Publicerad 2011   Lämna synpunkter
UPP ssgr (forts.; jfr anm. sp. 392):
(7 f) UPP-FÖRGYLLA, -ning. förgylla (ngt); äv.: bättra på (ngts) förgyllning; ofta oeg. l. bildl.: försköna (ngt). Jag vet icke, om det är .. l’ésprit du siècle at mästra alt, endast upförgylla det gamla (osv.). GJEhrensvärd Dagb. 1: 8 (1776). Mången .. rödfärgar rutorna i sitt lilla belvedère, för att uppförgylla landskapet derutanföre. Frey 1850, s. 227. (Sorgespelet) som gafs å den .. uppförgyllda och präktigt restaurerade teatern. GHT 1896, nr 109 B, s. 1. ”Utrikeskorrespondenten”, en skildring av en människas försök att uppförgylla sin feghet och döva skuldkänslan. BonnierLM 1954, s. 566.
(2) -FÖRSKICKA. (†) skicka upp (ngn l. ngt). (Han) befruchtade sigh att der icke någre aff qvalitet blefve dijt opförskickade att förlijka dem skulle de taga sig någott orådh före. RP 2: 26 (1630). HSH 31: 188 (1664).
(1 e, 7) -FÖRSTORA, -ing. förstora (ngt); särsk. oeg. l. bildl.: få (ngt) att se större ut l. verka större o. d.; överdriva (ngts) storlek l. betydelse o. d.; ss. vbalsbst. -ing äv. konkret(are). Förmögenheten är snarast en uppförstorad skuggbild av inkomsten. TurÅ 1945, s. 71. Bild 2 visar en uppförstoring av detta område. ForsknFramst. 1969, nr 3, s. 13. Att uppförstora vardagsting till episk magnificens. Harrie LegBengtsson 11 (1971).
(7) -FÖRÖKA, -ning. (i fackspr.) med avs. på växt l. djur: föröka (se d. o. 2 (c)); äv. i pass. närmande sig (l. övergående i) dep.: föröka sig; äv. i utvidgad anv.: öka l. tillväxa i antal l. mängd. De för förädlingsändamål värdefulla (ursprungsplantorna) utväljas och uppförökas genom delning i ett antal delplantor (kloner). LAHT 1930, s. 521. Där de små rundmaskarna uppförökats i större frekvens. SDS 23/5 1958, s. 18. Västerbotten 1981, nr 1, s. 12.
(1) -FÖSA, -ning. fösa l. driva upp (ngn l. ngt); särsk. (med anslutning till upp 1 h β) med avs. på villebråd; numera i sht i p. pf. Sedan .. kunna 4 eller 5 karlar följa biörnspåret efter, och honom utur lägan upfösa. Hillerström Biörnf. 24 (1750). Man (kör) med en plog fyra forar .. hwarefter den lösa mullen med diks-plogen upföses på diks-bräddarne. Gadd Landtsk. 3: 88 (1777). Hon (blev) bryskt uppföst mot en vägg. DN 14/4 2001, s. A10.
(3) -GAPA. (†)
1) (†) om människa l. djur: gapa (stort); äv. tr. (se slutet). Psalt. 22: 14 (Bib. 1541). (Svalorna) äro nögde, när Ungarne widt vpgapa med sitt Näf, och så emottaga maten. Bliberg Acerra 465 (1737). Dalin (1855). särsk. tr.: vitt öppna (mun l. käftar o. d.). Renner Siökort 4 (c. 1690). Odjur ha ej emot Er upgapat glupande trutar. Dalin Vitt. 4: 3 (1729).
2) (†) om mun l. gap l. käftar o. d.: öppna sig, gapa; särsk. i p. pr. Hambræus Erasmus A 7 b (1620). En glupande Ulf, som med upgapande blodiga Kiäfftar skyndar sig til at upsluka (lammen). Ehrenadler Tel. 683 (1723). Adlerbeth Ov. 276 (1820).
