Publicerad 2004   Lämna synpunkter
TILLITLIG, äv. TILLITELIG, adj. -are.
Ordformer
(-elig 17151786. -lig 17731807. — n. sg. -ligit 1731)
Etymologi
[avledn. av TILLIT, sbst.1, o. TILLITA (l. LITA TILL l. uttr. lita (sig) till)]
(†) som man kan lita på l. ha förtroende för; tillförlitlig, pålitlig, i sht dels om person: hederlig l. rättskaffens, dels om meddelande l. dokument o. d.: på vars sanningsenlighet l. riktighet man kan lita. Att man wid Regementet ingen tilliteligare effterrättelse hafwer huru wida denna Ryttare (osv.). VDAkt. 1715, nr 293. Tilliteligit manskap. 2RA 3: 506 (1731; läst i orig.). I brist af tilliteliga documenter måste de förtigas. Wettersten Forssa 103 (c. 1750). Boëthius Sedel. 213 (1807).

 

Spalt T 1288 band 34, 2004

Webbansvarig