har elakt hjärta; ty det förargar mig, at jag skal vara honom därföre förbunden. Riccoboni Catesby 21 (1761). (Herren Jesus) befaller .. icke en mängd yttre gärningar, utan att man skall ha ett nytt hjärta, hvarur alla goda gärningar fritt och gärna framflyta. Böös Betr. 27 (1903). — särsk.
a) i uttr. hjärtats adel, finhet o. d., se ADEL 1 c, FINHET IV 3.
b) med attribut, närmande sig bet.: person med så l. så beskaffat hjärta (jfr V). Fölgh icke hwar och en wägh, såsom the ostadigha hierta göra. Syr. 5: 9 (Bib. 1541). Det är ädla och högsinta hjärtans sätt att ej fästa vigt vid barnsligheter. Lidforss DQ 1: 219 (1889).
c) (†) närmande sig bet.: samvete. OPetri Clost. B 4 a (1528). Och Dauidz hierta slogh honom .., Och Dauid sadhe til Herran, Iagh haffuer swårligha syndat. 2Sam. 24: 10 (Bib. 1541; Bib. 1917: Davids samvete). Nyblæus Forskn. III. 1: 21 (1886).
4) (i högre stil) om hjärtat (i bet. 1) med tanken särsk. fäst vid att detta är säte för känslor o. sinnesrörelser, särsk. känslor av glädje, sorg, oro o. d., l. att det är lättrört l. känsligt; ofta med attribut som karakteriserar hjärtat ss. fyllt av glädje, sorg o. d. Med tungt hjärta. Itt gladt hierta gör lijffuet lustigt, men itt bedröffuat sinne vthtorkar benen. Ordspr. 17: 22 (Bib. 1541). Vi älska .. / .. allt, hvad här som syn, som sång / Vårt hjerta rört engång. Runeberg 2: 4 (1847). Om blott jag kunde glömma, / Mitt hjerta finge ro. Wennerberg 3: 6 (1883). Helen .. kände sig lättare om hjärtat. Bergman JoH 101 (1926). — särsk.
a) i ordspr. Gladt Hierta giör godh maatelust. Grubb 257 (1665). Lätt penning, lätt hjerta. Wensell Ordspr. 51 (1863).
b) i uttr. gå ngn till hjärtat (jfr I 1 f ε ε’), förr äv. till hjärta, göra ngn ledsen l. upprörd, gräma ngn, uppröra ngn; ofta i uttr. låta ngt gå sig till hjärtat (förr äv. till hjärta), bliva ledsen l. upprörd över ngt, taga ngt hårdt. Hans store öfwermodh och wåld .., som oss är swåra gångit til Hiertat. G1R 1: 25 (1521). Detta högst beklageliga dödsfallet går mig til hiertat. Biurman Brefst. 5 (1729). Annerstedt Rudbeck Bref LXXXVII (1899; efter handl. fr. 1675).
c) i uttr. taga (sig) ngt (nära) till hjärtat (jfr I 1 f ε δ’), bliva ledsen över ngt, taga ngt hårdt. 2Sam. 13: 33 (Bib. 1541). Kronprinsen tog sig skilsmessan från sina gamle vårdare så till hjertat, att han sjuknade. Malmström Hist. 4: 171 (1874). Hallström VilsnF 89 (1894).
d) (†) i uttr. taga ngn om l. på hjärtat, göra ngn upprörd, röra ngn, gripa ngn. Sådana deras consilia .. hafva fuller taget oss något på hiertat. RP 8: 439 (1641). Brenner Pijn. 101 (1727).
e) i uttrycklig motsats till förnuftet l. förståndet o. d. l. till huvudet l. hjärnan ss. säte för förståndet; jfr 3 a. Dessa bref .. äro intet Förståndets sirade, utan hjertats oprydda alster. Tessin Bref 1: Föret. 2 (1756). En ung man med både hjerta och hufvud. SöndN 1862, nr 14, s. 1. Topelius Vint. II. 2: 242 (1882).
f) (†) med attribut, närmande sig bet.: person med gladt osv. sinne (jfr V). Eno gladho hierta smakar all ting wel, som han äter. Syr. 30: 27 (Bib. 1541).
5) (i högre stil) om hjärtat (i bet. 1) med tanken särsk. fäst vid att detta är säte för mod resp. feghet; äv. i överförd anv. (se b). (I) slagett wid Kerckhålm, der bleff mången stålten hieltt, för försagde hierte skyll. Carl IX Cal. 136 (1605). Stoor i Ord, och feeger i Hiärtat. Grubb 451 (1665). Hans friska lynne och modiga hjerta. Rydberg Vigg 19 (1875). Med bäfvande hjärta afvaktade jag .. prisutdelningen. De Geer Minn. 1: 49 (1892); jfr 4. — jfr HAR-HJÄRTA. — särsk.
a) (†) med attribut, närmande sig bet.: modig resp. feg person (jfr V). Gwdh togh en ringha macht, och slogh stoore förböliande hierta nijdh. Svart Ähr. 62 (1560). Stiernhielm Cup. 5 (1649, 1668).
b) (†) i rent överförd bet.: mod, oförskräckthet; ofta i förb. mod och hjärta. Then .. dugheligh är, och haffuer itt hierta såsom itt Leyon. 2Sam. 17: 10 (Bib. 1541; Bib. 1917: mod). Men så snart han (dvs. Petrus) hörde honom (dvs. Kristus) trösta sigh, .. får han åter hierta. PErici Musæus 2: 179 b (1582). Them Swenskom .. felas (icke) modh och hierta. Gustaf II Adolf 4 (c. 1620). JGOxenstierna 4: 374 (1815). — särsk. i uttr. hava hjärta till ngt l. att göra ngt (jfr 2 b), hava mod till ngt resp. våga göra ngt. Ehrenadler Tel. 11 (1723). Om jag bara ägde nog hjärta til detta steg (dvs. att rymma)! Altén Fästm. 11 (1796).
III. bildl.: centrum, midt, det mellersta l. innersta av ngt. Tegnér (WB) 3: 92 (1820). Du har kanske icke lefvat så mycket i själfva ”hjärtat” af främmande familjer, som jag. VBenedictsson (1884) hos Lundegård Benedictsson 173. — särsk.
a) om medelpunkten av ett område o. d., i sht land l. stad l. dyl.
α) med närmare anslutning till I 1 o. ofta med starkare framträdande bibet. av att området (staden l. institutionen o. d.) är den plats från vilken allting ledes o. drives. Rijkzens hierta Stocholm. Svart G1 57 (1561). Erik den heliges skrin .. kan med allt skäl kallas den gamla helgedomens (dvs. Uppsala domkyrkas) hjärta. Schück o. Lundahl Lb. 1: 119 (1901). Benares .. var och är alltjämt bramanismens och hinduismens hjärta. Hedin Pol 1: 274 (1911).
β) i mera rent lokal bet.: det inre (av ngt); särsk. i förb. i hjärtat av, förr äv. på (ett land, en stad o. d.). RARP 1: 31 (1627). Nu är staden (dvs. Norrköping) af stoort importantz, belägen uti hiertat i vårt landh. RP 8: 252 (1640). Gatorna in mot stadens hjärta kantas länge af hemtrefna småhus. Heidenstam Tank. 164 (1899). Böök ResSv. 91 (1924).
b) (numera mindre br.) i fråga om abstrakta förh.: det centrala, det väsentliga; äv.: kärnpunkten. Rudbeck Bref 2 (1661). Det, som vi hålla för kristendomens hjärta, nämligen Kristi försoning. (Cavallin o.) Lysander 497 (1882). Böök SvStud. 85 (1913).
c) på växt, frukt o. d.: det inre, innersta; särsk. om outvecklad knopp ur vilken stammen, en gren l. en blomställning framväxer; äv.: (rot)öga; numera nästan bl. i ssgr. Finner man någon (humlerot) som breder sigh uth nedan på, kan man rifwa den ifrån sielfwa Hiertat af Root klumpen. Rålamb 13: 28 (1690). Roten (på en viss växt) är trådig, utan at krypa, men slår ut vid sit hufvud åtskilliga hiertan, som trägårdsmästarena bruka det at kalla, utur hvilka bladerne utspringa. Linné i VetAH 1746, s. 131. (Fröstockarna av morötter) utplanteras om våren .. så djupt att hjertat (det medlersta späda bladskottet) står jemnt med jordytan. Lundequist Landtbr. 310 (1840). — jfr FRÖ-HJÄRTA.
d) (numera föga br.) sjöt. om garn som ligger i det inre av ett (fyrslaget) tåg, hjärtgarn, ”kalv”; jfr HART, sbst. Ramsten 24 (1866). Smith (1916).
IV. i oeg. anv., om sak som mer l. mindre liknar l. (i bet. e nedan) gm sin värksamhet påminner om ett hjärta (i bet. I 1). — särsk.
a) plan l. plastisk avbildning av ett hjärta, i sin hävdvunna form av detta utseende: ♡, ofta använd ss. prydnad l. med symbolisk betydelse. J (dvs. en) förgylt kædhæ mædh j (dvs. ett) hiærthæ. G1R 11: 39 (1536). På de flesta grafvar stå små järnkors, vid hvilka hänga tunna, små hjärtan, som det är vindens sak att sätta i rörelse. Lagerlöf Drottn. 284 (1899). Gemensamt för alla, som låta tatuera sig, äro de symboliska bilderna. Tro, hopp och kärlek (kors, ankare, hjärta) finnas i oändligt många versioner. Fatab. 1928, s. 105. — jfr GULD-, SILVER-HJÄRTA. — särsk.
α) om hjärtformig utskärning på dörr l. fönsterlucka o. d. Efter mycket klifvande .. kommo vi till en koja, der det lyste genom hjertat på luckan. Wetterbergh Penning. 13 (1847). Heidenstam Karol. 1: 54 (1897).
β) om bakvärk (småbröd, pepparkaka o. d.) i form av ett hjärta; äv. om hjärtformigt redskap (form) för framställande av bakvärk. BoupptRArk. 1679. Bellman (SVS) 1: 8 (1790). — jfr PEPPARKAKS-HJÄRTA.
b) tekn. glidstycke av hjärtform l. med hjärtformig ränna, som förvandlar en kretsformig rörelse till fram- o. återgående. JournManuf. 3: 124 (1833). 2UB 8: 400 (1900).
c) (†) sjöt. dotkopp (se d. o. I). Uggla Skeppsb. SvEngLex. (1856).
d) (†) hjärtmussla. Retzius Djurr. 107 (1772). Deleen 599 (1829).
e) (mindre br.) i pump: ventil mellan pumpcylindern o. sugröret. Triewald Förel. 2: 155 (1736). AB(L) 1902, nr 38, s. 7 (i återgivande av en skepparhistoria). — jfr PUMP-HJÄRTA.
V. bildl., om person (jfr I 1 g, II 2 d α δ’, II 2 h, II 3 b, II 4 f, II 5 a): person som av ngn omfattas med kärlek, älskling; numera bl. (föga br.) i uttr. mitt hjärta o. d., användt ss. tilltal älskande emellan o. till små barn. Tob. 10: 5 (Bib. 1541). Jag kan intet underlåta att ge mitt hjärta part af den stora och härliga victoria, som vår allernådigste konung har haft mot tsaren vid Narva. ADelaGardie (1700) hos Tegnér SvBild. 313 (till brevskrivarens hustru). Farväl för denna gång, mitt älskade hjerta! Atterbom Bref 28 (1823; till brevskrivarens fästmö). Nu kom mamma, lilla hjärta, sade hon till Annami, spring och öppna. Wägner Silv. 57 (1924).
VI. HJÄRTANS.
1) attributivt, ss. mer l. mindre ren gen. (ofta föregånget av gen. l. poss. pron.) i förb. i vilka ordets ursprungliga bet. mer l. mindre klart framträder; ofta liktydigt med en första ssgsled: hjärte-. — särsk.
a) (numera bl. i α o. β) motsv. II 1 e. Stiernhielm Jub. 78 (1644, 1668). Jag skulle dölja mina hjertans tankar, / Om mitt och mina vänners väl det kräfde. Hagberg Shaksp. 1: 194 (1847). — särsk.
α) (fullt br.) i uttr. säga sin hjärtans mening o. d., uttala sin uppriktiga, värkligen menade åsikt l. uppfattning. Th(omander) sade sig .. hafva .. sagt sin hjertans mening. Liljecrona RiksdKul. 123 (1840). Cavallin (1875).
β) i uttr. av hjärtans grund, se GRUND, sbst.1 I 1 d slutet.
b) (†; se dock slutet) motsv. II 2. När han (dvs. ens vän) aff kärlighet och hiertans benägenhet okallat kommer i eens Hws. Rothovius 1Pred. B 3 a (1623). Aff all min hiertans hugh, iagh älskar som migh böör / Dhen aldra bästa wän. Skogekär Bärgbo Wen. 58 (c. 1650, 1680). Stoor hiertans längtan hafwer iagh haft, att (osv.). Rudbeck Bref 383 (1701). — särsk. (vard., fullt br.) i uttr. (ngns) hjärtans kär, (ngns) älskade; jfr 2 b o. HJÄRTANS-KÄR, sbst. Prytz OS H 2 b (1620). (I) ditt egna hem .. får (du en gång) draga in med din hjärtans kär. LfF 1904, s. 35.
c) motsv. II 4; numera nästan bl. i α o. β. Hiertans ångest. 2Kor. 2: 4 (NT 1526). Tu gör migh een hiertans sorgh. Dom. 11: 35 (Bib. 1541). Hans hiertans lust war, där som hon war. Verelius 304 (1681). (Presidenten) gned i hjertans fröjd sina händer. Bremer Pres. 174 (1834). — särsk.
α) (ngt vard.) i uttr. av (stundom med) hjärtans lust, mycket ivrigt; äv. övergående i bet.: ”med fart”, ”med kläm”. Vid Fredericia stod nyss en dust, / en ärlig gammaldags, af hjertans lust, / mot våldets eldgap, svekets barrièrer. Sturzen-Becker 5: 197 (1849, 1862). Ödman UngdM 1: 96 (1874, 1881). (Fågeln) hoppade omkring i buren, kvittrande och klunkande vatten af hjärtans lust. Geijerstam LycklMänn. 150 (1899). Skratta av hjärtans lust. Östergren (1927).
β) övergående i bet. av förstärkningsord: innerlig, djup. De åldrige .. greto af mycken och hiertans glädie. Ehrenadler Tel. 516 (1723). (Eskil erfor) en sådan hjärtans blygsel, att han sänkte ögonen och inte var i stånd att svara henne med ett ord. Lagerlöf Troll 2: 111 (1921).