3) (†) om hål l. avgrund o. d.: öppna sig, gapa (se gapa, v. 3); äv. bildl., särsk. (med anslutning till 1) om helvetet. Heluetet .. (har) vpgapat medh sina käfftar vthan måtto. Jes. 5: 14 (Bib. 1541). Midt på det fältet .. / En brunn uppgapar. Lovén Dante 1: 94 (1856). Högberg Vred. 2: 220 (1906).
-GE, äv. -GIVA, v., -givelse (se avledn.), -givning; -givare (se avledn.); i sht förr äv. -GES l. -GIVAS, v. dep. [fsv. upgiva. — Jfr uppgift, upp-given]
1) († utom i d, e) till 1, 2, i fråga om att ngt stiger l. lämnas l. sänds upp l. fram. särsk.
a) (†) refl., om ngt sakligt: höja sig l. stiga uppåt; jfr giva sig upp 2. 2Mos. 40: 37 (Bib. 1541). Att Röök af Elden sig moot Himmlen högt upgeer. Dahlstierna (SVS) 379 (c. 1696). Broman Glys. 1: 430 (1730).
b) (†) kasta upp l. kräkas upp (mat o. d.); äv. utan obj. Hæmoptisis .. ther en upgifuer blodh. VocLib. avd. 51 (c. 1580). (Vinet) reef migh starckt i magan, / Att iagh medh hislig wemielse måste / Otrolig håårt upgiffwa. UHiärne (SvNatL) 177 (1665). Adlerbeth Ov. 365 (1818).
c) (†) med avs. på mat o. d.: lägga upp, servera. Aschaneus HwsRegl. 22 (1614). När tu thet upgifwer, så lägg the Lemonerna som i skijfwor äre skurne, ofwan på Fisken. Kockeb. C 7 a (1650). VDAkt. 1750, nr 71 (1749).
d) (numera bl. ngn gg, ålderdomligt) i sådana uttr. som uppge andan l. livet o. d., dö; jfr ande II e. Klag. 2: 12 (Bib. 1541). The Tyranner stucke och sargade hans Huffuudh .. hollandes hans älende Krop vnder Watnet, så at han ther sin Anda vpgiffua moste. Tegel G1 1: 68 (1622). För een edell möö moste iagh döö, / mit vnga lÿff upgiffwa. Wivallius Dikt. 64 (1631). Hagberg DödGäst. 104 (1937).
e) (numera bl. tillf.) i fråga om bollsport: sätta (bollen) i spel; i sht ss. vbalsbst. -ning, särsk.: serve l. avspark o. d. (Tennis:) Uppgifningen får icke ske med mer än ett slag af racketten. Hagdahl DBäst. 166 (1885). Innan bollen är uppgifven får ingen spelare af motpartiet vara den närmare än 30 fot. ReglFotb. 1891, s. 12. IdrIMar. 1935, s. 77.
2) [jfr t. angeben] till 8: lämna uppgift om (ngt l. ngn); ange l. meddela (ngt); äv. dels: tala om l. avslöja, dels: påstå. Jagh weet en, som kan vpleta och gambla gömor vpgiffua. Balck Ridd. B 1 a (1599). Då Prästerskapet lätteligen af kyrkoboken kan finna hvars och ens ålder, och ej låta det endast bero vid Föräldrarnas uppgifvande. Hjelt OffRelSvTab. 16 (i handl. fr. 1755). Sedan jag numera hunnit .. att afgöra med mig sjelf hvad jag bör upge eller förtiga af mitt senaste samtal med Konungen så kan jag (osv.). Segerstedt Rosenstein 480 (i handl. fr. 1801). Vid stickprovskontroller hade man funnit att kläder som uppgavs vara tillverkade i Kuwait var märkta ”Made in India”. DN 26/4 1984, s. 5. särsk.
a) i uttr. uppgiva boet, lämna uppgifter om dödsbo (vid bouppteckning); i sht förr äv. i uttr. uppgiva staten l. sin stat (se stat, sbst.3 III 2 a). 3Saml. 2: 135 (1763). Bouppteckningen underskrifves först och främst af den, som uppgifvit boet. Björling CivR 306 (1910).
