Publicerad 1926   Lämna synpunkter
FRÅGA frå3ga2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[av mnt. vrāge (t. frage), till vrāgen (se FRÅGA, v.)]
1) i en enda mening avfattat (muntligt l. skriftligt framställt) yttrande vari ngn (utan att direkt uttala ett omdöme l. en uppmaning l. önskan o. d.) uttrycker sin (l. en tänkt l. fingerad) okunnighet l. ovisshet på ngn bestämd punkt i avsikt att därmed framkalla ett svar som innehåller nödig upplysning; ofta i mera obestämd anv.: begäran om upplysning rörande ngt; stundom (numera bl. i det under a anförda uttr.) abstraktare: handling(en) att fråga, frågande; äv. oeg., t. ex. om en i frågeform framställd uppmaning l. önskan o. d. Framställa, besvara en fråga. Rikta en fråga till ngn. Göra ngn en fråga. Ställa en fråga till ngn. Överhopa l. ansätta l. bestorma ngn med frågor. Gå i ordning med frågorna; jfr 3. En dum, enfaldig, oförskämd, dåligt formulerad fråga. En öppen fråga till ngn, en fråga som framställes till ngn offentligt (särsk. i pressen). Retorisk fråga (språkv. o. estet.), retorisk figur bestående av en i frågeform avfattad framställning som icke avser att framkalla ngt svar. När the nw så stodho fast på theras frågho (dvs. vidblevo att fråga). Joh. 8: 7 (NT 1526). The frågor, opå huilke den beklagede vthi sin tortur sware skall. Lagförsl. 556 (1604). De hemmavarande .. bestormade de återkomna med ändlösa frågor om det unga Furstliga paret. Tegnér (WB) 4: 88 (1823). Tord. Om jag vill sjunga? — Det var just en fråga! Melin Snöhvit 33 (1897). — jfr BARNA-, BIKT-, HUVUD-, MOT-, RUND-, SAMVETS-FRÅGA m. fl. — särsk.
a) i uttr. frågan är fri, det står fritt att fråga. Frågan är fry: fråger man fort! Asteropherus 60 (1609). Frågan är fri, när hon är ärlig. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) i uttr. frågor och svar, benämning på ett slags sällskapslek. Weste (1807). Stiernstolpe SällskL 32 (1817).
c) om fråga varmed ngn vill pröva en annans kunskaper l. klyftighet o. d. l. giva honom ngt att övertänka; särsk. i fråga om förhör i skola o. d. Få fråga(n) på ngt. Ha frågan. Han lät icke en enda fråga gå ifrån sig. En bok i frågor och svar. Listige och spitzfundige frågor. Linc. M 5 b (1640). I det högsta föllo (vid skolans årsexamen) tre frågor på man. Ödmann Hågk. 102 (c. 1805; uppl. 1918). Frågans formulering vid undervisningen. Bergqvist (1898; boktitel). — jfr BEGREPPS-, DOKTORS-, EXAMENS-, FÖRSTÅNDS-, GRUND-, HJÄLP-, IFYLLNADS-, JA-, JO-, KUGG-, NEJ-, SLÄNG-, SUGGESTIONS-FRÅGA m. fl.
2) (†) efterfrågan. JournLTh. 1811, s. 749. Det är stark fråga efter socker. ÖoL (1852).
3) sak varom man är okunnig l. oviss, sak som det gäller att komma till kunskap l. visshet om l. träffa avgörande i, problem, spörsmål; sak som man diskuterar, ämne, ärende, angelägenhet. Fatta ståndpunkt i l. till en fråga. Tänka sig in i, yttra sig i en fråga. Upptaga en fråga till behandling. Avgöra, lösa en fråga. Jag tycker att du bör söka platsen, men om du får den, det är en annan fråga. En brännande, intressant, svårlöst, viktig fråga. En fråga för dagen. Vara hemma i ekonomiska, filosofiska, juridiska, språkliga frågor. Den sociala frågan. I thet .. (debattören) om alle förkommande saker och frågor förnumsteligen .. argumenterar (osv.). Schroderus Comenius 750 (1639). Den ofta ventilerade frågan om Sv. Språkets orthographi. SAD 1: 432 (i handl. fr. 1774). (Man avvaktade i riksdagen) regeringens förslag i de stora frågorna. De Geer Mínn. 2: 254 (1892). — jfr ANSLAGS-, ARBETAR(E)-, BEFORDRINGS-, BEVILLNINGS-, BOSTADS-, DAGS-, DETALJ-, EGNAHEMS-, FREDS-, GRUNDLAGS-, HEDERS-, HUVUD-, HÖGMÅLS-, JUDE-, KABINETTS-, KVINNO-, LIVS-, MAKT-, PRIORITETS-, RANG-, RELIGIONS-, RIKSDAGS-, RÄTTS-, SAMHÄLLS-, SKOL-, SPRÅK-, STRIDS-, TIDS-, TVISTE-, UNIONS-FRÅGA m. fl. — särsk.