2) attributivt i förb. i vilka ordet uppträder med mera självständig bet. o. är liktydigt med ett adj. — särsk.
a) (†) motsv. II 1 o. 4: hjärtlig (se d. o. 2), innerlig. Her Thure Ericson bleff benådat .. genom hans goda moders .. tåhrar, hiertans bön och monge knäfall. Svart G1 152 (1561). Huru trogen ok hiertans nyårs lycköns[kan] .. iagh skyldigh är hembära, kan iagh intet mäta. Rudbeck Bref 205 (1685).
b) (numera bl. vard., föga br.; se dock slutet) motsv. II 2: kär; äv.: älsklig; ofta i tilltal. Käre hiärtans Margereta. G1R 15: 109 (1543). Jag haar tree fridaste Döttrar .. / Hiertans barn, god’, och hyslige Tärnor, och ährlige Systrar. Stiernhielm Herc. 106 (1648, 1668). Vale, min hiertans Bror. Linné Bref I. 2: 87 (1746). Sådant kallar jag Luftslott, min hjertans du. Björn DygdYngl. 2 (1794). Högberg Vred. 3: 246 (1906). (†) Gif hiertans Jesu nåd til at / Tit helga namn berömma. Lybecker 19 (c. 1715). — särsk. (vard.) eg. ironiskt, om obehaglig person l. sak: ”förskräcklig”. Ett sådant hjärtans nöt. Den hjertans Captenen, för hvilken jag inte har det ringaste tycke. Kexél 1: 238 (1789). Et hjertans prat. Weste (1807).
3) adverbiellt. — särsk.
a) motsv. II 1 (särsk. II 1 d o. e) o. II 4: av hjärtat, i hjärtat, hjärtligt; ofta närmande sig bet. av ett förstärkningsord (jfr c). Hjärtans gärna, (numera bl. vard.) mycket gärna (jfr c). Huilken är then ellies som migh så hiertans gerna offrar. Jer. 30: 21 (Bib. 1541). (Han) var en hjärtans välmenande man. De Geer Minn. 1: 81 (1892). De båda unga karlarna hade hjärtans muntert. Rönnberg Bredbolstad 121 (1907).
b) (numera bl. arkaiserande) motsv. II 2. Att hans kong:e Ma:t enn högloflig furstinne till sinn hiertens aller käreste gemael och drottningh bekomme måtte. RA I. 2: 115 (1565). Östergren (1927; angivet ss. åld.).
c) (numera ngt vard.) ss. rent förstärkningsord: ofantligt, mycket. Iag .. war hos henne i 2 åhr .. och stodh ther vt mången sur och hiärtans biter hårdh dagh och stundh. Horn Lefv. 27 (c. 1657; rättat efter hskr.). En hiertans liuflig och skiön Sommar. Rudbeck Atl. 2: 242 (1689). Nu kan det kanske synas dig så hjärtans dumt, allt det jag säger. VBenedictsson (1885) hos Lundegård Benedictsson 230. Här fanns hjärtans gott om renföda och bränsle. Högberg Baggböl. 2: 135 (1911).
4) [anv. utvecklad ur 2 b] (ngt vard.) i uttr. kära hjärtans10 32 l. 10 40, l. (kära) hjärtandes l. hjärtanes (10) 302 l. (10) 400, i Finl. äv. aj l. voj hjärtandes, förr äv. Herre hjärtandes, ss. utrop för att uttrycka häpnad l. förvåning l. bestörtning: kors, Herregud. Men kära hiertans, skynda Er. Boding Mick. 43 (1741). Hjertandes barn, hvad är det du säger! Topelius Läsn. 1: 74 (1865). Kära hjärtandes, prostinna! Förstår inte prostinnan, hur jag menar det? Lagerlöf Berl. 2: 96 (1891). Kära hjärtanes, jag har väl inte sårat syster Hedvig på något sätt. Siwertz Sel. 1: 172 (1920).
Ssgr (Anm. 1:o Rörande brukligheten av ssgstyperna A o. D må nämnas, att typen A numera är den så godt som ensamt brukliga i ssgr med hjärta i bet. I, III o. IV, medan typen D numera förekommer nästan bl. i ssgr med hjärta i bet. II. 2:o I ssgr av typen C är det ofta svårt att avgöra huruvida det föreligger en ssg l. en förb. med HJÄRTANS): A: (I 1) HJÄRT-AFFEKTION. med. jfr AFFEKTION 1 slutet. LärovKomBet. 1884—85, III. 1: 81. SvLäkSH 43: 553 (1917).
-AFFÄR, se D.
(I 1) -ARBETE~020 l. ~200. (i fackspr.) Varje kraftigare kroppslig ansträngning innebär .. ett ökat hjärtarbete. Thunberg KroppByggn. 46 (1907).
(I 1) -ATTACK. med. jfr ATTACK 3. Hallström Händ. 198 (1927).
-BAND, se D.
(I 1) -BAS, pl. -er. om hjärtats övre del i motsats till hjärtspetsen. Wretlind Läk. 6: 14 (1898). Petersson FysUnders. 239 (1908).
(II 1 o. 4) -BEKLÄMD, p. adj. (föga br.) bildl.: beklämd. Warnmark Songt. 27 (1701). Böttiger i 2SAH 50: 303 (1874).
(II 1 o. 4) -BEKLÄMNING. (föga br.) jfr -BEKLÄMD. Franzén Skald. 4: 327 (1832). Cannelin (1921).
-BEVEKANDE, se D.
(II 1 o. 4) -BEVEKLIG. (†) till hjärtat gående, bevekande; äv.: gripande, rörande. Warnmark Sinnew. A 4 b (1687). Weise 2: 152 (1771).
-BLAD. (hjärt- 1746 osv. hjärte- c. 16451845) [jfr d. hjerteblad, t. herzblatt]
1) [jfr motsv. anv. i t.] (†) till I 1: mellangärde. IErici Colerus 2: 378 (c. 1645).
2) bot. till III c; hos växt, om det l. de blad, som ligga utbildade redan i fröet resp. (hos vissa växter med odifferentierad grodd) de första utvecklade bladen. IErici Colerus 1: 137 (c. 1645). VetAH 1746, s. 38. BonnierKL 4: 759 (1924).
3) till IV a: växt med hjärtlika blad.
a) örten Parnassia palustris Lin., slåtterblomma. Linné Fl. nr 268 (1755; fr. Dalsl.). Retzius FlOec. 489 (1806). Lyttkens Ogräs 64 (1885; fr. Dalsl.).
b) örten Majanthemum bifolium (Lin.) Schmidt, ekorrbär; jfr -KONVALJE. HushJourn. 1779, nov. s. 4.
Ssgr (i allm. till -BLAD 2): hjärtblads-anlag. bot. jfr ANLAG II 4 a. Forssell InlBot. 77 (1888).
-blomster. = -BLAD 3 a. Dybeck Runa 1845, s. 57.
-konvalje. = -BLAD 3 b. SvBot. nr 454 (1812). Östergren (1927).
-veck. bot. övre vinkel mellan ett hjärtblad o. den stam från vilken det utgår. Nyman VäxtNatH 1: 171 (1867). Sylvén SvDikotyl. 1: 153 (1906).
-vinkel. bot. (mindre br.) hjärtbladsveck. Hartman Bot. 149 (1843).
-växt. bot. blomväxt, fanerogam. Wikström ÅrsbVetA 1826, s. 14. 3NF (1928).
-BLADIG. bot.
1) [avledn. av BLAD 2] om växt: som har (så l. så många) hjärtblad (se -BLAD 2); i ssgrna EN-, TVÅ-HJÄRTBLADIG.
2) till IV a, om växt: som har hjärtlika blad.
a) i uttr. hjärtbladig poppel, trädet Populus candicans Ait., kanadensisk poppel, ontariepoppel. Lilja HbOdlVext. 180 (1843).
b) i uttr. hjärtbladig cymbel, örten Listera cordata (Lin.) R. Br., spindelblomma, spindelblomster. SvBot. nr 472 (1813).
(I 1) -BLOCK. med. avbrott i nervledningen inom hjärtat, varvid hjärtkammaren slår i långsammare takt än förmaket. Petersson FysUnders. 248 (1908). Broman Männ. 1: 145 (1925).
(I 1) -BLOD. (hjärt- (numera icke i bildl. anv.) 1649 osv. hjärta- c. 15401638. hjärte- 1558 osv.) [fsv. hiärta blodh; jfr d. hjerteblod, isl. hjartablóð] blod som finnes i hjärtat l. som strömmar ut omedelbart från hjärtat (o. som man icke kan mista utan att dö därav); oftast (i sht i högre stil) mer l. mindre bildl., i uttr. som angiva att ngn offrar sitt liv (i sht för ngn ädel sak) l. att ngn tager l. vill taga en annans liv. (Guds) eenda Sons hierta blodh skulle .. (för vår skull) vthguttit warda. OPetri MenSkap. 59 (c. 1540). Det venösa hjertblodet. Hammarsten FysiolK 556 (1883). särsk.
a) (numera bl. starkt vard.) i uttr. (vilja) se (ngns) hjärteblod o. d., (vilja) slå ngn blodig; äv.: (vilja) döda (ngn). SthmTb. 11/7 1584. Vesterberg hade .. stängt förstudörren för att se hjärteblogen på pojkarne. Engström Glasög. 156 (1911).
b) bildl., i uttr. skriva ngt med sitt eget hjärteblod, låta sina djupaste tankar o. känslor komma till uttryck i det skrivna, lägga in hela sin själ i det skrivna. Boken synes vara skrifven med hans eget hjerteblod. SmålP 1890, nr 42, s. 3. Gustafsson Seneca Bref 15 (1907). jfr: Mitt hjertblod sprutat öfver dessa dikter, / Min ande ohöljd ses i dessa blad. Nybom SDikt. 1: 412 (1848, 1880).
c) bildl., närmande sig bet.: själ, hjärta; jfr HJÄRTA II 1. Hwar tu haffuer dygd j hierte blodh (så osv.). Svart Gensv. K 3 b (”I 3 b”) (1558). Nybom SDikt. 1: 285 (1880).
d) bildl.: det innersta l. viktigaste av ngt, kärnpunkten av ngt; jfr HJÄRTA III b. Försoningsidéen .. som är hjertblodet af all Religion. Tegnér (WB) 3: 446 (1821). Bring Högm. 135 (1862).
-BLOMMA, r. l. f. (hjärt- 1821 osv. hjärte- 18451850)
1) till IV a, = -BLAD 3 a. Dybeck Runa 1845, s. 57. Nyman VäxtNatH 1: 387 (1867).
2) (†) bildl.; jfr HJÄRTA II 1. PoetK 1821, 1: 38.
(IV a) -BLOMSTER. (†) = -BLAD 3 a. Linné Vg. 234 (1747). SvMedVäxt. 12 (1764).
(I 1 c ε) -BLÖDANDE, p. adj. (†) bildl.: som är så hemskt l. sorgligt o. d. att hjärtat blöder. (Det) war hiertblödant till att see. KKD 5: 390 (1712).
-BOTTEN, se D.
-BRISTNING. med. o. veter. till I 1: bristning av hjärtats vägg o. därav förorsakad död. Lundberg HusdjSj. 244 (1868). Hygiea 1902, 1: 337.
-BRUD, se D.
-BRUTEN, p. adj. (hjärt- 18771927. hjärte- c. 1892) (föga br.) bildl.: med sorgset o. förkrossat hjärta; jfr HJÄRTA I 1 c. (Cavallin o.) Lysander 346 (1877). Fröding Eftersk. 2: 106 (c. 1892, 1910).
-BRYTANDE, p. adj. (hjärt- 17201769. hjärte- 1682) (†) bildl.: som djupt rör (ngns) hjärta; jfr HJÄRTA I 1 c. Sylvius Curtius 146 (1682). (G. II A:s) hiertbrytande bestraffnings tiltal. Sahlstedt Hoffart. 169 (1720). Weise 1: 69 (1769).
-BRÅKANDE, p. adj. (†) bildl., = -BRYTANDE; jfr HJÄRTA I 1 c. Borg Luther 1: 220 (1753).
(III) -BULT. (mindre br.) vridningsbult som sammanhåller fram- o. bakkärran på ett fordon. Dalin (1852). WoJ (1891).
(I 1) -BULTNING. (†) hjärtklappning. VetAH 1786, s. 50. Hygiea 1849, s. 453.
(IV c) -BÄNDSEL. sjöt. bändsel som lägges om de båda ändarna av en tross närmast intill den vantjungfru l. det block o. d. som skall inbändslas, dvs. på det för påfrestning mest utsatta stället. Rajalin Skiepzb. 236 (1730). Stenfelt (1920).
(IV a) -BÄR.
1) (bär av) växten Majanthemum bifolium (Lin.) Schmidt, ekorrbär; jfr -BLAD 3 b. Linné Fl. nr 296 (1755; fr. Uppl.). Nyman VäxtNatH 2: 349 (1868).
2) (†) = -KÖRSBÄR. Eneroth Pom. 1: 157 (1864). 2UB 4: 223 (1899).
-BÖJANDE, se D.
(IV a) -DANS. (†) ringdans med ringen inåtböjd på ena sidan. Linné Ungd. 2: 349 (1734; fr. Dalarna).
(I 1) -DILATATION. med. sjuklig utvidgning av hjärtats hålrum. DuodSanal. (1885). LbKir. 1: 522 (1920).
(I 1) -DISLOKATION. med. jfr DISLOKATION 1 a. Hygiea 1864, s. 417.
(I 1) -DÄMPNING. med. jfr DÄMPA, v.2 5 a β. DuodSanal. (1885). Ett .. område för kort ton finnes kring hjärtat och bildar den relativa hjärtdämpningen. Petersson FysUnders. 89 (1908). LbKir. 1: 522 (1920).
(I 1) -FEL. med. (medfödt l. gm sjukdom uppkommet) fel i hjärtklaffarna. Organiskt hjertfel. ASScF 6: 5 (1858, 1861). Klaffelen, i dagligt tal ofta kallade hjärtfel. BonnierKL 5: 830 (1924).
(I 1) -FLÄTA(N), r. l. f. (mindre br.) anat. flätliknande förening av nervtrådar i närheten av hjärtat. Müller LbAnat. 245 (1905). Svenson Sinnessj. 23 (1907).
(jfr IV a) -FORM, pl. -er. form av ett hjärta. I hjärtform. 1MinnNordM VI. 2: 5 (1884).