b) (†) anmäla l. lägga fram l. framföra (ngt) (för ngn), särsk. med avs. på plan, teori, förslag o. d.; äv. med indirekt obj.: förelägga (ngn ngt, för behandling l. lösning o. d.). LandtmFörordn. 64 (1725). Jag förbehåller mig at upgifva en närmare plan (till förhandlingarna) och den Deras Excellencers mognare ompröfvande underställa. Höpken 2: 95 (1747). (Kejsaren) hade på Riksdagen i Regensburg .. upgifwit denna frågan för de Tyska Ständer samt wunnit de flestas bifall. Celsius G1 2: 218 (1753). Riksens Ständers .. Bewillnings-Utskott åligge att .. wid hwarje Riksdag uppgifwa de Allmänna grunderne för den blifwande Bewillningens fördelning. RF 1809, § 70. I denna riktning är det oss uppgifvet att fullfölja hans verk. 2SAH 23: 156 (1840). SFS 1908, nr 38, s. 15.
c) (†) i förb. med prep. till, övergående i bet.: beräkna l. uppskatta (ngt) till (viss höjd l. visst antal o. d.). Det nedersta Fallet, hvars höjd jag nästan skulle våga uppgifva till 80 à 100 fot. Linnerhielm 1Br. 73 (1788, 1797). Auerbach (1915).
3) till 8 f: ge till, utstöta, upphäva (rop l. skratt o. d.). Bellman (BellmS) 19: 193 (1793). Hertigen-regenten uppgaf (vid G. III:s bår) höga klagorop, tog in medikamenter och lät sina tårar rinna. Tegnér Armfelt 2: 1 (1884). LundagKron. 3: 291 (1955).
4) till 11: upphöra med (ngt); avsäga sig l. avstå ifrån (ngt); överge l. ge upp (ngt); äv. ss. dep. (se a). PrivSvStäd. 4: 354 (1604). Då Americanska Kriget gjorde alla Haf osäkra, upgaf Hans Maj:t i Förbindelse med Ryska Kejsarinnan den beväpnade Neutraliteten. Bergklint MSam. 2: 399 (1792). Eller måste man kanhända slutligen uppgifva fordringen derpå? Leopold 6: 156 (1806). När Petra började uppge hoppet och var särskilt missmodig, hände något. Krusenstjerna Pahlen 1: 74 (1930). särsk.
a) (numera bl. ngn gg) ss. dep.: ge upp; tappa modet, tröttna; tyna bort, duka under. Therföre bedher iach ath j icke vpgeffues för min bedröffuilse skull. Ef. 3: 13 (NT 1526). Han drefs på et rå med mycken lifsfara in på en skarp sand, där han bortswimmade af matthet, skalf af köld och upgafs af hunger. Dalin Arg. 2: 249 (1734, 1754). Striden kostar dig smärtor och sår, för hvilka du är nära att uppgifvas. Franzén Pred. 3: 168 (1843). SAOL (2006; angivet ss. ålderdomligt).
b) (†) upplåta (ngt); särsk. med avs. på mark o. d.: öppna för bete (efter skörden) (jfr giva upp 3 b); äv. bildl., särsk. i uttr. uppgiva gärdet (se gärde 3 b). HT 1894, s. 268 (c. 1544). (Ändringen av gropens utseende) synes wara skedd genom .. Boskapens trampande, som där .. sedan ängen blifwer vpgifwen, går at dricka. UHiärne 2Anl. 175 (1706). Samtiden 1874, s. 239.
c) (†) efterskänka (ngn ngt); särsk. i sådana uttr. som uppgiva ngn eden l. lagen, ej kräva ed av ngn (jfr lag, sbst.1 7); jfr giva upp 3 d. 2SthmTb. 4: 491 (1574). Bleff honom Lagen vpgiffuin. UpplDomb. 5: 113 (1585). För stor Fatigdom och menige mans förbön schull, bleff honom samma 20 .. (mark) vpgifna. VRP 1605, s. 110. (Den åtalade erkände) leggandes twenne finger å Laghbokenne, dock wardt honom eedhen opgiffwen. BtÅboH I. 8: 167 (1636).