a) i uttr. frågan är (jfr 5 a, 6, 7) l. blir (jfr 5 a), det (viktiga) spörsmål som man har att göra med l. måste skaffa sig klarhet l. visshet i l. träffa avgörande i är l. blir (om l. hur l. vad osv.); det är (just) frågan, det är (just) den sak som man är okunnig l. oviss om osv. Ia, nw ähr frågan, hwadh i meene, / Medan wy så ähre allene. Asteropherus 6 (1609). Frågan ähr, huru vij skole göra i medler tijdh. RP 7: 223 (1638). Tegnér (WB) 9: 27 (1840). Den stora frågan är blott, huvuvida de maktägande verkligen äro villiga att utföra dessa reformer i praktiken. Jensen Tsard. 44 (1905).
b) (nästan bl. i juridisk l. historisk framställning i fråga om parlamentariska förhandlingar o. d.) övergående i bet.: förslag; motion l. proposition. Kan fråga blifva föremål för bifall eller afslag, bör talmans första proposition lyda på bifall. RO 1866, § 60. Initiativet, d. ä. rättigheten att väcka frågor tillhör konungamagten och äfven hvarje riksdagsman. Svedelius Statsk. 1: 138 (1868). jfr Malmgren SärskUtsk. 70 ff. (1908).
4) (†) meningsutbyte, debatt, diskussion, tvist. UpsMötBesl. 1793, s. B 4 a. Det är bekant, hvad fråga varit emellan Philosophiska Sedelärare, om en enda princip för Sedeläran. Boëthius Sedel. 8 (1807). (Om huru konungaval skulle ske) uppkom ock aldrig någon fråga. Strinnholm Vas. 1: 11 (1819). — särsk. i uttr. komma i fråga (jfr 5 d), komma under debatt l. diskussion. Hvad vi här tala om, måste angå de så allmänt i fråga komna tidens problemer. Almqvist Går an 4 (1839).
5) utan tanke på större meningsskiljaktighet: avhandlande, ventilation, dryftning, ”tal” (om ngt); övervägande, betraktande, tanke (på ngt), åtanke; särsk. i vissa uttr., ss. väcka fråga om ngt o. d., bringa ngt på tal. Icke veta vad frågan gäller; jfr 3. Lindfors (1815). Svedelius Statsk. 2: 109 (1868). De Geer Minn. 1: 249 (1892). — jfr IFRÅGA-VARANDE. — särsk.
a) i uttr. som: fråga l. (i sht vard.) frågan är (jfr 3 a, 6, 7) l. blir (jfr 3 a) om ngt l. ngn, det är l. blir fråga l. (i sht vard.) frågan om ngt l. ngn o. d., det gäller l. rör sig resp. kommer att gälla l. röra sig om ngt l. ngn; det är resp. blir tal om ngt l. ngn. När Frågan är om Silfuer. Stiernhielm Arch. G 2 a (1644). Tå fråga är om Ledamots uteslutande (ur Svenska Akademien), böra altid Tolf Ledamöter vara närvarande. 1SAH 1: 27 (1786, 1801). ”Om betalning kan ej bli fråga, ty det jag ger bort, det ger jag bort!” Wigström Folkd. 2: 198 (1881). Här kallas hon icke ”amma”, utan ”moder”: men utan tvifvel är frågan om ett slags dueña. Wulff Petrarcab. 57 (1905).