(jfr IV a) -FORMAD, p. adj. = -FORMIG. Hjärtformade blad. Holzhausen PerVäxt. 120 (1918).
(jfr IV a) -FORMIG. som har form av ett hjärta. Denna .. Violen har blad som äro hiertformige, rundachtige, litet spitsige. Linné Öl. 81 (1745). 2NF 32: 1258 (1921). jfr BREDT-HJÄRTFORMIG.
-FROM, se D.
(I 1) -FRYSA. (hjärt- c. 18701900. hjärte- 1916) (föga br.) fullständigt genomträngas av köld (eg. så att det kännes ända in i hjärtat), äv. i p. pf. ss. adj.: fullständigt genomträngd av köld; äv. bildl. Tholander Ordl. (c. 1870). Öman Ungd. 202 (1889). På Vallö präglades allt af en styf högtidlighet, i hvilken jag hjärtfrös. Lindqvist Dagsl. 2: 154 (1900). Fitinghoff MargL 15 (1916).
-FRÄTANDE, p. adj. (hjärt- 17091927. hjärte- 16901757) (föga br.) bildl.: som är så svårt l. sorgligt l. förskräckligt o. d. att det liksom förtär hjärtat; oftast om sorg o. d.; jfr HJÄRTA I 1 c. Bårt Hierte-frätand Sårge-Swimmel. Renner Klag. C 4 b (1690). En hjärtfrätande sorg. Östergren (1927).
-FRÖJD, -FRÖJDANDE, se D.
(I 1) -FÖRLAMNING. med. Hygiea 1854, s. 200. Petrén EpidSj. 69 (1926).
(I 1) -FÖRMAK~20 l. ~02. anat. = FÖRMAK 1 b. ASScF 5: 239 (1855, 1858). 2NF 11: 861 (1909).
(I 1) -FÖRSTORING. med. sjuklig förstoring av hjärtat. FörhLäkS 1869, s. 123. Petersson FysUnders. 326 (1908).
-GARN. sjöt. = HJÄRTA III d. NF (1883).
(I 1) -GIFT, n. (i fackspr.) gift som företrädesvis påvärkar hjärtat. UB 5: 240 (1874). 2NF 33: 481 (1922).
-GLÄDJE, -GLÖD, se D.
-GNAGANDE, p. adj. (†) bildl.: som är så svårt o. d. att det liksom gnager hjärtat; jfr HJÄRTA I 1 c. (Han bör) henne icke öfwerfalla med Hiert- och Samweetz gnagande Ordh mindre med hugg och slagh. VDAkt. 1706, nr 188. Heinrich (1814).
-GOD, se D.
(II 4) -GRIPANDE, p. adj. (hjärt- 1817. hjärte- 18811924) som gör ett mäktigt intryck, som går djupt till sinnet, gripande; äv. i adverbiell anv. Tegnér (WB) 3: 161 (1817). Hjertegripande upprop till menniskors barmhertighet. Ödman UngdM 2: 257 (1881). Wester Reymont Bönd. 3: 140 (1924).
(II 4) -GRIPEN, p. adj. (†) gripen, rörd. Atterbom Lyr. 2: 35 (1810).
-GROP. (hjärt- 1690 osv. hjärta- 1642c. 1645. hjärte- 15891904)
1) (mindre br.) till I 1: bröstgrop, maggrop. Berchelt PestOrs. G 7 a (1589). Lovén Anv. 84 (1838). Östergren (1927; angivet ss. sälls.). särsk. bildl.; jfr HJÄRTA I 1 d. Carlén Rosen 132 (1842). Han hade känt en liten lättnad i hjärtegropen, när han spände Brunte för kärran och for till staden. Rönnberg Brovakt. 137 (1904).
2) (†) till I 1: hjärtkammare. Palmchron SundhSp. D 1 a (1642). RelCur. 333 (1682).
3) (†) bildl., om det innersta av hjärtat l. sinnet; jfr HJÄRTA II 1 e. Hon diupa suckar ned ur hierte-gropen drager. TRudeen Vitt. 165 (1702). Dalin (1852).
-GRUND, se D.
(II 1 e) -GRUNDIG. (†) bildl., om bön: som kommer från ”hjärtats grund”. En hiertgrundogh gudheligh och troghen bön. OPetri 1Post. 119 b (1528). Phrygius Föret. 38 (1620).
(II 1 e) -GRUNDLIG. (†) bildl., = -GRUNDIG. Phrygius HimLif. 13 (1615).
-GRÄMELSE, se D.
(I 1) -GRÄS. (hjärt- 1927. hjärte- 16591757) växten Dianthus caryophyllus Lin., trädgårdsnejlika. Franckenius Spec. B 1 b (1659). Hallström Händ. 120 (1927).
(I 1) -HACKNING. sjukgymn. hackning (se HACKA, v. 3 c slutet) som värkställes över hjärttrakten. Wretlind Läk. 3: 136 (1895). Wide MedGymn. 37 (1895).
(I 1) -HINNA, r. l. f. (hjärt- 1745 osv. hjärte- 1640c. 1755) anat.
1) = -SÄCK. Linc. (1640). Ahlman (1872; med hänv. till hjertsäck).
2) tunn hinna som bekläder hjärtats hålrum; äv. kallad inre hjärthinna(n). Lundberg HusdjSj. 231 (1868).
(I 1) -HYPERTROFI. med. jfr -FÖRSTORING. ASScF 6: 5 (1858, 1861).
(I 1) -HÅLA. (knappast br.) = -HÅLIGHET. Sönnerberg Loder 233 (1799). Det (dvs. hjärtat) innehåller 4 rum, hjerthålorna. Hallin Hels. 1: 127 (1885).
(I 1) -HÅLIGHET~200, äv. ~002. hålighet i hjärtat. Thunberg KroppByggn. 41 (1907).
(I 1) -IMPULS. (knappast br.) = -STÖT 1 a. Hygiea 1853, s. 52. Petersson FysUnders. 326 (1908).
(I 1) -INFLAMMATION. med. inflammation i hjärtats muskelvävnad l. hinnor. TLäk. 1835, s. 420. SFS 1914, s. 1248.
(II 1) -INNERLIG0400, i Sveal. äv. 0302, äv. 3~200 (hjerti´nnerlig Weste; järrti`nn´rlig Dalin); adv. = (numera föga br., Lucidor (SVS) 327 (1673), Forssman Aftonl. 12: 95 (1904)), -a (†, Schultze Ordb. 2078 (c. 1755)), -en, -t. hjärtlig, innerlig; i sht om känsla l. uttryck för känsla o. d. Schück BibliogrAnt. 43 (i handl. fr. 1689). Linnés hjertinnerliga glädje öfver den .. (år 1772) skedda revolutionen. Fries BotUtfl. 2: 314 (1848, 1852). Melodiens hjertinnerliga folklighet och välljud. LfF 1899, s. 17. särsk.
a) ironiskt (jfr b) om ovänlig känsla o. d. Hvarje någorlunda förnuftig menniska hyser ett hjertinnerligt förakt för den Straussiske Christus. Melin JesuL 1: 217 (1842).
b) ss. adv.: av hjärtat (se HJÄRTA II 1 d), hjärtligt, innerligt; äv. ironiskt (jfr a) ss. bestämning till adj. uttryckande obehaglig l. ovänlig känsla o. d.; äv. närmande sig bet. av ett rent förstärkande adv.: i grunden, grundligt, ”oändligt”. Lucidor (SVS) 327 (1673). Han älskar hänne hiärtinnerligen. Schultze Ordb. 2078 (c. 1755). Jag är hjärtinnerligen led på hela affären. Cavallin Kipling Gadsby 43 (1897). Athena 123 (1917).
Avledn.: hjärtinnerlighet, r. l. f. (knappast br.) Dalin (1852). Östergren (1927; angivet ss. sälls. form).
-KAMMARE. (hjärt- 1736 osv. hjärte- c. 17551899)
1) anat. till I 1, benämning på rum i hjärtat, gm vilket blodet passerar, då det drives ut ur hjärtat. Rosenstein Comp. 189 (1736). Lungpulsådren går ur högre eller främre hjertkammaren up och bortåt til Aorta. Hernquist Hästanat. 98 (1778). 2NF 11: 863 (1909).
2) bildl.; jfr HJÄRTA II 1 e. Vintern .., liksom nöden, drifver .. (människorna) att söka varann, och öppnar deras tillspärrade hjärtkamrar. Törneros Brev 1: 134 (1824; uppl. 1925). Vår allmoges hemliga hjärtekamrar ock minnesgömmor. Landsm. VIII. 1: 3 (1887).
(I 1) -KAVITET. anat. hålighet i hjärtat. De venstra hjertkaviteterna verka .. som en dubbel tryckpump. Thorell Zool. 1: 82 (1860). Löwegren Hippokr. 2: 603 (1910).
(I 1) -KLAFF. anat. bindvävsflik som bildar ventil vid ingången till l. utgången från de olika rummen i hjärtat. DuodSanal. (1885). 2NF 24: 133 (1916).
(I 1) -KLAPP, n. (hjärt- 17521759. hjärte- 1736) (†) = -KLAPPNING. Broocman Hush. 4: 30 (1736). SvMerc. IV. 4: 85 (1759).
(I 1) -KLAPPANDE, n. (hjärt- 1690. hjärte- c. 16451671) (†) = -KLAPPNING. IErici Colerus 1: 131 (c. 1645). Tranæus Medewij 2 (1690).
(I 1) -KLAPPNING. (hjärt- 1739 osv. hjärte- 16421743) häftig (o., vid sjukdom, oregelbunden) hjärtvärksamhet. Palmchron SundhSp. 135 (1642). De vanliga hjärtkontraktionerna uppfattas icke av hjärtats ägare. Men ökas de på grund av strapats eller sinnesrörelse över ett visst mått, så kännas de tydligt (”hjärtklappning”). Broman Männ. 1: 146 (1925).
(II 4) -KLÄMD, p. adj. (hjärt- c. 16801862. hjärte- 17341750) (numera knappast br.) betryckt, ängslig, beklämd. Somlige äre så fulle af ångest, så .. hiertklämde, at the kunna intet gråta för häpenhet skul. Spegel Pass. 181 (c. 1680). Kolmodin QvSp. 2: 139 (1750).
-KLÄMMA, -KLÄMMANDE, se D.
-KLÄMMARE. (†) bildl.: skinnare, ”blodsugare”; jfr HJÄRTA I 1 c. Vi .. förskrifva kram för redbart gods, kräma det ut det dyraste vi kunna, och til tack ofta få se främmande hiert-klämmare pina oss om Remisser. Dalin Arg. 1: 107 (1733, 1754).
(I 1) -KLÄMNING. (†) = -ÅNGEST 1. Sahlstedt (1773). CAEhrensvärd Brev 2: 344 (1799). Dalin (1852).
(I 1) -KONTRAKTION. fysiol. om hjärtats regelbundet återkommande sammandragning. Petersson FysUnders. 246 (1908). Broman Männ. 1: 146 (1925).
(IV a) -KONVALJE. örten Majanthemum bifolium (Lin.) Schmidt, ekorrbär; jfr -BLAD 3 b. Nyman FanerogFl. 42 (1873).
-KORN, se D.
(I 1) -KRAMP. med. om anfallsvis påkommande, krampliknande smärtor i hjärttrakten. Callerholm Stowe 331 (1852). ST(A) 1929, nr 322, s. 24.
-KVAL, se D.
(II 1) -KVICKANDE, p. adj. (hjärt- 1750. hjärte- c. 1670) (†) som länder till vederkvickelse för sinnet. Då blijde Zefir giöt / En hierteqvickand’ ång’ ur Floras liufve sköt. SColumbus Vitt. 91 (c. 1670). VDAkt. 1750, nr 354.
-KVÄLJANDE, p. adj. (†) bildl.: som är svår l. tung för l. som bringar kval o. plåga åt hjärtat; jfr HJÄRTA I 1 c. Sij här then sälle Dag, then mången så förlänktar, / Ok mäd hiertkwälliand Suk, titt Tårar, efftertränktar. Lucidor (SVS) 217 (1672).
-KVÄVA, anträffat bl. i p. pr. -kvävande o. p. pf. -kvävd. (†) bildl.; jfr HJÄRTA I 1 c.
a) i p. pr. ss. adj., = -KVÄLJANDE. Huad en ann / Mäd suckan ok mäd pust, mäd salta Tårar gråter, / Och mäd Hiertkwäwiand ah! (fast fåfängt) kallar åter. Lucidor (SVS) 325 (1673).
b) i p. pf. ss. adj.: djupt förtvivlad. Spegel Pass. 313 (c. 1680).
(III c) -KÅL. (†) om de mellersta l. inre skotten o. bladen på en växt. Man måste alt jemt afbryta hiertkolen, althenstund the (dvs. melonerna) aldrig af thet första, vtan af sido skåtten bära fruckt. Broocman Hush. 4: 43 (1736).
-KÄR, sbst., se C.
(IV a) -KÖRS. [jfr t. herzkirsch] (föga br.) (bär av) trädet Cerasus avium var. juliana DC. FolkskV 1901, s. 157.
(IV a) -KÖRSBÄR. (föga br.) jfr -KÖRS. Hedrén Mansa 86 (1803).
(I 1) -KÖTT. om hjärtats muskulatur. Warfvinge ÅrsbSabbatsbSjukh. 1891, s. 113. NoK 30: 91 (1924).
-LAG, se D.
-LAGD, p. adj. (hjärt- 16901701. hjärte- 1615) (†)
1) till II 2, om person: som har ett godt o. ädelt hjärta, som ”har hjärtat på det rätta stället” (se HJÄRTA I 1 e α); om sak: som vittnar om ett godt o. ädelt hjärta. Rudbeckius KonReg. 206 (1615). Wårt tillstand är mycket beklageligit inför Gudh och hiertlagda menniskior. VDAkt. 1690, nr 178.
2) till IV a: hjärtformig. Små spetziga hiertlagda fläckar. Rudbeck Samolad 66 (1701).
(I 1) -LIDANDE, n. hjärtsjukdom. ASScF 6: 7 (1858, 1861). BonnierKL 5: 829 (1924).
(jfr IV a) -LIK, adj. hjärtformig. Linné MusReg. 38 (1754). En hjertlik sköld med ett ankare. 2VittAH 21: 216 (1853, 1857). särsk. bot. om blad. Möller PrincBot. 32 (1755). 3NF (1928).
-LIV, se D.
(I 1) -LJUD. fysiol. = -TON. Hygiea 1841, s. 97. 3NF 9: 1136 (1928).