d) (†) med anslutning till upp 10 c: göra upp, komma överens (o. avstå från vidare krav), särsk. i sådana uttr. som uppgiva sak i (viss summa), göra upp tvist o. d. gm överenskommelse om (viss summa). UpplDomb. 7: 36 (1549). Bleff för hennes fathigedom skulldh sakienn wpgiffuinn i 4 m(ar)k. TbLödöse 260 (1592).
5) (numera mindre br.) till 11, 12 a: på uppmaning l. under tvång överlämna (ngt), ställa (ngt) till förfogande, särsk.: (kapitulera o.) överlämna (stad l. fästning o. d.) till fienden (jfr giva upp 3 a); förr särsk. dels i sådana uttr. som erövra l. få in ngt med uppgivande, erövra ngt (ss. ett slott o. d.) gm (förhandling som slutar med) att försvararna överlämnar detta, dels i uttr. fältet är uppgivet (se fält 10 b α); förr äv. ss. vbalsbst. -ning: kapitulation. OPetri Tb. 137 (1526). Samma åår wardt hallit itt herramöte i Telgie, ther stadgadhes, at all toll skulle vpgiffuas i silff. OPetri Kr. 282 (c. 1540). Efter .. (kejsaren) på sidstonne fick stadhen in medh vpgifwande, vthsende han (osv.). Schroderus Dress. 240 (1610). Om fästningen upgafs vid första upfordringen, fick dess besättning draga därur med .. alt hvad de ägde. 2VittAH 3: 396 (1788, 1793). Inom få dagar föll Saticula, genom uppgifning i Romarnes .. händer. Kolmodin Liv. 3: 174 (1832). FörslFälttjRegl. 1928, 2: 119. särsk. (†) refl.: överlämna sig (till) l. underkasta sig (ngn); äv. utan obj.: erkänna sig besegrad, ge upp; jfr giva, v. II 1. Schroderus Liv. 208 (1626). Emedhan theruti (dvs. i fästningen) lågh ringa Folck, wore the til sinnes, at vpgifwa sigh Fienden. Schroderus Albert. 3–4: 351 (1638). War ingen Bårg eller något Castell i hans wäg, som sig icke til honom upgaf. Peringskiöld Wilk. 14 (1715). Herren allena wet, at jag många resor, waret på wäg, at upgifwa mig. VDAkt. 1765, nr 216. jfr själv-uppgivande.
Avledn.: uppgivare, m.//ig. särsk.
1) (numera bl. tillf.) till -ge 1 e, i fråga om bollsport, om person som sätter bollen i spel. Norman GossLek. 101 (1878).
2) (numera mindre br.) till -ge 2 a, om person som vid bouppteckning lämnar uppgifter om boet. Sedan uppgifwarne förklarat, att ingen mera lös ägendom är efter then döda att tillgå. BoupptVäxjö 1779. NF 2: 991 (1878). jfr bo-uppgivare.
uppgivelse, r. l. f. till -ge 5: om förhållandet l. handlingen att ge upp (o. överlämna sig till ngn); äv. om ngns tillstånd, liktydigt med: uppgivenhet. OMartini Läk. 44 (c. 1600). Man vet icke, om .. nöden genom brist på födoämnen tvang till uppgifvelsen deraf (dvs. av slottet). Strinnholm Hist. 5: 322 (1854). (Hon) trodde .. att det mest var uppgivelse och trånad och längtan (i hans ansikte). Husáhr Jeriko 309 (1958). jfr själv-uppgivelse.
uppgivlig, adj. (-elig) särsk. (†) till -ge 2: som kan uppges. Biberg 2: 246 (c. 1820). Biberg 3: 287 (c. 1823). jfr o-uppgivlig.

 

Spalt U 489 band 36, 2011

Webbansvarig