b) i uttr. i fråga (förr stundom frågan) om (ngt l. ngn), angående, rörande, beträffande, med avseende på (ngt l. ngn). Jag förbigår .. hvad Staten i fråga om dugligheten förlorar. AdP 1789, s. 174. Konungens envälde i fråga om den ekonomiska lagstiftningen. Fahlbeck Förf. 218 (1904).
c) (i sht vard.) i uttr. i fråga ss. efterställd bestämning till ett substantiv i bestämd form: ifrågavarande. Hoppe (1892). Sorten i fråga släpptes i marknaden först i våras. SDS 1899, nr 495, s. 2.
d) i uttr. komma i fråga (jfr 4 slutet), vard. stundom komma på fråga(n), komma i betraktande, komma under övervägande; vanl. i nekande o. därmed jämförliga satser. Inga andra än Folkungar (kunde) komma i fråga (som tronarvingar). Fryxell Ber. 2: 41 (1826). ”Kommer aldrig i fråga” — sa’ bonden om drickspengarna. Holmström Sa’ han 53 (1876). Staden Caumont .. (kunde) onekligen komma i fråga (såsom Lauras födelseort). Wulff Petrarcab. 239 (1905). — jfr IFRÅGA-KOMMA. — särsk. (numera föga br.) i förb. med inf. Denna .. Theater-Pjes .. kom i fråga att uppföras. Leopold 1: 411 (1814).
e) (†) i uttr. komma ur fråga, (komma att) icke längre (kunna) tagas i betraktande; sätta ur all fråga, göra (ngt) omöjligt att komma i betraktande. Fel som satte de fläste (av tävlingsskrifterna) utur all fråga om belöning. SAD 1: 213 (1787). Bremer Nina 6 (1835).
f) i uttr. sätta, stundom ställa i fråga (jfr 7 b), framställa (ngt) ss. en möjlighet att taga under övervägande, (utan anspråk) föreslå (ngt). Carlson Hist. 2: 240 (1856). Akademiens sekreterare, Beskow, hade satt i fråga, att detta stycke (av De Geer inlämnat till tävlan) borde prisbelönas. De Geer Minn. 1: 49 (1892). — jfr IFRÅGA-STÄLLA, -SÄTTA.
g) i uttr. vara, i Finl. stundom stå i fråga, vara under övervägande, vara ifrågasatt, vara påtänkt; vanl. med formellt subj. o. efterföljande att-sats l. inf. Det lär vara allvarsamt i fråga att .. (Heurlin) skulle tills vidare emottaga Portföljen, på förordnande. Tegnér (WB) 8: 551 (1838). Det stod verkligen en tid i fråga att befordra .. (skriften) till tryck. FoU 17: 257 (1904). — jfr IFRÅGA-VARANDE.
6) i förb. med negerad indirekt frågesats: sak som förtjänar att tagas i övervägande; särsk. i vissa uttr., ss. fråga(n) är (jfr 3 a, 5 a, 7), fråga kan vara (jfr 7), det är en fråga o. d. (om icke osv.). Swedberg Schibb. 40 (1716). Almqvist har lemnat oss åtskilliga humoristiska saker — och det är en fråga, om han icke i det hela inom denna art hade sina bästa fantasier. Sturzen-Becker 1: 102 (1861). PT 1904, nr 54 A, s. 3. Fråga är, om icke det beroende, hvari kyrkan står till staten .., förlamar hennes verksamhet. Ahnfelt Et. II. 2: 219 (1906).
7) tvivelsmål, tvivel, ovisshet; särsk. i vissa uttr., ss. fråga(n) är (jfr 3 a, 5 a, 6), fråga kan vara (jfr 6) om l. huruvida (osv.), det är tvivelaktigt l. tvivel underkastat om l. huruvida osv. Fråga är om .. (struman i Schweiz) kan tilskrifvas kalkvatnet; ty på Gottland, der kalkvatnet är äfven så starkt, har ingen denna sjukdom. Linné Diet. 2: 80 (c. 1750). Ödmann StrFörs. 4: 174 (1822). Dessutom kan det .. vara fråga, huruvida Rom riktigt passar till en modern hufvudstad. PT 1898, nr 185, s. 3. Fatab. 1911, s. 224. — särsk.