(II 1) -LJUVLIG. (hjärt- 1891. hjärtans- 1668. hjärte- 1686) (†) ljuvlig för sinnet. SColumbus Vitt. 117 (1668). Med hierte-liuflig frögd. Warnmark UtvSiälGIädie 4 (1686). Tigerschiöld Dikt. 2: 48 (1891).
(IV a) -LÅS. (hjärt- 17601793. hjärte- 15551687) (†) hjärtformigt (häng)lås? ArkliR 1555. VDAkt. 1793, nr 215.
-LÖS. (hjärt- 1734 osv. hjärte- c. 17001848)
1) till II 2 o. 4: som saknar hjärta l. medlidande l. känslor, kall, hård, känslolös; om sak: som vittnar om l. är uttryck för dylik sinnesbeskaffenhet. Det adertonde seklets hjertlösa upplysning. Tegnér (WB) 3: 156 (1817). Hjertlösa och elaka personer. Carlén Repr. 8 (1839). Vesterlund Skolm. 13 (1924).
2) (†) till II 5 b: rädd, feg, försagd. Isogæus Segersk. 631 (c. 1700). Schultze Ordb. 1906 (c. 1755).
Avledn.: hjärtlöshet, r. l. f. till -LÖS 1. SvTyHlex. (1851).
(III a) -MARK. (i högre stil) om centralt beläget o. viktigt område. Svenska hjärtmarker, där Vättern hvälfver sin klara oro, där Tiveden susar sin mörka ro. Karlfeldt i 3SAH 25: 99 (1912).
(I 1) -MEDEL. läkemedel som användes vid hjärtsjukdomar. Tholander Ordl. (c. 1870). 2NF 9: 1133 (1908).
(II 1 e) -MENT, p. adj. (†)
1) om person: som handlar l. talar efter sin värkliga mening, uppriktig. Sahlstedt Hoffart. 80 (1720).
2) om sak: uppriktigt l. hjärtligt menad. Alt hvad iag skrifvit och rådt sidst, tillförne och nu, vet min Gud, att dett är hiertment. KStobæus (1732) hos Fürst Stobæus 54.
(III) -MUR. byggn. i byggnad: innermur som går i byggnadens längdriktning (parallellt med dess långväggar). TT 1881, s. 39. Fornv. 1919, s. 178.
(I 1) -MUSKEL. (hjärt- 1883 osv. hjärte- 1763) anat. muskel som ingår i hjärtat. SvSaml. 1: 34 (1763). Hammarsten FysiolK 13 (1883).
(jfr IV d) -MUSSLA. [jfr språkprovet nedan från 1879] zool. mussla av familjen Cardiidæ; särsk. om arten Cardium edule Lin. Oldendorp 1: 133 (1786). Hjertmusslorna .. hafva regelmessiga, likformiga skal, som ifrån sidan sedda hafva utseende af ett hjerta. Rebau NatH 1: 720 (1879).
-NUPEN, äv. (numera bl. i Finl., se Bergroth FinlSv. 41 (1916)) -NJUPEN, p. adj. (-njup- (-niup-) 16911916. -nop- c. 1585. -nup- 1622 osv. -nupp- 16761707) [till -NYPA, v.]
1) till II 2.
a) (mindre br.) förälskad, betagen, kär; stundom: som lätt blir förälskad; äv., om sak: som sammanhänger med l. är uttryck för förälskelse. Hoon .. gick i kärlig melancholij, så att heerden väl såg, att hon vaar myckit hiertnupen. UHiärne Vitt. 50 (1668). Ödman VårD 2: 37 (1888). särsk. (†) i förb. hjärtnupen för l. av ngn l. ngt, förälskad i ngn l. på grund av ngt. Spegel GW 207 (1685). Lundberg Paulson Erasmus 21 (1728).
b) känslosam, ömsint, sentimental; äv.: lättrörd, vekhjärtad; förr äv.: flat, eftergiven. Lind (1749). Var intet så hjertnjupen emot honom. Weste (1807). Små hjertnjupna borgerliga familjestycken. Snellman Tyskl. 374 (1842). Den föga hjertnupne fattigvårdsordförandens utsago. Hedenstierna Bondeh. 101 (1885).
2) (numera föga br.) till II 4 o. 5: bekymrad, ängslig; äv.: modfälld; försagd. Vtaff sådanna (nedslående) tijdender bleffue the lybbesche hiertnopne. Brahe Kr. 14 (c. 1585). Hagström Herdam. 2: 316 (1898). Fogelqvist ResRot 65 (1926).
Avledn.: hjärtnupenhet, r. l. f. —
-NYPA, v. jfr -NUPEN.
1) (föga br.) till II 2, i p. pr. ss. adj.: som gör ngn vek till sinnet, rörande. Törneros Brev 2: 430 (c. 1830; uppl. 1925). En mer eller mindre rörande och hjärtnypande historia. SD(L) 1901, nr 21, s. 5.
2) (†) till II 4: göra (ngn) bedrövad till sinnet. Du (dvs. döden) haer åter osz Hiertnupit, / För än Solen genom lupit / Tredie gången sin diurkresz. Lucidor (SVS) 264 (1672).
(I 1) -PATIENT. patient som lider av ngn hjärtsjukdom. Wide MedGymn. 161 (1896).
(I 1) -PAUS. fysiol. om den korta period av vila som åtföljer varje sammandragning av hjärtat. NF 3: 1149 (1880). Petersson FysUnders. 230 (1908).
(I 1) -PICKANDE, n. (hjärt- 17341757. hjärte- 1674) [jfr fsv. hiärta pikkan] (†) hjärtklappning. Sylvius Mornay 281 (1674). Serenius (1734, 1757; under pit-a-pat).
(III) -PLATS. herald. om den midtersta platsen på en vapensköld. 2NF 25: 1361 (1917).
-PLÅGA, se D.
(I 1) -PULSÅDER~020. särsk. om stora kroppspulsådern, aorta. Möller (1790). Östergren (1927; angivet ss. ovanligt).
(I 1) -PULVER. jfr -MEDEL. BoupptVäxjö 1773. särsk.
a) (förr) i uttr. vitt hjärtpulver, förr äv. kallat ädelt hjärtpulver l. drottningens ädla hjärtpulver, om pulver framställt av enhörningshorn, älgklöv, äkta pärlor, pionrot m. m. ApotT 1739, s. 58. PH 11: 300 (1777). Möller (1807).
b) (i sht förr) om pulver framställt av kanelolja, cinnober o. socker, kaneloljesocker; äv. kallat rödt hjärtpulver l. rödt ädelt hjärtpulver. ApotT 1739, s. 58. PH 11: 301 (1777). Lindgren (1902, 1919).
(I 1) -PUNG. (†) = -SÄCK. SvMerc. 3: 712 (1757). Därs. IV. 1: 446 (1758).
(III) -PUNKT. (hjärt- c. 1820 osv. hjärte- 19121916) centrum, medelpunkt, viktig punkt; äv., med anslutning till III b, om det centrala l. viktigaste av ngt, brännpunkt, kärnpunkt. Leopold 4: 27 (c. 1820). Själfva hjärtpunkten i den reformatoriska rörelsen. Rundgren i 3SAH 8: 171 (1893). SvD(A) 1929, nr 81, s. 8. särsk. (knappast br.) byggn. i valv: hjässpunkt. Hahr ArkitH 244 (1902).
(I 1) -PÅSE. (hjärt- 17481778. hjärte- 1714) (†) = -SÄCK. Lindestolpe Matk. 35 (1714). Hernquist Hästanat. 93 (”91”) (1778).
-ROT. (hjärt- 1681 osv. hjärta- 1622. hjärte- 1643 osv.) [fsv. hiärta rot; jfr isl. hiartarætr, pl.]
1) (föga br.) till I 1: fiber i l. vid hjärtat (som antages vara fäste för detta); äv. mer l. mindre bildl. Verelius 61 (1681). Till hjertroten gick det skarpa stål. Alexanderson Sept. 53 (1868). Strindberg GVasa 118 (1899).
2) (mindre br.) till I 1 c; i vissa bildl. uttr. som åsyfta det innersta av hjärtat (jfr 3). Dalius Valet. A 7 b (1681). Jag frös obarmhertigt, rigtigt så att det kändes in i hjerterötterna. Schröder MinnSkog. 141 (1888). Lagerlöf Mårb. 11 (1922).
3) (mindre br.) till II 1 e: hjärtats l. själens innersta, hjärtats djup, hjärtegrund; numera bl. efter prep. Han rördes vthi sine innerste Hierterötter. Hasselqvist Thauvonius E 1 a (1684). SvD(A) 1930, nr 275, s. 10. särsk. i numera obr. anv. Modhrens böön .. haffuer rördt honom hans hierta rötter. SLaurentii Ridd. D 3 b (1622). Det skulle fägna hjertrötterne på mig, om så vore. Knöppel Blindeb. 28 (1746).
4) till III, på växt: huvudrot; ofta (t. ex. hos gräs) om huvudroten till skillnad från senare från stammen utvecklade birötter; äv. om sådan rot som bl. till ett mindre djup går rakt ned, men sedan delar sig i flera mera vågrätt löpande sidogrenar. Månsson Träg. 18 (1643). Trädet (dvs. björken) har hjertrot med vidt utgående sidorötter. Arrhenius Jordbr. 3: 244 (1861). Geete o. Grinndal 38 (1923).
Avledn.: hjärtrotig, adj. (†) till -ROT 3: som tränger ända in till hjärtats innersta. Een hiertrotig sorgh. ManhaftLöjtn. 24 (1666).
-RÖRANDE, -RÖRD, se D.
-RÖRELSE. (hjärt- 1788 osv. hjärte- 16941888)
1) fysiol. till I 1, om hjärtats värksamhet. Petersson FysUnders. 321 (1908). NoK 30: 101 (1924).
2) (†) till II 4: förhållande(t) att vara l. bliva rörd l. gripen. Hierte Rörelse och Medömckan. Dryselius Måne 504 (1694). Oldendorp 2: 128 (1788). Cavallin Herdam. 3: 419 (1856; efter handl. fr. 1685).
-RÖRIG. (hjärt- 16801764. hjärte- c. 16701741) (†)
1) till II 2: ömsint, vekhjärtad. Warkunsam och Hierterörig emoot Arma, Älende och Nödlijdande. Ekman Siönödzl. 24 (1680).
2) till II 4: gripande, rörande. SColumbus Vitt. 92 (c. 1670). Ekblad 121 (1764).
(III c) -RÖTA, r. l. f. [jfr d. hjerteforraadnelse, t. herzfäule] landt. sjukdom hos betor vid vilken bladrosetten förstöres med början från centrum, varefter sjukdomen sprider sig nedåt roten som till större l. mindre del svartnar o. torkar. LAHT 1912, s. 430. TT 1927, Allm. s. 115.
-SJUK. (hjärt- c. 1755 osv. hjärte- 17341906)
1) till I 1: som lider av hjärtsjukdom. Serenius (1734; under heart). Petersson FysUnders. 328 (1908).
2) (i högre stil, mindre br.) till II 1 o. 4. Man har sårat mig / Och jag är hjertesjuk och djupt olycklig. Hedberg Bröll. 99 (1865). Roos Norrsk. 200 (1897).
(I 1) -SJUKDOM~02 l. ~20. sjukdom som berör hjärtat l. ngn av dess delar. Tholander Ordl. (c. 1870). Hallström Händ. 216 (1927).
(II 4) -SKAKANDE, p. adj. (hjärt- 1838 osv. hjärte- 1927) som skakar l. upprör sinnet, gripande, uppskakande, upprörande. Knorring Ståndsp. 3: 205 (1838). Östergren (1927).
(I 1) -SKJUTEN, p. adj. (mindre br.) jäg. skjuten i hjärtat. BiblJäg. 4: 56 (1897). särsk. (†) i bild. När .. (han) hadhe lagd sigh på Sängen, bleff han aff Dödhen hiertskutin, och medh niusande vpgaff sin Anda. LBenedicti Lijkpr. 31 (1616).
-SKOTT. (hjärt- 1713 osv. hjärte- 1744) [fsv. hiärta skut]
1) i sht jäg. (o. mil.-med.) till I 1: skott som träffar hjärtat. Ihre Superstit. 63 (1750). Ofta lär .. (elefanten) gå ett hundratal meter äfven med hjärtskott. Höpken Momb. 158 (1908). Anm. Sannol. i anslutning till Runius (se under 2) använder Dalin ordet ss. namn på en av sina ”auktorer”. Dalin Arg. 1: 11 (1732, 1754).
2) (†) till I 1: ”hugg” i hjärtat (bröstet), häftig smärta. Giör icke jag hwar dag Grift-skrift, Gift-skrifter ogifter? / Rimar och hostar iblan hwar om ann’ icke tungan å lungan? / Hiertskått å hiernbrått ihop: twå ofredsamma ledsamma syslor. Runius Dud. 2: 48 (1713).
3) (†) bildl.: svår sorg; jfr HJÄRTA II 4. O! hvad för bittert hjerte-skott / För alla dem, som orätt lida. Nordenflycht QT 1744, s. 52.
4) (mindre br.) till III c, på växt: stamämne; äv.: huvudskott; äv.: toppskott. Holmberg 2: 62 (1795). UtsädT 1902, s. 150.
-SKRÄMMA, v. (hjärt- c. 16251912. hjärte- 18911921) bildl.: skrämma (ngn, eg. så att hjärtat upphör att slå); jfr HJÄRTA I 1 c; numera nästan bl. i p. pf.: helt uppskrämd. Hwa ia icke wa hiertskrämder förr, så blef ia då. Tidfördrijf B 7 a (c. 1625; i bygdemålsfärgat spr.). Norström (1904) i 3SAH 29: 23. Du rakt hjärtskrämmer mig, Sera. Högberg Utböl. 2: 229 (1912).
-SKRÄMSEL. (mindre br.) jfr -SKRÄMMA. Wetterbergh Past. 28 (1845). Högberg Vred. 2: 219 (1906).
(I 1 c ε) -SKÄRANDE, p. adj. (hjärt- c. 1755 osv. hjärte- 1927 (angivet ss. ngn gg förekommande)) som liksom skär ända in i hjärtat. Schultze Ordb. 4429 (c. 1755). En hjärtskärande syn. Siwertz Sel. 2: 120 (1920).
(III) -SKÖLD. (hjärt- 1774 osv. hjärte- 1746) herald. i midten av större vapensköld anbragt mindre sköld. Uggla Herald. 111 (1746). Fleetwood Herald. 48 (1917).
