| Publicerad 2005 | Lämna synpunkter |
TJOSTA ɟos3ta2, v. -ade; vbalsbst. -ANDE.
(nästan bl. i västra Götal.)
1) om människa: på grund av ansträngning l. möda o. d. andas häftigt o. hörbart, flåsa l. flämta l. pusta (se PUSTA, v. I 3). VDAkt. 1754, nr 561. Andtrutna, tjockmagade kvinnor tjosta i de höga, smala trapporna. GbgP 24 ⁄ 8 1954, s. 6. Tjostande hjälpte han till att lasta in vinet i förrådet. Hesslind Sista 68 (1974).
2) om ngt sakligt, särsk. lokomotiv: (under förflyttning (ngnstädes)) avge ljud som erinrar om l. liknar tjostande (i bet. 1); ss. vbalsbst. -ande äv. konkretare, om enskilt sådant ljud l. enskild sådan ljudföljd; äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som ger sådant ljud ifrån sig (äv. om ljud: som är av sådant slag). Ett pustande, tjåstande ljud, en signalpipa ljuder – det är det sista tåget för dagen. GHT 1895, nr 223 B, s. 2. Medan tjåstande tåg, bilar, ångbåtar .. drogo förbi. GHT 27 ⁄ 5 1936, s. 12. Allt skrämde honom .. lokomotivens tjostanden, ångbåtarnas avlägsna tutanden. Cederschiöld HandelsresLatinamer. 203 (1944). Dit tjostar flera gånger om dagen diesellok. GbgP 20 ⁄ 4 1957, Bil. s. 1.
Spalt T 1687 band 34, 2005