Publicerad 1940   Lämna synpunkter
LITA li3ta2, v. -ade, ngn gg -er, let le4t l. litte, litt (pr. ind. sg. litar OPetri MenFall D 7 a (1526) osv.; liter OPetri MenFall L 1 a (1526: lithr), Östergren (1931). — ipf. ind. sg. let (leet) Holof. 7 (c. 1580: förlet), Ossiannilsson Ork. 93 (1907), Östergren (1931); lett OxBr. 6: 47 (1629: förlett); litade BtFinlH 4: 378 (1569) osv.; litte Svart Gensw. E 6 b (1558), Hülphers Ångermanl. 38 (1900), Östergren (1931). — ipf. ind. pl. lijto Widekindi KrijgH 65 (1671). — sup. litat Rudbeckius KonReg. 438 (1619) osv.; litit OxBr. 5: 43 (1613: lijthett), Schiller SvSpr. 203 (1859); litt (lit) BtFinlH 4: 423 (1570), Adlerbeth FörslSAOB (1798). — p. pf. liten UrkFinlÖ I. 2: 161 (1597: tillittne), VDAkt. 1678, nr 271 (: tillijten)). vbalsbst. -AN (†, CAEhrensvärd Brev 2: 194 (1798)), -ANDE.
Ordformer
(lijd- 1611 (i rim). liit(h)-(lij-) 15261707. lit(h)- 1525 osv. litt- 15881629)
Etymologi
[fsv. lita (ipf. litte), nöja sig med, rätta sig efter, anlita, förlita sig på, motsv. d. lide, nor. lite, isl. hlíta; urspr. svagt verb, besläktat med LID, sbst.3, o. hörande till den ieur. roten kli, luta, böja (se KLINO-), liksom i dan. o. nor. delvis sammansmält med det starka verb med bet.: se, som föreligger i d. lide, vänta, isl. líta (ipf. leit), se, vartill got. wlits, utseende, ansikte (jfr LET, sbst., o. ANLETE)]
— jfr AN-, FÖR-, PÅ-, TILL-, Å-, ÅT-LITA.
1) vända sig (till ngn l. till ngt ställe för att få hjälp o. d.).
a) i uttr. lita, äv. lita sig till, förr äv. på ngn l. ngt, söka stöd l. hjälp hos ngn l. ngt, stödja sig på ngn l. ngt, vända sig till ngn för att få hjälp, ty sig till ngn; äv.: taga ngt till hjälp l. i anspråk, anlita; numera med anslutning till 3, med särskild tanke på att ngn med förtroende brukar vända sig till ngn l. stödja sig på ngt; äv. (numera föga br.) i uttr. lita på, äv. till ngn l. ngt, vara hänvisad till ngn l. ngt för sitt uppehälle, utkomst o. dyl. l. för att erhålla hjälp. TobCom. C 1 b (1550). Nu kan jagh intet annars, .. änn som lijta till högstbemelte Hennes Kongl. May:tt om hielp. OxBr. 8: 427 (1644). (Jag) fik ingen anan (piga) igen vtan måste lita på min stymors piger. Horn Lefv. 58 (c. 1657; rättat efter hskr.). Norman .. kände alltid efter att han hade ett litet armbågstöd hos husbonden, som ändå var säkrast att lita sig till. Strindberg Hems. 30 (1887). Behovet av, att domaren till stöd för sitt minne har ett protokoll att lita till. SvTidskr. 1931, s. 109. jfr (†): Lijt intet til en annan, dhet du sielff kant giöra. Grubb 458 (1665).
b) (†) vända sig (till ngt ställe o. d. för att få ngt). Stiernman Com. 3: 405 (1666). Bergs-Lagens Magazins Handel (i Falun) blifver altid fri, för Bergs-Lagens Folck och Grufve Arbetare, samt hvad andre, som dit kunna lita, och i Victualie-Vahror eller til Kläder behöfva. FörenKopparb. 1721, s. B 3 b.
2) (†) betro l. anförtro (ngn ngt). Och strax thereffther gaff och lithade migh een annan gårdh hans nådh (dvs. G. I). BtFinlH 4: 378 (1569).
3) vara viss om l. känna sig säker på ngns trovärdighet l. redlighet l. ngns bistånd, stöd o. dyl. l. på att ngt är vad det ser ut att vara, att ngt skall motsvara ens förväntningar l. vara till hjälp l. stöd o. d., hava förtroende till l. tro på (ngn l. ngt), förlita sig på; äv.: sätta sitt hopp l. förtröstan till, förtrösta på; äv.: räkna på; i uttr. lita, förr äv. lita sig på l. (numera bl. arkaiserande) till ngn l. ngt; förr äv. (tillf.) lita ngt. Jag litar på honom som på mig själv. Han är inte att lita på i affärer. Kan jag lita på att du inte berättar det för någon? Jag litar icke längre på mitt minne. OPetri Tb. 46 (1525; uppl. 1929: lite sich til). Terföre mottu, änn någet szielff finne till rådz, och icke altijdt liithe vppå ossz. G1R 16: 24 (1544). Iagh wil icke min meningh (dvs. min tydning av drömmen) lijda. Messenius Disa 4 (1611). Sannerligen iag hafwer aldrigh .. lijtit till någon annan macht, än till then som aff Swenske mäns troohet kommer. Gustaf II Adolf 200 (1617). Den armeen, Chur-Saxen hafver .. litat sigh oppå,, ähr nu aldeles ruinerat. RP 7: 49 (1637). Jagh är wisz och ther på liter, / Hwarken lifwet eller dödh / Migh ifrån min Jesu sliter. Ps. 1695, 245: 3. Heidenstam Svensk. 1: 107 (1908). Hallström Händ. 139 (1927). — särsk.