(I 1) -SLAG. (hjärt- 1678 osv. hjärte- c. 16701910)
1) fysiol. om (var särskild av) hjärtats regelbundet återkommande sammandragningar. Deleen Meidinger 230 (1825). LbInternMed. 2: 312 (1916). särsk.
a) (föga br.) = -STÖT 1 a. Lundberg HusdjSj. 233 (1868). Wretlind Läk. 6: 25 (1898).
b) (†) (av ångest framkallad) hjärtklappning. Lucidor (SVS) 63 (c. 1670).
c) bildl. Vi .. höra naturens hjertslag. Ljunggren Bellm. 107 (1867).
2) med. hjärtförlamning. Lindfors (1815). Broman Männ. 1: 138 (1925).
3) [av mnt. hertschlach; jfr d. hjerteslag] kok. o. slakt. BoupptSthm 1678, s. 502 a, Bil. ”Hjertslaget” .. (dvs.) lungor, hjerta, lefver och mellangärdets costaldel. Kjerrulf Köttbesiktn. 216 (1896).
4) (†) = -SÄCK. VetAH 1769, s. 328.
(I 1 c) -SLITANDE, p. adj. som liksom vill sönderslita hjärtat. Hjertslitande sorg. Palmblad Aisch. 279 (1842).
-SORG, se D.
(I 1) -SPETS. (hjärt- 1889 osv. hjärte- 1892) anat. om hjärtats nedre, trubbigt tillspetsade ända. DuodSanal. (1889). Broman Männ. 1: 136 (1925).
(I 1) -SPRÅNG. (hjärt- c. 1635 osv. hjärta- 1640. hjärte- 16131802)
1) (numera knappast br.) om sjukdom i l. omkring hjärtat; särsk. om krampartad sjukdom (jfr a). Chesnecopherus RegIter E 1 b (1613). VDAkt. 1736, nr 438. särsk.
a) om konvulsiviska anfall hos barn. Spegel GW 130 (1685). Wretlind Läk. 9—10: 83 (1901).
b) (†) om hjärtklappning. Tessin Bref 1: 168 (1752). Blanche Läk. 31 (1846).
2) (†) elliptiskt för HJÄRT-SPRÅNGS-GRÄS l. -ÖRT. UHiärne Vitt. 79 (1664). ÖoL (1852).
-SPRÅNGS-GRÄS. (-sprängs- 1685) [växten har erhållit detta namn, emedan den användts ss. läkemedel mot ”hjärtsprång”] växten Leonurus cardiaca Lin., hjärtstilla, bonässla. Franckenius Spec. B 1 b (1638). Östergren (1927).
-SPRÅNGS-ÖRT. = -SPRÅNGS-GRÄS. Tillandz A 7 b (1683). Östergren (1927).
-SPRÄNGS-GRÄS, se -SPRÅNGS-GRÄS.
(jfr IV a) -SPÄNNE. (förr) hjärtformigt spänne. 2n st hjertspennen (av silver) med löf uti förgylte. BoupptVäxjö 1804. Norlind AllmogL 295 (1912).
(III c) -STAM. bot. på växt.
1) (mindre br.) huvudstam, stam. Lundberg Träg. 91 (1754).
2) (†) stamämne. Hjertbladens båda stjelkar vexa tillsammans och formera en enda liten stam, hjertstammen. Agardh Bot. 1: 170 (1830).
-STEN. (hjärt- 1670 osv. hjärte- 16631900)
1) till III.
a) (†) om slutsten i ett valv. Serenius Ccc 3 a (1734). Widegren (1788).
b) (i fackspr.) om den mellersta o. viktigaste stenen i ett av flera stenar bestående råmärke. VDAkt. 1663, F III 7. JmtT 1930, nr 193, s. 3.
2) (†) till IV a: ädelsten som har form av ett hjärta. 1 .. (ring) med 1. Hiertesteen. BoupptSthm 15/1 1675. VexiöBl. 1822, nr 28, s. 4.
(I 1) -STICK. (hjärt- 1897. hjärte- 1620c. 1645)
1) (i fackspr.) stick i hjärtat. TLandtm. 1897, s. 799 (i fråga om slakt).
2) (†) = -STYNG 2. IErici MLarsdr 50 (1620). Dens. Colerus 1: 206 (c. 1645).
(I 1) -STICKA, v. (†) sticka (ngn) i hjärtat. En vng prest .. huilkin .. slog ihiæll en vng karll .. Och hiært stack honom mz en Matt Junge (dvs. matkniv). SthmTb. 17/8 1556. Därs. 19/3 1565.
(I 1) -STILLA, r. l. f. = -SPRÅNGS-GRÄS. Gosselman BlekFl. 104 (1865). SDS 1916, nr 239, s. 5.
(I 1) -STILLANDE, p. adj. Crusenstolpe Mor. 2: 298 (1840). Hjärtstillande medel. Östergren (1927).
(III) -STOCK. (hjärt- 1640 osv. hjärte- 17461749) (i fackspr.) stock l. dyl. som har en central plats l. som fyller en viktig uppgift i ngn byggnad l. ngn mekanisk inrättning o. d. särsk.
a) skogsv. i kolmila av viss typ: i midten av milan upprest, lodrät stock kring vilken den övriga kolveden inreses. Linné Gothl. 329 (1745). 3NF (1928).
b) (föga br.) byggn. lodrät huvudbjälke i takresningen i ett torn l. i en klockstapel o. d. Murenius AV 69 (1640). 2NF 28: 304 (1918).
c) sjöt. o. bärgv. huvudaxel i gång- l. vindspel, på vattenhjul o. d. Rinman (1788). Lavén Sjöv. 15 (1853). 2NF (1909).
d) (†) huvudaxel i väderkvarn. BoupptSthm 26/6 1673. DA 1771, nr 39, s. 4.
e) sjöt. å roder: den mer l. mindre lodräta axel kring vilken rodret vrider sig. Roswall Skeppsm. 1: 205 (1803). ReglVirkeslefv. 1825, § 28. NoK 13: 202 (1922).
f) (föga br.) midtpelare i svängbar lyftkran. Rålamb 10: 38 (1691). Ikonen (1889).
g) (i sht förr) bärgv. om den innersta stocken i en av flera stockar sammansatt vattenhjulsaxel (hjulstock). Rinman (1788). 2NF (1909).
Ssg: hjärtstocks-mila. skogsv. till -STOCK a: kolmila i vilken hjärtstock förekommer. JernkA 1882, s. 462. Ekman SkogstHb. 242 (1908).
(III) -STOLPE. (föga br.) byggn. = -STOCK b. VDAkt. 1705, nr 121. TurÅ 1915, s. 53.
(III c) -STRUNT, r. l. m. (†) på träd: toppskott. Rothof 551 (1762).
(III c) -STRÄNTA. (†) = -STRUNT. Lundberg Träg. 123 (1754).
-STYNG l. -STYGN. (hjärt- 1723 osv. hjärte- c. 16701908) jfr HJÄRTE-STING.
1) (numera bl. tillf.) till I 1: styng i hjärtat; äv. bildl.; stundom liktydigt med: dödsstöt. Swedberg Dödst. 160 (1711). Törneros Bref 2: 229 (c. 1830; bildl.).
2) (†) till I 1: häftig, stickande smärta i hjärtat. För Hierte-Wärck, såsom och Hierte-Styng, är detta et proberat Stycke. Roberg Beynon 129 (1697). Dalin (1852).
3) (tillf.) till II 4, i fråga om sorg l. bekymmer o. d. Lucidor (SVS) 21 (c. 1670). Herre, honom har jag gifvit hjärtestyng, Jag var med, då hans ädle son Schentaflur fälldes. Bååth WagnerS 4: 93 (1908).
(I 1) -STYRKA, r. l. f. (hjärt- 16391713. hjärte- 16401736) (†) hjärtstyrkande läkemedel (se -STYRKANDE 1). Schroderus Comenius 795 (1639). Broocman Hush. 4: 60 (1736).
-STYRKANDE, p. adj. (hjärt- 1684 osv. hjärta- 1648)
1) till I 1, eg., om läkemedel o. d.: som gör hjärtvärksamheten kraftigare; äv.: som värkar upplivande l. stimulerande, som ökar det kroppsliga välbefinnandet. Hiertstürckiande Mixtur. BoupptSthm 1686, s. 68 a, Bil. (1684). Palmblad Nov. 4: 44 (1851). särsk.
a) i uttr. hjärtstyrkande droppar, aromatiska lavendeldroppar. Ekelund Fielding 302 (1765). Gentz Lindgren 83 (1929).
b) (mindre br.) om mat l. dryck. Thet hierta styrckiande brödet, påminner osz lijfzens Brödh, som är Christus. Muræus Arndt 4: 43 (1648); jfr 2. (Hon) ställde .. théservisen på bordet .. och började genast tillreda den hjertstyrkande drycken. Snellman Gift. 1: 185 (1842).
2) (mindre br.) till II 1 o. 4. Nåden är then .. mest lysande och hiertstyrckiande sten vti en Konungslig krono. Swedberg Dödst. 412 (1711). Tavaststjerna Barnd. 219 (1886).
(I 1) -STYRKARE, r. l. m. (skämts.) eufemistiskt för: sup; jfr -STYRKANDE 1 o. 1 b. Wieselgren Hvirfl. 1: 104 (1891). Var så god, en liten hjärtstyrkare! Arkadius Pakkala 54 (1895).
-STYRKNING. (numera knappast br.)
1) till I 1: behandling med läkemedel o. d. som förstärker hjärtvärksamheten l. som värkar upplivande; i sht konkret: läkemedel o. d. som har dylik värkan. Hoorn Jordg. 2: 66 (1723). Ett eller annat skedblad af någon hjertstyrkning. Alm(Gbg) 1759, s. 32. Dalin (1852).
2) (†) till II 1 o. 4; äv. konkret (äv. om person). Flep, alla Ammors Patron och hjertstyrckning, stå mig bi! Amman 55 (1756). Thorild 2: 199 (1786).
(III) -STÅNG. (mindre br.) skogsv. = -STOCK a. Bergroth (1887). Hannikainen (1893).
-STÄRKANDE, p. adj.
1) till I 1, = -STYRKANDE 1. Hiärtstärkande Species (dvs. specerier). ApotT 1698, s. 76. Dalin (1852). särsk. (mindre br.) = -STYRKANDE 1 b. (Brännvin i kaffe) är också en rasande hjertstärkande dryck. Braun Calle 174 (1843).
2) (mindre br.) till II 1 o. 4. Scherping Cober 1: 48 (1734). Ett hjertstärkande bevis på den goda viljans .. makt. Bremer GVerld. 3: 153 (1861).
-STÄRKNING. (hjärt- 16761852. hjärta- 1578. hjärte- 15781727) (†)
1) till I 1, = -STYRKNING 1. BOlavi 45 b (1578). The bästa Hiertstärkningar och Hufvud Balsamer. Block Pest. 14 (1711). Dalin (1852).
2) till II 1 o. 4. Bælter JesuH 1: 4 (1755).
-STÖT. (hjärt- 1821 osv. hjärte- 17251876)
1) till I 1.
a) fysiol. hjärtspetsens anslag mot bröstväggen vid varje sammandragning av hjärtkamrarna. Lovén Huxley 50 (1871).
b) (föga br.) stöt l. hugg l. stick som träffar hjärtat; ofta liktydigt med: dödsstöt; ofta bildl. Schultze Ordb. 5077 (c. 1755). (Min övertygelse är) att, i händelse denna §. (dvs. § 12) .. skulle ingå i vår Riksdags-Ordning, genom dess antagande hjertstöten är gifven åt vår Stånds-författning. PrestP 1850—51, 7: 278. GHT 1897, nr 267 B, s. 1.
2) till II 4, i fråga om sorg l. bekymmer o. d. Thet bekymret gifver mig hjertestötar. Lind 1: 77 (1749). Rydberg Faust 106 (1876).
-SUCK, se D.
(I 1) -SVAG. som lider av hjärtsvaghet. Wretlind Läk. 6: 115 (1898).
(I 1) -SVAGHET~02 l. ~20. (hjärt- 1889 osv. hjärta- c. 1645). med. försvagad hjärtvärksamhet; förr äv. allmännare: hjärtsjukdom. IErici Colerus 1: 299 (c. 1645). Under tilltagande hjertsvaghet .. afled p(atienten). UpsLäkF 1888—89, s. 277. Petrén EpidSj. 69 (1926).
-SÅR, se D.
(I 1) -SÄCK. anat. den ”säck” med dubbla väggar som omsluter hjärtat o. de närmaste delarna av de stora blodkärlsstammarna. Rosenstein Comp. 297 (1738).
Ssg: hjärtsäcks-inflammation. med.
-TJUV, se D.
(I 1) -TON ~tω2n. med. om ljud som alstras vid hjärtkamrarnas sammandragning (första hjärttonen, muskelton) o. vid slutningen av klaffarna (andra hjärttonen, klaffton). Tholander Ordl. (c. 1870). Broman Männ. 1: 141, 142 (1925).
(I 1) -TRAKT(EN). (hjärt- 1858 osv. hjärte- 18921915) område(t) närmast omkring hjärtat. ASScF 6: 5 (1858, 1861).
(III) -TRÄ, förr äv. -TRÄD. (hjärt- 1582 osv. hjärta- 17161731. hjärte- 1707)
1) (föga br.) byggn. = -STOCK b. Fatab. 1915, s. 86 (1582). Erixon SkansenKultH 138 (1925).
2) (föga br.) sjöt. = -STOCK c. Serenius Qqq 3 a (1734).
3) (i sht förr) bärgv. = -STOCK g. Rinman 1: 797 (1788).
-TVINGANDE, p. adj. (hjärt- c. 1670. hjärte- c. 16851708) (†) till II 1 o. 2: som betvingar ngns hjärta. Lucidor (SVS) 9 (c. 1670). (Kupidos) hiärtetwingand’ band. Brobergen 128 (1708).
