Publicerad 2017   Lämna synpunkter
VEKLING ve3kliŋ2, m.//ig.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(vekling (w-, -ee-, -ch-) 1526 osv. veklinge 1753)
Etymologi
[jfr nor. bm. veikling; till VEK, adj. (l. VEKLIG)]
veklig person; särsk. med nedsättande l. ringaktande bibet., om viljesvag l. hållningslös person, ynkrygg, ”mähä”; förr särsk. om förvekligad njutningsmänniska, vällusting, särsk. (i ä. bibelöversättningar o. därav påverkat spr.) om person som begår l. begått ss. onaturlig betraktad sexuell akt. Hwarke(n) bolare, eller affgudzdyrkare, eller ee bräkare, eller the weechlinga, eller drengiaskendare .. skola erffua gudz rijke. 1Kor. 6: 9 (NT 1526; Bib. 1999: män som ligger med andra män). Magistraten finner, at emedan denna Abraham är en wekling och dertill lam; så at han icke sielf kan desse medel disponera. VRP 22/5 1731. Den rike veklingen, som tyckes lefva blott för att njuta .. är i själfva verket icke .. lyckligare än den fattige arbetaren, som troget och med glädje offrar sig för sin plikt. 3SAH 5: 6 (1890). Ombord i ett segelfartyg .. skapades egenskaper, som ej äro till finnandes hos veklingar: personligt mod, oförskräckthet, rättrådighet – en härdad kropp och själ. VFl. 1938, s. 158. Ishockey är ett spel för män och några veklingar har inte på plan att göra. DN(B) 27/11 1962, s. 2. — jfr SKÖN-VEKLING.

 

Spalt V 679 band 37, 2017

Webbansvarig