a) i uttr. som: det är icke fråga l. (i sht vard.) frågan om det, äv. (vard.) det är ingen frågan om det, det finns ej spår av tvivel om det; äv. (vard.) det är nog (starkt) frågan om (ofta uttalat frå1ganom4) det, det är (synnerligen) tvivelaktigt. Almqvist Amor. 37 (1839). Det är ingen fråga om det. Hagberg Shaksp. 1: 223 (1847). Hon är kokett, därom är ej fråga, men hon har gratie. PT 1912, nr 109 A, s. 3. Östergren (1922). — särsk. i vissa numera mindre br. konstruktioner (utan prep. om). At desse förödelser .. herledde sig från skadekräk, var ingen fråga. Ödmann ÅmVetA 1797, s. 17. Ingen fråga, det ju icke uttrycket i allmänhet anstår ämnet. CVAStrandberg 1: 353 (1862).
b) i uttr. sätta, stundom ställa (jfr 5 f), förr äv. leda i fråga, (förklara sig) hysa tvivel på l. vara oviss om (ngt), ifrågasätta, betvivla. Den vare ovärd dömd det Svenska namnets heder, / Som Erics helga rätt ännu i fråga leder. GFGyllenborg Vitt. 3: 88 (1783, 1797). Det är skillnad emellan att sätta en sak i fråga och att neka den. Boëthius Naturr. 5 (1799). Hade man fått veta att vi gått utåt öppna sjön .. midt i natten .. skulle vår tillräknelighet blifvit starkt satt i fråga. Tavaststjerna Marin 56 (1890). — jfr IFRÅGA-STÄLLA, -SÄTTA.
c) (†) i uttr. vara fråga underkastad, vara tvivel underkastad. Om .. för närvarande ämne Hexametern är den bäst passande drägt, torde möjligen vara fråga underkastadt. SvLitTidn. 1816, sp. 756. Boivie SvSpr. 395 (1834).
d) (i sht i skriftspr.) i uttr. utan l. utom (all) fråga.
α) i uttr. (det) står l. är utom all fråga att (osv.), stundom (det) är utan (all) fråga att (osv.) o. d., (det) är (absolut) otvivelaktigt att (osv.). Att vår gamla Kyrkjoherde aldeles icke kan lämnas utan adjunct, det tyckes vara utom all fråga. VDAkt. 1790, nr 235. Det står utom all fråga, att (osv.). Östergren (1922).
β) ss. satsadverbial: utan (minsta) tvivel l. tvekan; (alldeles) otvivelaktigt. Sjelfve anse .. (perserna) sig utan all fråga vara de förträffligaste män i verlden. Carlstedt Her. 1: 135 (1832). Tiden var, utan fråga, mycket ofta ond och svår. Hildebrand Medelt. 3: 838 (1903).
Anm. Anv. av fråga i sg. best. i vissa ovan anförda uttr. (se särsk. under 1 a, 5 a, b o. d, 6, 7 a) utgår möjl. urspr. från ordet FRÅGAN.
Ssgr (i allm. till 1; stundom med nära anslutning till FRÅGA, v. 1).
A: (numera mindre br. utom i ssgr som nära ansluta sig till FRÅGA, v. 1): FRÅG-FORM, -LISTA, se C.
(jfr FRÅGA, v. 1) -LUSTIG. (†) frågvis. Gästgifvare äro odrägligt fråglustige. SvLittFT 1833, sp. 77.
(jfr FRÅGA, v. 1 b) -MASKIN. (tillf.) Att (vid årsexamen) göra läraren endast till en frågmaskin. BerASvLärM 1869, s. 63.
-METOD, -ORD, -PARTIKEL, -PUNKT, -SATS, se C.
(jfr FRÅGA, v. 1) -SJUK. (föga br.) ytterst frågvis. Almqvist Amor. 179 (1839).
-STYCKE, -TECKEN, se C.
(jfr FRÅGA, v. 1) -TRÄGEN. (†) frågvis. Forsius Esdra 140 (1613).
-VIS, sbst. n. o. adv., se C.