-UNGE. (hjärt- 1692 osv. hjärtans- 1866. hjärte- 17321843) [möjl. ett slags diminutiv till HJÄRTA i bet. V; se SoS 1917, s. 198 f.] (smeksamt) om l. till älskad l. avhållen person, älskling, numera bl. (föga br.) användt om l. till kvinna; äv.: älsklig person, älskvärd person. Troo att jag i döden förblir min ädla lill hiertunge din trognaste och underdåniga tienare M. Stenbock. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 41 (1692). Jag kallade våre Sprätthökar hurtige (dvs. eleganta) hiärtungar. Dalin Arg. 1: 209 (1733, 1754). Därs. 1: 284 (användt av Lisa Husbondeom hennes kujonerade man). Cavallin Kipling Gadsby 77 (1897). särsk.
a) älskligt litet barn. Jag mår Gudij skee lof väl, och önskar dett samma över min Engell och hennes små hiertungar. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 100 (1696). Dessa små hjertans-ungar. Kræmer Orient. 395 (1866).
b) (†) i pl., åsyftande ett ömsesidigt förhållande: goda vänner. Å friskt, vi ä hjertungar igen. Dalin Vitt. II. 5: 73 (1738).
(I 1) -UTVIDGNING~020. med. = -DILATATION. Lundberg HusdjSj. 244 (1868).
(III) -VAPEN. (hjärt- 1790 osv. hjärte- 18871919) herald. sköldemärke som befinner sig i en hjärtsköld; äv.: hjärtsköld. Möller (1790). Hjertvapnet är alltid förnämst, emedan det innehåller stamvapnet. Schlegel o. Klingspor Herald. 95 (1874). jfr: Man (kan) ej .. tala om hjärtvapen, såvida ej hufvudsköld, belagd med hjärtsköld, finnes. Att som ofta brukas kalla en sköld, där man uteslutit hjälm eller rangkrona, för hjärtvapen är felaktigt. Fleetwood Herald. 48 (1917). särsk. mer l. mindre bildl. SvBL 7: 470 (1877). (Elof Tegnér) bär (fastän han icke är skald) i alla fall ättens märke, själfva dess hjärtevapen. Quennerstedt StrSkr. 1: 80 (1900, 1919).
-VARM, -VE, se D.
-VILLIG. (hjärt- 16731709. hjärte- 1842) (†) av hjärtat villig, mycket villig; jfr HJÄRTA II 1 d. Lucidor (SVS) 284 (1673). Bremer Brev 2: 179 (1842).
-VINNANDE, se D.
(II 1) -VÄGA. (enst., †) i hjärtat överväga l. betänka (ngt). Hiert-wägen at eer sårg ey kan then döda båta. Lucidor (SVS) 153 (1671).
-VÄGG.
1) anat. till 1 1. Hernquist Hästanat. 98 (1778). Broman Männ. 1: 136 (1925).
2) (knappast br.) byggn. till III: hjärtmur. SD(L) 1898, nr 254, s. 4.
-VÄN, -VÄNLIG, se D.
(I 1) -VÄRK, r. l. m. (hjärt- c. 1600 c. 1870. hjärta- 1578c. 1645. hjärte- 16281727) [fsv. hiärta värker] (†) värk i (trakten av) hjärtat. BOlavi 43 a (”63 a”) (1578). Tholander Ordl. (c. 1870).
(I 1) -VÄRKSAMHET~002 l. ~200. fysiol. om hjärtats regelbundet återkommande sammandragning o. utvidgning. En oregelbunden hjertverksamhet. Lundberg HusdjSj. 239 (1868).
-VÄRMANDE, se D.
(I 1) -VÄRMARE, r. l. m. (hjärt- 1869 osv. hjärte- 1926)
1) (i sht förr) ett slags stickad långschal; förr äv. om liknande plagg av pälsvärk. BoupptVäxjö 1869. Siwertz Varuh. 213 (1926).
2) (vard., föga br.) eufemistiskt för: sup. Auerbach (1909). SvD 21/11 1926, Söndagsbil. s. 1.
-VÄRME, se D.
-YNKLIG, adv. (†) mycket ynkligt; jfr HJÄRTA II 1 d. Mäd Sorg-klagand Suck hiert ynklig jemmer-låta. Lucidor (SVS) 309 (1673).
(jfr IV a) -YXNE. [växten har hjärtlika mellanblad] örten Listera cordata (Lin.) R. Br., spindelblomma, spindelblomster. Nyman HbBot. 346 (1858). Andersson AfbildnVäxt. 1: 69 (1870).
(I 1) -ÅDER. (hjärt- 1623 osv. hjärte- 16821757) (föga br.) åder som står (l. antages stå) i mera direkt förbindelse med hjärtat; äv.: artär; äv.: viktig åder, huvudåder. Tappert strjda, / Tills hiärte-Ådren sprang og alt ble’ dödt og kalt! Börk Darius 116 (1688). Weste (1807). WoJ (1891). särsk.
a) bildl. Frey 1843, s. 54. Ett friskare samhällslif, flytande ur fosterlandskänslans hjertåder. Beskow i 2SAH 38: 183 (1863).
b) (förr) benämning på en av de ådror på insidan av armen som öppnas vid åderlåtning. L. Paulinus Gothus Pest. 87 b (1623). Lovén Anv. 34 (1838). Schück (1854).
-ÅNGEST. (hjärt- 1654 osv. hjärte- 1689 osv.)
1) (numera bl. i icke fackmässigt spr.) till I 1: andnöd o. oregelbunden hjärtvärksamhet samt smärtor i hjärttrakten; vanl. med tanke på därmed följande ångestkänslor (jfr 2). Fuhrman Alm. 1654, s. 36. BonnierKL 5: 831 (1924).
2) till II 4: svår ångest. LejonkDr. 91 (1689). Det var i stor nöd och hjärteångest, under många tårar, som jag skrev till eder. 2Kor. 2: 4 (Bib. 1917; NT 1526: hiertans ångest).
(II 1 d) -ÄLSKAD, p. adj. (†) av hjärtat älskad. Fryxell Ber. 11: 31 (i handl. fr. 1644). Lucidor (SVS) 265 (1672). Stiernstolpe Arndt 3: 149 (1808).
(II 1 d) -ÄLSKANDE, p. adj. (†) = -ÄLSKAD. RARP 2: 148 (1634). Min kära och hiertälskande Fästeqvinnas för blödiga sinne. VDAkt. 1783, nr 172.
(II 1 d) -ÄLSK(E)LIG ~2(0)0 l. 04(0)0. (numera bl. ngn gg arkaiserande l. skämts.) av hjärtat älskad, kärälsklig. Stiernhielm Cup. 8 (1649, 1668). Då dess hjertälskelige Man och Herre genom döden saligen hädankallades. Carlsson JCDeGeer 33 (1775). Östergren (1927; angivet ss. ålderdoml.).
-ÄNGSLAN. (hjärt- 1697 osv. hjärte- 1694) jfr HJÄRTE-ÄNGSEL.
1) (numera bl. i icke fackmässigt spr.) till I 1, = -ÅNGEST 1. Hoorn Jordg. 1: 109 (1697). Wretlind Läk. 6: 117 (1898).
2) till II 4, = -ÅNGEST 2. Brobergen 155 (1694, 1708). Lysander Almqvist 33 (1878). Östergren (1927).
3) (†) till II 4: svårmod, melankoli. Sahlstedt (1773). Gref .. Vasaborg .. föll .. på sina gamla dagar i hiertängslan och en slags sinnessvaghet. HSH 9: 132 (c. 1800).
(II 4) -ÄNGSLANDE, p. adj. som gör ngn ängslig, som oroar ngn. Den hiärtängslande äregirugheten. Dalin Arg. 1: 70 (1733, 1754). (Gossen såg i tantens ansikte) ett par hjertängslande mörka ögon med någonting skarpt, som med ens blef mildt. Benedictsson Ber. 19 (1887).
(II 4) -ÄNGSLIG. (hjärt- 1705 osv. hjärte- 17271894)
1) ytterst ängslig. Swedberg SabbRo 67 (1705, 1710). Siwertz JoDr. 15 (1928).
2) (†) svårmodig, melankolisk. Dårar, ursinnige, hiärtängslige och .. dylike olycklige. Berch Hush. 146 (1747). Westerdahl Häls. 161 (1764).
-ÖM, se D.
(I 1) -ÖRA. [efter lat. auricula, se AURIKEL 2] anat. om det koniska bihanget till vartdera hjärtförmaket; förr äv.: hjärtförmak. Rosenstein Comp. 296 (1738). Två öfver hvarandra belägna rum, en hjertkammare (ventriculus) och ett hjertöra (atrium). Thorell Zool. 1: 74 (1860). Broman Männ. 1: 138 (1925).
B (†): HJÄRTA-BLOD, se A.
-BÄVAN, -BÄVANDE, -BÄVNING, se D.
-GROP, se A.
-GRUVA, -KORN, -LAG, -LED, -PLÅGA, se D.
-ROT, se A.
-SORG, se D.
-SPRÅNG, se A.
-STING, se D.
-STYRKANDE, -STÄRKNING, -SVAGHET, -TRÄ, se A.
-VE, se D.
-VÄRK, se A.
C: HJÄRTANS-FRÖJD, sbst.1, se D.
(II 4) -FRÖJD, sbst.2 [fsv. hiärtans fryghd; jfr d. hjertensfryd; ss. växtnamn tillkommer ordet eg. växten Melissa officinalis Lin. (se 1 a), men har i Sv. överförts på här inhemska l. odlade arter av växtsläktet Mentha (se 1 b—e) samt gm ytterligare överflyttning till nedan under 1 f o. g nämnda växter]
1) i namn på vissa växter.
a) Melissa officinalis Lin., citronmeliss. 2LinkBiblH 4: 75 (c. 1550). Franckenius Spec. A 3 b (1638). Lind (1749; under bienen-kraut). särsk. om dekokt på denna växt. OMartini Läk. 26 (c. 1600).
b) Mentha sativa Lin., myskmynta. Franckenius Spec. A 4 b (1638). Tillandz C 7 b (1683); möjl. icke att hänföra till denna växt, jfr Lyttkens Växtn. 288 f. (1904). Linné Gothl. 321 (1745). Lilja SkånFl. 429 (1870). särsk. i uttr. krypande hjärtansfröjd. Rudbeck HortBot. 76 (1685).
c) Mentha arvensis Lin., åkermynta. AfhNaturv. 2: 120 (1831). Wiström Hels. 11 (1874).
d) Mentha gentilis Lin., trädgårdsmynta, rödmynta. Neuman o. Ahlfvengren Fl. 159 (1901).
e) i uttr. vild hjärtansfröjd (jfr g), Mentha aquatica Lin., vattenmynta. Bromelius Chl. 64 (1694). Fries Ordb. 83 (c. 1870).
f) Convallaria majalis Lin., liljekonvalje. Rietz 258 (1863; från Smål.).
g) i uttr. vild hjärtansfröjd (jfr e), Menyanthes trifoliata Lin., vattenklöver, bläcken. Dybeck Runa 1847, s. 15 (angivet ss. äldre namn).
2) (i sht förr) benämning på vissa slags bakvärk. Solnedg. 1: 104 (1910; i fråga om förh. c. 1840). Östergren (1927).
-GLAD, GOD, se D.
-KORN. (†) växten Physalis Alkegengi Lin., judekörs. Linné Ungd. 1: 298 (1731).
(II 2) -KÄR, sbst. oböjl. m.||ig. (hjärt- 1824. hjärtans- 1816 osv. hjärte- 18241911) [substantivering av -KÄR, adj.; jfr d. hjertenskær] (ngns) älskade, älskling, käraste, käresta, ”skatt”; i sht efter gen. l. poss. pron.; jfr HJÄRTA VI 1 b slutet. PoetK 1816, s. LXIV. Högberg Baggböl. 1: 144 (1911).
-KÄR, adj., se D.
-LJUVLIG, se A.
-SORG, se D.
(II 1 o. 4) -TRÖSTLIG. (†) som bringar tröst l. uppmuntran för hjärtat l. sinnet. Sköne, hiertans-tröstlige Mäld (dvs. målning, porträtt), mijns Ögons / Enda Lust och roosame fängna. Stiernhielm Cup. 8 (1649, 1668).
-UNGE, se A.
-VE, se D.
(II 1 o. 4) -VEDERKVICKANDE, p. adj. (†) som bringar vederkvickelse åt hjärtat l. sinnet. Then .. hiertanswederqwekiande trösten. Phrygius MOlai B 5 b (1608).
-VÄN, se D.
D (Anm. Ssgr av denna typ, som i allm. hava känslobetonad karaktär, användas numera i sht dels i högre stil, t. ex. HJÄRTE-GLÖD, -LIV, -REN, -VARM, -VINNANDE, dels ss. smeksamma tilltal mellan älskande o. till barn o. d., t. ex. HJÄRTE-GRYN, -GULL, -KORN, -TJUV, -VÄN, dels i vard. o. skämts. spr., t. ex. HJÄRTE-KLÄMMA, -KNIPA, -KROSSARE o. d. Jfr anm. sp. 1073 f.): (II 2) HJÄRTE-AFFÄR. (hjärt- 1882. hjärte- 1878 osv.) kärleksaffär, kärlekshistoria. Hallström VenezKom. 107 (1901).
-ANGELÄGENHET~10102 l. ~10200.
1) till I 1 f ε, = -SAK 1. Verd. 1883, s. 38.
2) till II 2; jfr -AFFÄR. (Anekdoter) om deras hjärteangelägenheter eller penningetransaktioner. Engelke Välgör. 53 (1908).
(II 2) -BAND. (hjärt- 1734. hjärte- c. 16701887) (mindre br.) i fråga om vänskaps- l. kärleksförhållande. Jag trodde .. / Wårt Hierteband skull’ aldrig onöt slijtas. Lucidor (SVS) 9 (c. 1670). Snoilsky 4: 190 (1887).
(II 2) -BARN. barn som står sina föräldrars l. anhörigas hjärta mycket nära, älsklingsbarn; äv. bildl.: person l. sak som i hög grad omhuldas av ngn (jfr HJÄRTA I 1 f ε). Topelius Planet. 1: 99 (1889). Koch Timmerd. 247 (1913). (Anna) var täck att se på och var .. mammas hjärtebarn. Lagerlöf Mårb. 16 (1922).
-BEVEKANDE, p. adj. (hjärt- 16671852. hjärte- 18671892)
1) till II 4, om sak: gripande, rörande. Wikforss 1: 803 (1804). Wirsén i 3SAH 7: 187 (1892).
2) (†) till II 1 o. 4, om person: som kan leda l. styra l. påvärka ngns sinne. SColumbus Vitt. 111 (1667).
-BLAD, -BLOD, -BLOMMA, se A.
(II 1 e) -BOTTEN. (hjärt- 1843. hjärte- 17501912) (mindre br.) = -GRUND. Kolmodin QvSp. 2: 286 (1750). Hans egna tårar rörde honom ända in i djupaste hjärtebottnen. Koch Arb. 85 (1912).
