Publicerad 2006   Lämna synpunkter
TORE, adv.
Ordformer
(tore (th-) c. 1540–1614. tårrå 1614)
Etymologi
[jfr det fsv. kraftuttrycket thaara then och then; möjl. av fsv. þora (se TÖRA) i en förb. þor þu ombildat l. förvrängt till thore gud (se K. G. Ljunggren i ANF 82: 127 ff. (1967))]
(†) ss. kraftuttryck; särsk. dels i uttr. Thore gud (jfr GUD I b), dels mer l. mindre liktydigt med: i sanning, sannerligen o. d., i uttr. Thore Guds män l. sammanskrivet i thoremän (jfr MÄN, adv.2). Om thenna gudhen pläghade the almenneliga sweria och seya, Ja Thore gudh, Ney Thore gudh, som än nw när gambla bönder i brukning är. OPetri Kr. 12 (c. 1540). Å rätt så, å tårrå du! / Åter hijar tu migh nu. Rondeletius 40 (1614). Ey Thore Gudz män, thz för sigh gick, / Drängen en ondan enda fick. Rondeletius 66 (1614). Ey thoremen, iagh skall försökia / Om thetta och wil sigh så löcka. Rondeletius 74 (1614).

 

Spalt T 2027 band 35, 2006

Webbansvarig