(jfr FRÅGA, v. 1) -VIS, adj. (fråg- 1639 osv. fråge- 15871795. frågo- 1737c. 1750) som (på grund av stark nyfikenhet) besvärar folk med frågor; som frågar jämt o. ständigt; ngn gg utan klandrande mening: vetgirig; jfr -SJUK, -TRÄGEN. Helsingius (1587). En nyfijken (förweten, frågwijser) Gecker. Schroderus Comenius 837 (1639). Engelsmannen, kringtänkt och praktisk, äger en egen förmåga att utforska; han är, i ordets ädla mening, frågvis. SvLittFT 1838, sp. 333. Wulff Petrarcab. 436 (1907).
-VISHET—0~2 l. ~20. OxBr. 3: 221 (1631). Barns nyfikenhet, frågvishet, vetgirighet eller hvad vi vilja kalla det. PedT 1904, s. 257.
-ÄMNE, se D.
B (†): FRÅGA-STYCKE, se C.
C: FRÅGE-ADVERB. språkv. frågande adverb. —
-DAG, se D.
-FORM, pl. -er. (fråg- 18771880. fråge- 1889 osv. frågo- 1910) form av fråga l. frågor, fråga(n)s form; fråga(n) ss. språklig uttrycksform. I frågeform. Wieselgren Samt. 152 (1877, 1880). (Johannes Matthiæ katekes) undviker frågoformen. 2NF 13: 41 (1910).
-FORMULERING. Domarens frågeformulering. 2NF 24: 97 (1916).
-FORMULÄR. (fråge- 1894 osv. frågo- 18851893) LärovKomBet. 1884—85, III. 3: 113.
-FÖRORD. (†) frågande pronomen. Svedbom Satsl. 21 (1843).
-LISTA, r. l. f. (fråg- 1852. fråge- 1904 osv.) lista med frågor; numera särsk. om (vart särskilt exemplar av) dylik lista som utsändes till ett antal personer för inhämtande av upplysningar. BL 19: 370 (1852). PedT 1904, s. 155.
(jfr FRÅGA, v. 1) -METOD. (fråg- 18111884. fråge- 1851 osv.) i sht pedag. metod(en) att framställa l. utveckla ett ämne gm frågor o. svar; kateketisk metod; sokratisk metod. Broocman Mag. II. 1: 45 (1811). (Läraren bör) söka att genom en tjenlig frågmetod hos lärjungarna väcka de första geometriska begreppen. TLär. 1846—47, s. 109. Auerbach (1908).
-MÅL, se E.
-ORD. (fråg- 18051884. fråge- 1703 osv.) språkv. om frågande pronomen l. adverb; äv. om ord som endast tjänar uppgiften att utmärka ett yttrande ss. en fråga (t. ex. månne) l. som inleder en indirekt frågesats. Cellarius LatGr. 86 (1703). Noreen VS 5: 127 (1904).
-PARTIKEL. (fråg- 18501862. fråge- 1893 osv.) språkv. frågande partikel (adverb l. konjunktion). Rydqvist SSL 1: 273 (1850).
-PRONOMEN. språkv. frågande pronomen. Linder Regl. 122 (1886).
-PUNKT. (fråg- 18041884. fråge- 16011889. frågo- 18201887)
1) (numera föga br.) till 1, om fråga ss. enskild punkt i en serie frågor som röra ngt visst ämne. SvTr. 5: 117 (1601). Mr. Sveno Hagelsteen .. inlade några frågepuncter, begärandes på dem svar. SynodA 1: 125 (1665). Björkman (1889).
2) (†) till 3 o. 5: punkt l. förslag l. spörsmål att diskutera l. dryfta. Ståthållarne .. öfwergåfuo Regeringen deras betänckiande på några dem föreslagne fråge puncter. RARP 2: 160 (1635). Gustaf befallte, att dessa och andra hufvudämnen, hvarom de tvistat, skulle uppsättas i bestämda frågopunkter. Strinnholm Vas. 2: 426 (1820).
-SATS. (fråg- 18601896. fråge- 1734 osv.) språkv. sats som uttrycker en fråga; äv., särsk. i uttr. indirekt frågesats, om bisats som uttrycker ngt varom man är okunnig l. oviss. Serenius Yy 1 a (1734). SoS 1910, s. 197.