(II 2) -BRODER. (föga br.) kär broder; i fråga om dubröder. Af hela min själ välkommen, du hjertebror! Crusenstolpe Mor. 2: 166 (1840). Östergren (1927).
(II 2) -BRUD. (hjärt- 1809. hjärte- 18811899) (i poesi) Atterbom Lyr. 2: 231 (1809). Snoilsky 2: 264 (1881). Wirsén Vis. 94 (1899).
-BRUTEN, -BRYTANDE, se A.
(II 4) -BÅNGIGHET. (†) svår ängslan. Stiernhielm Fred. 3 (1649).
(I 1) -BÄVAN l. -BÄVANDE, n., l. -BÄVNING. (hjärta- 15781586. hjärte- 16421697. -an 15781697. -ande 15861675. -ning 15781697) (†) svår hjärtkramp. BOlavi 44 b (1578). Roberg Beynon 130 (1697).
(II 1) -BÖJANDE, p. adj. (hjärt- c. 1870. hjärte- 1894 osv.) (föga br.) som förmår böja l. kuva l. ödmjuka människors hjärtan. Berggren Pred. 275 (c. 1870). Guds kärleks hjärteböjande kraft. LfF 1905, s. 43.
(II 3 a) -FIN. En av de snällaste och hjärtefinaste människor jag känt. SvD(A) 1925, nr 342, s. 8.
(II 1) -FRID. Jag .. saknade .. then rette hiertefriden. KyrkohÅ 1909, MoA. s. 45 (1742). Strindberg Inf. 218 (1897).
(II 1) -FROM. (hjärt- 1680. hjärte- 1889 osv.) from i hjärtat; äv.: innerligt from. VDAkt. 1680, nr 34. Jensen Puschkin 90 (1889).
-FRYSA, se A.
-FRÅGA, r. l. f. (föga br.)
1) till II 1 e: fråga (se FRÅGA, sbst. 1) som rör ngns innersta. (Jesus’) tre gånger upprepade hjertefråga: Älskar du mig? Rudin BibEnh. 41 (1887).
2) till I 1 f ε, = -SAK 1. Dem, för hvilka den lefvande kristendomen blifvit en lifs- och hjertefråga. Topelius Vint. I. 2: 143 (1867, 1880).
-FRÄTANDE, se A.
(jfr I 1 c) -FRÄTIG. (†) = -FRÄTANDE. O hiärte-frätig ängslan! LejonkDr. 122 (1688).
(II 4) -FRÖJD. (hjärt- c. 1715. hjärtans- c. 1755. hjärte- 1818 osv.) glädje för hjärtat, innerlig glädje; äv., konkretare, om ngt l. ngn som bringar ngn glädje. Lybecker 13 (c. 1715). Bremer Fad. Förord (1858). Wikner Pred. 341 (1877). Östergren (1927; angivet ss. skriftspr.). jfr HJÄRTANS-FRÖJD, sbst.2
(II 4) -FRÖJDANDE, p. adj. (hjärt- 18041814. hjärte- 1900) (tillf.) som fröjdar sinnet. Wikforss 1: 804 (1804). AB 1900, nr 238, s. 3.
(II 4) -FRÖJDIG. (†) = -FRÖJDANDE. Columbus BiblW E 2 a (1674). LejonkDr. 149 (1688).
(II 5) -FÄLLD, p. adj. (†) modfälld. Spegel GW 293 (1685).
(II 2) -FÖRHÅLLANDE. jfr FÖRHÅLLANDE 5. Flensburg KyrklT 93 (c. 1875). Religiös tro .. är ett människans hjärteförhållande till .. den osynlige Guden. VTLifsfr. 21: 24 (1901).
(II 4) -GLAD. (hjärtans- 1840. hjärte- 1837 osv.) glad av hjärtat; innerligt glad; äv.: mycket glad. Bremer Brev 1: 433 (1837). Billing Betr. 283 (1906).
(II 4) -GLÄDJE. (hjärt- 1852. hjärte- 1852 osv.) [fsv. hiärta glädhi] jfr -GLAD. Det .. skulle vara mig en hjerteglädje att få sammanträffa med (dig). BrefReuterdahl 1 (1852). Billing Betr. 283 (1906).
-GLÖD. (hjärt- 1888. hjärte- 16741906) till II 1 o. 2; jfr GLÖD 3 b. Du (dvs. kärleken) swalkar hettand’ hierte-glöd, / Gieer sinnes-roo i kroppens död. Columbus BiblW E 2 b (1674). Östergren Dikt. 115 (1871). Tenow Solidar 2: 231 (1906).
-GNAG, n. (†) gnagande oro o. d. i hjärtat; jfr HJÄRTA II 3 c. Ok lät osz denne Dagh / .. / Uthi Lust ok Behagh / Drifwa bårt Hierte-Gnagh. Lucidor (SVS) 38 (c. 1670). SvBL 6: 326 (1868).
(II 2 d α, 3) -GOD. (hjärt- 1801. hjärtans- 1927. hjärte- 1848 osv.) god i hjärtat, innerligt god. Hur kan ni behandla min hjertgoda man så obarmhertigt. Envallsson Julaft. 72 (1801).
-GRIPANDE, -GROP, se A.
(II 1 e) -GRUND, r. l. m. (hjärt- 17891844. hjärte- 1732 osv.) [fsv. hiärta grund, n.] om det djupaste o. innersta av ngns väsen l. själ, hjärtats grund. Kolmodin QvSp. 1: 624 (1732). I hjärtegrunden bodde ännu qvar de allvarliga lärorna om synd och nåd. PT 1908, nr 113 A, s. 3.
(I 1) -GRUVA, r. l. f. (hjärta- 1538. hjärte- 16201640) (†) jfr GRUVA, sbst.1
a) bröstgrop, maggrop. L. Paulinus Gothus Pest. 76 a (1623).
b) hjärtkammare. Linc. (1640; under ventriculus).
c) hjärtsäck? VarRerV 6 (1538).
(II 2) -GRYN. jfr GRYN 4. Kerstin, gubbens hjertegryn. Bellman (SVS) 1: 150 (1769). Snoilsky 4: 64 (1887).
(II 4) -GRÄMELSE. (hjärt- 1866. hjärte- 1886) (mindre br.) om djup o. bitter harm o. sorg. Spongberg Soph. 15 (1866). Rydberg Myt. 1: 393 (1886).
-GRÄS, se A.
(II 2) -GULL. (mindre br.) jfr GULD 4. Hemmer Gogol TarBulb. 197 (1924).
(II 1 e) -GÖMMA, r. l. f. (†) om det djupaste l. innersta av ngns hjärta l. själ. Af Jesu hiertegiömma / Ses idel kiärlek strömma. Kolmodin Dufv. 191 (1734).
(II 1 e) -HEMLIGHET~200 l. ~002. hemlighet som ngn bevarar djupt i sitt hjärta; i sht i fråga om kärlek; jfr HJÄRTA II 2. Benedictsson Ber. 47 (1885). En hjärtehemlighet, som icke till något pris får röjas. Böök Stagnelius 60 (1919).
-HINNA, se A.
(II 3 c) -HUGG. (†) samvetskval. Swedberg Dödst. Qq 3 a (1711).
-KAMMARE, -KLAPP, -KLAPPANDE, -KLAPPNING, -KLÄMD, se A.
-KLÄMMA, i bet. 12 r. l. f., i bet. 2 slutet f.||(ig.). (hjärt- 17821927. hjärte- 1727 osv.)
1) (†) till I 1, = HJÄRT-ÅNGEST 1. Roberg Beynon 239 (1727). Hagberg Shaksp. 2: 73 (1847).
2) (†; se dock slutet) bildl., till II 2, om förälskelse. Har du inte blifvit af med den der lilla hjerteklämman ännu? Jolin MSmith 42 (1847). Hagberg Shaksp. 6: 253 (1849). särsk. (vard., föga br.) konkret: person (i sht kvinna) som lätt gör ngn förälskad i sig; äv.: ngns käresta. Don Juan, hjärteklämman. Topelius 4: 108 (1888). Wulff 85År 271 (1929).
(II 4) -KLÄMMANDE, p. adj. (hjärt- 1719. hjärte- 1929) (föga br.) som gör ngn betryckt l. ängslig. KKD 2: 88 (1719). Den hjärteklämmande svenska enformighet, som skådespelet vill skildra. SvD(A) 1929, nr 352, s. 15.
(II 2) -KNIPA, f.||(ig.). (vard., föga br.) = -KLÄMMA 2 slutet. Heidenstam Vallf. 163 (1888). Wirsén Ton. 177 (1893).
(II 2) -KNOPP. [jfr -GRYN, -KORN, -SNOPP] (mindre br.) = -SNOPP. Hej, hopp, min lilla hjärteknopp! Östergren (1927; i en dansvisa, växlande med hjärtesnopp).
(II 4) -KNYCK. (†) om det förhållandet att ngn blir mycket bedrövad o. d. över en svår motgång o. d.; äv.: svår motgång o. d. Sedhan the Lacedemonier then hierteknyck (dvs. att åtskilliga av deras stam blivit dödade av akajerna) fingo, wardt them .. befalt, the skulle sine Murar nidhkasta. Schroderus Liv. 658 (1626). Topelius Vint. II. 1: 162 (cit. fr. 1743).
(II 4) -KNÄCK. (†) = -KNYCK. Det var mig en hård hjerteknäck. BL 16: 172 (cit. fr. 1648). LykkoPris D 2 b (1689).
(II 2) -KORN. (hjärt- 16881852. hjärta- 15281671. hjärte- 15271921) [jfr -GRYN] (numera föga br.) smeksam benämning på älskad person, älskling. OPetri PEliæ g 3 b (1527). Kom du .. hit, mitt hjertekorn! Mellin Nov. 1: 300 (1846, 1865). Östergren (1927; angivet ss. kelord).
(I 1) -KRAM. (†) = HJÄRT-ÅNGEST 1. Odel Sincl. 61 (1739).
(jfr I 1 c β) -KROSSARE. (ngt vard., i sht skämts.) oemotståndlig kvinnotjusare. Backman Dickens Pickw. 1: 309 (1871). Ahrenberg Männ. 6: 263 (1914).
(jfr I 1 c β) -KROSSERSKA. (ngt vard., i sht skämts.) jfr -KROSSARE. Pan 1928, s. 126.
(I 1) -KULA. (†) hjärtgrop, maggrop. Berchelt PestOrs. G 7 a (1589).
-KVAL. (hjärt- 16721870. hjärte- 1695 osv.)
1) till II 2: kärlekskval. Ekelund Fielding 135 (1765). Hedenstierna FruW 62 (1890).
2) till II 4: djup själslig smärta, själskval. Lucidor (SVS) 280 (1672). Rydberg Dikt. 1: 132 (1876, 1882).
(II 4) -KVAV. (†) = -KVAL 2. Lucidor (SVS) 171 (1671). Ångst Hiertekwaaff ok Tårar. Därs. 301 (1673).
-KVICKANDE, se A.
(II 2, VI 1 b) -KÄR, adj. (hjärtans- c. 17551918. hjärte- 15431927) (numera bl. i vittert spr.) kär för ngns hjärta; förr äv.: mycket l. innerligt kär l. älskad, mycket omtyckt. Hierte Käre Margreta. G1R 15: 142 (1543). Den sjö, där färden gjorts, .. / En gång tog från dem, hvad dem hjärtekärast var. Gellerstedt GVis. 11 (1900). särsk. i best. form efter gen. l. poss. pron.: (ngns) älskade (jfr HJÄRTANS-KÄR, sbst.). Min ädla lilla hiertekiere. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 57 (1692). Andersson Amér 98 (1918).
-KÄR, sbst., se C.
(II 1 b) -LAG, n. (hjärt- 17071766. hjärta- 16621678. hjärte- 1615 osv.) sinnelag, sinne; i sht i fråga om persons egenskap att vara vänligt l. välvilligt (l. ovänligt) sinnad mot andra, hjärta (se d. o. II 2); ofta med bestämning som karakteriserar sinnelaget ss. godt l. vänligt o. d. resp. motsatsen. Phrygius HimLif. 24 (1615). Kolmodin QvSp. 2: 72 (1750). Jag förlitar mig på Hr Archiaterns goda hjertelag. JJBjörnståhl (1774) hos Linné Bref I. 3: 251; jfr HJÄRTA II 2 d α. Hallström Händ. 15 (1927); jfr HJÄRTA II 3. jfr FADERS-HJÄRTELAG. särsk.
a) i numera obr. anv. Gif (o Gud) Lärarna it trogit och nijtelskande hiertelagh. KOF II. 1: 442 (1659). Hvad fega hjertelag! som offra åt vår lycka / Dygd, ära, Fosterbygd. GFGyllenborg Vitt. 3: 193 (1791, 1797); jfr HJÄRTA II 5.
b) pregnant: välvilligt l. vänligt sinnelag, ömsinthet, godt hjärta (se HJÄRTA II 2 d α). Lucidor (SVS) 224 (1672). Jag räddad (blev) ur min Gäld af edert hjertelag. Bellman Gell. 21 (1793). Lagerlöf Troll 2: 24 (1921).
-LAGD, se A.
(II 4) -LED, n. (hjärta- 1536. hjärte- 1621) [efter mnt. herte(n)let l. t. herzleid] (†) sorg l. smärta i hjärtat. Om man dricker .. förmykit .. (vin), haffuer thet hiertaleedh med sich. Syr. 31: 29 (1536; Bib. 1917: bitterhet i sinnet). Fosz 273 (1621).
(II 1 o. 4) -LIV. (hjärt- 1914. hjärte- 18851927) särsk. i fråga om person: inre liv, känsloliv. Verd. 1891, s. 79. Att Fredrik (den store) skulle saknat hjärteliv, däremot vittnar hans starka känsla för familjen. Hallström Folkfiend. 89 (1915).
-LJUVLIG, -LÅS, -LÖS, se A.
-MASK, pl. -ar. [jfr t. herzwurm] (†)
1) spolmask? Roberg Beynon 32 (1697).
2) till II 4, om sådant som liksom fräter på sinnet, ss. samvetskval o. d. Columbus BiblW C 4 a (1674).
(II 1 e) -MENING. (ngns) ärliga o. uppriktiga mening. Snoilsky 4: 221 (1887).
-MUSKEL, se A.
(II 2) -MÄNNISKA. människa som i hög grad låter sitt goda hjärta bestämma sitt handlande, känslofull människa, kärleksfull människa. Rudin 1Evigh. 1: 139 (1875, 1878). SFS 1922, s. 1312.
