Publicerad 2014   Lämna synpunkter
VALLFÄRD val3fæ2rd, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(val- 1777–1846 (: valfärda). vall- (w-) 1669 (: Wallfärdzresor) osv.)
Etymologi
[jfr d. valfærd; sannol. ombildning av VALLFART med anslutning av senare leden till FÄRD]
vallfart (se d. o. 1); äv. i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. (jfr VALLFART 2). Valfärderna, som skedde til .. Erke-Biskopen i Canterbury Thomas Beckets graf. Schönberg Bref 1: 100 (1777). I samband med relik- och helgonkulten stodo vallfärderna till de heliga orter, där Guds, Kristi och helgonens makt starkare uppenbarats än på den egna, fattiga orten. KyrkohÅ 1933, s. 115. Han märkte att hans resor ofta blev en vallfärd till platser där poeter och författare verkat och mediterat. Anderson Brev. 101 (2004).
Ssgr: VALLFÄRDS-ORT. vallfartsort. Kiev .. är en vallfärdsort med otroligt många och genom sin ålder vördnadsvärda helgedomar. Hjärne Östanifrån 2 (1880, 1905). —
-RESA. (†) ss. vallfärd företagen resa. Barckhusen Cotossichin 94 (1669). När visan talar om vallfärdsresor till Roma och Jerusalem, är detta riktigt från 1200-talssynpunkt. Ek SvFolkv. 136 (1924).
Avledn.: VALLFÄRDA, v.; äv. (numera mindre br.) VALLFÄRDAS, v. dep. (-a 1810 osv. -as 1809 osv.) företa vallfart (till helig ort), göra pilgrimsfärd; vanl. med bestämning inledd av prep. till; äv. i allmännare l. oeg. l. mer l. mindre bildl. anv., särsk.: färdas l. resa (långt bort); i sht förr äv. ss. dep. SP 1809, nr 50, s. 3. Formannen, som med sina lass vallfärdas ända ned till det aflägsna Helsingfors. Topelius 23: 26 (1841). Ofantliga människomassor vallfärdade i går middag ut till Skansen, där den beramade fosterländska vårfesten skulle hållas. VL 1907, nr 101, s. 5. (Han) ser .. pilgrimer, som vallfärdat till Kristi grav i Jerusalem och som äro prydda med guldkors, ädelstenar och kronor. Arv 1946, s. 44. Pilgrimer från hela norra Europa vallfärdade till Nidaroskatedralen. GbgP 12/8 1996, s. 7.
Avledn.: vallfärdare, m.//ig. (numera bl. tillf.) person som vallfärdar till helig ort, pilgrim; äv. i oeg. l. bildl. anv., om person som reser l. färdas för att besöka sevärdhet o. d.; jfr vallfarare. Skaror af högtidsklädde vallfärdare klättrade på alla sidor upp till Guds hus. Böttiger 6: 195 (1835). Bland de flitigaste vallfärdare till Abborrberget var ett gammalt original, som titulerades ”brukspatron”. Adelsköld Dagsv. 2: 71 (1900). Ett gyllene relikskrin, som vart sjunde år visas för vallfärdare. Grimberg VärldH 5: 387 (1931).

 

Spalt V 166 band 37, 2014

Webbansvarig