-STYCKE. (fråg- c. 17551814. fråga- 1590. fråge- 16041852. frågo- 17371749) (†) = -PUNKT 1. Een kort Förklarning vppå någhra Fråghastyckier, som gemeena Man plägha framsättia. PPGothus Underv. Ee 2 a (1590). VDAkt. 1723, nr 144. ÖoL (1852).
-STÄLLNING. (fråge- 1896 osv. frågo- 18911892)
1) till 1: frågeformulering. WoJ (1891). ”Hvad fingersättningen är för pianisten, det är frågeställningen för läraren”. Bergqvist Fråg. 22 (1898).
2) till 3: problemställning. Vannérus WundtPsyk. 16 (1896). Högbom Norrl. 32 (1906).
-TECKEN. (fråg- 1756 1907. fråge- 1651 osv. frågo- 17491843) tecken (”?”) som i skrift utmärker ngt ss. en fråga (samtidigt med att det tjänstgör ss. skiljetecken); ofta bildl. Se ut som ett levande frågetecken. Arvidi 217 (1651). Ännu i vår tid sätter mången ett frågetecken vid mera än en af .. (v. Platens) stora tankar. De Geer i 3SAH 1: 42 (1886).
-TON. språkv. tongång (satsmelodi) som utmärker en fråga. Bergqvist Fråg. 95 (1898). Noreen VS 5: 126 (1904).
-VIS, sbst. n. o. adv. (fråg- 17291865. fråge- 16581852. frågo- 15981885)
1) (†) sbst., i uttr. i frågevis, i form av en fråga l. frågor. KyrkohÅ 1909, MoA s. 97 (1598). Sahlstedt Hofart. 40 (1720).
2) (numera knappast br.) adv.: i form av en fråga l. frågor, medelst en fråga l. frågor. RARP 6: 346 (1658). Schultze Ordb. 1325 (c. 1755). (Kröningseden) som .. af Riks-Cancelleren frågevis förestafvades. Dalin Hist. III. 2: 298 (1762). Schulthess (1885).
-VIS, adj., se A.
D (numera nästan bl. i ssgn -DAG med ssgr): FRÅGO-DAG. (fråge- 1766. frågo- 1785 osv.) i fråga om prästval: dag (söndagen närmast efter sista provdagen) på vilken valförrättaren vid sammanträde med församlingens röstägande medlemmar bereder det förestående valet; i fråga om kyrkoherdeval särsk. med tanke på frågodagen ss. det tillfälle då församlingen kan begära fjärde provpredikant. VDAkt. 1766, nr 15. FörordnPrästv. 14/6 1793, s. 3. SFS 1883, nr 59, s. 6.
-DAGS-FÖRRÄTTARE. prästman som leder frågodagsförrättningen. Möller (1807).
-DAGS-FÖRRÄTTNING. SFS 1843, nr 11, s. 13. 2NF 24: 222 (1916).
-FORM, -FORMULÄR, se C.
-MÅL, se E.
-PUNKT, -STYCKE, -STÄLLNING, -TECKEN, -VIS, sbst. o. adv., se C.
-VIS, adj., se A.
(1, 3) -ÄMNE. (fråg- 17901846. frågo- 17861807) (†) vad man frågar om, spörsmål, problem. Gadolin PVetA 1786, s. 4. Meurman (1846).
E (numera bl. starkt bygdemålsfärgat i vissa trakter): (jfr FRÅGA, v. 1) FRÅGS-MÅL. (fråge- 16041847. frågo- 17591797. frågs- 17761810) [jfr SPÖRSMÅL] = FRÅGA, sbst. 1 o. 3. Skytte Or. A 6 a (1604). Uti det frågomålet, om det är bättre plöga djupare eller grundare fåror, är man här af den tanken, att (osv.). NorrlS 39 (c. 1770). När jag var hos Dig ville jag ej besvära Dig med frågemål om huru det skall förhållas när en Enkeman vill äkta sin aflidna hustrus Syster. VDArk. 21/3 1847.

 

Spalt F 1632 band 8, 1926

Webbansvarig