(II 4) -NYCK. (†) = -KNYCK. Schroderus JMCr. 217 (1620). Fernander Theatr. 510 (1695).
(jfr II 2 f α) -NYCKEL. (†) bildl.: nyckel till ngns hjärtas ”dörr”. Columbus BiblW L 1 a (1676).
(I 1) -PICK. (†) hjärtklappning. Dahlstierna (SVS) 227 (c. 1696).
-PICKANDE, se A.
(I 1) -PICKNING. (†) hjärtklappning. Linc. (1640; under palpitatio).
-PLÅGA, r. l. f. (hjärt- 1897 (i bet. 1). hjärta- 1648. hjärte- 17531889)
1) (föga br.) till I 1: smärta i (trakten av) hjärtat. Borg Luther 1: Föret. 72 (1753). Wirsén i 3SAH 12: 426 (1897).
2) till II 2, i fråga om förälskelse. Vi lyssna dock med välbehag / till andra tokars hjärteplågor. Jensen Puschkin 52 (1889).
3) (knappast br.) till II 4, om svårt bekymmer o. d. Inwertes hiertaplåga, bedröfwelse, ångest. Muræus Arndt 3: 78 (1648).
-PUNKT, -PÅSE, se A.
(II 1 e α) -RANNSAKARE~0200. Balck Musæus H 2 b (1596). Jesus, den store menniskokännaren och hjerteransakaren. Rundgren Minn. 2: 168 (1876, 1883).
(II 3) -REN, adj. renhjärtad. (Sokrates) var en stor karakter, en hjärteren människa. Rydberg DSkön. 230 (1889). 2NF 13: 30 (1910).
(I 1) -REV. (†)
1) slitande smärta i hjärtat. Pfeif DeHabitu 283 (1713).
2) bildl.: sönderrivande av ett hjärta. Basilius Magnus .. kallar then Skilszmesza som skeer emellan Echta Folck genom döden .. ett HierteReeff eller Slett, lijka som en skulle slijta eller skiära ett Lefwandes Hierta i tu stycke. Prytz SÖrnestierna A 2 b (1659).
(II 4) -RO, r. l. f. [fsv. hiärta ro] ro l. lugn i sinnet. Runeberg ESkr. 2: 189 (1833). Östergren (1927; angivet ss. skriftspr.).
-ROT, se A.
(I 1, II 2) -RUM.
1) om hjärtat ss. rum för vänliga känslor mot ngn. Ett hjerterum skall tyst och öde stå / Hos er, hans vänner, och hos dig, hans maka. Snoilsky 4: 265 (1887). GHT 1897, nr 93 A, s. 2.
2) i uttr. som antyda gästvänlighet; i sht i nedan anförda ordspr. Der som är hjerte-rum, der är sänge-rum. Rhodin Ordspr. 29 (1807); jfr: Der hjerterum är, der är ock husrum. Wensell Ordspr. 21 (1863).
(II 1 o. 4) -RÖRANDE, p. adj. (hjärt- 17061927. hjärte- 16981927) som rör l. griper sinnet, gripande, rörande, bevekande. (Hans) härliga och hiertrörande predikningar. VDAkt. 1706, nr 343. Hedenstierna FruW 190 (1890). (†) Detta, för min älskade Moder, mig och Syskon högst hiertrörande dödsfall. VDAkt. 1796, nr 247.
(II 1 o. 4) -RÖRD, p. adj. (hjärt- 1692. hjärte- 1896) (föga br.) gripen, rörd. Tiällmann Profvis. A 1 b (1692). Nilsson var rätt som lite hjärterörd och tjock i halsen när han klef in i stugan. Hedenstierna Marie 236 (1896).
-RÖRELSE, -RÖRIG, se A.
-SAK.
1) till I 1 f ε: sak som ligger ngn mycket om hjärtat, viktig angelägenhet. För Julianus var det en hjertesak att finna sina handlingar gillade af folkets samvete. Rydberg Ath. 232 (1876). SvD 1929, nr 282, s. 3.
2) till II 4 e: sak som angår ngns känslor. Pleijel Herrnh. 84 (i handl. fr. 1764). De göra religionen uteslutande till en förståndssak i stället för till en hjärtesak. NerAlleh. 1896, nr 232, s. 2. Norström Masskult. 180 (1910).
-SJUK, -SKAKANDE, -SKOTT, -SKRÄMMA, -SKÄRANDE, -SKÖLD, -SLAG, se A.
(II 2) -SNOPP. [sv. dial. hjärtesnopp; jfr med avs. på senare ssgsleden sv. dial. snopp, älskling m. m.; jfr HJÄRT-UNGE, HJÄRTE-GRYN m. fl.] älskling; bl. i vissa dansvisor. Hopp och hopp, min lilla hjertesnopp, / .. Och vi ska dansa till solen rinner opp. SvForns. 3: 311. Jolin Ber. 5: 110 (1881)
-SORG. (hjärt- c. 17551870. hjärta- c. 1657. hjärtans- c. 1635c. 1755. hjärte- 1752 osv.) [fsv. hiärta sorgh]
1) till II 4: djup o. innerlig sorg; äv. konkretare, om ngt som förorsakar en djup sorg. Schroderus Dict. 69 (c. 1635). Ingen av mina barn har gjort mig någon hjärtesorg. MinnGPrästh. 5: 174 (1929; efter handl. fr. 1879). särsk. konkret, om person. (Esaus nya hustrur) voro en hjertesorg för Isaac och Rebecka. Melin HelSkr. 1Mos. 26: 35 (1859).
2) till II 2, om olycklig kärlek. Sturzen-Becker 3: 39 (1861).
-SPETS, -SPRÅNG, se A.
(I 1) -STARK. (†) som har kraftig värkan vid hjärtsjukdomar. Dictamne, Hierte stark, som wexer uti Creta / Haar een förborgad Kraft. Spegel GW 131 (1685).
-STEN, -STICK, se A.
-STING l. -STIGN. (hjärta- 1675. hjärte- c. 15801750) jfr HJÄRT-STYNG. (†)
1) till I 1, = HJÄRT-STYNG 1. Det lär gie des högmod dödligt hiertstign. Gyllenborg Andr. I 1 a (1723).
2) till I 1, = HJÄRT-STYNG 2. VocLib. avd. 54 (c. 1580). Lindh Huuszapot. 70 (1675).
3) till II.
a) till II 2, i fråga om förälskelse. Brobergen 82 (1704, 1708).
b) till II 4, = HJÄRT-STYNG 3. Runius Dud. 2: 82 (1712). Ach, kommer, kommer hit (dvs. till Jesus), I .. / .. / Som kännen hierte-sting. Kolmodin QvSp. 2: 120 (1750).
-STOCK, se A.
(II 1) -STOLTISK. (enst., †) stolt, högmodig. Columbus BiblW G 1 b (1674).
-STYNG, -STYRKA, -STÄRKNING, -STÖT, se A.
(II 1) -SUCK. (hjärt- 1909. hjärte- 1793 osv.)
1) suck som kommer från hjärtat, djup suck. Klockhoff ESkr. 15 (c. 1860).
2) bildl., om uttryck för sorg o. d.; äv. om (kortare) bön; äv. ironiskt. DA 1793, nr 47, s. 3 (om bön). Hjärtesucken (i tidningen) öfver att (osv.). SvLösen 1917, s. 34.
-SÅR. (hjärt- 18041921. hjärte- 1745 osv.)
1) (numera knappast br.) till I 1: sår i hjärtat, dödligt sår. Palmblad Aisch. 277 (1842).
2) mer l. mindre bildl., i fråga om bedrövelse l. svår sorg o. d.; jfr HJÄRTA II 4. Brenner Dikt. 1: 115 (1694, 1713). En suck, en ömksam tår, / Är bästa salfva på et hiärte-sår. Nordenflycht QT 1745, s. 137. Rudin OrdUngd. 3: 138 (1897, 1903).
(II 2 f α) -TJUV. (hjärt- 16491838. hjärte- 1668 osv.) (i sht skämts.) person som ”stulit” ngns hjärta, som vunnit ngns kärlek; äv. = -KROSSARE (äv. om kvinna); äv. om kärleksguden. Du wåldzwärkare, du hug-brännare, Mördare, hiert-tiuf, / Dig meene wij Cupidon, Wärldenes ärgste Tyran. Stiernhielm Cup. 4 (1649, 1668). Greta .. (till sin fästman:) Kom, lille hjärtetjuf! Lundquist Wessel 41 (1888).
-TRAKT, se A.
-TRO, r. l. f.
1) till II 1, i religiöst avs.: tro som omfattas med hjärtat. Gud wil hafwa hiertetro och gerningatro. Swedberg Cat. 638 (1709). PT 1912, nr 217 A, s. 3.
2) till II 2: hjärtats trohet. Sviken hjertetro. Santesson Sv. 258 (1887). Bååth Vogelw. 10 (1897).
(jfr II 2 f α) -TRYCKEL. (enst., †) bildl.: klinka för ”dörren” till ngns hjärta. Columbus BiblW L 1 a (1676).
-TRÄ, -TVINGANDE, -UNGE, se A.
(II 2) -UTGJUTELSE~0200. muntligt l. skriftligt uttryck för ngns känslor; numera i sht tadlande. SydsvD 1870, nr 26, s. 1. Från honom fick hon små korta, torra affärsbref till svar på sina egna långa hjärteutgjutelser. Lundegård Tit. 199 (1892).
-VAPEN, se A.
(jfr I 1 d) -VARM. (hjärt- 17041884. hjärte- 1881 osv.) bildl.: som har ett varmt o. känslofullt hjärta, som med värme omfattar ngt, varmhjärtad, känslofull; om sak: som vittnar om l. är uttryck för dylik sinnesbeskaffenhet. Jag takar dig storligen .. för din myket angenäma och hiertwarma skrifwelse. Levertin 10: 40 (cit. fr. 1704). Prosten J. var en hjärtevarm man. LfF 1904, s. 295.
(I 1) -VATTEN. (†) ”hjärtstärkande” medel i flytande form. Hierte- eller Krafftewatn. L. Paulinus Gothus Pest. 85 b (1623).
-VE, n. (hjärt- 1764c. 1765. hjärta- 16231640. hjärtans- c. 1635. hjärte- 1640 osv.) [fsv. hiärta ve]
1) (†) till I 1: svår smärta i (trakten av) hjärtat. L. Paulinus Gothus Pest. 95 b (1623). Florinus Voc. 204 (1695).
2) till II 2, 4, bildl.: svårt själsligt lidande, svår sorg; ofta om sorg på grund av olycklig kärlek. Chronander BeI. K 6 a (1649). NoK 29: 74 (1924).
-VILLIG, se A.
(II 2 f α) -VINNANDE, p. adj. (hjärt- 18531896. hjärte- 1892 osv.) om person l. uppträdande o. d.: som i hög grad har förmåga att vinna andras sympati, sympatisk, vinnande. Atterbom Minnest. 2: 134 (1853). Wirsén i PT 1912, nr 91 A, s. 3.
(jfr IV a) -VIS, n. (†) i uttr. i hjärtevis, i form av ett hjärta. En Jacint i hierte wijs m(ed) en Perle författedt (dvs. infattad) i guld. SthmTb 19/1 1577.
-VÄG. bildl.: väg till ngns hjärta; jfr HJÄRTA II 2 a. Rydberg Faust 20 (1876). Den vinner allt, som finner hjärtevägen. Snoilsky 5: 82 (1897).
(II 2) -VÄN, m.||ig. (hjärt- 18201847. hjärtans- 17141784. hjärte- 1749 osv.) mycket kär vän. Frese VerldslD 29 (1714, 1726). Jag fick (vid riksdagen) mina hjärtevänner inom en liten krets af yngre allmogemän. Rydberg (1876) hos Warburg Rydbg 2: 138. Wulff Rytm. 104 (1915). särsk.: (ngns) älskade. Gellerstedt 1Dikt. 47 (1871).
(II 2) -VÄNLIG. (hjärt- 18531896. hjärte- 1900 osv.) hjärtligt vänlig. Dahlgren Herrgårdssl. 256 (cit. fr. 1853). Sederholm Finl. 1: 3 (1863). TurÅ 1910, s. 273.
-VÄRK, se A.
(jfr I 1 d) -VÄRMANDE, p. adj. (hjärt- 1927. hjärte- 1896 osv.) jfr -VARM. Hjärtevärmande ord. Ödman Hemma 44 (1896).
-VÄRMARE, se A.
(jfr I 1 d) -VÄRME. (hjärt- 1865. hjärte- 1853 osv.) jfr -VARM. Kræmer Sydfr. 24 (1853). Min lilla goda, kärleksrika Fredrika, som med sådan hjert-värma upptager hvart hjertligt ord. Bremer Brev 4: 449 (1865). Solnedg. 3: 171 (1912).
-ÅDER, -ÅNGEST, se A.
(II 4) -ÄNGSEL. (†) svår ångest. Börk Darius 17 (1688).
-ÄNGSLAN, -ÄNGSLIG, se A.
(II 2) -ÖM. (hjärt- 17711838. hjärte- 1886 osv.) om person: som har ett ömt l. varmt hjärta; om sak: som vittnar om l. är ett uttryck för dylik egenskap. Weise 2: 77 (1771). Vetterlund SkuggSal. 109 (1916).
Avledn.: -HJÄRTAD, p. adj. som har (så l. så beskaffat) hjärta; i ssgr; jfr BLÖD-, BLÖT-, DUBBEL-, FALSK-, FEG-, FROM-, GOD-, HÅRD-, REN-, TRO-, TRÅNG-, ÖM-HJÄRTAD m. fl.
HJÄRTAKTIG, adj. [jfr t. herzhaft] (†) till II 5: modig. G1R 16: 774 (1544).
-HJÄRTENHET, r. l. f. egenskap(en) l. förhållande(t) att hava (så l. så beskaffat) hjärta; jfr FEG-, GOD-, ÖM-HJÄRTENHET m. fl.
HJÄRTIG, adj. [fsv. hiärtogher, behjärtad, modig, frimodig; jfr t. herzig]
1) (†) till II 5: modig. G1R 16: 657 (1544).
2) som har (så l. så beskaffat) hjärta; i ssgr; jfr FROM-, TRO-, ÖPPEN-HJÄRTIG m. fl.
-HJÄRTIGHET, r. l. f. till HJÄRTIG 2; i ssgrna BLÖD-, BLÖT-, TUNG-, ÖPPEN-HJÄRTIGHET m. fl.
HJÄRTLIG, se d. o.

 

Spalt H 1059 band 11, 1932

Webbansvarig