a) i anv. ss. bedyrande l. hot, i sådana uttr. som lita på det, det kan du lita på o. d, det kan du vara säker på. Om tu icke will gifua oss fäm dlr, så må du litta på at Knutze Anders skiutter tigh ihiell. VRP 1626, s. 228. Det tyckes vara ett blandadt sällskap. .. Jo, det kan du lita på. FrSmål. 19 (1893). Mej ska Söderåsfruarna inte knäcka, lita på de. Hellström Malmros 29 (1931).
b) (†) i uttr. lita fritt, känna sig trygg? Herr Axel Leyonhufwud .. litte något frijare vthi Landet, och dristade sigh in vppå Greffznääs. Widekindi G2A 197 (c. 1676).
4) om ngns ögon: förtroendefullt l. förväntansfullt se l. rikta sig (mot ngn); numera bl. (arkaiserande) med anslutning till språkpr. 1689. Nu lita .. våra ögon til Herr Cantzlie-Rådet, förväntandes af honom häruti bistånd. Wallquist EcclSaml. 5—8: 120 (1675). Alles Ögon lijta til tig Herre, och tu gifwer them Maat i sinom tijd. Swebilius Cat. 1: b 2 a (1689; bordsbön; Cat. 1567: wenta effter); jfr Psalt. 145: 15 (Bib. 1541: wenta effter tigh). Han .. lät sina ögon lita till predikanten som till ett högre väsen. Engström Glasög. 113 (1911). jfr (†): Till ingen kunde hon sitt öga lita. CVAStrandberg 5: 335 (1865).
5) [utvecklat ur 3] (i vissa trakter) i uttr. lita på ngt, vila l. stödja sig på ngt, utsätta ngt för tryck, spänning, sträckning o. d.; äv.: fresta på ngt; förr äv. allmännare: ”hänga på” l. bero av ngt. Sådant fœdus (dvs. förbund) .. lijtar allena på utslaget på detta kriget. RP 8: 203 (1640). Byggningen liter mäst på thetta stöd. Lind (1749). Gymnastiska öfningar .., som verkligen litade mycket på herrarnas underkläder. Dahlgren 2Ransäter 157 (i handl. fr. 1843). De lastade pråmarna litade hårdt på bogserkabeln. SD(L) 1901, nr 379, s. 1. (†) Som .. (Gud) är en offstoor mann, lijtar han så tungt på käppen att piggen taar stundom igenom (himlavalvet). Columbus MålRoo 11 (c. 1678).
Särsk. förb.: LITA AN. (†) jfr ANLITA.
1) till 1, = ANLITA 2. Lind (1738). Hagberg Shaksp. 5: 59 (1848).
2) till 3: lita på. Gyllenborg Bält 53 (1785).
3) = ANLITA 3; jfr LITA 1. Dahlgren Herrgårdssl. 295 (i handl. fr. 1851).
LITA IN. (†) til 3: sätta sin lit (till ngt). Han .. lijtar in til gudz ordh. OPetri MenFall. D 7 a (1526). Därs. L 1 a.
LITA PÅ10 4. (i vissa trakter) till 5: fresta på; sitta åt; äv. bildl. König Mec. 129 (1752). Man fordrar Guds omedelbarliga hjelp, då det allvarsamt litar på. Wingård Minn. 5: 141 (1847). jfr PÅLITA.
LITA TILL10 4. jfr TILLITA.
1) (numera bl. i kanslistil) till 1 (a): vända sig till (ngn) för att få hjälp o. d.; anlita. G1R 29: 13 (1559). Iag will icke gerna lijta många till om recommendationer. VDAkt. 1665, nr 425. Vill ersättningstagaren hellre genast lita domstol än skiljemän till, stånde det honom öppet. SFS 1884, nr 24, s. 6.
2) (†) till 3: lita på (ngn l. ngt). (Skulle kärleken) störta i fördärf den honom liter til? Brenner Dikt. 1: 42 (1684, 1713).
3) (†) till 3: hålla till godo med (ngt), ”skylla sig själv för”. Thet tu haffuer giordt, må tu til lijta, / Tu haffuer thet, ingom androm wijta. TobCom. C 1 b (1550).
LITA ÅT. (†) till 1: höra till (ngn). (Utjorden) lite äganden åt som af ålder varit. LandtmFörordn. 199 (1765). jfr ÅTLITA.

 

Spalt L 843 band 16, 1940

Webbansvarig